2 Samuelsboken 19
Swedish New Living Bible (Nya Levande Bibeln)
Joab förebrår David
19 Snart nådde det fram till Joab att kungen grät och sörjde Absalom.
2 När folket fick höra om hans förtvivlan slutade de att fira segern, och en djup förstämning utbredde sig.
3 De som deltagit i striden på den segrande sidan smög tillbaka in i staden, precis som om de hade flytt undan striden.
4 Kungen satt länge med händerna för ansiktet och jämrade sig i sin sorg: O min son Absalom, min son!
5 Då gick Joab in till kungen och sa till honom: Vi räddade ditt liv i dag, och livet på dina söner, döttrar, fruar och bihustrur, och ändå handlar du på detta sätt och får oss att skämmas, som om vi hade gjort något galet.
6 Du tycks älska dem som hatar dig och hata dem som älskar dig. Tydligen betyder vi ingenting för dig. Om Absalom hade levat och vi alla hade dött, så hade du varit glad.
7 Gå nu ut och gratulera dina män, för jag lovar dig att om du inte gör det, så kommer alla att lämna dig, och inte en enda av dem kommer att stanna kvar här över natten. Du kommer att få det värre än du någonsin har haft det i hela ditt liv.
8-10 Kungen gick då ut och satte sig vid stadsporten, och när nyheten spreds genom staden att han var där, gick alla till honom.Under tiden pratade man överallt i hela landet om vad som hänt. Varför ber vi inte kungen komma tillbaka? sa man. Han har ju räddat oss från våra fiender filisteerna. Absalom, som vi gjorde till kung i hans ställe, jagade ut honom ur landet, men nu är han ju död. Låt oss be David återvända och bli vår kung igen!
11-12 Då sände David prästerna Sadok och Ebjatar till styresmännen i Juda: Varför är ni de sista som talar om att låta kungen återvända? Hela Israel är ju inställda på det, och det är bara er man väntar på! Ändå är ni mina egna bröder, min egen stam, mitt eget kött och blod!
13 Och han bad dem säga till Amasa: Du är min släkting, och nu tar jag Gud till vittne på att jag tänker tillsätta dig som befälhavare över min armé, i stället för Joab.
14 David lyckades på detta sätt ena alla i Juda, och de sände honom detta besked: Kom tillbaka till oss och ta med dig alla dem som följt med dig!
15 Kungen vände då tillbaka till Jerusalem. Men när han kom fram till Gilgal vid Jordanfloden fanns ledarna i Juda där för att möta honom vid vadstället.
16 Simei, benjaminiten Geras son från Bahurim, skyndade sig över tillsammans med styresmännen i Juda för att välkomna kung David.
17 Ett tusen män från Benjamins stam gick med honom tillsammans med Siba, Sauls tjänare, och Sibas femton söner och tjugo tjänare.
18 De skyndade sig ner till Jordan och hjälpte kungens familj och trupperna att ta sig över.Simei, Geras son, skyndade sig över Jordan. Han föll ner inför kungen
19 och bad: Ers Majestät, förlåt mig och glöm det hemska som jag gjorde mot dig när du lämnade Jerusalem,
20 för jag vet mycket väl att jag syndade. Det är därför jag kom hit i dag för att som förste man i hela Josefs stam hälsa dig.
21 Abisai frågade då: Ska inte Simei dö för att han förbannade Herrens utvalde kung?
22 Vad har jag längre gemensamt med dig och din bror Joab? I dag har ni vänt er emot mig! svarade David Abisai. I dag ska ingen dödas, i dag ska vi glädjas över att jag än en gång är Israels kung!
23 Sedan vände han sig till Simei och lovade: Du ska inte dödas.
24-25 Mefiboset, Sauls sonson, hade också kommit från Jerusalem för att möta kungen. Han hade inte tvättat fötterna, klippt skägget eller bytt kläder sedan den dag kungen lämnade Jerusalem.Varför kom du inte med mig, Mefiboset? frågade kungen honom.
