Joabs strafftal till David

19 Man berättade för Joab: "Se, kungen gråter och sörjer Absalom." Och segern blev den dagen förvandlad till sorg för allt folket, eftersom de på den dagen fick höra hur kungen sörjde för sin sons skull. Folket smög sig den dagen in i staden så som folk gör när de skäms över att de har flytt i en strid. Men kungen hade dolt sitt ansikte och han klagade med hög röst: "Min son Absalom! Absalom, min son, min son!"

Då gick Joab in i huset till kungen och sade: "I dag har du fått alla dina tjänare att skämmas, de som i dag har räddat ditt liv och dina söners och döttrars liv och dina hustrurs liv och dina bihustrurs liv. Du älskar ju dem som hatar dig och hatar dem som älskar dig. Du har visat i dag att dina befälhavare och tjänare inget betyder för dig, för i dag förstår jag att om Absalom varit vid liv men vi andra döda, skulle du ha varit nöjd. Res dig nu och gå ut och tala vänligt till dina tjänare. För jag svär vid Herren att om du inte gör det, skall inte en enda stanna kvar hos dig över natten, och det skall bli mycket värre för dig än allt det onda som drabbat dig från din ungdom ända till nu." Då steg kungen upp och satte sig i porten. Och det meddelades till alla trupperna: "Kungen sitter nu i porten." Då kom alla trupperna och ställde upp sig framför kungen. Men israeliterna hade flytt, var och en till sitt tält.

David återvänder till Jerusalem

Allt folket i alla Israels stammar tvistade med varandra och sade: "Kungen har räddat oss ur våra fienders hand och befriat oss från filisteerna, men nu har han tvingats fly ut ur landet för Absalom. 10 Men Absalom som vi smorde till kung över oss har blivit dödad i striden. Varför säger ni ingenting om att föra kungen tillbaka?"

11 Kung David sände bud till prästerna Sadok och Ebjatar och lät säga: "Säg till de äldste i Juda: Varför skall ni vara de sista att hämta kungen hem igen? Ty vad hela Israel talar om har kommit till kungens kännedom där han bor. 12 Ni är ju mina bröder, mitt eget kött och blod. Varför skall ni då vara de sista att hämta kungen tillbaka? 13 Och säg till Amasa: Är du inte mitt kött och blod? Må Gud straffa mig både nu och senare, om du inte för all framtid blir överbefälhavare hos mig i Joabs ställe." 14 På så sätt vände han alla Juda mäns hjärtan som vore de en man, så att de sände detta budskap till kungen: "Vänd tillbaka, du och alla dina tjänare." 15 Så vände kungen tillbaka och kom till Jordan. Då hade Juda män redan kommit till Gilgal för att möta kungen och föra honom över Jordan.

Simei benådas

16 Benjaminiten Simei, Gerars son, som var från Bahurim, skyndade sig och kom ner med Juda män för att möta kung David. 17 Med honom följde tusen man från Benjamin och även Siba som hade varit tjänare i Sauls hus, och hans femton söner och tjugo tjänare var med. Dessa skyndade till Jordan före kungen. 18 De gick över vid vadstället för att föra över kungens familj och för att göra allt efter hans önskemål.

Simei, Gerars son, föll ner inför kungen, när denne skulle fara över Jordan. 19 Han sade till kungen: "Herre, tillräkna mig inte min missgärning och tänk inte på hur illa din tjänare gjorde den dag då min herre konungen drog ut från Jerusalem. Må konungen inte lägga det på hjärtat. 20 För jag, din tjänare, vet att jag har syndat. Därför har jag i dag som den förste i hela Josefs hus kommit hit ner för att möta min herre konungen." 21 Då sade Abisaj, Serujas son: "Borde inte Simei mista livet när han har förbannat Herrens smorde." 22 Men David svarade: "Vad har jag med er att göra, ni Serujas söner, eftersom ni i dag står mig emot? Skulle väl i dag någon dödas i Israel? Skulle jag inte veta att i dag är det jag som är kung i Israel?" 23 Och kungen sade till Simei: "Du skall inte dö." Kungen gav honom sin ed på detta.

Mefiboset

24 Mefiboset, Sauls son, kom också ner för att möta kungen. Han hade varken ansat fötter eller skägg eller tvättat sina kläder från den dag då kungen drog bort till den dag då han kom välbehållen tillbaka. 25 När han kom från Jerusalem för att möta kungen, sade kungen till honom: "Varför följde du inte med mig, Mefiboset?" 26 Han svarade: "Min herre konung, min tjänare[a] bedrog mig, för din tjänare sade till honom: Låt sadla min åsna. Jag vill sätta mig på den och följa med konungen. Din tjänare är ju halt. 27 Han förtalade din tjänare hos min herre konungen. Min herre konungen är dock som Guds ängel, så gör därför vad som är gott i dina ögon. 28 Ty hela min fars hus förtjänade inget annat än döden inför min herre konungen, ändå lät du din tjänare sitta bland dem som får äta vid ditt bord. Vilken rätt har jag då mer att vädja inför konungen?" 29 Kungen sade till honom: "Varför talar du mer om detta? Jag har sagt att du och Siba skall dela marken." 30 Då sade Mefiboset till kungen: "Han får gärna ta alltsammans, när nu min herre konungen har kommit välbehållen hem."

