2 Krönikeboken 32-33
nuBibeln (Swedish Contemporary Bible)
Assyrien invaderar Juda
(2 Kung 18:13-37; 19:35-37; Jes 36:1-22; 37:36-38)
32 Efter att Hiskia troget hade utfört detta, kom kung Sanherib av Assyrien in i Juda och belägrade de befästa städerna i tanke att erövra dem. 2 När Hiskia såg att Sanherib hade kommit och tänkte anfalla Jerusalem, 3 rådgjorde han med sina furstar och krigare om att täppa igen alla källor som låg utanför staden, och de hjälpte honom. 4 Mycket folk samlades, och de täppte till alla källorna och dämde också upp den bäck som rann genom landet. ”Varför skulle kungen[a] av Assyrien komma hit och hitta gott om vatten?” sa de.
5 Hiskia arbetade hårt med att reparera alla de raserade murarna och byggde upp tornen vid dem. Han byggde en andra mur utanför den första, befäste Millo i Davids stad och lät tillverka en mängd vapen och sköldar. 6 Han utsåg officerare över armén och sammankallade dem till sig på den öppna platsen vid stadsporten. Han talade till dem och försökte stärka deras mod:
7 ”Var starka och modiga, och var inte rädda för kungen i Assyrien och hans väldiga armé, för den som är med oss är större än den som är med honom! 8 Med honom finns bara en mänsklig armé, men vi har Herren, vår Gud, som hjälper oss och strider för oss.”
Folket fick nytt mod av Hiskias, Juda kungs, ord.
9 Kung Sanherib av Assyrien, som med hela sin armé låg vid Lakish, skickade efter en tid bud till Jerusalem till kung Hiskia av Juda och alla judéer som var där och lät säga:
10 Så säger Sanherib, kungen av Assyrien: ”Vad är det ni förtröstar på när ni nu stannar kvar i det belägrade Jerusalem? 11 Hiskia lurar ju er till att ni ska dö av hunger och törst, när han säger: ’Herren, vår Gud, ska rädda oss undan kungen av Assyrien’ 12 Var det inte samme Hiskia som förstörde alla hans offerhöjder och altaren och befallde Juda och Jerusalem: ’Ni ska tillbe vid ett enda altare och tända rökelse på det.’
13 Vet ni inte vad jag och mina fäder har gjort med folken i andra länder? Kunde dessa folks gudar rädda sina länder ur mitt våld? 14 Vilken av alla gudar hos dessa folk som mina fäder har förintat har kunnat rädda sitt folk från min makt? Hur skulle då er Gud kunna rädda er ur min makt? 15 Låt inte Hiskia lura och bedra er så här! Tro inte på honom, för ingen gud i något land har någonsin kunnat rädda sitt folk från mig eller mina fäder. Varför skulle då er Gud kunna göra det?”
16 Hans män talade ännu mer mot Herren Gud och hånade hans tjänare Hiskia. 17 Sanherib skrev också brev, där han hädade Herren, Israels Gud, och sa om honom: ”Lika lite som andra folks gudar lyckades rädda sina folk ur mitt våld, lika lite ska Hiskias Gud kunna rädda sitt folk ur mitt våld.”
18 De ropade högt på hebreiska till folket från Jerusalem som samlats på stadsmurarna, för att skrämma dem och göra dem rädda, så att de skulle kunna inta staden. 19 De talade om Jerusalems Gud på samma sätt som om gudarna hos andra folk på jorden, som är gjorda av människor.
20 Kung Hiskia och profeten Jesaja, Amos son, ropade då i bön till Gud i himlen, 21 och Herren skickade en ängel som förintade alla tappra krigare, furstar och officerare i den assyriske kungens läger, så att han med skam fick vända tillbaka till sitt land. Och när han kom till sin guds hus, blev han dödad med svärd av några av sina söner. 22 Så räddade Herren Hiskia och folket i Jerusalem ur den assyriske kungen Sanheribs våld, och ur alla andras. Han beskyddade dem på alla sidor[b].
