Joabs strafftal till David

19 Man berättade för Joab: ”Se, kungen gråter och sörjer över Absalom.” Och segern blev till sorg den dagen för allt folket, när de den dagen hörde hur kungen sörjde över sin son. Folket smög sig in i staden den dagen så som folk gör när de skäms över att ha flytt i en strid. (A) Men kungen hade dolt sitt ansikte och klagade med hög röst: ”Min son Absalom! Absalom, min son, min son!”

Då gick Joab in i huset till kungen och sade: ”I dag har du förödmjukat alla dina tjänare, de som i dag har räddat ditt liv och dina söners och döttrars liv och dina hustrurs liv och dina bihustrurs liv. Du älskar dem som hatar dig och hatar dem som älskar dig! Du har visat i dag att dina befälhavare och tjänare inget betyder för dig. För i dag förstår jag att om Absalom varit vid liv men vi andra döda, skulle du ha varit nöjd. Res dig nu och gå ut och tala vänligt till dina tjänare. För jag svär vid Herren att om du inte gör det, så kommer inte en enda att stanna kvar hos dig över natten. Och det skulle vara mycket värre för dig än allt det onda som drabbat dig från din ungdom ända till nu.”

(B) Då reste sig kungen upp och satte sig i porten[a]. Och det meddelades till alla trupperna: ”Nu sitter kungen i porten.” Då kom alla trupperna och ställde upp sig framför kungen. Men israeliterna hade flytt, var och en till sitt tält.

David återvänder till Jerusalem

Allt folket i alla Israels stammar tvistade med varandra och sade: ”Kungen har räddat oss från våra fienders hand och befriat oss från filisteerna. Nu har han flytt ut ur landet för Absalom. 10 Men Absalom som vi smorde till kung över oss har dött i striden. Varför säger ni då inget om att hämta tillbaka kungen?”

11 Kung David sände bud till prästerna Sadok och Ebjatar och lät säga: ”Säg till de äldste i Juda: Varför ska ni vara de sista att hämta kungen hem igen? Det som hela Israel talar om har kommit till kungens kännedom där han bor. 12 Ni är ju mina bröder, mitt eget kött och blod. Varför ska ni då vara de sista att hämta kungen tillbaka? 13 (C) Och säg till Amasa:[b] Är du inte mitt kött och blod? Må Gud straffa mig både nu och i framtiden om du inte för all framtid blir överbefälhavare hos mig i stället för Joab.” 14 På så sätt vände han alla Juda mäns hjärtan som en enda man så att de sände bud till kungen: ”Kom tillbaka, du och alla dina tjänare.”

15 Så vände kungen tillbaka och kom till Jordan. Då hade Juda män redan kommit till Gilgal för att möta kungen och föra honom över Jordan.

Shimei benådas

16 Benjaminiten Shimei, Gerars son från Bahurim, skyndade sig och kom ner med Juda män för att möta kung David. 17 (D) Med honom följde tusen man från Benjamin och även Siba som hade varit tjänare i Sauls hus, och hans femton söner och tjugo tjänare. De skyndade till Jordan före kungen 18 och gick över vid vadstället för att föra över kungens familj och göra allt efter hans önskemål.

Shimei, Gerars son, föll ner inför kungen när han skulle ta sig över Jordan. 19 (E) Han sade till kungen: ”Herre, tillräkna mig inte min missgärning och tänk inte på hur illa din tjänare gjorde den dag då min herre kungen drog ut från Jerusalem. Må kungen inte lägga det på hjärtat. 20 För jag, din tjänare, vet att jag har syndat. Därför har jag i dag som den förste i hela Josefs hus kommit hit ner för att möta min herre kungen.”

21 (F) Då sade Abishaj, Serujas son: ”Borde inte Shimei mista livet när han har förbannat Herrens smorde?” 22 (G) Men David svarade: ”Vad har jag med er att göra, ni Serujas söner? Är ni mina motståndare i dag? Skulle i dag någon dödas i Israel? Jag vet att i dag är det jag som är kung i Israel.” 23 (H) Och kungen sade till Shimei: ”Du ska inte dö.” Kungen gav honom sin ed på det.

