2 Krönikeboken 18-20
Svenska 1917
18 När Josafat nu hade kommit till stor rikedom och ära, befryndade han sig med Ahab.
2 Och efter några års förlopp for han ned till Ahab i Samaria. Och Ahab lät för honom och folket som han hade med sig slakta får och fäkreatur i myckenhet; och han sökte intala honom att draga upp mot Ramot i Gilead.
3 Ahab, Israels konung, frågade alltså Josafat, Juda konung: »Vill du draga med mig mot Ramot i Gilead?» Han svarade honom: »Jag såsom du, och mitt folk såsom ditt folk! Jag vill följa med dig i striden.»
4 Men Josafat sade ytterligare till Israels konung: »Fråga dock först HERREN härom.»
5 Då församlade Israels konung profeterna, fyra hundra män, och frågade dem: »Skola vi draga åstad till Ramot i Gilead för att belägra det, eller skall jag avstå därifrån?» De svarade: »Drag ditupp; Gud skall giva det i konungens hand.»
6 Men Josafat sade: »Finnes här ingen annan HERRENS profet, så att vi kunna fråga genom honom?»
7 Israels konung svarade Josafat: »Här finnes ännu en man, Mika, Jimlas son, genom vilken vi kunna fråga HERREN; men han är mig förhatlig, ty han profeterar aldrig lycka åt mig, utan beständigt allenast olycka.» Josafat sade: »Konungen säge icke så.»
8 Då kallade Israels konung till sig en hovman och sade: »Skaffa skyndsamt hit Mika, Jimlas son.»
9 Israels konung och Josafat, Juda konung, sutto nu var och en på sin tron, iklädda sina skrudar; de sutto på en tröskplats vid Samarias port, under det att alla profeterna profeterade inför dem.
10 Då gjorde sig Sidkia, Kenaanas son, horn av järn och sade: »Så säger HERREN: Med dessa skall du stånga araméerna, så att de förgöras.»
11 Och alla profeterna profeterade på samma sätt och sade: »Drag upp mot Ramot i Gilead, så skall du bliva lyckosam; HERREN skall giva det i konungens hand.»
12 Och budet som hade gått för att kalla på Mika talade till honom och sade: »Det är så, att profeterna med en mun lova konungen lycka; så låt nu ock ditt tal stämma överens med deras, och lova också du lycka.»
13 Men Mika svarade: »Så sant HERREN lever, jag skall allenast tala det som min Gud säger.»
14 När han sedan kom till konungen, frågade konungen honom: »Mika, skola vi draga åstad till Ramot i Gilead för att belägra det, eller skall jag avstå därifrån?» Han svarade: »Dragen ditupp, så skolen I bliva lyckosamma; de skola bliva givna i eder hand.»
15 Men konungen sade till honom: »Huru många gånger skall jag besvärja dig att icke tala till mig annat än sanning i HERRENS namn?»
16 Då sade han: »Jag såg hela Israel förskingrat på bergen, likt får som icke hava någon herde. Och HERREN sade: 'Dessa hava icke någon herre; må de vända tillbaka hem i frid, var och en till sitt.'»
17 Då sade Israels konung till Josafat: »Sade jag dig icke att denne aldrig profeterar lycka åt mig, utan allenast olycka?»
18 Men han sade: »Hören alltså HERRENS ord. Jag såg HERREN sitta på sin tron och himmelens hela härskara stå på hans högra sida och på hans vänstra.
19 Och HERREN sade: 'Vem vill locka Ahab, Israels konung, att draga upp mot Ramot i Gilead, för att han må falla där?' Då sade den ene så och den andre så.
20 Slutligen kom anden fram och ställde sig inför HERREN och sade: 'Jag vill locka honom därtill.' HERREN frågade honom: 'På vad sätt?'
21 Han svarade: 'Jag vill gå ut och bliva en lögnens ande i alla hans profeters mun.» Då sade han: 'Du må försöka att locka honom därtill och du skall också lyckas; gå ut och gör så.'
22 Och se, nu har HERREN lagt en lögnens ande i dessa dina profeters mun, medan HERREN ändå har beslutit att olycka skall komma över dig.»
23 Då trädde Sidkia, Kenaanas son, fram och gav Mika ett slag på kinden och sade: »På vilken väg har då HERRENS Ande gått bort ifrån mig för att tala med dig?»