26 Mefiboset svarade: Min herre och kung, min tjänare Siba lurade mig. Jag sa till honom: 'Sadla min åsna så att jag kan följa med kungen
27 Men Siba har förrått mig genom att säga att jag vägrade komma. Men jag vet att du brukar höra Gud tala, så gör vad du finner bäst!
28 Jag och alla mina släktingar hade ju bara döden att vänta oss av dig, men i stället hedrade du mig genom att jag fick äta vid ditt eget bord, så varför skulle jag klaga?
29 David svarade: Det räcker så! Du och Siba får dela landet lika mellan er.
30 Låt honom ta alltsammans, sa Mefiboset. Jag är nöjd med att du är tillbaka helskinnad!
31-32 Barsillai, som hade försett kungen och hans armé med proviant under vistelsen i Mahanaim, kom från Rogelim för att gå med kungen över floden. Han var nu åttio år gammal och en mycket rik man.
33 Kom nu med mig och bo i Jerusalem, sa kungen till Barsillai. Jag kan ta hand om dig där.
34 Nej, svarade han. Jag är alltför gammal för det.
35 Jag är nu åttio år, och livet är inte spännande längre. Mat och vin smakar mig inte längre, jag börjar höra dåligt och nöjen har jag inte någon glädje av. Jag skulle bara vara till besvär för min herre kungen.
36 Att bara få gå över floden med dig är allt jag önskar.
37 Låt mig sedan få återvända hem för att dö i min egen stad, där min far och mor är begravda. Men här är din tjänare Kimham, låt honom gå med dig, och ge honom det du tycker är bäst.
38 Bra, svarade kungen. Kimham ska gå med mig, och jag ska göra allt det för honom, som jag skulle ha gjort för dig.
39 Allt folket gick då över Jordan tillsammans med kungen. Och efter det att kungen kysst och välsignat Barsillai återvände denne hem,
40 men kungen gick sedan till Gilgal och Kimham följde honom. Alla soldater i Juda och många från Israel var också där vid vadstället för att hälsa honom välkommen.
41 Men Israels män klagade hos kungen, eftersom bara männen från Juda hade fått hjälpa honom och hans familj över Jordan.
42 Varför klagar ni? svarade Juda män. Kungen är av vår egen stam. Det där behöver ni väl inte bli arga för! Vi har inte bett om något för egen del, och han har inte ens behövt dela med sig av sina förråd till oss.
43 Men vi är tio stammar i Israel, svarade de andra, så vi har större rätt till kungen än ni. Varför behandlar ni oss så här? Var det inte vi som först började tala om att hämta honom tillbaka, för att han skulle bli vår kung igen!Så fortsatte diskussionen fram och tillbaka, och männen från Juda var särskilt hårda i sitt tal.
2 Samuel 19
La Bible du Semeur
David pleure son fils
19 Alors le roi frémit ; il monta dans la chambre supérieure au-dessus de la porte et pleura. Tout en marchant et sanglotant, il ne cessait de répéter : Mon fils Absalom ! Mon fils, mon fils Absalom ! Si seulement j’étais mort à ta place ! Absalom, mon fils, mon fils !
2 On vint dire à Joab : Voici que le roi pleure et mène deuil sur Absalom.
3 Et ce jour-là, au lieu de chanter la victoire, tout le peuple mena le deuil, car il avait entendu dire que le roi était accablé de douleur à cause de la mort de son fils. 4 Ce même jour, tous les hommes rentrèrent à la dérobée dans la ville comme une armée honteuse d’avoir pris la fuite dans une bataille. 5 Le roi s’était voilé le visage[a] et continuait à crier : Mon fils Absalom ! Absalom, mon fils, mon fils !