Mefiboshet

24 Mefiboshet, Sauls son, kom också ner för att möta kungen. Han hade varken ansat fötter eller skägg eller tvättat sina kläder[c] från dagen då kungen drog bort till dagen då han kom välbehållen tillbaka. 25 När han kom från Jerusalem för att möta kungen, sade kungen till honom: ”Varför följde du inte med mig, Mefiboshet?”

26 Han svarade: ”Min herre kung, min tjänare[d] bedrog mig, för din tjänare sade till honom: Låt sadla min åsna, jag vill rida på den och följa med kungen eftersom din tjänare är halt. 27 (I) Han förtalade din tjänare hos min herre kungen. Men min herre kungen är som Guds ängel, så gör vad som är gott i dina ögon. 28 (J) Hela min fars hus förtjänade inget annat än döden inför min herre kungen, ändå lät du din tjänare sitta bland dem som får äta vid ditt bord. Vilken rätt har jag då mer att vädja inför kungen?” 29 (K) Kungen sade till honom: ”Varför tala mer om saken? Jag har bestämt att du och Siba ska dela marken.” 30 Då sade Mefiboshet till kungen: ”Han får gärna ta alltsammans, när nu min herre och kung har kommit välbehållen hem.”

Barsillaj

31 (L) Gileaditen Barsillaj hade kommit ner från Rogelim och gick med kungen till Jordan för att ledsaga honom över. 32 (M) Barsillaj var nu mycket gammal, åttio år. Han hade sörjt för kungens behov medan denne var i Mahanajim, för han var en mycket rik man. 33 Kungen sade till Barsillaj: ”Du ska följa med mig, så ska jag sörja för dina behov hemma hos mig i Jerusalem.”

34 Men Barsillaj svarade kungen: ”Hur många år har jag kvar att leva, så att jag skulle följa med kungen upp till Jerusalem? 35 Jag är nu åttio år gammal. Kan jag skilja mellan vad som är gott eller dåligt? Eller kan din tjänare känna smaken på vad han äter eller dricker? Eller kan jag ännu höra sångare och sångerskor sjunga? Varför skulle då din tjänare bli ytterligare en börda för min herre kungen? 36 Din tjänare ska bara gå med kungen över Jordan ett kort stycke. Varför skulle kungen ge mig en sådan belöning? 37 Låt din tjänare få vända tillbaka så att jag får dö i min egen stad, nära min fars och mors grav. Här är din tjänare Kimham, låt honom få följa med min herre kungen. Gör för honom vad som är gott i dina ögon.” 38 Då sade kungen: ”Kimham ska följa med mig, och jag ska göra för honom vad som är gott i dina ögon. Allt du begär av mig ska jag göra för dig.”

39 Och hela hären gick över Jordan, och sedan kungen hade gått över kysste han Barsillaj och välsignade honom. Sedan vände Barsillaj tillbaka hem igen.

Grälet om kungen

40 Kungen drog nu till Gilgal och Kimham följde med honom. Hela Juda tillsammans med hälften av Israels folk förde kungen dit.

41 Men då kom alla Israels män till kungen och sade till honom: ”Varför fick våra bröder, Juda män, stjäla dig och föra kungen och hans familj över Jordan tillsammans med Davids män?” 42 Alla Juda män svarade Israels män: ”Kungen står oss närmast. Varför blir ni upprörda över det? Har vi levt på kungen eller skaffat oss fördelar genom honom?” 43 (N) Men Israels män svarade Juda män: ”Vi har tio gånger större del i kungen, alltså även i David. Varför har ni föraktat oss? Var det inte vi som först talade om att hämta hem vår kung?” Men Juda män använde ännu hårdare ord än Israels män.

Footnotes

  1. 19:13 Amasa   Betyder ”Herren bär”. Systerson till kung David (17:25), senare mördad (20:8f).
  2. 19:8 porten   Platsen där samhällets beslut fattades och kungen kunde möta folket (1 Kung 22:10).
  3. 19:24 varkenansat fötter eller skägg eller tvättat sina kläder   Uttryck för sorg och fasta (jfr 12:20, Matt 6:17).
  4. 19:26 min tjänare   Dvs Siba (se 16:1).

19 Och det blev berättat för Joab att konungen grät och sörjde Absalom.

Och segern blev på den dagen förbytt till sorg för allt folket, eftersom folket på den dagen fick höra sägas att konungen var bedrövad för sin sons skull.

