Add parallel Print Page Options

28 Ahas var tjugu år gammal när han blev konung, och han regerade sexton år i Jerusalem. Han gjorde icke vad rätt var i HERRENS ögon, såsom hans fader David,

utan vandrade på Israels konungars väg; ja, han lät ock göra gjutna beläten åt Baalerna.

Och själv tände han offereld i Hinnoms sons dal och brände upp sina barn i eld, efter den styggeliga seden hos de folk som HERREN hade fördrivit för Israels barn.

Och han frambar offer och tände offereld på höjderna och kullarna och under alla gröna träd.

Därför gav HERREN, hans Gud, honom i den arameiske konungens hand; de slogo honom och togo av hans folk en stor hop fångar och förde dem till Damaskus. Han blev ock given i Israels konungs hand, så att denne tillfogade honom ett stort nederlag.

Ty Peka, Remaljas son, dräpte av Juda ett hundra tjugu tusen man på en enda dag, allasammans stridbara män. Detta skedde därför att de hade övergivit HERREN, sina fäders Gud.

Och Sikri, en tapper man från Efraim, dräpte Maaseja, konungasonen, och Asrikam, slottshövdingen, och Elkana, konungens närmaste man.

Och Israels barn bortförde från sina bröder två hundra tusen fångar, nämligen deras hustrur, söner och döttrar, och togo därjämte mycket byte från dem och förde bytet till Samaria.

Men där var en HERRENS profet som hette Oded; denne gick ut mot hären, när den kom till Samaria, och sade till dem: »Se, i sin vrede över Juda har HERREN, edra fäders Gud, givit dem i eder hand, men I haven dräpt dem med en hätskhet som har nått upp till himmelen.

10 Och nu tänken I göra Judas och Jerusalems barn till trälar och trälinnor åt eder. Därmed dragen I ju allenast skuld över eder själva inför HERREN, eder Gud.

11 Så hören mig nu: Sänden tillbaka fångarna som I haven tagit från edra bröder; ty HERRENS vrede är upptänd mot eder.»

12 Några av huvudmännen bland Efraims barn, nämligen Asarja, Johanans son, Berekja, Mesillemots son, Hiskia, Sallums son, och Amasa, Hadlais son, stodo då upp och gingo emot dem som kommo från kriget

13 och sade till dem: »I skolen icke föra dessa fångar hitin; ty I förehaven något som drager skuld över oss inför HERREN, och varigenom I ytterligare föröken våra synder och vår skuld. Vår skuld är ju redan stor nog, och vrede är upptänd mot Israel.»

14 Då lämnade krigsfolket ifrån sig fångarna och bytet inför de överste och hela församlingen.

15 Och de nämnda männen stodo upp och togo sig an fångarna. Alla som voro nakna bland dem klädde de upp med vad de hade tagit såsom byte; de gåvo dem kläder och skor, mat och dryck, och smorde dem med olja, och alla som icke orkade gå läto de sätta sig upp på åsnor, och förde dem så till Jeriko, Palmstaden, till deras bröder där. Sedan vände de tillbaka till Samaria.

16 Vid samma tid sände konung Ahas bud till konungarna i Assyrien, med begäran att de skulle hjälpa honom.

17 Ty förutom allt annat hade edoméerna kommit och slagit Juda och tagit fångar.

18 Och filistéerna hade fallit in i städerna i Juda lågland och sydland och hade intagit Bet-Semes, Ajalon och Gederot, så ock Soko med underlydande orter, Timna med underlydande orter och Gimso med underlydande orter, och hade bosatt sig i dem.

19 Ty HERREN ville förödmjuka Juda, för Ahas', den israelitiske konungens, skull, därför att denne hade vållat oordning i Juda och varit otrogen mot HERREN.

20 Men Tillegat-Pilneeser, konungen i Assyrien, drog emot honom och angrep honom, i stället för att understödja honom.

21 Ty fastän Ahas plundrade HERRENS hus och konungshuset och de överstes hus och gav allt åt konungen i Assyrien, så hjälpte det honom dock icke.