6 Joab alla le trouver dans la maison et lui dit : Tes soldats viennent de te sauver la vie ainsi que celle de tes fils et de tes filles, de tes femmes et de tes épouses de second rang, et aujourd’hui, toi, tu les couvres de honte. 7 Tu aimes ceux qui te haïssent, et tu hais ceux qui t’aiment, et tu montres aujourd’hui que les chefs de ton armée et les hommes qui te servent ne comptent pour rien à tes yeux. Oui, je vois bien à présent que si Absalom était vivant et si nous étions tous morts, tu trouverais cela bien. 8 Maintenant ressaisis-toi, sors et adresse à tes soldats des paroles de félicitations et d’encouragements ! Car je te jure par l’Eternel que si tu ne le fais pas, pas un seul homme ne restera cette nuit avec toi. Et ce sera pour toi le pire des malheurs qui te soit arrivé depuis ta jeunesse.
9 Alors le roi se leva et alla s’installer à la porte. On fit annoncer à toute l’armée que le roi siégeait à la porte et tous vinrent se présenter devant lui.
David prépare son retour à Jérusalem
Quant aux soldats d’Israël, ils s’étaient enfuis, chacun chez soi 10 et, dans toutes les tribus d’Israël, tout le monde discutait en disant : Le roi nous avait délivrés de nos ennemis : c’est lui en particulier qui nous a délivrés des Philistins, et maintenant il a dû s’enfuir à cause d’Absalom et quitter le pays. 11 Cet Absalom à qui nous avions conféré l’onction pour en faire notre roi est mort au combat. Qu’attendez-vous donc pour rappeler David et le rétablir comme roi ?
12 Ce qui se disait dans tout Israël était parvenu jusqu’aux oreilles du roi[b]. Alors il envoya dire aux prêtres Tsadoq et Abiatar : Allez parler aux responsables de Juda et dites-leur : « Pourquoi seriez-vous les derniers à faire revenir le roi chez lui ? 13 Vous êtes les frères du roi, vous êtes sa tribu. Alors pourquoi seriez-vous les derniers à faire revenir le roi ? » 14 Vous direz ensuite à Amasa : « Tu es de ma proche parenté, n’est-ce pas ? A partir d’aujourd’hui, je te nomme chef de l’armée en remplacement de Joab. Que Dieu me punisse très sévèrement si je n’exécute pas cette promesse. »
15 En parlant ainsi, David gagna le cœur de tous les hommes de Juda de façon unanime. Alors ils firent dire au roi : Reviens ici avec tous tes serviteurs !
David épargne Shimeï
16 Le roi prit donc le chemin du retour et atteignit les bords du Jourdain ; tout Juda était accouru à Guilgal pour l’accueillir et lui faire traverser la rivière. 17 Shimeï, fils de Guéra, le Benjaminite de Bahourim, se hâta de descendre avec les hommes de Juda à la rencontre du roi David. 18 Il était accompagné de mille autres Benjaminites ainsi que de Tsiba, l’intendant de la famille de Saül, de ses quinze fils et ses vingt serviteurs. Ils se précipitèrent vers le Jourdain au-devant du roi, 19 pendant qu’un radeau allait traverser la rivière pour faire passer la famille royale de l’autre côté, et exécuter ce que le roi jugerait bon. Shimeï se jeta aux pieds du roi au moment où il s’apprêtait à passer le Jourdain 20 et lui dit : Que mon seigneur veuille bien ne pas tenir compte de ma faute et ne pas se souvenir du mal que son serviteur a commis le jour où mon seigneur le roi a quitté Jérusalem ! Que le roi ne m’en garde pas rancune ! 21 Car ton serviteur reconnaît qu’il a péché. Mais aujourd’hui, comme tu peux le voir, je suis le premier de tous les descendants de Joseph à venir accueillir mon seigneur le roi.
22 Abishaï, fils de Tserouya, intervint et dit au roi : Shimeï a maudit celui à qui l’Eternel a conféré l’onction. Après cela, ne mérite-t-il pas la mort ?
23 Mais David dit : De quoi vous mêlez-vous, fils de Tserouya, pour vous comporter aujourd’hui comme mes adversaires ? Est-ce vraiment un jour pour mettre quelqu’un à mort en Israël ? Est-ce que je n’ai pas aujourd’hui l’assurance de régner sur Israël ?