23 Många kom till Jerusalem med gåvor till Herren och dyrbara gåvor till Juda kung Hiskia. Han blev härefter högt ansedd bland folken.
Hiskia prövas
(2 Kung 20:1-21; Jes 38:1-8; 39:1-8)
24 Vid denna tid blev Hiskia dödssjuk och bad till Herren, och Herren svarade honom med ett under. 25 Men Hiskia återgäldade inte det goda han fått utan var högmodig; därför kom vreden över honom och över Juda och Jerusalem. 26 Då ödmjukade sig den högmodige Hiskia och Jerusalems invånare och drabbades därför inte av Herrens vrede under Hiskias livstid.
27 Hiskia blev mycket rik och högt aktad. Han byggde skattkamrar för allt sitt silver och guld, för dyrbara stenar, kryddor, sköldar och andra värdefulla föremål. 28 Han byggde också förrådshus för säd, vin och olja och stallar för alla slags boskap och fållor för hjordarna. 29 Han byggde städer och köpte får och nötboskap i mängd. Gud gav honom oerhörda rikedomar.
30 Det var också Hiskia som dämde upp övre källan i Gichon och förde dess vatten ner till västra sidan av Davids stad. Hiskia lyckades med allt han företog sig. 31 Men när sändebud kom från Babylons furstar för att få veta mer om det under som inträffat i landet, lämnade Gud honom för att pröva honom och se vad som fanns i hans innersta.
32 Hiskias historia i övrigt och hans fromma gärningar finns nedtecknade i profeten Jesajas, Amos sons, syner i boken om Judas och Israels kungar.
33 När Hiskia dog begravdes han bland de övriga kungarna högst upp bland Davids ättlingars gravar, och hela Juda och Jerusalem ärade honom vid hans död.
Hans son Manasse blev kung efter honom.
Manasse regerar i Juda
(2 Kung 21:1-10; 21:17-18)
33 Manasse var tolv år gammal när han blev kung, och han regerade i femtiofem år i Jerusalem. 2 Han gjorde det som var ont i Herrens ögon och följde de avskyvärda sederna av de folk som Herren hade fördrivit för israeliterna. 3 Han byggde upp de offerhöjder som hans far Hiskia hade förstört, och han reste altaren åt baalsgudarna och gjorde asherapålar och tillbad och dyrkade himlens hela härskara. 4 Han byggde altaren i Herrens hus, om vilket Herren hade sagt: ”Mitt namn ska bo för evigt i Jerusalem.” 5 Han byggde altaren på de båda förgårdarna till Herrens hus åt himlens hela härskara. 6 Manasse offrade dessutom sina egna barn i eld i Ben-Hinnoms dal. Han bedrev häxeri, trolldom och svart magi, andebesvärjelse och spådomskonster. Han gjorde mycket ont i Herrens ögon och väckte hans vrede.
7 Han ställde upp en avgud som han hade gjort i Guds hus, om vilket Gud hade sagt till David och hans son Salomo: ”I detta hus och i Jerusalem, som jag har utvalt bland alla Israels stammar, ska jag låta mitt namn bo för evigt. 8 Jag ska aldrig mer jaga bort Israeliterna från det land som jag gav deras[c] förfäder, om de bara håller allt jag befallt dem att hålla, hela lagen och alla bud och föreskrifter som de fått genom Mose.”
9 Men Manasse förledde folket i Juda och Jerusalem att göra mer ont än de folk som Herren hade utplånat för israeliterna.
10 Herren talade till Manasse och hans folk, med de brydde sig inte om det. 11 Då lät Herren den assyriske kungens härförare tåga mot honom. De tog honom till fånga, satte krokar i honom, band honom med kopparkedjor och förde honom till Babylon. 12 Då vädjade han i sin nöd till Herren, sin Gud, i bön, och ödmjukade sig inför Herren, sina fäders Gud. 13 När han bad till honom, lyssnade Herren och svarade på hans vädjan och lät honom återvända till Jerusalem och till sitt kungarike. Då insåg Manasse att det är Herren som är Gud.