22 Och i sin nöd försyndade sig samme konung Ahas ännu mer genom otrohet mot HERREN.

23 Han offrade nämligen åt gudarna i Damaskus, som hade slagit honom; ty han tänkte: »Eftersom de arameiska konungarnas gudar hava förmått hjälpa dem, vill jag offra åt dessa gudar, för att de ock må hjälpa mig.» Men i stället var det dessa som kommo honom och hela Israel på fall.

24 Ahas samlade ihop de kärl som funnos i Guds hus och bröt sönder kärlen i Guds hus och stängde igen dörrarna till HERRENS hus, och gjorde sig altaren i vart hörn i Jerusalem.

25 Och i var och en av Juda städer uppförde han offerhöjder för att där tända offereld åt andra gudar, och han förtörnade så HERREN, sina fäders Gud.

26 Vad nu mer är att säga om honom och om alla hans företag, under hans första tid såväl som under hans sista, det finnes upptecknat i boken om Judas och Israels konungar.

27 Och Ahas gick till vila hos sina fäder, och man begrov honom i Jerusalem, inne i själva staden; de lade honom nämligen icke i Israels konungars gravar. Och hans son Hiskia blev konung efter honom.

Achas regerar i Juda

(2 Kung 16:1-5)

28 Achas var tjugo år när han blev kung, och han regerade i sexton år i Jerusalem. Men han gjorde inte det som var rätt i Herrens ögon som hans förfader David hade gjort. Han följde Israels kungars exempel och tillverkade också gjutna avgudabilder åt baalsgudarna. Han tände offereld i Ben-Hinnoms dal, och han offrade sina egna söner i eld, i enlighet med den avskyvärda seden hos de folk som Herren hade fördrivit för israeliternas skull. Han offrade och tände rökelse på offerplatserna och höjderna och under alla grönskande träd.

Därför överlämnade Herren, hans Gud, honom åt den arameiske kungens våld. De slog honom och tog ett stort antal fångar och förde dem till Damaskus. Han överlämnades också i den israelitiske kungens våld, som tillfogade honom stora förluster. På en enda dag dödade Pekach, Remaljas son, 120 000 stridsdugliga män av Judas armé, eftersom de hade övergett Herren, sina fäders Gud. Sedan dödade Sikri, en tapper krigare från Efraim, kungens son Maaseja, Asrikam, föreståndaren för palatset, och Elkana, kungens närmaste man. Trupperna från Israel tog också 200 000 fångar från sitt broderfolk, deras hustrur och söner och döttrar, och dessutom ett mycket stort byte, som de förde med sig till Samaria.

Men där fanns Herrens profet Oded, och han gick ut för att möta hären när de kom tillbaka till Samaria.

Han talade till dem: ”Herren, era fäders Gud, var arg på Juda och överlämnade dem åt ert våld, men ni har i raseri anställt en massaker på dem, och detta har nått ända upp till himlen. 10 Och nu tänker ni göra dessa män och kvinnor från Juda och Jerusalem till slavar! Har ni inte redan nog med skuld mot Herren, er Gud?[a] 11 Lyssna till mig nu och låt fångarna som ni tagit bland era släktingar vända tillbaka hem, för nu har Herrens vrede kommit över er!”

12 Några av ledarna i Efraim, Asarja, Jochanans son, Berekja, Meshillemots son, Hiskia, Shallums son, och Amasa, Hadlajs son, reste sig mot dem som kom från kriget. 13 De sa: ”Ni kan inte föra hit dessa fångar! Om ni gör det, kommer vi att dra ännu mer skuld över oss inför Herren, utöver all annan skuld vi redan har. Vår skuld är redan stor och vreden brinner över Israel.”