24 Puis, se tournant vers Shimeï, le roi lui déclara : Tu ne mourras pas, je te le jure.
Mephibosheth s’explique à David
25 Mephibosheth, fils de Saül, vint aussi à la rencontre du roi. Il ne s’était ni lavé les pieds, ni taillé la barbe, ni nettoyé les vêtements[c], depuis le jour où le roi était parti de Jérusalem jusqu’à celui où il revenait en paix. 26 Lorsqu’il se rendit au-devant du roi à Jérusalem, celui-ci lui demanda : Pourquoi n’es-tu pas venu avec moi, Mephibosheth ?
27 Il répondit : O roi mon seigneur, mon intendant m’a trompé, car ton serviteur s’était dit : « Je vais faire seller mon ânesse, je la monterai – puisque ton serviteur est infirme – et je partirai avec le roi. » 28 Mais mon intendant a calomnié ton serviteur auprès de mon seigneur le roi. Heureusement, mon seigneur le roi est comme un ange de Dieu. Fais donc ce que tu jugeras bon. 29 Car tous les membres de la famille de mon grand-père Saül n’avaient rien d’autre à attendre de mon seigneur le roi que la mort ; malgré cela, tu as accueilli ton serviteur parmi ceux qui mangent à ta table. Quel droit aurais-je encore d’implorer d’autres faveurs de la part du roi ?
30 Le roi lui répondit : A quoi bon tant de paroles ? Je décide que toi et Tsiba, vous vous partagerez les terres.
31 Alors Mephibosheth dit au roi : Il peut même tout prendre, puisque mon seigneur le roi rentre chez lui en paix.
David récompense Barzillaï
32 Barzillaï, le Galaadite, était aussi venu de Roguelim pour accompagner le roi lors de la traversée de la rivière, et pour prendre congé de lui sur la rive. 33 Barzillaï était un vieillard de quatre-vingts ans. C’est lui qui avait pourvu à l’entretien du roi pendant son séjour à Mahanaïm, car c’était un homme très riche. 34 Le roi dit à Barzillaï : Viens, passe la rivière avec moi. Je pourvoirai à tout ton entretien auprès de moi à Jérusalem.
35 Mais Barzillaï répondit au roi : Combien d’années me reste-t-il à vivre pour que j’aille avec le roi à Jérusalem ? 36 J’ai maintenant quatre-vingts ans et je ne suis plus capable de distinguer ce qui est bon de ce qui est mauvais. Ton serviteur ne peut même plus apprécier ce qu’il mange et ce qu’il boit, ni entendre la voix des chanteurs et des chanteuses. Alors pourquoi serait-il encore à charge à mon seigneur le roi ? 37 Ton serviteur traversera le Jourdain pour faire un petit bout de chemin avec le roi. D’ailleurs, je ne vois pas pourquoi le roi m’accorderait une telle récompense. 38 Permets donc à ton serviteur de revenir chez lui pour que je meure dans ma ville, près de la tombe de mon père et de ma mère ! Mais voici mon fils[d], ton serviteur Kimham, il peut accompagner mon seigneur le roi ; fais pour lui ce que tu jugeras bon.
39 Le roi dit : D’accord ! Que Kimham vienne avec moi, et je ferai pour lui ce que tu jugeras bon ; je ferai pour toi tout ce que tu désireras que je fasse.
40 Quand tout le monde eut traversé le Jourdain et que le roi l’eut aussi passé, il embrassa Barzillaï et le bénit, puis Barzillaï s’en retourna chez lui. 41 Le roi poursuivit sa route en direction de Guilgal, et Kimham l’accompagna.