14 Efter detta byggde han den yttre muren kring Davids stad väster om Gichon i dalen, till Fiskporten och runt Ofel, och han gjorde den mycket hög. Han tillsatte också befälhavare i alla befästa städer i Juda. 15 Han avlägsnade alla främmande gudar och avguden ur Herrens hus, liksom altaren han byggt på tempelberget och i Jerusalem och kastade ut dem från staden. 16 Sedan reparerade han Herrens altare, offrade gemenskapsoffer och tackoffer på det och uppmanade folket i Juda att tjäna Herren, Israels Gud. 17 Ändå fortsatte folket att offra på offerplatserna, men bara till Herren, sin Gud.
18 Manasses historia i övrigt och hans bön till Gud och vad siarna talade till honom i Herrens namn, finns nedtecknat i Israels kungars krönika. 19 Hans bön och hur han blev bönhörd, hans synd och otrohet och en förteckning över de ställen där han gjort offerplatser, rest asherapålar och gudabilder, innan han ödmjukade sig, finns nedtecknat i hans siares[d] krönika.
Amon regerar i Juda
(2 Kung 21:19-24)
20 När Manasse dog, begravdes han i sitt palats och hans son Amon blev kung efter honom.
21 Amon var tjugotvå år gammal när han blev kung, och han regerade i Jerusalem i två år. 22 Han gjorde det som var ont i Herrens ögon, precis som hans far Manasse hade gjort. Amon tillbad och offrade till alla de avgudar som hans far hade gjort, 23 men han ödmjukade sig inte inför Herren, som hans far Manasse hade gjort, utan ökade i stället skulden mer och mer. 24 Hans tjänare sammansvor sig mot honom och dödade honom i hans palats. 25 Men folket i landet dödade alla dem som sammansvurit sig mot kung Amon och gjorde hans son Josia till kung efter honom.
2 Krönikeboken 32-33
Svenska 1917
32 Sedan han hade utfört detta och bevisat sådan trohet, kom Sanherib, konungen i Assyrien, och drog in i Juda och belägrade dess befästa städer och tänkte erövra dem åt sig.
2 Då nu Hiskia såg att Sanherib kom, i avsikt att belägra Jerusalem,
3 rådförde han sig med sina förnämsta män och sina hjältar om att täppa för vattnet i de källor som lågo utom staden; och de hjälpte honom härmed.
4 Mycket folk församlades och täppte till alla källorna och dämde för bäcken som flöt mitt igenom trakten, ty de sade: »När de assyriska konungarna komma, böra de icke finna vatten i sådan myckenhet.»
5 Och han tog mod till sig och byggde upp muren överallt där den var nedbruten, och byggde tornen högre, och förde upp en annan mur därutanför, och befäste Millo i Davids stad, och lät göra skjutvapen i myckenhet, så ock sköldar.
6 Och han tillsatte krigshövitsmän över folket och församlade dem till sig på den öppna platsen vid stadsporten, och talade uppmuntrande till dem och sade:
7 »Varen frimodiga och oförfärade, frukten icke och varen icke förskräckta för konungen i Assyrien och för hela den hop han har med sig; ty med oss är en som är större än den som är med honom.
8 Med honom är en arm av kött, men med oss är HERREN, vår Gud, och han skall hjälpa oss och föra våra krig. Och folket tryggade sig vid Hiskias, Juda konungs, ord.
9 Därefter sände Sanherib, konungen i Assyrien -- som nu med hela sin härsmakt låg framför Lakis -- sina tjänare till Jerusalem, till Hiskia, Juda konung, och till alla dem av Juda, som voro i Jerusalem, och lät säga:
10 »Så säger Sanherib, konungen i Assyrien: Varpå förtrösten I, eftersom I stannen kvar i det belägrade Jerusalem?