14 Krigsfolket överlämnade då fångarna och bytet inför styresmännen och hela församlingen. 15 De män som nämnts tog fångarna, klädde dem som var utan kläder med vad som fanns bland bytet, gav dem kläder och skor, lät dem äta och dricka och smorde dem med olja. De svaga sattes på åsnor och fördes tillbaka till sina familjer i Jeriko, Palmstaden. Sedan återvände de till Samaria.

Achas ber den assyriske kungen om hjälp

(2 Kung 16:7-20)

16 Vid den tiden sände kung Achas bud till den assyriske kungen och bad honom om hjälp. 17 Edoméer hade nämligen anfallit Juda och tagit fångar. 18 Samtidigt invaderade filistéerna städer i Låglandet och Negev som tillhörde Juda. De hade intagit Bet Shemesh, Ajalon och Gederot, vidare Soko, Timna och Gimso med deras kringliggande byar, och bosatt sig där. 19 Herren ville nämligen förödmjuka Juda på grund av Israels kung Achas därför att han orsakade lössläppthet i Juda och var trolös mot Herren. 20 Men Tiglat Pileser, kungen i Assyrien, drog ut mot honom och blev bara till besvär för honom, i stället för en hjälp. 21 Achas gav kungen av Assyrien föremål från Herrens hus och skatter från kungapalatset och från furstarna, men det hjälpte honom inte.

22 Under denna tid av motgång blev han alltmer trolös mot Herren. Sådan var kung Achas. 23 Han offrade till Damaskus gudar som hade besegrat honom, för han tänkte: ”De arameiska kungarnas gudar har hjälpt dem, så kanske de kan hjälpa mig också, om jag offrar till dem.” Men de blev i stället både hans och hela Israels fall. 24 Achas samlade ihop föremålen från Guds hus och slog sönder dem. Han stängde dörrarna till Herrens hus och lät göra åt sig altaren i varje hörn i Jerusalem. 25 Han gjorde offerplatser i alla Juda städer för att tända offereld åt andra gudar och drog på så sätt Herrens, sina fäders Guds, vrede över sig.

26 Hans historia i övrigt och vad han gjorde, från början till slut, finns nedtecknat i boken om Judas och Israels kungar.

27 Achas dog och begravdes bland sina förfäder i Jerusalem, men inte i Israels kungars gravar. Hans son Hiskia blev kung efter honom.

Footnotes

  1. 28:10 Den exakta innebörden av satsen i grundtexten är osäker.

16 I Pekas, Remaljas sons, sjuttonde regeringsår blev Ahas, Jotams son, konung i Juda.

Tjugu år gammal var Ahas, när han blev konung, och han regerade sexton år i Jerusalem. Han gjorde icke vad rätt var i HERRENS, sin Guds, ögon, såsom hans fader David,

utan vandrade på Israels konungars väg; ja, han lät ock sin son gå genom eld, efter den styggeliga seden hos de folk som HERREN hade fördrivit för Israels barn.

Och han frambar offer och tände offereld på höjderna och kullarna och under alla gröna träd.

På den tiden drogo Resin, konungen i Aram, och Peka, Remaljas son, Israels konung, upp för att erövra Jerusalem; och de inneslöto Ahas, men kunde icke erövra staden.

Vid samma tid återvann Resin, konungen i Aram, Elat åt Aram och jagade Juda män bort ifrån Elot. Därefter kommo araméerna till Elat och bosatte sig där, och där bo de ännu i dag.

Men Ahas skickade sändebud till Tiglat-Pileser, konungen i Assyrien, och lät säga: »Jag är din tjänare och din son. Drag hitupp och fräls mig från Arams konung och från Israels konung, ty de hava överfallit mig.»

Och Ahas tog det silver och guld som fanns i HERRENS hus och i konungshusets skattkamrar, och sände det såsom skänk till konungen i Assyrien.

Och konungen i Assyrien lyssnade till honom: konungen i Assyrien drog upp mot Damaskus och intog det och förde bort folket till Kir och dödade Resin.