Och folket smög sig på den dagen in i staden, såsom människor pläga göra, vilka hava vanärat sig, därigenom att de hava flytt under striden.

Men konungen hade skylt sitt ansikte; och konungen klagade med hög röst: »Min son Absalom! Absalom, min son, min son!»

Då gick Joab in i huset till konungen och sade: »Du kommer i dag alla dina tjänares ansikten att rodna av skam, fastän de i dag hava räddat både ditt eget liv och dina söners och döttrars liv och dina hustrurs liv och dina bihustrurs liv.

Ty du älskar ju dem som hata dig, och hatar dem som älska dig. I dag har du nämligen gjort kunnigt att dina hövitsmän och tjänare äro intet for dig, ty i dag märker jag, att om Absalom vore vid liv, men alla vi andra i dag hade omkommit, så skulle detta hava varit dig mer till behag.

Men stå nu upp, och gå ut och tala vänligt med dina tjänare; ty jag svär vid HERREN, att om du icke gör det, så skall icke en enda man stanna kvar hos dig över denna natt, och detta skall för dig bliva en större olycka än alla de olyckor som hava övergått dig från din ungdom ända till nu.»

Då stod konungen upp och satte sig i porten. Och man gjorde kunnigt för allt folket och sade: »Konungen sitter nu i porten.» Då kom allt folket inför konungen. Men Israel hade flytt, var och en till sin hydda.

Och allt folket i alla Israels stammar begynte därefter förebrå varandra och säga: »Konungen har räddat oss från vara fienders hand och hjälpt oss ifrån filistéernas hand, och nu har han måst fly ur landet för Absalom.

10 Men Absalom, som vi hade smort till konung över oss, har blivit dödad i striden. Varför sägen I då icke ett ord om att föra konungen tillbaka?»

11 Under tiden hade konung David sänt bud till prästerna Sadok och Ebjatar och låtit säga: »Talen så till de äldste i Juda: 'Varför skolen I vara de sista att hämta konungen tillbaka hem? Ty vad hela Israel talar har redan kommit för konungen, där han bor.

12 I ären ju mina bröder, I ären ju mitt kött och ben. Varför skolen I då vara de sista att hämta konungen tillbaka?'

13 Och till Amasa skolen I säga: 'Är du icke mitt kött och ben? Gud straffe mig nu och framgent, om du icke för all din tid skall bliva härhövitsman hos mig i Joabs ställe.'»

14 Härigenom vann han alla Juda mäns hjärtan utan undantag, så att de sände detta budskap till konungen: »Vänd tillbaka, du själv med alla dina tjänare.»

15 Då vände konungen tillbaka och kom till Jordan; men Juda hade kommit till Gilgal för att möta konungen och föra konungen över Jordan.

16 Också Simei, Geras son, benjaminiten, som var från Bahurim, skyndade sig och drog ned med Juda män for att möta konung David.

17 Och med honom följde tusen man från Benjamin, ävensom Siba, vilken hade varit tjänare i Sauls hus, jämte hans femton söner och tjugu tjänare. Dessa hade nu hastat ned till Jordan före konungen.

18 Och färjan gick över för att överföra konungens familj, och för att användas efter hans gottfinnande. Men Simei, Geras son, föll ned inför konungen, när han skulle fara över Jordan,

19 och sade till konungen: »Må min herre icke tillräkna mig min missgärning, och icke tänka på huru illa din tjänare gjorde på den dag då min herre konungen drog ut från Jerusalem; må konungen icke akta därpå.

20 Ty din tjänare inser att jag då försyndade mig; därför har jag nu i dag först av hela Josefs hus kommit hitned för att möta min herre konungen.

21 Då tog Abisai, Serujas son, till orda och sade: »Skulle icke Simei dödas för detta? Han har ju förbannat HERRENS smorde.»

22 Men David svarade: »Vad haven I med mig att göra, I Serujas söner, eftersom I i dag ären mig till hinders? Skulle väl i dag någon dödas i Israel? Vet jag då icke att jag i dag har blivit konung över Israel?»