24 Mika svarade: »Du skall få se det på den dag då du nödgas springa från kammare till kammare för att gömma dig.»
25 Men Israels konung sade: »Tagen Mika och fören honom tillbaka till Amon, hövitsmannen i staden, och till Joas, konungasonen.
26 Och sägen: Så säger konungen: Sätten denne i fängelse och bespisen honom med fångkost, till dess jag kommer välbehållen tillbaka.»
27 Mika svarade: »Om du kommer välbehållen tillbaka, så har HERREN icke talat genom mig.» Och han sade ytterligare: »Hören detta, I folk, allasammans.»
28 Så drog nu Israels konung jämte Josafat, Juda konung, upp till Ramot i Gilead.
29 Och Israels konung sade till Josafat: »Jag vill förkläda mig, när jag drager ut i striden, men du må vara klädd i dina egna kläder.» Så förklädde sig Israels konung, när de drogo ut i striden.
30 Men konungen i Aram hade bjudit och sagt till sina vagnshövitsmän: »I skolen icke giva eder i strid med någon, vare sig liten eller stor, utom med Israels konung allena.»
31 När då hövitsmannen över vagnarna fingo se Josafat, tänkte de: »Detta är Israels konung», och omringade honom därför, i avsikt att anfalla honom. Då gav Josafat upp ett rop, och HERREN hjälpte honom, Gud vände dem bort ifrån honom.
32 Så snart nämligen hövitsmännen över vagnarna märkte att det icke var Israels konung, vände de om och läto honom vara.
33 Men en man som spände sin båge och sköt på måfå träffade Israels konung i en fog på rustningen. Då sade denne till sin körsven: »Sväng om vagnen och för mig ut ur hären, ty jag är sårad.»
34 Och striden blev på den dagen allt häftigare, och Israels konung höll sig ända till aftonen upprätt i sin vagn, vänd mot araméerna; men vid den tid då solen gick ned gav han upp andan.
19 Men Josafat, Juda konung, vände välbehållen hem igen till Jerusalem.
2 Då gick siaren Jehu, Hananis son, ut mot konung Josafat och sade till honom: »Skall man då hjälpa den ogudaktige? Skall du då älska dem som hata HERREN? För vad du har gjort vilar nu HERRENS förtörnelse över dig.
3 Dock har något gott blivit funnet hos dig, ty du har utrotat Aserorna ur landet och har vänt ditt hjärta till att söka Gud.»
4 Och Josafat stannade nu i Jerusalem, men sedan drog han åter ut bland folket, ifrån Beer-Seba ända till Efraims bergsbygd, och förde dem tillbaka till HERREN, deras fäders Gud.
5 Och han anställde domare i landet, i alla Juda befästa städer, särskilda för var stad.
6 Och han sade till dessa domare: »Sen till, vad I gören; ty I dömen icke människodom, utan HERRENS dom, och han är närvarande, så ofta I dömen.
7 Låten alltså nu fruktan för HERREN vara över eder. Given akt på vad I gören; ty hos HERREN, vår Gud, finnes ingen orätt, och han har icke anseende till personen, ej heller tager han mutor.»
8 Också i Jerusalem hade Josafat anställt några av leviterna och prästerna och några av huvudmännen för Israels familjer till att döma HERRENS dom och avgöra rättstvister. När de sedan vände tillbaka till Jerusalem,
9 bjöd han dem och sade: »Så skolen I göra i HERRENS fruktan, redligt och med hängivet hjärta.
10 Och så ofta någon rättssak drages inför eder av edra bröder, som bo i sina städer, det må gälla dom i en blodssak eller eljest tillämpning av lag och bud, stadgar och rätter, då skolen I varna dem, så att de icke ådraga sig skuld inför HERREN, varigenom förtörnelse kommer över eder och edra bröder. Så skolen I göra, för att I icke mån ådraga eder skuld.
11 Och se, översteprästen Amarja skall vara eder förman i alla HERRENS saker, och Sebadja, Ismaels son, fursten för Juda hus, i alla konungens saker; och leviterna skola vara tillsyningsmän under eder. Varen nu ståndaktiga i vad I gören, och HERREN skall vara med den som är god.»