10 Sedan for konung Ahas till Damaskus för att där möta Tiglat-Pileser, konungen i Assyrien. Och när konung Ahas fick se altaret i Damaskus, sände han till prästen Uria en avteckning av altaret och en mönsterbild till ett sådant, alldeles såsom det var gjort.

11 Sedan byggde prästen Uria altaret; alldeles efter den föreskrift som konung Ahas hade sänt till honom från Damaskus gjorde prästen Uria det färdigt, till dess konung Ahas kom tillbaka från Damaskus.

12 När så konungen efter sin hemkomst från Damaskus fick se altaret, trädde han fram till altaret och steg upp till det.

13 Därefter förbrände han sitt brännoffer och sitt spisoffer och utgöt sitt drickoffer; och blodet av det tackoffer som han offrade stänkte han på altaret.

14 Men kopparaltaret, som stod inför HERRENS ansikte, flyttade han undan från husets framsida, från platsen mellan det nya altaret och HERRENS hus, och ställde det på norra sidan om detta altare.

15 Och konung Ahas bjöd prästen Uria och sade: »På det stora altaret skall du förbränna morgonens brännoffer och aftonens spisoffer, ävensom konungens brännoffer jämte hans spisoffer, så ock brännoffer, spisoffer och drickoffer för allt folket i landet; och allt blodet, såväl av brännoffer som av slaktoffer, skall du stänka därpå. Men vad Jag skall göra med kopparaltaret, det vill jag närmare betänka.»

16 Och prästen Uria gjorde alldeles såsom konung Ahas bjöd honom.

17 Konung Ahas lösbröt ock sidolisterna på bäckenställen och tog bort bäckenet från dem; och havet lyfte han ned från kopparoxarna som stodo därunder och ställde det på ett stengolv.

18 Och den täckta sabbatsgången som man hade byggt vid huset, så ock konungens yttre ingångsväg, förlade han inom HERRENS hus, för den assyriske konungens skull.

19 Vad nu mer är att säga om Ahas, om vad han gjorde, det finnes upptecknat i Juda konungars krönika.

20 Och Ahab gick till vila hos sina fäder och blev begraven hos sina fäder i Davids stad. Och hans son Hiskia blev konung efter honom.

17 I Ahas', Juda konungs, tolfte regeringsår blev Hosea, Elas son, konung i Samaria över Israel och regerade i nio år.

Han gjorde vad ont var i HERRENS; ögon, dock icke såsom de israelitiska konungar som hade varit före honom

Mot honom drog den assyriske konungen Salmaneser upp; och Hosea måste bliva honom underdånig och giva honom skänker.

Men sedan märkte konungen i Assyrien att Hosea förehade stämplingar, i det att han skickade sändebud till So, konungen i Egypten och icke, såsom förut, vart år sände skänker till konungen i Assyrien Då lät konungen i Assyrien spärra in honom och hålla honom bunden i fängelse.

Ty konungen i Assyrien drog upp och angrep hela landet, och drog upp mot Samaria och belägrade det i tre år.

I Hoseas nionde regeringsår intog konungen i Assyrien Samaria och förde Israel bort till Assyrien och lät dem bo i Hala och vid Habor -- en ström i Gosan -- och i Mediens städer.

Israels barn hade ju syndat mot HERREN, sin Gud, honom som hade fört dem upp ur Egyptens land, undan Faraos, den egyptiske konungens, hand, och de hade fruktat andra gudar.

De hade ock vandrat efter de folks stadgar, som HERREN hade fördrivit för Israels barn, och efter de stadgar som Israels konungar hade uppgjort.

Ja, Israels barn hade bedrivit otillbörliga ting mot HERREN, sin Gud; de hade byggt sig offerhöjder på alla sina boningsorter, vid väktartornen såväl som i de befästa städerna.

10 De hade rest stoder och Aseror åt sig på alla höga kullar och under alla gröna träd.

11 Där hade de på alla offerhöjder tänt offereld, likasom de folk som HERREN hade drivit bort för dem, och hade gjort onda ting, så att de förtörnade HERREN.

