Achas regerar i Juda

(2 Kung 16:1-5)

28 Achas var tjugo år när han blev kung, och han regerade i sexton år i Jerusalem. Men han gjorde inte det som var rätt i Herrens ögon som hans förfader David hade gjort. ² Han följde Israels kungars exempel och tillverkade också gjutna avgudabilder åt baalsgudarna. ³ Han tände offereld i Ben-Hinnoms dal, och han offrade sina egna söner i eld, i enlighet med den avskyvärda seden hos de folk som Herren hade fördrivit för israeliternas skull. ⁴ Han offrade och tände rökelse på offerplatserna och höjderna och under alla grönskande träd.

⁵ Därför överlämnade Herren, hans Gud, honom åt den arameiske kungens våld. De slog honom och tog ett stort antal fångar och förde dem till Damaskus. Han överlämnades också i den israelitiske kungens våld, som tillfogade honom stora förluster. ⁶ På en enda dag dödade Pekach, Remaljas son, 120 000 stridsdugliga män av Judas armé, eftersom de hade övergett Herren, sina fäders Gud. ⁷ Sedan dödade Sikri, en tapper krigare från Efraim, kungens son Maaseja, Asrikam, föreståndaren för palatset, och Elkana, kungens närmaste man. ⁸ Trupperna från Israel tog också 200 000 fångar från sitt broderfolk, deras hustrur och söner och döttrar, och dessutom ett mycket stort byte, som de förde med sig till Samaria.

⁹ Men där fanns Herrens profet Oded, och han gick ut för att möta hären när de kom tillbaka till Samaria.

Han talade till dem: ”Herren, era fäders Gud, var arg på Juda och överlämnade dem åt ert våld, men ni har i raseri anställt en massaker på dem, och detta har nått ända upp till himlen. ¹⁰ Och nu tänker ni göra dessa män och kvinnor från Juda och Jerusalem till slavar! Har ni inte redan nog med skuld mot Herren, er Gud?^{[a] 11} Lyssna till mig nu och låt fångarna som ni tagit bland era släktingar vända tillbaka hem, för nu har Herrens vrede kommit över er!”

¹² Några av ledarna i Efraim, Asarja, Jochanans son, Berekja, Meshillemots son, Hiskia, Shallums son, och Amasa, Hadlajs son, reste sig mot dem som kom från kriget. ¹³ De sa: ”Ni kan inte föra hit dessa fångar! Om ni gör det, kommer vi att dra ännu mer skuld över oss inför Herren, utöver all annan skuld vi redan har. Vår skuld är redan stor och vreden brinner över Israel.”

¹⁴ Krigsfolket överlämnade då fångarna och bytet inför styresmännen och hela församlingen. ¹⁵ De män som nämnts tog fångarna, klädde dem som var utan kläder med vad som fanns bland bytet, gav dem kläder och skor, lät dem äta och dricka och smorde dem med olja. De svaga sattes på åsnor och fördes tillbaka till sina familjer i Jeriko, Palmstaden. Sedan återvände de till Samaria.

Achas ber den assyriske kungen om hjälp

(2 Kung 16:7-20)

¹⁶ Vid den tiden sände kung Achas bud till den assyriske kungen och bad honom om hjälp. ¹⁷ Edoméer hade nämligen anfallit Juda och tagit fångar. ¹⁸ Samtidigt invaderade filistéerna städer i Låglandet och Negev som tillhörde Juda. De hade intagit Bet Shemesh, Ajalon och Gederot, vidare Soko, Timna och Gimso med deras kringliggande byar, och bosatt sig där. ¹⁹ Herren ville nämligen förödmjuka Juda på grund av Israels kung Achas därför att han orsakade lössläppthet i Juda och var trolös mot Herren. ²⁰ Men Tiglat Pileser, kungen i Assyrien, drog ut mot honom och blev bara till besvär för honom, i stället för en hjälp. ²¹ Achas gav kungen av Assyrien föremål från Herrens hus och skatter från kungapalatset och från furstarna, men det hjälpte honom inte.