Barsillaj

31 Gileaditen Barsillaj hade kommit ner från Rogelim och gick med kungen till Jordan för att ledsaga honom över. 32 Barsillaj var då mycket gammal, åttio år. Han hade sörjt för kungens behov medan denne var i Mahanajim, för han var en mycket rik man. 33 Kungen sade till Barsillaj: "Du skall följa med mig, så skall jag sörja för dina behov hemma hos mig i Jerusalem." 34 Men Barsillaj svarade kungen: "Hur många år kan jag väl ha kvar att leva, så att jag skulle följa med konungen upp till Jerusalem? 35 Jag är nu åttio år gammal. Kan jag skilja mellan bra och dåligt? Eller kan din tjänare känna smaken på vad han äter eller dricker? Eller kan jag ännu höra sångare och sångerskor sjunga? Varför skulle då din tjänare bli ytterligare en börda för min herre konungen? 36 Din tjänare skall bara gå med konungen över Jordan ett kort stycke. Varför skulle väl konungen ge mig en sådan belöning? 37 Låt din tjänare få vända tillbaka, så att jag får dö i min egen stad, nära min fars och mors grav. Se, här är din tjänare Kimham, låt honom få följa med min herre konungen. Gör för honom vad som är gott i dina ögon." 38 Då sade kungen: "Kimham skall följa med mig och jag skall göra för honom vad som är gott i dina ögon. Allt vad du begär av mig skall jag göra för dig." 39 Och hela hären gick över Jordan, och sedan kungen hade gått över, kysste han Barsillaj och välsignade honom. Sedan vände Barsillaj tillbaka hem igen.

Grälet om kungen

40 Kungen drog nu till Gilgal och Kimham följde med honom. Hela Juda tillsammans med hälften av Israels folk förde kungen dit. 41 Men då kom alla Israels män till kungen och sade till honom: "Varför har våra bröder, Juda män, fått stjäla dig och föra konungen och hans familj över Jordan tillsammans med Davids män?" 42 Alla Juda män svarade Israels män: "Kungen står oss närmast. Varför blir ni upprörda över det? Har vi levt på kungen eller skaffat oss fördelar genom honom?" 43 Men Israels män svarade Juda män: "Vi har tio gånger större del i kungen, alltså även i David. Varför har ni då föraktat oss? Var det inte vi som först talade om att hämta vår kung tillbaka?" Men Juda män använde ännu hårdare ord än Israels män.

Footnotes

  1. 2 Samuelsboken 19:26 min tjänare Dvs Siba (16:1).

David vuelve a Jerusalén

19 Dieron aviso a Joab: He aquí el rey llora, y hace duelo por Absalón. Y se volvió aquel día la victoria en luto para todo el pueblo; porque oyó decir el pueblo aquel día que el rey tenía dolor por su hijo. Y entró el pueblo aquel día en la ciudad escondidamente, como suele entrar a escondidas el pueblo avergonzado que ha huido de la batalla. Mas el rey, cubierto el rostro, clamaba en alta voz: ¡Hijo mío Absalón, Absalón, hijo mío, hijo mío! Entonces Joab vino al rey en la casa, y dijo: Hoy has avergonzado el rostro de todos tus siervos, que hoy han librado tu vida, y la vida de tus hijos y de tus hijas, y la vida de tus mujeres, y la vida de tus concubinas, amando a los que te aborrecen, y aborreciendo a los que te aman; porque hoy has declarado que nada te importan tus príncipes y siervos; pues hoy me has hecho ver claramente que si Absalón viviera, aunque todos nosotros estuviéramos muertos, entonces estarías contento. Levántate pues, ahora, y ve afuera y habla bondadosamente a tus siervos; porque juro por Jehová que si no sales, no quedará ni un hombre contigo esta noche; y esto te será peor que todos los males que te han sobrevenido desde tu juventud hasta ahora. Entonces se levantó el rey y se sentó a la puerta, y fue dado aviso a todo el pueblo, diciendo: He aquí el rey está sentado a la puerta. Y vino todo el pueblo delante del rey; pero Israel había huido, cada uno a su tienda.

Y todo el pueblo disputaba en todas las tribus de Israel, diciendo: El rey nos ha librado de mano de nuestros enemigos, y nos ha salvado de mano de los filisteos; y ahora ha huido del país por miedo de Absalón. 10 Y Absalón, a quien habíamos ungido sobre nosotros, ha muerto en la batalla. ¿Por qué, pues, estáis callados respecto de hacer volver al rey?