12 De hade tjänat de eländiga avgudarna, fastän HERREN hade sagt till dem: »I skolen icke göra så.

13 Och HERREN hade varnat både Israel och Juda genom alla sina profeter och siare och sagt: »Vänden om från edra onda vägar och hållen mina bud och stadgar -- efter hela den lag som jag gav edra fäder -- så ock vad jag har låtit säga eder genom mina tjänare profeterna.»

14 Men de ville icke höra, utan voro hårdnackade såsom deras fäder, vilka icke trodde på HERREN, sin Gud.

15 De förkastade hans stadgar och det förbund som han hade slutit med deras fäder, och de förordningar som han hade givit dem, och följde efter fåfängliga avgudar och bedrevo fåfänglighet, likasom de folk som voro omkring dem, fastän HERREN hade förbjudit dem att göra såsom dessa.

16 De övergåvo HERRENS, sin Guds, alla bud och gjorde sig gjutna beläten, två kalvar; de gjorde sig ock Aseror och tillbådo himmelens hela härskara och tjänade Baal.

17 Och de läto sina söner och döttrar gå genom eld och befattade sig med spådom och övade trolldom de sålde sig till att göra vad ont var i HERRENS ögon och förtörnade honom därmed.

18 Därför blev ock HERREN mycket vred på Israel och försköt dem från sitt ansikte, så att icke något annat blev kvar än Juda stam allena.

19 Dock höll icke heller Juda HERRENS, sin Guds, bud, utan vandrade efter de stadgar som Israel hade uppgjort.

20 Så förkastade då HERREN all Israels säd och tuktade dem och gav dem i plundrares hand, till dess att han kastade dem bort ifrån sitt ansikte.

21 Ty när han hade ryckt Israel från Davids hus och de hade gjort Jerobeam, Nebats son, till konung, förförde Jerobeam Israel till att avfalla från HERREN och kom dem att begå en stor synd.

22 Och Israels barn vandrade i alla de synder son Jerobeam hade gjort; de avstodo icke från dem.

23 Men till slut försköt HERREN Israel från sitt ansikte, såsom har hade hotat genom alla sina tjänare profeterna. Så blev Israel; bortfört från sitt land till Assyrien, där de äro ännu i dag.

24 Och konungen i Assyrien lät folk komma från Babel, Kuta, Ava, Hamat och Sefarvaim och bosätta sig i Samariens städer, i Israels barns ställe. Så togo då dessa Samarien i besittning och bosatte sig i dess städer.

25 Men då de under den första tiden av sin vistelse där icke fruktade HERREN, sände HERREN bland dem lejon, som anställde förödelse bland dem.

26 Och man omtalade detta för konungen i Assyrien och sade: »De folk som du har fört bort och låtit bosätta sig i Samariens städer veta icke huru landets Gud skall dyrkas därför har han sänt lejon ibland dem, och dessa döda dem nu, eftersom de icke veta huru landets Gud skall dyrkas.»

27 Då bjöd konungen i Assyrien och sade: »Låten en av de präster som I haven fört bort därifrån fara dit; må de fara dit och bosätta sig där. Och må han lära dem huru landets Gud skall dyrkas.»

28 Så kom då en av de präster som: de hade fört bort ifrån Samarien och bosatte sig i Betel; och han lärde dem huru de skulle frukta HERREN.

29 Väl gjorde sig vart folk sin egen gud och ställde upp denne i de offerhöjdshus som samariterna hade uppbyggt, vart folk för sig, i de städer där det bodde.

30 Folket ifrån Babel gjorde sig en Suckot-Benot, folket ifrån Kut gjorde sig en Nergal, och folket ifrån Hamat gjorde sig en Asima;

31 aviterna gjorde sig en Nibhas och en Tartak, och sefarviterna brände upp sina barn i eld åt Adrammelek och Anammelek, Sefarvaims gudar.

32 Men de fruktade också HERREN. Och de gjorde män ur sin egen krets till offerhöjdspräster åt sig, och dessa offrade åt dem i offerhöjdshusen.