20 Därefter kommo Moabs barn och Ammons barn och med dem en del av ammoniterna för att strida mot Josafat.
2 Och man kom och berättade detta för Josafat och sade: »En stor hop kommer mot dig från landet på andra sidan havet, från Aram, och de äro redan i Hasason-Tamar (det är En-Gedi).»
3 Då blev Josafat förskräckt och vände sin håg till att söka HERREN; och han lät lysa ut en fasta över hela Juda.
4 Och Juda församlade sig för att söka hjälp hos HERREN; ja, från alla Juda städer kom man för att söka HERREN.
5 Och Josafat trädde upp i Juda mäns och Jerusalems församling i HERRENS hus, framför den nya förgården,
6 och sade: »HERRE, våra fäders Gud, är icke du Gud i himmelen och den som råder över alla hednafolkens riken? I din hand är kraft och makt; och ingen finnes, som kan stå dig emot.
7 Var det icke du, vår Gud, som fördrev detta lands inbyggare för ditt folk Israel och gav det åt Abrahams, din väns, säd för evig tid?
8 De fingo bo där, och de byggde dig där en helgedom åt ditt namn, i det de sade:
9 'Om något ont kommer över oss, svärd, straffdom eller pest eller hungersnöd, så vilja vi träda upp inför detta hus och inför dig, ty ditt namn är i detta hus; och vi vilja ropa till dig i vår nöd, och du skall då höra och hjälpa.'
10 Se därför nu huru Ammons barn och Moab och folket i Seirs bergsbygd -- genom vilkas område du icke tillstadde Israel att gå, när de kommo från Egyptens land, varför de ock togo en omväg bort ifrån dem och icke förgjorde dem --
11 se huru dessa nu vedergälla oss, i det att de komma för att förjaga oss ur det land som är din besittning, och som du har givit oss till besittning.
12 Du, vår Gud, skall du icke hålla dom över dem? Ty vi förmå intet mot denna stora hop som kommer emot oss, och själva veta vi icke vad vi skola göra, utan till dig se våra ögon.»
13 Och hela Juda stod där inför HERREN med sina späda barn, sina hustrur och söner.
14 Då kom HERRENS Ande mitt i församlingen över Jahasiel, son till Sakarja, son till Benaja, son till Jegiel, son till Mattanja, en levit, av Asafs söner,
15 och han sade: »Akten härpå, alla I av Juda, och I Jerusalems invånare, och du konung Josafat. Så säger HERREN till eder: Frukten icke och varen icke förfärade för denna stora hop, ty striden är icke eder, utan Guds.
16 Dragen i morgon ned mot dem. De draga då upp på Hassishöjden, och I skolen träffa dem vid andan av dalen, framför Jeruels öken.
17 Men därvid bliver det icke eder sak att strida. I skolen allenast träda fram och stå stilla och se på, huru HERREN frälsar eder, I av Juda och Jerusalem. Frukten icke och varen icke förfärade. Dragen i morgon ut mot dem, och HERREN skall vara med eder.»
18 Då böjde Josafat sig ned med ansiktet mot jorden, och alla Juda män och Jerusalems invånare föllo ned för HERREN och tillbådo HERREN.
19 Och de av leviterna, som tillhörde kehatiternas och koraiternas barn, stodo upp och lovade HERREN, Israels Gud, med hög och stark röst.
20 Men bittida följande morgon drogo de ut till Tekoas öken. Och när de drogo ut, trädde Josafat fram och sade: »Hören mig, I av Juda och I Jerusalems invånare. Haven tro på HERREN, eder Gud, så skolen I hava ro. Och tron på hans profeter, så skolen I bliva lyckosamma.»
21 Och sedan han hade rådfört sig med folket, ställde han upp män som skulle sjunga till HERRENS ära och lova honom i helig skrud, under det att de drogo ut framför den väpnade hären; de skulle sjunga: »Tacken HERREN, ty hans nåd varar evinnerligen.»
22 Och just som de begynte med sången och lovet, lät HERREN ett angrepp ske bakifrån på Ammons barn och Moab och folket ifrån Seirs bergsbygd, dem som hade kommit mot Juda; och de blevo slagna.