11 Se, Hiskia uppeggar eder, så att I kommen att dö genom hunger och törst; han säger: 'HERREN, vår Gud, skall rädda oss ur den assyriske konungens hand.'
12 Har icke denne samme Hiskia avskaffat hans offerhöjder och altaren och sagt till Juda och Jerusalem: 'Inför ett enda altare skolen I tillbedja, och på detta skolen I tända offereld'?
13 Veten I icke vad jag och mina fäder hava gjort med andra länders alla folk? Hava väl de gudar som dyrkas av folken i dessa andra länder någonsin förmått rädda sina länder ur min hand?
14 Ja, vilket bland alla dessa folk som mina fäder hava givit till spillo har väl haft någon gud som har förmått rädda sitt folk ur min hand eftersom I menen att eder Gud förmår rädda eder ur min hand!»
15 Nej, låten nu icke Hiskia så bedraga och uppegga eder, och tron honom icke; ty ingen gud hos något folk eller i något rike har förmått rädda sitt folk ur min hand eller ur mina fäders hand. Huru mycket mindre skall då eder Gud kunna rädda eder ur min hand!»
16 Och hans tjänare talade ännu mer mot HERREN Gud och mot hans tjänare Hiskia.
17 Han hade ock skrivit ett brev vari han smädade HERREN, Israels Gud, och talade mot honom så: »Lika litet som de gudar som dyrkas av folken i de andra länderna hava kunnat rädda sina folk ur min hand, lika litet skall Hiskias Gud kunna rädda sitt folk ur min hand.»
18 Och till Jerusalems folk, dem som stodo på muren, ropade de med hög röst på judiska för att göra dem modlösa och förskräckta, så att man sedan skulle kunna intaga staden.
19 Och de talade om Jerusalems Gud på samma sätt som om de främmande folkens gudar, vilka äro verk av människohänder.
20 Men vid allt detta bådo konung Hiskia och profeten Jesaja, Amos' son, och ropade till himmelen.
21 Då sände HERREN en ängel, som förgjorde alla de tappra stridsmännen och furstarna och hövitsmännen i den assyriske konungens läger, så att han med skam måste draga tillbaka till sitt land. Och när han en gång gick in i sin guds hus, blev han där nedhuggen med svärd av sina egna söner.
22 Så frälste HERREN Hiskia och Jerusalems invånare ur Sanheribs, den assyriske konungens, hand och ur alla andras hand; och han beskyddade dem på alla sidor.
23 Och många förde skänker till HERREN i Jerusalem och dyrbara gåvor till Hiskia, Juda konung; och han blev härefter högt aktad av alla folk.
24 Vid den tiden blev Hiskia dödssjuk. Då bad han till HERREN, och han svarade honom och gav honom ett undertecken.
25 Dock återgäldade Hiskia icke det goda som hade blivit honom bevisat, utan hans hjärta blev högmodigt; därför kom förtörnelse över honom och över Juda och Jerusalem.
26 Men då Hiskia ödmjukade sig, mitt i sitt hjärtas högmod, och Jerusalems invånare med honom, drabbade HERRENS förtörnelse dem icke, så länge Hiskia levde.
27 Och Hiskias rikedom och härlighet var mycket stor; han hade byggt sig skattkamrar för silver och guld och ädla stenar, och för välluktande kryddor, och för sköldar och för allahanda dyrbara håvor av andra slag,
28 så ock förrådshus för vad som kom in av säd, vin och olja, ävensom stall för allt slags boskap; och hjordar hade han skaffat för sina fållor.
29 Och han hade byggt sig städer och förvärvat sig stor rikedom på får och fäkreatur; ty Gud hade givit honom mycket stora ägodelar.
30 Det var ock Hiskia som täppte till Gihonsvattnets övre källa och ledde vattnet nedåt, väster om Davids stad. Och Hiskia var lyckosam i allt vad han företog sig.