33 Så fruktade de visserligen HERREN, men de tjänade därjämte sina egna gudar, på samma sätt som de folk ifrån vilka man hade fört bort dem.

34 Ännu i dag göra de likasom förut: de frukta icke HERREN och göra icke efter de stadgar och den rätt som de hava fått, icke efter den lag och de bud som HERREN har givit Jakobs barn, den mans åt vilken han gav namnet Israel.

35 Ty HERREN slöt ett förbund med dem och bjöd dem och sade: »I skolen icke frukta andra gudar, ej heller tillbedja dem eller tjäna dem eller offra åt dem.

36 Nej, HERREN allena, som förde eder upp ur Egyptens land med stor makt och uträckt arm, honom skolen I frukta, honom skolen I tillbedja och åt honom skolen I offra.

37 Och de stadgar och rätter, den lag och de bud som han har föreskrivit eder, dem skolen I hålla och göra i all tid; men I skolen icke frukta andra gudar.

38 Det förbund som jag har slutit med eder skolen I icke förgäta; I skolen icke frukta andra gudar.

39 Allenast HERREN, eder Gud, skolen I frukta, så skall han rädda eder ur alla edra fienders hand.»

40 Men de ville icke höra härpå, utan gjorde likasom förut.

41 Så fruktade då dessa folk HERREN, men tjänade därjämte sina beläten. Också deras barn och deras barnbarn göra ännu i dag såsom deras fäder gjorde.

Achas regerar i Juda

(2 Krön 28:1-8; 28:16-21; 28:23-27; Jes 7:1—12:6)

16 I Pekachs, Remaljas son, sjuttonde regeringsår blev Achas, Jotams son, kung i Juda. Han var tjugo år när han blev kung, och han regerade i sexton år i Jerusalem. Men han gjorde inte det som var rätt i Herrens, sin Guds, ögon, som hans förfader David hade gjort. Han följde Israels kungars exempel. Han offrade till och med sin egen son i eld i enlighet med den avskyvärda seden hos de folk som Herren hade fördrivit för israeliternas skull. Han offrade och tände rökelse på offerplatserna och höjderna och under alla grönskande träd.

Kung Resin i Aram och kung Pekach i Israel, Remaljas son, gick till anfall mot Jerusalem och belägrade Achas, men de lyckades inte besegra honom. Ungefär samtidigt återtog kung Resin Elat åt Aram. Han drev ut alla från Juda ur staden, och edoméerna bosatte sig där i stället. De har bott där sedan dess.

Achas skickade sändebud till kung Tiglat Pileser i Assyrien med ett budskap: ”Jag är din tjänare och din son. Kom och rädda mig ur den arameiske kungens och Israels kungs grepp. De har anfallit mig.” Achas tog silvret och guldet som fanns i Herrens hus och i kungapalatsets skattkammare och sände det som gåva till kungen av Assyrien. Den assyriske kungen lyssnade till honom och anföll då Damaskus, intog den, och förde bort dess invånare till Kir och dödade kung Resin.

10 Kung Achas for då till Damaskus för att träffa den assyriske kungen Tiglat Pileser. Han såg där ett altare, gjorde en skiss av det, som han sedan med en detaljerad beskrivning sände till prästen Uria. 11 Prästen Uria byggde ett altare efter den beskrivning kung Achas sänt till honom från Damaskus. Det var färdigt innan kungen kom tillbaka från Damaskus. 12 När kungen kom tillbaka från Damaskus och såg altaret, gick han fram och offrade på det. 13 Han bar fram brännoffer, matoffer, och hällde dryckesoffer över altaret och stänkte sedan blodet från gemenskapsoffret över det. 14 Sedan tog han bort kopparaltaret, som hade stått inför Herren i templets främre del, och placerade det på norra sidan av det nya altaret.[a] 15 Kung Achas gav prästen Uria instruktioner: ”Offra på det stora altaret morgonens brännoffer och kvällens matoffer, kungens brännoffer och matoffer och folkets brännoffer, matoffer och dryckesoffer. Stänk blodet från brännoffren och slaktoffren på det altaret. Men kopparaltaret ska jag använda till för att söka vägledning.”