²² Under denna tid av motgång blev han alltmer trolös mot Herren. Sådan var kung Achas. ²³ Han offrade till Damaskus gudar som hade besegrat honom, för han tänkte: ”De arameiska kungarnas gudar har hjälpt dem, så kanske de kan hjälpa mig också, om jag offrar till dem.” Men de blev i stället både hans och hela Israels fall. ²⁴ Achas samlade ihop föremålen från Guds hus och slog sönder dem. Han stängde dörrarna till Herrens hus och lät göra åt sig altaren i varje hörn i Jerusalem. ²⁵ Han gjorde offerplatser i alla Juda städer för att tända offereld åt andra gudar och drog på så sätt Herrens, sina fäders Guds, vrede över sig.

²⁶ Hans historia i övrigt och vad han gjorde, från början till slut, finns nedtecknat i boken om Judas och Israels kungar.

²⁷ Achas dog och begravdes bland sina förfäder i Jerusalem, men inte i Israels kungars gravar. Hans son Hiskia blev kung efter honom.

Achas regerar i Juda

(2 Krön 28:1-8; 28:16-21; 28:23-27; Jes 7:1—12:6)

16 I Pekachs, Remaljas son, sjuttonde regeringsår blev Achas, Jotams son, kung i Juda. ² Han var tjugo år när han blev kung, och han regerade i sexton år i Jerusalem. Men han gjorde inte det som var rätt i Herrens, sin Guds, ögon, som hans förfader David hade gjort. ³ Han följde Israels kungars exempel. Han offrade till och med sin egen son i eld i enlighet med den avskyvärda seden hos de folk som Herren hade fördrivit för israeliternas skull. ⁴ Han offrade och tände rökelse på offerplatserna och höjderna och under alla grönskande träd.

⁵ Kung Resin i Aram och kung Pekach i Israel, Remaljas son, gick till anfall mot Jerusalem och belägrade Achas, men de lyckades inte besegra honom. ⁶ Ungefär samtidigt återtog kung Resin Elat åt Aram. Han drev ut alla från Juda ur staden, och edoméerna bosatte sig där i stället. De har bott där sedan dess.

⁷ Achas skickade sändebud till kung Tiglat Pileser i Assyrien med ett budskap: ”Jag är din tjänare och din son. Kom och rädda mig ur den arameiske kungens och Israels kungs grepp. De har anfallit mig.” ⁸ Achas tog silvret och guldet som fanns i Herrens hus och i kungapalatsets skattkammare och sände det som gåva till kungen av Assyrien. ⁹ Den assyriske kungen lyssnade till honom och anföll då Damaskus, intog den, och förde bort dess invånare till Kir och dödade kung Resin.

¹⁰ Kung Achas for då till Damaskus för att träffa den assyriske kungen Tiglat Pileser. Han såg där ett altare, gjorde en skiss av det, som han sedan med en detaljerad beskrivning sände till prästen Uria. ¹¹ Prästen Uria byggde ett altare efter den beskrivning kung Achas sänt till honom från Damaskus. Det var färdigt innan kungen kom tillbaka från Damaskus. ¹² När kungen kom tillbaka från Damaskus och såg altaret, gick han fram och offrade på det. ¹³ Han bar fram brännoffer, matoffer, och hällde dryckesoffer över altaret och stänkte sedan blodet från gemenskapsoffret över det. ¹⁴ Sedan tog han bort kopparaltaret, som hade stått inför Herren i templets främre del, och placerade det på norra sidan av det nya altaret.^{[a] 15} Kung Achas gav prästen Uria instruktioner: ”Offra på det stora altaret morgonens brännoffer och kvällens matoffer, kungens brännoffer och matoffer och folkets brännoffer, matoffer och dryckesoffer. Stänk blodet från brännoffren och slaktoffren på det altaret. Men kopparaltaret ska jag använda till för att söka vägledning.”