23 Och Ammons barn och Moab reste sig mot folket ifrån Seirs bergsbygd och gåvo dem till spillo och förgjorde dem; och när de hade gjort ände på folket ifrån Seir, hjälptes de åt att nedgöra varandra.
24 När sedan Juda män kommo upp på höjden, varifrån man kunde se ut över öknen, och vände sig mot fiendernas hop, fingo de se dessa ligga döda på jorden, och ingen hade undkommit.
25 Och när Josafat begav sig dit med sitt folk för att plundra och taga byte från dem, funno de där en myckenhet av gods och av döda kroppar och av dyrbara ting; och de togo for sig så mycket att de icke kunde bära det. Och de fortsatte plundringen i tre dagar; så stort var bytet.
26 Men på fjärde dagen församlade de sig i Berakadalen; där lovade de HERREN, och därav fick det stället namnet Berakadalen, såsom det heter ännu i dag.
27 Därefter vände alla Judas och Jerusalems män, med Josafat i spetsen, glada tillbaka igen till Jerusalem; ty HERREN hade berett dem glädje genom vad som hade skett med deras fiender.
28 Och de drogo in i Jerusalem med psaltare, harpor och trumpeter och tågade till HERRENS hus.
29 Och en förskräckelse ifrån Gud kom över alla de främmande rikena, när de hörde att HERREN hade stritt mot Israels fiender.
30 Och Josafats rike hade nu ro, ty hans Gud lät honom få lugn på alla sidor.
31 Så regerade Josafat över Juda. han var trettiofem år gammal, när han blev konung, och han regerade tjugufem år i Jerusalem. Hans moder hette Asuba, Silhis dotter.
32 Och han vandrade på sin fader Asas väg, utan att vika av ifrån den; han gjorde nämligen vad rätt var i HERRENS ögon.
33 Dock blevo offerhöjderna icke avskaffade, och ännu hade folket icke vänt sina hjärtan till sina fäders Gud.
34 Vad nu mer är att säga om Josafat, om hans första tid såväl som om hans sista, det finnes upptecknat i Jehus, Hananis sons, krönika, som är upptagen i boken om Israels konungar.
35 Men sedan förband sig Josafat, Juda konung, med Ahasja, Israels konung, fastän denne var ogudaktig i sina gärningar;
36 han förband sig med honom för att bygga skepp som skulle gå till Tarsis. Och de byggde skepp i Esjon-Geber.
37 Då profeterade Elieser, Dodavahus son, från Maresa, mot Josafat; han sade: »Därför att du har förbundit dig med Ahasja, skall HERREN låta ditt företag bliva om intet.» Och somliga av skeppen ledo skeppsbrott, så att de icke kunde gå till Tarsis.
2 Krönikeboken 18-20
nuBibeln (Swedish Contemporary Bible)
Joshafat i allians med Achav
(1 Kung 22:1-28)
18 Joshafat hade vunnit stor rikedom och ära och ingick genom giftermål en allians med Achav. 2 Några år senare kom han på besök till Achav i Samaria. Achav lät slakta en mängd får och oxar åt honom och folket som var med honom och försökte förmå honom att tåga mot Ramot i Gilead.
3 Achav, Israels kung, frågade Joshafat, Juda kung: ”Vill du dra ut med mig mot Ramot i Gilead?” Han svarade honom: ”Jag, liksom du, och mitt folk liksom ditt, vill vara med dig i kriget.” 4 ”Men”, tillade Joshafat till den israelitiske kungen, ”låt oss först fråga Herren till råds.”
5 Då kallade Israels kung samman profeterna, fyrahundra man, och frågade dem: ”Ska vi dra ut i strid mot Ramot i Gilead, eller ska jag låta bli?” De svarade: ”Gå, för Gud ska överlämna den i kungens hand.”
6 Men Joshafat frågade: ”Finns det inte någon mer Herrens profet här, som vi också kan fråga?” 7 ”Jo”, svarade Israels kung Joshafat, ”det finns en till som kan rådfråga Herren åt oss, men honom hatar jag, för han profeterar aldrig något gott för mig, utan bara ont. Det är Mika, Jimlas son.” ”Kungen bör inte tala så”, svarade Joshafat.