31 Jämväl när från Babels furstar de sändebud kommo, som voro skickade till honom för att fråga efter det under som hade skett i landet, övergav Gud honom allenast för att pröva honom, på det att han skulle förnimma allt vad som var i hans hjärta.
32 Vad nu mer är att säga om Hiskia och om hans fromma gärningar, det finnes upptecknat i »Profeten Jesajas, Amos' sons, syner», i boken om Judas och Israels konungar.
33 Och Hiskia gick till vila hos sina fäder, och han begrov honom på den plats där man går upp till Davids hus' gravar; och hela Juda och Jerusalems invånare bevisade honom ära vid hans död. Och hans son Manasse blev konung efter honom.
33 Manasse var tolv år gammal, när han blev konung, och han regerade femtiofem år i Jerusalem.
2 Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon, efter den styggeliga seden hos de folk som HERREN hade fördrivit för Israels barn.
3 Han byggde åter upp de offerhöjder som hans fader Hiskia hade brutit ned, och reste altaren åt Baalerna och gjorde Aseror, och tillbad och tjänade himmelens hela härskara.
4 Ja, han byggde altaren i HERRENS hus, det om vilket HERREN hade sagt: »I Jerusalem skall mitt namn vara till evig tid.»
5 Han byggde altaren åt himmelens hela härskara på de båda förgårdarna till HERRENS hus.
6 Han lät ock sina barn gå genom eld i Hinnoms sons dal och övade teckentyderi, svartkonst och trolldom och skaffade sig andebesvärjare och spåmän och gjorde mycket som var ont i HERRENS ögon, så att han förtörnade honom.
7 Och avgudabelätet som han hade låtit göra satte han i Guds hus, om vilket Gud hade sagt till David och till hans son Salomo: »Vid detta hus och vid Jerusalem, som jag har utvalt bland alla Israels stammar, vill jag fästa mitt namn för evig tid.
8 Och jag skall icke mer låta Israel vandra bort ifrån det land som jag har bestämt åt edra fäder, om de allenast hålla och göra allt vad jag har bjudit dem, alldeles efter den lag, de stadgar och rätter som de hava fått genom Mose.»
9 Men Manasse förförde Juda och Jerusalems invånare, så att de gjorde mer ont än de folk som HERREN hade förgjort för Israels barn.
10 Och HERREN talade till Manasse och hans folk, men de aktade icke därpå.
11 Då lät HERREN den assyriske konungens härhövitsmän komma över dem; de slogo Manasse i bojor och fängslade honom med kopparfjättrar och förde honom till Babel.
12 Men när han nu var i nöd, bön föll han inför HERREN, sin Gud, och ödmjukade sig storligen för sina fäders Gud.
13 Och när han så bad till honom, lät han beveka sig och hörde hans bön och lät honom komma tillbaka till Jerusalem såsom konung. Och då besinnade Manasse att HERREN är Gud.
14 Därefter byggde han en yttre mur till Davids stad västerut mot Gihon i dalen, intill Fiskporten, och runt omkring Ofel, och gjorde den mycket hög. Och han insatte krigshövitsmän i alla befästa städer i Juda.
15 Och han skaffade bort de främmande gudarna och avgudabelätet ur HERRENS hus, så ock alla de altaren som han hade byggt på det berg där HERRENS hus stod och i Jerusalem, och kastade dem utanför staden.
16 Och han upprättade HERRENS altare och offrade tackoffer och lovoffer därpå, och uppmanade Juda att tjäna HERREN, Israels Gud.
17 Men folket offrade ännu på höjderna, dock allenast åt HERREN, sin Gud.
18 Vad nu mer är att säga om Manasse och om hans bön till sin Gud och om de ord som siarna talade till honom i HERRENS, Israels Guds, namn, det står i Israels konungars krönika.
19 Och om hans bön och huru han blev bönhörd, och om all hans synd och otrohet, och om de platser på vilka han byggde offerhöjder och ställde upp sina Aseror och beläten, innan han ödmjukade sig, härom är skrivet i Hosais krönika.