Rivalité entre Juda et Israël
Toute la troupe de Juda et la moitié des Israélites du Nord étaient présents lorsque le roi avait traversé le Jourdain. 42 Alors les gens du Nord vinrent trouver le roi et lui demandèrent : Pourquoi nos compatriotes, les hommes de Juda, se sont-ils emparés furtivement de toi pour te faire traverser le Jourdain, toi, ta famille et tous tes gens ?
43 Les Judéens répondirent aux hommes d’Israël : C’est que le roi nous est apparenté. Quelle raison y a-t-il là pour vous mettre en colère ? Avons-nous vécu aux dépens du roi ? Nous a-t-il fait des cadeaux ?
44 Les hommes d’Israël répliquèrent aux Judéens : Le roi nous appartient dix fois autant qu’à vous, et même sur David nous avons plus de droits que vous. Pourquoi nous avez-vous traités avec un tel mépris ? N’avons-nous pas été les premiers à proposer de faire revenir notre roi ?
Mais les hommes de Juda furent encore plus durs dans leurs répliques que les hommes d’Israël.
Footnotes
- 19.5 En signe de tristesse et de deuil (voir 15.30 ; Jr 14.3-4).
- 19.12 Certains intègrent les mots : ce qui se disait… oreilles du roi aux propos du roi : pourquoi seriez-vous les derniers à faire revenir le roi alors que ce qui se dit dans tout Israël est parvenu jusqu’à ses oreilles ?
- 19.25 Signes de tristesse et de deuil.
- 19.38 mon fils: rajouté d’après l’ancienne version grecque.
2 Samuel 19
Good News Translation
Joab Reprimands David
19 Joab was told that King David was weeping and mourning for Absalom. 2 And so the joy of victory was turned into sadness for all of David's troops that day, because they heard that the king was mourning for his son. 3 They went back into the city quietly, like soldiers who are ashamed because they are running away from battle. 4 The king covered his face and cried loudly, “O my son! My son Absalom! Absalom, my son!”
5 Joab went to the king's house and said to him, “Today you have humiliated your men—the men who saved your life and the lives of your sons and daughters and of your wives and concubines. 6 You oppose those who love you and support those who hate you! You have made it clear that your officers and men mean nothing to you. I can see that you would be quite happy if Absalom were alive today and all of us were dead. 7 Now go and reassure your men. I swear by the Lord's name that if you don't, not one of them will be with you by tomorrow morning. That would be the worst disaster you have suffered in all your life.” 8 Then the king got up, and went and sat near the city gate. His men heard that he was there, and they all gathered around him.
David Starts Back to Jerusalem
Meanwhile all the Israelites had fled to their own hometowns. 9 All over the country they started quarreling among themselves. “King David saved us from our enemies,” they said to one another. “He rescued us from the Philistines, but now he has fled from Absalom and left the country. 10 We anointed Absalom as our king, but he has been killed in battle. So why doesn't somebody try to bring King David back?”
11 The news of what the Israelites were saying reached King David.[a] So he sent the priests Zadok and Abiathar to ask the leaders of Judah, “Why should you be the last to help bring the king back to his palace? 12 You are my relatives, my own flesh and blood; why should you be the last to bring me back?” 13 David also told them to say to Amasa, “You are my relative. From now on I am putting you in charge of the army in place of Joab. May God strike me dead if I don't!” 14 David's words won the complete loyalty of all the men of Judah, and they sent him word to return with all his officials.
15 On his way back the king was met at the Jordan River by the men of Judah, who had come to Gilgal to escort him across the river. 16 (A)At the same time the Benjaminite Shimei son of Gera from Bahurim hurried to the Jordan to meet King David. 17 He had with him a thousand men from the tribe of Benjamin. And Ziba, the servant of Saul's family, also came with his fifteen sons and twenty servants, and they arrived at the Jordan before the king. 18 They crossed[b] the river to escort the royal party across and to do whatever the king wanted.
David Shows Kindness to Shimei
As the king was getting ready to cross, Shimei threw himself down in front of him 19 and said, “Your Majesty, please forget the wrong I did that day you left Jerusalem. Don't hold it against me or think about it any more. 20 I know, sir, that I have sinned, and this is why I am the first one from the northern tribes to come and meet Your Majesty today.”