8 Israels kung kallade då till sig en av sina tjänstemän. ”Skynda dig och hämta hit Mika, Jimlas son”, befallde han.
9 Israels kung och Joshafat, Juda kung, satt på var sin tron i sina kungliga kläder på tröskplatsen vid Samarias stadsport, och alla profeterna profeterade inför dem. 10 Sidkia, Kenaanas son, gjorde sig horn av järn och förklarade: ”Så säger Herren: ’Du ska stånga Aram med dessa horn tills de förgörs.’ ” 11 Alla de andra profeterade detsamma: ”Ja, anfall Ramot i Gilead och du ska lyckas, för Herren kommer att överlämna staden i kungens hand.” 12 Budbäraren, som hade gått för att kalla på Mika, berättade för honom: ”Profeterna förkunnade med en mun framgång för kungen. Låt nu också dina ord stämma med deras och lova framgång!” 13 Men Mika svarade: ”Så sant Herren lever, jag ska bara säga honom det min Gud säger.”
14 När han kom fram inför kungen, frågade denne honom: ”Mika, ska vi dra ut i strid mot Ramot i Gilead, eller ska jag låta bli?” Och Mika svarade: ”Gå, och ni ska lyckas! De ska överlämnas i er hand.”
15 Kungen sa till honom: ”Hur många gånger måste jag besvärja dig att inte tala något annat än sanning i Herrens namn?” 16 Då svarade Mika: ”Jag såg hela Israel förskingrat på bergen, som får utan herde. Och Herren sa: ’De har ingen herre. Låt dem återvända hem i fred, var och en till sitt.’ ”
17 Israels kung sa till Joshafat: ”Var det inte det jag sa? Han profeterar inte något gott för mig, utan bara ont.”
18 Mika fortsatte: ”Hör här vad Herren säger! Jag såg Herren sitta på sin tron, och himlens hela härskara stod på bägge sidorna om honom. 19 Herren sa: ’Vem kan locka Israels kung Achav att gå ut i strid mot Ramot i Gilead och stupa där?’
Då sa den ene si och den andre så. 20 Då kom en ande fram och ställde sig inför Herren och sa: ’Jag kan locka honom.’ ’Hur?’ frågade Herren honom. 21 Han svarade: ’Jag ska gå och bli en lögnens ande i munnen på alla kungens profeter.’ Herren svarade: ’Locka honom, du! Du kommer att lyckas. Gå och gör så!’
22 Herren har alltså lagt en lögnens ande i munnen på dessa dina profeter, för Herren har bestämt att olycka ska drabba dig.”
23 Då gick Sidkia, Kenaanas son, fram och slog Mika i ansiktet. ”Skulle Herrens Ande ha lämnat mig för att tala till dig?” frågade han. 24 ”Det ska du komma underfund med den dag du går för att gömma dig i det innersta rummet”, svarade Mika.
25 Israels kung befallde: ”Arrestera Mika och för honom tillbaka till styresmannen Amon och till kungens son Joash”, 26 och säg till dem: ”Så säger kungen: Sätt den här mannen i fängelse på vatten och bröd, tills jag kommer välbehållen tillbaka.”
27 Mika svarade: ”Om du kommer välbehållen tillbaka, så har Herren inte talat genom mig.” Sedan tillade han: ”Hör detta, alla folk[a]!”
Achav dör på stridsfältet
28 Israels kung och Joshafat, Juda kung, tågade nu mot Ramot i Gilead.
29 Israels kung sa till Joshafat: ”Jag ska förklä mig och dra ut i striden, men du kan bära dina egna kläder.” Israels kung drog alltså ut i striden förklädd.
30 Nu hade Arams kung gett order till sina vagnsofficerare att inte ge sig i strid mot någon annan än Israels kung. 31 När vagnsofficerare fick syn på Joshafat, tänkte de: ”Det här är Israels kung.” De omringade honom för att anfalla honom, men Joshafat ropade till och Herren hjälpte honom och drog bort dem ifrån honom. 32 Så snart vagnsofficerarna märkte att det inte var Israels kung, slutade de att förfölja honom.
33 Men någon spände sin båge och sköt på måfå och träffade Israels kung i en springa i rustningen. Kungen sa till kusken: ”Vänd vagnen och ta mig ut ur striden! Jag är sårad.”