20 Och Manasse gick till vila hos sina fäder, och man begrov honom där han bodde. Och hans son Amon blev konung efter honom.
21 Amon var tjugutvå år gammal, när han blev konung, och han regerade två år i Jerusalem.
22 Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon, såsom hans fader Manasse hade gjort; åt alla de beläten som hans fader Manasse hade låtit göra offrade Amon, och han tjänade dem.
23 Men han ödmjukade sig icke för HERREN, såsom hans fader Manasse hade gjort, utan denne Amon hopade skuld på skuld.
24 Och hans tjänare sammansvuro sig mot honom och dödade honom hemma i hans hus.
25 Men folket i landet dräpte alla som hade sammansvurit sig mot konung Amon. Därefter gjorde folket i landet hans son Josia till konung efter honom.
Johannes 18:19-40
nuBibeln (Swedish Contemporary Bible)
19 Översteprästen ställde nu frågor till Jesus om hans lärjungar och hans undervisning. 20 Jesus svarade: ”Jag har talat öppet till världen. Jag har hela tiden undervisat i synagogorna och i templet där alla judar samlas. Jag har inte sagt något i hemlighet. 21 Varför frågar du mig då? Fråga dem som har hört vad jag har talat! De vet vad jag har sagt.”
22 När Jesus sa detta, gav en man ur tempelvakten som stod där honom en örfil och sa: ”Ska du svara översteprästen på det sättet?” 23 Men Jesus sa: ”Har jag sagt något fel, så säg vad det var för du slår väl inte en människa för att hon säger något som är rätt?”
24 Hannas skickade sedan Jesus bunden till översteprästen Kajafas.
25 Petrus stod fortfarande vid elden och värmde sig. Och där frågade man honom: ”Är inte du också en av hans lärjungar?” Men Petrus nekade: ”Nej, det är jag inte.”
26 Då sa en av översteprästens tjänare, en släkting till den man som Petrus hade huggit örat av: ”Visst såg jag dig därute i trädgården tillsammans med Jesus?”
27 Men Petrus nekade än en gång. Och i samma stund gol tuppen.
Jesus förhörs av Pilatus
(Matt 27:11-14; Mark 15:2-5; Luk 23:2-5)
28 Tidigt på morgonen fördes Jesus från översteprästen Kajafas till den romerska landshövdingens residens. Men själva stannade de utanför för de ville inte bli orena[a] utan kunna äta påskmåltiden. 29 Pilatus gick därför ut till dem och frågade: ”Vad är det ni anklagar den här mannen för?”
30 De svarade: ”Vi skulle inte ha överlämnat honom till dig om han inte hade varit en brottsling.”
31 Då sa Pilatus: ”Då kan ni döma honom efter er egen lag[b].”
Men judarna sa: ”Vi har ingen rätt att avrätta någon.” 32 Genom detta gick det i uppfyllelse som Jesus sagt när han avslöjade på vilket sätt han skulle dö.[c]
33 Pilatus gick då tillbaka in i residenset och kallade till sig Jesus och frågade: ”Är du judarnas kung?”
34 Jesus svarade: ”Är det du själv som vill veta eller har andra berättat för dig om mig?”
35 Men Pilatus sa: ”Jag är väl ingen jude! Ditt eget folk och översteprästerna har fört dig hit. Vad har du gjort?”
36 Då svarade Jesus: ”Mitt rike är inte av den här världen. Om det hade varit det, hade mina följeslagare kämpat för att jag inte skulle tas till fånga av judarna. Men nu är inte mitt rike härifrån.”
37 Pilatus frågade igen: ”Så du är alltså en kung?”
Jesus svarade: ”Det är du själv som kallar mig kung. Men jag har fötts och kommit hit till världen för att endast vittna om sanningen. Alla som är av sanningen lyssnar till vad jag säger.”