21 Abishai son of Zeruiah spoke up: “Shimei should be put to death because he cursed the one whom the Lord chose as king.”
22 But David said to Abishai and his brother Joab, “Who asked your opinion? Are you going to give me trouble? I am the one who is king of Israel now, and no Israelite will be put to death today.” 23 And he said to Shimei, “I give you my word that you will not be put to death.”
David Shows Kindness to Mephibosheth
24 (B)Then Mephibosheth, Saul's grandson, came down to meet the king. He had not washed his feet, trimmed his beard, or washed his clothes from the time the king left Jerusalem until he returned victorious. 25 When Mephibosheth arrived from[c] Jerusalem to meet the king, the king said to him, “Mephibosheth, you didn't go with me. Why not?”
26 He answered, “As you know, Your Majesty, I am crippled. I told my servant to saddle my donkey so that I could ride along with you, but he betrayed me. 27 He lied about me to Your Majesty, but you are like God's angel, so do what seems right to you. 28 All of my father's family deserved to be put to death by Your Majesty, but you gave me the right to eat at your table. I have no right to ask for any more favors from Your Majesty.”
29 The king answered, “You don't have to say anything more. I have decided that you and Ziba will share Saul's property.”
30 “Let Ziba have it all,” Mephibosheth answered. “It's enough for me that Your Majesty has come home safely.”
David Shows Kindness to Barzillai
31 (C)Barzillai, from Gilead, had also come down from Rogelim to escort the king across the Jordan. 32 Barzillai was a very old man, eighty years old. He was very rich and had supplied the king with food while he was staying at Mahanaim. 33 The king said to him, “Come with me to Jerusalem, and I will take care of you.”
34 But Barzillai answered, “I don't have long to live; why should I go with Your Majesty to Jerusalem? 35 I am already eighty years old, and nothing gives me pleasure any more. I can't taste what I eat and drink, and I can't hear the voices of singers. I would only be a burden to Your Majesty. 36 I don't deserve such a great reward. So I will go just a little way with you beyond the Jordan. 37 Then let me go back home and die near my parents' grave. Here is my son Chimham, who will serve you; take him with you, Your Majesty, and do for him as you think best.”
38 The king answered, “I will take him with me and do for him whatever you want. And I will do for you anything you ask.” 39 Then David and all of his men crossed the Jordan. He kissed Barzillai and gave him his blessing, and Barzillai went back home.
Judah and Israel Argue over the King
40 When the king had crossed, escorted by all the people of Judah and half the people of Israel, he went on to Gilgal, and Chimham went with him. 41 Then all the Israelites went to the king and said to him, “Your Majesty, why did our brothers, the men of Judah, think they had the right to take you away and escort you, your family, and your men across the Jordan?”
42 The men of Judah answered, “We did it because the king is one of us. So why should this make you angry? He hasn't paid for our food nor has he given us anything.”
43 The Israelites replied, “We have ten times as many claims on King David as you have, even if he is one of you. Why do you look down on us? Don't forget that we were the first to talk about bringing the king back!”
But the men of Judah were more violent in making their claims than the men of Israel.
Footnotes
- 2 Samuel 19:11 Some ancient translations The news … David; Hebrew The news … David, to his palace, and places this sentence at the end of the verse.
- 2 Samuel 19:18 Probable text They crossed; Hebrew The crossing crossed.
- 2 Samuel 19:25 One ancient translation from; Hebrew at.
Copyright © 1974, 1977, 1987, 1995, 2003, 2004 by Biblica
La Bible Du Semeur (The Bible of the Sower) Copyright © 1992, 1999 by Biblica, Inc.®
Used by permission. All rights reserved worldwide.
Good News Translation® (Today’s English Version, Second Edition) © 1992 American Bible Society. All rights reserved. For more information about GNT, visit www.bibles.com and www.gnt.bible.