34 Striden blev allt intensivare ju längre dagen led. Kungen stod kvar i sin vagn, vänd mot araméerna, ända till kvällen, men vid solnedgången dog han.
En profet tillrättavisar Joshafat
19 När kung Joshafat från Juda kom tillbaka hem oskadd, 2 gick siaren Jehu, Hananis son, ut för att möta honom och sa: ”Ska du hjälpa den ogudaktige och älska dem som hatar Herren? Herrens vrede är över dig, därför att du har gjort detta. 3 Men det finns ändå något gott i dig, för du har skaffat bort asherapålarna i landet och i ditt innersta vänt dig till att söka Gud.”
Joshafat tillsätter domare
4 Joshafat bodde nu i Jerusalem. Han begav sig på nytt ut bland folket och reste från Beer Sheva och upp till Efraims bergsbygd och förde dem tillbaka till Herren, sina fäders Gud. 5 Han utsåg domare över hela landet, i alla befästa städer i Juda 6 och talade till dem:
”Se upp med vad ni gör, för det är inte för människor ni dömer utan för Herren, och han är med er när ni dömer. 7 Låt fruktan för Herren vägleda er! Se upp med vad ni gör, för hos Herren, vår Gud, finns ingen orättvisa, partiskhet eller några mutor.”
8 Också i Jerusalem insatte Joshafat leviter, präster och israeliternas familjeöverhuvuden till att döma enligt Herrens lag och avgöra tvister. De återvände till Jerusalem, 9 och han befallde dem: ”Så här måste ni alltid tjäna Herren, i fruktan, troget och helhjärtat. 10 Varje gång när något fall blir överlämnat till er från era ämbetsbröder som bor ute i städerna, vare sig det är fråga om mord eller andra brott mot lagarna, bud eller förordningar, så ska ni varna dem så att de inte gör sig skyldiga inför Herren och hans vrede kommer över er och över era bröder. Om ni gör så, drar ni inte skuld över er.
11 Översteprästen Amarja ska leda er i allt som rör Herren, och Sevadja, Ismaels son, furste i Juda, i allt som rör kungen, och leviterna ska vara era medhjälpare. Gå frimodigt till verket, och Herren ska vara med den som gör det goda.”
Joshafat besegrar Moab och Ammon
20 Sedan kom moabiterna och ammoniterna och en del av meuniterna för att strida mot Joshafat. 2 Joshafat fick följande rapport: ”En enorm armé marscherar mot dig från landet på andra sidan Döda havet, från Edom. Den befinner sig redan vid Haseson Tamar, dvs. En-Gedi.”
3 Joshafat blev rädd och bestämde sig för att rådfråga Herren. Han utlyste en fasta i hela Juda. 4 Folket från Juda samlades för att söka hjälp hos Herren, ja, de kom från alla städer i Juda för att söka Herrens hjälp. 5 Joshafat ställde sig mitt ibland dem, där de var samlade från Juda och Jerusalem i Herrens hus, framför den nya förgården. 6 Han sa:
”Herre, våra fäders Gud, är inte du Gud i himlen, härskaren över alla folkens riken? I din hand är makt och styrka, och ingen kan stå emot dig. 7 Var det inte du, vår Gud, som drev ut invånarna här i landet för ditt folk Israel? Gav inte du det här landet åt din vän Abrahams ättlingar för evigt? 8 De bosatte sig där och byggde en helgedom åt ditt namn och sa: 9 ’Om olycka, krig, pest eller hungersnöd drabbar oss, kan vi stå här framför detta tempel och inför dig, vars namn templet bär, och ropa till dig i vår förtvivlan. Då ska du höra oss och rädda oss.’
10 Se nu, folk från Ammon, Moab och Seirs bergsbygd, genom vilkas land du inte lät israeliterna gå när de kom från Egypten, så de gick runt och utrotade dem inte, 11 se nu hur de lönar oss! De har kommit för att driva ut oss ur den egendom som du har gett oss. 12 O vår Gud, tänker du inte döma dem? Vi står maktlösa mot denna väldiga armé som har kommit emot oss. Vi vet inte vad vi ska göra, men vi har våra ögon riktade på dig.”