16 Prästen Uria utförde allt kungen Achas hade befallt honom. 17 Kungen tog bort sidoplåtarna från bäckenställen i templet och faten som stod på dem. Havet som stod på kopparoxarnas ryggar tog han ner och ställde på ett stenfundament. 18 För den assyriske kungens skull tog han också bort den täckta sabbatspassage[b] som han hade byggt mellan kungens yttre ingångsväg och Herrens hus.

19 Achas historia i övrigt, vad han gjorde, finns nedtecknat i Juda kungars krönika.

20 Achas dog och begravdes bland sina förfäder i Davids stad. Hans son Hiskia blev kung efter honom.

Hosea regerar i Israel

17 I Achas tolfte regeringsår i Juda blev Hosea, Elas son, Israels kung i Samarien. Han regerade i nio år. Han gjorde det som var ont i Herrens ögon, men inte som sina företrädare.

Kung Salmanassar av Assyrien drog ut i krig mot Hosea, som måste underordna sig den assyriske kungen och betala skatt till honom. Den assyriske kungen upptäckte att Hosea höll på att förråda honom genom att han sänt kurirer till kung So i Egypten. Han betalade inte heller längre den årliga skatten, och därför grep Salmanassar honom och satte honom i fängelse.

Den assyriske kungen invaderade hela landet, tågade mot Samaria och belägrade staden under tre års tid. I kung Hoseas nionde regeringsår intog Assyriens kung Samaria och förde bort folket till Assyrien. De fick bosätta sig i Halach, utmed floden Havor i Gosan, och i Mediens städer.

Israel förs bort i fångenskap

Detta hände därför att israeliterna syndat mot Herren, sin Gud, som hade fört dem ut ur Egypten, från faraos, den egyptiske kungens förtryck. De hade tillbett andra gudar och följt sedvänjorna hos de folk som Herren hade fördrivit för dem, liksom de israeliska kungarnas seder och bruk.

Israels folk hade också i tysthet gjort det som inte var rätt i Herrens, deras Guds, ögon och de hade byggt offerplatser överallt där de bodde, i byar med vakttorn såväl som i städer. 10 De hade rest stenstoder och asherapålar på alla höjder och under alla grönskande träd, 11 och de hade tänt rökelse på alla höjder, på samma sätt som alla de olika folk som Herren hade drivit undan för dem. Israels folk hade alltså gjort mycket ont som hade orsakat Herrens vrede. 12 De tillbad avgudar, trots Herrens uttryckliga förbud.

13 Herren hade varnat både Israel och Juda genom alla sina profeter och siare och sagt: ”Vänd om från era onda vägar! Lyd mina bud och stadgar enligt den lag som jag gett era förfäder och sänt till er genom mina tjänare profeterna!” 14 Men de ville inte lyssna. De var lika motspänstiga som sina förfäder och vägrade att tro på Herren, sin Gud. 15 De förkastade hans föreskrifter och det förbund han hade ingått med deras förfäder och de förordningar han gett dem, och de följde värdelösa avgudar och blev själva värdelösa. De gjorde som folken omkring, fast Herren hade befallt dem att inte göra så. 16 De övergav alla Herrens, sin Guds, befallningar och gjorde sig två gjutna kalvar och en asherapåle. De böjde sig ner inför himlens hela härskara och tillbad Baal. 17 De offrade sina söner och döttrar i eld, de bedrev spådom, använde sig av trolldom och sålde sig själva till det som var ont i Herrens ögon och väckte så hans vrede. 18 Herren blev så vred på Israel att han utplånade dem ur sin åsyn, tills bara Judas stam fanns kvar.