23 Därefter sade konungen till Simei: »Du skall icke dö.» Och konungen gav honom sin ed därpå.

24 Mefiboset, Sauls son, hade ock kommit ned för att möta konungen. Han hade varken ansat sina fötter eller sitt skägg, ej heller hade han låtit två sina kläder allt ifrån den dag då konungen drog bort, ända till den dag då han kom igen i frid.

25 När han nu kom till Jerusalem för att möta konungen, sade konungen till honom: »Varför följde du icke med mig, Mefiboset?»

26 Han svarade: »Min herre konung, min tjänare bedrog mig. Ty din tjänare sade: 'Jag vill sadla min åsna och sätta mig på den och så begiva mig till konungen'; din tjänare är ju halt.

27 Men han har förtalat din tjänare hos min herre konungen. Min herre konungen är ju dock såsom Guds ängel; så gör nu vad dig täckes.

28 Ty hela min faders hus förtjänade intet annat än döden av min herre konungen, och likväl lät du din tjänare sitta bland dem som få äta vid ditt bord. Vad har jag då rätt att ytterligare begära, och varom kan jag väl ytterligare ropa till konungen?»

29 Konungen sade till honom: »Varför ordar du ytterligare härom? Jag säger att du och Siba skolen dela jordagodset.»

30 Då sade Mefiboset till konungen: »Han må gärna taga alltsammans, sedan nu min herre konungen har kommit hem igen i frid.»

31 Gileaditen Barsillai hade ock farit ned från Rogelim och drog sedan med konungen till Jordan, för att få ledsaga honom över Jordan.

32 Barsillai var då mycket gammal: åttio år. Han hade sörjt för konungens behov, medan denne uppehöll sig i Mahanaim, ty han var en mycket rik man.

33 Konungen sade nu till Barsillai: »Du skall draga med mig, så skall jag sörja för dina behov hemma hos mig i Jerusalem.»

34 Men Barsillai svarade konungen: »Huru många år kan jag väl ännu hava att leva, eftersom jag skulle följa med konungen upp till Jerusalem?

35 Jag är nu åttio år gammal; kan jag då känna skillnad mellan bättre och sämre, eller har väl din tjänare någon smak för vad jag äter eller för vad jag dricker? Eller kan jag ännu njuta av att höra sångare och sångerskor sjunga? Varför skulle din tjänare då ytterligare bliva min herre konungen till besvär?

36 Allenast för en stund vill din tjänare fara med konungen över Jordan. Varför skulle väl konungen giva mig en sådan vedergällning?

37 Låt din tjänare vända tillbaka, så att jag får dö i min stad, där jag har min faders och min moders grav. Men se här är din tjänare Kimham, låt honom få draga med min herre konungen; och gör för honom vad dig täckes.»

38 Då sade konungen: »Så må då Kimham draga med mig, och jag skall göra för honom vad du vill. Och allt vad du begär av mig skall jag göra dig.»

39 Därefter gick allt folket över Jordan, och konungen själv gick också över. Och konungen kysste Barsillai och tog avsked av honom. Sedan vände denne tillbaka hem igen.

40 Så drog nu konungen till Gilgal, och Kimham följde med honom, så ock allt Juda folk. Och de, jämte hälften av Israels folk, förde konungen ditöver.

41 Men då kommo alla de övriga israeliterna till konungen och sade till honom: »Varför hava våra bröder, Juda män, fått hemligen bemäktiga sig dig och föra konungen och hans familj, tillika med alla Davids män, över Jordan?»

42 Alla Juda män svarade Israels män: »Konungen står ju oss närmast; varför vredgens I då häröver? Hava vi levat på konungen eller skaffat oss någon vinning genom honom?»

43 Då svarade Israels män Juda män och sade: »Tio gånger större del än I hava vi i den som är konung, alltså ock i David. Varför haven I då ringaktat oss? Och voro icke vi de som först talade om att hämta vår konung tillbaka?» Men Juda män läto ännu hårdare ord falla än Israels män.

Joab förebrår David

19 Snart nådde det fram till Joab att kungen grät och sörjde Absalom.

När folket fick höra om hans förtvivlan slutade de att fira segern, och en djup förstämning utbredde sig.

De som deltagit i striden på den segrande sidan smög tillbaka in i staden, precis som om de hade flytt undan striden.