¹⁶ Prästen Uria utförde allt kungen Achas hade befallt honom. ¹⁷ Kungen tog bort sidoplåtarna från bäckenställen i templet och faten som stod på dem. Havet som stod på kopparoxarnas ryggar tog han ner och ställde på ett stenfundament. ¹⁸ För den assyriske kungens skull tog han också bort den täckta sabbatspassage^[b] som han hade byggt mellan kungens yttre ingångsväg och Herrens hus.

¹⁹ Achas historia i övrigt, vad han gjorde, finns nedtecknat i Juda kungars krönika.

²⁰ Achas dog och begravdes bland sina förfäder i Davids stad. Hans son Hiskia blev kung efter honom.

Hosea regerar i Israel

17 I Achas tolfte regeringsår i Juda blev Hosea, Elas son, Israels kung i Samarien. Han regerade i nio år. ² Han gjorde det som var ont i Herrens ögon, men inte som sina företrädare.

³ Kung Salmanassar av Assyrien drog ut i krig mot Hosea, som måste underordna sig den assyriske kungen och betala skatt till honom. ⁴ Den assyriske kungen upptäckte att Hosea höll på att förråda honom genom att han sänt kurirer till kung So i Egypten. Han betalade inte heller längre den årliga skatten, och därför grep Salmanassar honom och satte honom i fängelse.

⁵ Den assyriske kungen invaderade hela landet, tågade mot Samaria och belägrade staden under tre års tid. ⁶ I kung Hoseas nionde regeringsår intog Assyriens kung Samaria och förde bort folket till Assyrien. De fick bosätta sig i Halach, utmed floden Havor i Gosan, och i Mediens städer.

Israel förs bort i fångenskap

⁷ Detta hände därför att israeliterna syndat mot Herren, sin Gud, som hade fört dem ut ur Egypten, från faraos, den egyptiske kungens förtryck. De hade tillbett andra gudar ⁸ och följt sedvänjorna hos de folk som Herren hade fördrivit för dem, liksom de israeliska kungarnas seder och bruk.

⁹ Israels folk hade också i tysthet gjort det som inte var rätt i Herrens, deras Guds, ögon och de hade byggt offerplatser överallt där de bodde, i byar med vakttorn såväl som i städer. ¹⁰ De hade rest stenstoder och asherapålar på alla höjder och under alla grönskande träd, ¹¹ och de hade tänt rökelse på alla höjder, på samma sätt som alla de olika folk som Herren hade drivit undan för dem. Israels folk hade alltså gjort mycket ont som hade orsakat Herrens vrede. ¹² De tillbad avgudar, trots Herrens uttryckliga förbud.

¹³ Herren hade varnat både Israel och Juda genom alla sina profeter och siare och sagt: ”Vänd om från era onda vägar! Lyd mina bud och stadgar enligt den lag som jag gett era förfäder och sänt till er genom mina tjänare profeterna!” ¹⁴ Men de ville inte lyssna. De var lika motspänstiga som sina förfäder och vägrade att tro på Herren, sin Gud. ¹⁵ De förkastade hans föreskrifter och det förbund han hade ingått med deras förfäder och de förordningar han gett dem, och de följde värdelösa avgudar och blev själva värdelösa. De gjorde som folken omkring, fast Herren hade befallt dem att inte göra så. ¹⁶ De övergav alla Herrens, sin Guds, befallningar och gjorde sig två gjutna kalvar och en asherapåle. De böjde sig ner inför himlens hela härskara och tillbad Baal. ¹⁷ De offrade sina söner och döttrar i eld, de bedrev spådom, använde sig av trolldom och sålde sig själva till det som var ont i Herrens ögon och väckte så hans vrede. ¹⁸ Herren blev så vred på Israel att han utplånade dem ur sin åsyn, tills bara Judas stam fanns kvar.