19 Men inte heller Juda lydde Herrens, sin Guds, befallningar, utan följde samma seder och bruk som Israel. 20 Herren förkastade alltså hela Israels folk, och han förödmjukade dem och överlämnade dem åt plundrare, tills han hade stött ut dem från sig helt och hållet.

21 När Herren slet Israel ifrån Davids ätt, gjorde de Jerobeam, Nevats son, till kung. Han lockade Israel bort från Herrens vägar och fick dem att begå en svår synd. 22 Israeliterna höll sig kvar i alla Jerobeams synder och upphörde inte med dem 23 förrän Herren drev bort dem, precis som han hade varnat genom sina tjänare profeterna. Israeliterna fördes alltså bort från sitt land till Assyrien, där de är än i dag.

Andra folk bosätter sig i landet

24 Kungen av Assyrien hämtade folk från Babylon, Kuta, Ava, Hamat och Sefarvajim och lät dem bosätta sig i Samariens städer i stället för israeliterna. De övertog alltså Samarien och bosatte sig i dess städer. 25 Till att börja med tillbad de inte Herren, och därför sände han dit lejon som dödade en del av dem.

26 Man rapporterade då till kungen i Assyrien: ”De folk du har utvisat och placerat i Samariens städer känner inte till hur landets Gud ska dyrkas, och därför har han sänt lejon bland dem som håller på att döda dem, därför att folk inte vet hur de ska dyrka honom.”

27 Då befallde kungen i Assyrien att en av de landsflyktiga prästerna från Samarien skulle få återvända, bosätta sig där och lära invånarna hur landets Gud skulle dyrkas. 28 En av prästerna, som förts bort till Samarien, återvände alltså till Betel och undervisade hur de skulle dyrka Herren.

29 Men varje folkgrupp tillverkade också sina egna gudar på var sin ort. De placerade dem i templen som samarierna hade ställt upp på sina offerplatser. 30 De som kom från Babylon gjorde Suckot-Benot, de som kom från Kuta gjorde Nergal och folket från Hamat gjorde Ashima. 31 De från Avva gjorde Nivchas och Tartak, och folket från Sefarvajim brände sina egna barn åt Sefarvajims gudar Adrammelek och Anammelek.

32 De fruktade också Herren, men utsåg bland sig själva präster som skulle tjänstgöra i templen på offerplatserna. 33 Samtidigt som de fruktade Herren, fortsatte de att tjäna sina egna gudar och följa sederna hos de folk som de kom ifrån. 34 Än i dag håller de fast vid sina gamla seder i stället för att frukta Herren och lyda de stadgar och bud, den lag Herren gav till Jakobs ättlingar, den Jakob som Herren gav namnet Israel. 35 Herren hade ju slutit ett förbund med dem och befallt: ”Ni ska inte dyrka några andra gudar, inte tillbe dem, tjäna dem eller offra till dem. 36 Det är bara Herren ni ska be till, honom, som förde er ut ur Egypten med stor makt och utsträckt arm. Honom ska ni dyrka, honom ska ni tillbe, och till honom ska ni offra. 37 De föreskrifter och bud, den lag och befallning som han skrev åt er, ska ni alltid noggrant hålla och inte tillbe andra gudar. 38 Glöm inte förbundet som jag slöt med er och dyrka inte andra gudar. Han ska rädda er från alla fiender. Be aldrig och offra aldrig till andra gudar. 39 Ni ska endast dyrka Herren, er Gud, för han kommer att rädda er från alla era fiender.”

40 Men de lyssnade inte, utan fortsatte att hålla fast vid sina gamla seder och bruk. 41 Dessa folk fruktade visserligen Herren, men de tillbad också sina avgudar. Och än i dag fortsätter deras ättlingar att göra likadant som deras förfäder gjorde.

Footnotes

  1. 16:14 Den exakta innebörden av grundtextens beskrivning av detaljerna här är osäker (gäller även i övrigt verserna 12-15).
  2. 16:18 Det hebreiska uttryckets innebörd är osäker.