13 Alla judéer stod där inför Herren med hela sina familjer, sina hustrur och barn. 14 Då kom Herrens Ande över Jachasiel, son till Sakarja, son till Benaja, son till Jeiel, son till leviten Mattanja, en ättling till Asaf, där han stod mitt i församlingen.
15 ”Hör på mig, allt folk i Juda och ni som bor i Jerusalem och du, kung Joshafat!” sa han. ”Så säger Herren till er: ’Var inte rädda och bli inte förskräckta över denna väldiga armé! Striden är inte er utan Guds. 16 Gå till anfall mot dem i morgon! De är på väg upp vid Sisbranten, och ni kommer att möta dem vid slutet av bäckravinen invid Jeruels öken. 17 Men det är inte ni som ska strida. Inta era ställningar och stå stilla och se hur Herren räddar er, Juda och Jerusalem! Var inte rädda och missmodiga! Gå dit ut i morgon och möt dem, för Herren är med er!’ ”
18 Då föll kung Joshafat ner på marken med ansiktet mot jorden, och allt folk i Juda och Jerusalem kastade sig ner och tillbad Herren. 19 Sedan reste sig leviterna av Kehats och Korachs släkter upp och prisade och tackade Herren, Israels Gud, med hög röst.
20 Tidigt följande morgon drog de ut i Tekoas öken. Inför uppbrottet steg Joshafat fram och talade till dem: ”Lyssna här till mig, Juda och ni som bor i Jerusalem! Tro på Herren, er Gud, så ska ni bestå! Tro på hans profeter, så ska det gå er väl.”
21 Efter att ha rådgjort med folket, utsåg han sångare som i helig skrud skulle prisa Herren, medan de drog ut framför armén och sjunga:
”Tacka Herren,
för hans nåd varar för evigt.”
22 När de började sjunga och lovprisa, lät Herren ett angrepp komma bakifrån på folket från Ammon, Moab och Seirs bergsbygd, som dragit ut mot Juda, och de blev slagna. 23 Ammoniterna och moabiterna vände sig mot män från Seirs bergsbygd för att förinta dem och utplåna dem allesammans, och när de gjort slut på dem, hjälptes de åt med att förgöra varandra.
24 När judéerna kom fram till det vakttorn som vette mot öknen och blickade mot den stora armén, såg de bara döda kroppar ligga på marken; inte en enda hade undkommit.
25 Joshafat och hans folk gick sedan ut för att ta byte, och de fann där mängder av gods, kläder[b] och värdefulla föremål, mer än de kunde bära. Det var så mycket att det tog dem tre dagar att få med sig allt. 26 Den fjärde dagen samlades de i Lovsångsdalen för att prisa Herren. Därför heter platsen än idag Lovsångsdalen.
27 Sedan återvände alla män från Juda till Jerusalem, med Joshafat i spetsen, glada, eftersom Herren gett dem glädje över deras fiender. 28 De kom till Jerusalem med harpor, lyror och trumpeter och gick fram till Herrens hus.
29 Fruktan för Gud kom över alla riken när de hörde att Herren själv hade stridit mot Israels fiender. 30 Och nu blev det lugn och ro i Joshafats rike, för Gud hade gett honom fred på alla sidor.
Joshafats regeringstid
(1 Kung 22:41-50)
31 Joshafat var så kung över Juda. Han var trettiofem år gammal när han blev kung och regerade tjugofem år i Jerusalem. Hans mor var Asuva, dotter till Shilchi. 32 Joshafat följde sin far Asa utan att vika av från den vägen och gjorde det som var rätt inför Herren. 33 Dock avskaffade han inte offerplatserna, och folket hade inte vänt sina hjärtan till sina fäders Gud. 34 Joshafats historia i övrigt, från början till slut, är nedtecknad i Jehus, Hananis sons, krönika, som ingår i boken om Israels kungar.
35 Senare ingick Juda kung Joshafat en allians med Achasja, kungen i Israel, som gjorde mycket ont. 36 Joshafat kom överens med honom att bygga fartyg som skulle segla till Tarshish. Dessa byggdes i Esjon-Gever. 37 Då profeterade Elieser, Dodias son från Maresha, mot Joshafat och sa till honom: ”Eftersom du har allierat dig med Achasja, ska Herren låta det du gjort bli förstört.” Fartygen råkade ut för missöden och kunde aldrig segla till Tarshish.
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.