Kungen satt länge med händerna för ansiktet och jämrade sig i sin sorg: O min son Absalom, min son!

Då gick Joab in till kungen och sa till honom: Vi räddade ditt liv i dag, och livet på dina söner, döttrar, fruar och bihustrur, och ändå handlar du på detta sätt och får oss att skämmas, som om vi hade gjort något galet.

Du tycks älska dem som hatar dig och hata dem som älskar dig. Tydligen betyder vi ingenting för dig. Om Absalom hade levat och vi alla hade dött, så hade du varit glad.

Gå nu ut och gratulera dina män, för jag lovar dig att om du inte gör det, så kommer alla att lämna dig, och inte en enda av dem kommer att stanna kvar här över natten. Du kommer att få det värre än du någonsin har haft det i hela ditt liv.

8-10 Kungen gick då ut och satte sig vid stadsporten, och när nyheten spreds genom staden att han var där, gick alla till honom.Under tiden pratade man överallt i hela landet om vad som hänt. Varför ber vi inte kungen komma tillbaka? sa man. Han har ju räddat oss från våra fiender filisteerna. Absalom, som vi gjorde till kung i hans ställe, jagade ut honom ur landet, men nu är han ju död. Låt oss be David återvända och bli vår kung igen!

11-12 Då sände David prästerna Sadok och Ebjatar till styresmännen i Juda: Varför är ni de sista som talar om att låta kungen återvända? Hela Israel är ju inställda på det, och det är bara er man väntar på! Ändå är ni mina egna bröder, min egen stam, mitt eget kött och blod!

13 Och han bad dem säga till Amasa: Du är min släkting, och nu tar jag Gud till vittne på att jag tänker tillsätta dig som befälhavare över min armé, i stället för Joab.

14 David lyckades på detta sätt ena alla i Juda, och de sände honom detta besked: Kom tillbaka till oss och ta med dig alla dem som följt med dig!

15 Kungen vände då tillbaka till Jerusalem. Men när han kom fram till Gilgal vid Jordanfloden fanns ledarna i Juda där för att möta honom vid vadstället.

16 Simei, benjaminiten Geras son från Bahurim, skyndade sig över tillsammans med styresmännen i Juda för att välkomna kung David.

17 Ett tusen män från Benjamins stam gick med honom tillsammans med Siba, Sauls tjänare, och Sibas femton söner och tjugo tjänare.

18 De skyndade sig ner till Jordan och hjälpte kungens familj och trupperna att ta sig över.Simei, Geras son, skyndade sig över Jordan. Han föll ner inför kungen

19 och bad: Ers Majestät, förlåt mig och glöm det hemska som jag gjorde mot dig när du lämnade Jerusalem,

20 för jag vet mycket väl att jag syndade. Det är därför jag kom hit i dag för att som förste man i hela Josefs stam hälsa dig.

21 Abisai frågade då: Ska inte Simei dö för att han förbannade Herrens utvalde kung?

22 Vad har jag längre gemensamt med dig och din bror Joab? I dag har ni vänt er emot mig! svarade David Abisai. I dag ska ingen dödas, i dag ska vi glädjas över att jag än en gång är Israels kung!

23 Sedan vände han sig till Simei och lovade: Du ska inte dödas.

24-25 Mefiboset, Sauls sonson, hade också kommit från Jerusalem för att möta kungen. Han hade inte tvättat fötterna, klippt skägget eller bytt kläder sedan den dag kungen lämnade Jerusalem.Varför kom du inte med mig, Mefiboset? frågade kungen honom.

26 Mefiboset svarade: Min herre och kung, min tjänare Siba lurade mig. Jag sa till honom: 'Sadla min åsna så att jag kan följa med kungen

27 Men Siba har förrått mig genom att säga att jag vägrade komma. Men jag vet att du brukar höra Gud tala, så gör vad du finner bäst!

28 Jag och alla mina släktingar hade ju bara döden att vänta oss av dig, men i stället hedrade du mig genom att jag fick äta vid ditt eget bord, så varför skulle jag klaga?