¹⁹ Men inte heller Juda lydde Herrens, sin Guds, befallningar, utan följde samma seder och bruk som Israel. ²⁰ Herren förkastade alltså hela Israels folk, och han förödmjukade dem och överlämnade dem åt plundrare, tills han hade stött ut dem från sig helt och hållet.

²¹ När Herren slet Israel ifrån Davids ätt, gjorde de Jerobeam, Nevats son, till kung. Han lockade Israel bort från Herrens vägar och fick dem att begå en svår synd. ²² Israeliterna höll sig kvar i alla Jerobeams synder och upphörde inte med dem ²³ förrän Herren drev bort dem, precis som han hade varnat genom sina tjänare profeterna. Israeliterna fördes alltså bort från sitt land till Assyrien, där de är än i dag.

Andra folk bosätter sig i landet

²⁴ Kungen av Assyrien hämtade folk från Babylon, Kuta, Ava, Hamat och Sefarvajim och lät dem bosätta sig i Samariens städer i stället för israeliterna. De övertog alltså Samarien och bosatte sig i dess städer. ²⁵ Till att börja med tillbad de inte Herren, och därför sände han dit lejon som dödade en del av dem.

²⁶ Man rapporterade då till kungen i Assyrien: ”De folk du har utvisat och placerat i Samariens städer känner inte till hur landets Gud ska dyrkas, och därför har han sänt lejon bland dem som håller på att döda dem, därför att folk inte vet hur de ska dyrka honom.”

²⁷ Då befallde kungen i Assyrien att en av de landsflyktiga prästerna från Samarien skulle få återvända, bosätta sig där och lära invånarna hur landets Gud skulle dyrkas. ²⁸ En av prästerna, som förts bort till Samarien, återvände alltså till Betel och undervisade hur de skulle dyrka Herren.

²⁹ Men varje folkgrupp tillverkade också sina egna gudar på var sin ort. De placerade dem i templen som samarierna hade ställt upp på sina offerplatser. ³⁰ De som kom från Babylon gjorde Suckot-Benot, de som kom från Kuta gjorde Nergal och folket från Hamat gjorde Ashima. ³¹ De från Avva gjorde Nivchas och Tartak, och folket från Sefarvajim brände sina egna barn åt Sefarvajims gudar Adrammelek och Anammelek.

³² De fruktade också Herren, men utsåg bland sig själva präster som skulle tjänstgöra i templen på offerplatserna. ³³ Samtidigt som de fruktade Herren, fortsatte de att tjäna sina egna gudar och följa sederna hos de folk som de kom ifrån. ³⁴ Än i dag håller de fast vid sina gamla seder i stället för att frukta Herren och lyda de stadgar och bud, den lag Herren gav till Jakobs ättlingar, den Jakob som Herren gav namnet Israel. ³⁵ Herren hade ju slutit ett förbund med dem och befallt: ”Ni ska inte dyrka några andra gudar, inte tillbe dem, tjäna dem eller offra till dem. ³⁶ Det är bara Herren ni ska be till, honom, som förde er ut ur Egypten med stor makt och utsträckt arm. Honom ska ni dyrka, honom ska ni tillbe, och till honom ska ni offra. ³⁷ De föreskrifter och bud, den lag och befallning som han skrev åt er, ska ni alltid noggrant hålla och inte tillbe andra gudar. ³⁸ Glöm inte förbundet som jag slöt med er och dyrka inte andra gudar. Han ska rädda er från alla fiender. Be aldrig och offra aldrig till andra gudar. ³⁹ Ni ska endast dyrka Herren, er Gud, för han kommer att rädda er från alla era fiender.”

⁴⁰ Men de lyssnade inte, utan fortsatte att hålla fast vid sina gamla seder och bruk. ⁴¹ Dessa folk fruktade visserligen Herren, men de tillbad också sina avgudar. Och än i dag fortsätter deras ättlingar att göra likadant som deras förfäder gjorde.