38 Då sa Pilatus: ”Vad är sanning?” Sedan gick han ut till judarna igen och sa: ”Jag finner honom inte skyldig till något.
Jesus skymfas – Pilatus villrådighet
(Matt 27:15-31; Mark 15:6-20; Luk 23:13-25)
39 Men det är sed att jag varje påsk friger en fånge åt er. Vill ni att jag ska släppa judarnas kung?”
40 Men de ropade tillbaka: ”Nej! Inte honom, utan Barabbas!” Men Barabbas var en upprorsmakare[d].
Read full chapterFootnotes
Johannes 18:19-40
Svenska 1917
19 Översteprästen frågade nu Jesus om hans lärjungar och om hans lära.
20 Jesus svarade honom: »Jag har öppet talat för världen, jag har alltid undervisat i synagogan eller i helgedomen, på ställen där alla judar komma tillsammans; hemligen har jag intet talat.
21 Varför frågar du då mig? Dem som hava hört mig må du fråga om vad jag har talat till dem. De veta ju vad jag har sagt.»
22 När Jesus sade detta, gav honom en av rättstjänarna, som stod där bredvid, ett slag på kinden och sade: »Skall du så svara översteprästen?»
23 Jesus svarade honom: »Har jag talat orätt, så bevisa att det var orätt; men har jag talat rätt, varför slår du mig då?»
24 Och Hannas sände honom bunden till översteprästen Kaifas.
25 Men Simon Petrus stod och värmde sig. Då sade de till honom: »Är icke också du en av hans lärjungar?» Han nekade och sade: »Det är jag icke.»
26 Då sade en av översteprästens tjänare, en frände till den som Petrus hade huggit örat av: »Såg jag icke själv att du var med honom i örtagården?»
27 Då nekade Petrus åter. Och i detsamma gol hanen.
28 Sedan förde de Jesus från Kaifas till pretoriet; och det var nu morgon. Men själva gingo de icke in i pretoriet, för att de icke skulle bliva orenade, utan skulle kunna äta påskalammet.
29 Då gick Pilatus ut till dem och sade: »Vad haven I för anklagelse att frambära mot denne man?»
30 De svarade och sade till honom: »Vore han icke en illgärningsman, så hade vi icke överlämnat honom åt dig.»
31 Då sade Pilatus till dem: »Tagen I honom, och dömen honom efter eder lag.» Judarna svarade honom: »För oss är det icke lovligt att avliva någon.»
32 Ty Jesu ord skulle fullbordas, det som han hade sagt för att giva till känna på vad sätt han skulle dö.
33 Pilatus gick åter in i pretoriet och kallade Jesus till sig och sade till honom: »Är du judarnas konung?»
34 Jesus svarade: »Säger du detta av dig själv, eller hava andra sagt dig det om mig?»
35 Pilatus svarade: »Jag är väl icke en jude! Ditt eget folk och översteprästerna hava överlämnat dig åt mig. Vad har du gjort?»
36 Jesus svarade: »Mitt rike är icke av denna världen. Om mitt rike vore av denna världen, så hade väl mina tjänare kämpat för att jag icke skulle bliva överlämnad åt judarna. Men nu är mitt rike icke av denna världen.»
37 Så sade Pilatus till honom: »Så är du dock en konung?» Jesus svarade: »Du säger det själv, att jag är en konung. Ja, därtill är jag född, och därtill har jag kommit i världen, att jag skall vittna för sanningen. Var och en som är av sanningen, han hör min röst.»
38 Pilatus sade till honom: »Vad är sanning?» När han hade sagt detta, gick han åter ut till judarna och sade till dem: »Jag finner honom icke skyldig till något brott.
39 Nu är det en sedvänja hos eder, att jag vid påsken skall giva eder en fånge lös. Viljen I då att jag skall giva eder 'judarnas konung' lös?»
40 Då skriade de åter och sade: »Icke honom, utan Barabbas.» Men Barabbas var en rövare.
Read full chapterSwedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.