29 David svarade: Det räcker så! Du och Siba får dela landet lika mellan er.

30 Låt honom ta alltsammans, sa Mefiboset. Jag är nöjd med att du är tillbaka helskinnad!

31-32 Barsillai, som hade försett kungen och hans armé med proviant under vistelsen i Mahanaim, kom från Rogelim för att gå med kungen över floden. Han var nu åttio år gammal och en mycket rik man.

33 Kom nu med mig och bo i Jerusalem, sa kungen till Barsillai. Jag kan ta hand om dig där.

34 Nej, svarade han. Jag är alltför gammal för det.

35 Jag är nu åttio år, och livet är inte spännande längre. Mat och vin smakar mig inte längre, jag börjar höra dåligt och nöjen har jag inte någon glädje av. Jag skulle bara vara till besvär för min herre kungen.

36 Att bara få gå över floden med dig är allt jag önskar.

37 Låt mig sedan få återvända hem för att dö i min egen stad, där min far och mor är begravda. Men här är din tjänare Kimham, låt honom gå med dig, och ge honom det du tycker är bäst.

38 Bra, svarade kungen. Kimham ska gå med mig, och jag ska göra allt det för honom, som jag skulle ha gjort för dig.

39 Allt folket gick då över Jordan tillsammans med kungen. Och efter det att kungen kysst och välsignat Barsillai återvände denne hem,

40 men kungen gick sedan till Gilgal och Kimham följde honom. Alla soldater i Juda och många från Israel var också där vid vadstället för att hälsa honom välkommen.

41 Men Israels män klagade hos kungen, eftersom bara männen från Juda hade fått hjälpa honom och hans familj över Jordan.

42 Varför klagar ni? svarade Juda män. Kungen är av vår egen stam. Det där behöver ni väl inte bli arga för! Vi har inte bett om något för egen del, och han har inte ens behövt dela med sig av sina förråd till oss.

43 Men vi är tio stammar i Israel, svarade de andra, så vi har större rätt till kungen än ni. Varför behandlar ni oss så här? Var det inte vi som först började tala om att hämta honom tillbaka, för att han skulle bli vår kung igen!Så fortsatte diskussionen fram och tillbaka, och männen från Juda var särskilt hårda i sitt tal.

19 [a]Joab was told, “The king is weeping and mourning for Absalom.” And for the whole army the victory that day was turned into mourning, because on that day the troops heard it said, “The king is grieving for his son.” The men stole into the city that day as men steal in who are ashamed when they flee from battle. The king covered his face and cried aloud, “O my son Absalom! O Absalom, my son, my son!”

Then Joab went into the house to the king and said, “Today you have humiliated all your men, who have just saved your life and the lives of your sons and daughters and the lives of your wives and concubines. You love those who hate you and hate those who love you. You have made it clear today that the commanders and their men mean nothing to you. I see that you would be pleased if Absalom were alive today and all of us were dead. Now go out and encourage your men. I swear by the Lord that if you don’t go out, not a man will be left with you by nightfall. This will be worse for you than all the calamities that have come on you from your youth till now.”(A)

So the king got up and took his seat in the gateway. When the men were told, “The king is sitting in the gateway,(B)” they all came before him.

Meanwhile, the Israelites had fled to their homes.

David Returns to Jerusalem

Throughout the tribes of Israel, all the people were arguing among themselves, saying, “The king delivered us from the hand of our enemies; he is the one who rescued us from the hand of the Philistines.(C) But now he has fled the country to escape from Absalom;(D) 10 and Absalom, whom we anointed to rule over us, has died in battle. So why do you say nothing about bringing the king back?”

11 King David sent this message to Zadok(E) and Abiathar, the priests: “Ask the elders of Judah, ‘Why should you be the last to bring the king back to his palace, since what is being said throughout Israel has reached the king at his quarters? 12 You are my relatives, my own flesh and blood. So why should you be the last to bring back the king?’ 13 And say to Amasa,(F) ‘Are you not my own flesh and blood?(G) May God deal with me, be it ever so severely,(H) if you are not the commander of my army for life in place of Joab.(I)’”

14 He won over the hearts of the men of Judah so that they were all of one mind. They sent word to the king, “Return, you and all your men.” 15 Then the king returned and went as far as the Jordan.

Now the men of Judah had come to Gilgal(J) to go out and meet the king and bring him across the Jordan. 16 Shimei(K) son of Gera, the Benjamite from Bahurim, hurried down with the men of Judah to meet King David. 17 With him were a thousand Benjamites, along with Ziba,(L) the steward of Saul’s household,(M) and his fifteen sons and twenty servants. They rushed to the Jordan, where the king was. 18 They crossed at the ford to take the king’s household over and to do whatever he wished.

When Shimei son of Gera crossed the Jordan, he fell prostrate before the king 19 and said to him, “May my lord not hold me guilty. Do not remember how your servant did wrong on the day my lord the king left Jerusalem.(N) May the king put it out of his mind. 20 For I your servant know that I have sinned, but today I have come here as the first from the tribes of Joseph to come down and meet my lord the king.”

21 Then Abishai(O) son of Zeruiah said, “Shouldn’t Shimei be put to death for this? He cursed(P) the Lord’s anointed.”(Q)

22 David replied, “What does this have to do with you, you sons of Zeruiah?(R) What right do you have to interfere? Should anyone be put to death in Israel today?(S) Don’t I know that today I am king over Israel?” 23 So the king said to Shimei, “You shall not die.” And the king promised him on oath.(T)

24 Mephibosheth,(U) Saul’s grandson, also went down to meet the king. He had not taken care of his feet or trimmed his mustache or washed his clothes from the day the king left until the day he returned safely. 25 When he came from Jerusalem to meet the king, the king asked him, “Why didn’t you go with me,(V) Mephibosheth?”

26 He said, “My lord the king, since I your servant am lame,(W) I said, ‘I will have my donkey saddled and will ride on it, so I can go with the king.’ But Ziba(X) my servant betrayed me. 27 And he has slandered your servant to my lord the king. My lord the king is like an angel(Y) of God; so do whatever you wish. 28 All my grandfather’s descendants deserved nothing but death(Z) from my lord the king, but you gave your servant a place among those who eat at your table.(AA) So what right do I have to make any more appeals to the king?”

29 The king said to him, “Why say more? I order you and Ziba to divide the land.”

30 Mephibosheth said to the king, “Let him take everything, now that my lord the king has returned home safely.”

31 Barzillai(AB) the Gileadite also came down from Rogelim to cross the Jordan with the king and to send him on his way from there. 32 Now Barzillai was very old, eighty years of age. He had provided for the king during his stay in Mahanaim, for he was a very wealthy(AC) man. 33 The king said to Barzillai, “Cross over with me and stay with me in Jerusalem, and I will provide for you.”

34 But Barzillai answered the king, “How many more years will I live, that I should go up to Jerusalem with the king? 35 I am now eighty(AD) years old. Can I tell the difference between what is enjoyable and what is not? Can your servant taste what he eats and drinks? Can I still hear the voices of male and female singers?(AE) Why should your servant be an added(AF) burden to my lord the king? 36 Your servant will cross over the Jordan with the king for a short distance, but why should the king reward me in this way? 37 Let your servant return, that I may die in my own town near the tomb of my father(AG) and mother. But here is your servant Kimham.(AH) Let him cross over with my lord the king. Do for him whatever you wish.”

38 The king said, “Kimham shall cross over with me, and I will do for him whatever you wish. And anything you desire from me I will do for you.”

39 So all the people crossed the Jordan, and then the king crossed over. The king kissed Barzillai and bid him farewell,(AI) and Barzillai returned to his home.

40 When the king crossed over to Gilgal, Kimham crossed with him. All the troops of Judah and half the troops of Israel had taken the king over.

41 Soon all the men of Israel were coming to the king and saying to him, “Why did our brothers, the men of Judah, steal the king away and bring him and his household across the Jordan, together with all his men?”(AJ)

42 All the men of Judah answered the men of Israel, “We did this because the king is closely related to us. Why are you angry about it? Have we eaten any of the king’s provisions? Have we taken anything for ourselves?”

43 Then the men of Israel(AK) answered the men of Judah, “We have ten shares in the king; so we have a greater claim on David than you have. Why then do you treat us with contempt? Weren’t we the first to speak of bringing back our king?”

But the men of Judah pressed their claims even more forcefully than the men of Israel.

Footnotes

  1. 2 Samuel 19:1 In Hebrew texts 19:1-43 is numbered 19:2-44.