11 Y el rey David envió a los sacerdotes Sadoc y Abiatar, diciendo: Hablad a los ancianos de Judá, y decidles: ¿Por qué seréis vosotros los postreros en hacer volver el rey a su casa, cuando la palabra de todo Israel ha venido al rey para hacerle volver a su casa? 12 Vosotros sois mis hermanos; mis huesos y mi carne sois. ¿Por qué, pues, seréis vosotros los postreros en hacer volver al rey? 13 Asimismo diréis a Amasa: ¿No eres tú también hueso mío y carne mía? Así me haga Dios, y aun me añada, si no fueres general del ejército delante de mí para siempre, en lugar de Joab. 14 Así inclinó el corazón de todos los varones de Judá, como el de un solo hombre, para que enviasen a decir al rey: Vuelve tú, y todos tus siervos. 15 Volvió, pues, el rey, y vino hasta el Jordán. Y Judá vino a Gilgal para recibir al rey y para hacerle pasar el Jordán.

16 Y Simei(A) hijo de Gera, hijo de Benjamín, que era de Bahurim, se dio prisa y descendió con los hombres de Judá a recibir al rey David. 17 Con él venían mil hombres de Benjamín; asimismo Siba, criado de la casa de Saúl, con sus quince hijos y sus veinte siervos, los cuales pasaron el Jordán delante del rey. 18 Y cruzaron el vado para pasar a la familia del rey, y para hacer lo que a él le pareciera. Entonces Simei hijo de Gera se postró delante del rey cuando él hubo pasado el Jordán, 19 y dijo al rey: No me culpe mi señor de iniquidad, ni tengas memoria de los males que tu siervo hizo el día en que mi señor el rey salió de Jerusalén; no los guarde el rey en su corazón. 20 Porque yo tu siervo reconozco haber pecado, y he venido hoy el primero de toda la casa de José, para descender a recibir a mi señor el rey. 21 Respondió Abisai hijo de Sarvia y dijo: ¿No ha de morir por esto Simei, que maldijo al ungido de Jehová? 22 David entonces dijo: ¿Qué tengo yo con vosotros, hijos de Sarvia, para que hoy me seáis adversarios? ¿Ha de morir hoy alguno en Israel? ¿Pues no sé yo que hoy soy rey sobre Israel? 23 Y dijo el rey a Simei: No morirás. Y el rey se lo juró.

24 También Mefi-boset(B) hijo de Saúl descendió a recibir al rey; no había lavado sus pies, ni había cortado su barba, ni tampoco había lavado sus vestidos, desde el día en que el rey salió hasta el día en que volvió en paz. 25 Y luego que vino él a Jerusalén a recibir al rey, el rey le dijo: Mefi-boset, ¿por qué no fuiste conmigo? 26 Y él respondió: Rey señor mío, mi siervo me engañó; pues tu siervo había dicho: Enalbárdame un asno, y montaré en él, e iré al rey; porque tu siervo es cojo. 27 Pero él ha calumniado a tu siervo delante de mi señor el rey; mas mi señor el rey es como un ángel de Dios; haz, pues, lo que bien te parezca. 28 Porque toda la casa de mi padre era digna de muerte delante de mi señor el rey, y tú pusiste a tu siervo entre los convidados a tu mesa. ¿Qué derecho, pues, tengo aún para clamar más al rey? 29 Y el rey le dijo: ¿Para qué más palabras? Yo he determinado que tú y Siba os dividáis las tierras. 30 Y Mefi-boset dijo al rey: Deja que él las tome todas, pues que mi señor el rey ha vuelto en paz a su casa.

31 También Barzilai(C) galaadita descendió de Rogelim, y pasó el Jordán con el rey, para acompañarle al otro lado del Jordán. 32 Era Barzilai muy anciano, de ochenta años, y él había dado provisiones al rey cuando estaba en Mahanaim, porque era hombre muy rico. 33 Y el rey dijo a Barzilai: Pasa conmigo, y yo te sustentaré conmigo en Jerusalén. 34 Mas Barzilai dijo al rey: ¿Cuántos años más habré de vivir, para que yo suba con el rey a Jerusalén? 35 De edad de ochenta años soy este día. ¿Podré distinguir entre lo que es agradable y lo que no lo es? ¿Tomará gusto ahora tu siervo en lo que coma o beba? ¿Oiré más la voz de los cantores y de las cantoras? ¿Para qué, pues, ha de ser tu siervo una carga para mi señor el rey? 36 Pasará tu siervo un poco más allá del Jordán con el rey; ¿por qué me ha de dar el rey tan grande recompensa? 37 Yo te ruego que dejes volver a tu siervo, y que muera en mi ciudad, junto al sepulcro de mi padre y de mi madre. Mas he aquí a tu siervo Quimam; que pase él con mi señor el rey, y haz a él lo que bien te pareciere. 38 Y el rey dijo: Pues pase conmigo Quimam, y yo haré con él como bien te parezca; y todo lo que tú pidieres de mí, yo lo haré. 39 Y todo el pueblo pasó el Jordán; y luego que el rey hubo también pasado, el rey besó a Barzilai, y lo bendijo; y él se volvió a su casa. 40 El rey entonces pasó a Gilgal, y con él pasó Quimam; y todo el pueblo de Judá acompañaba al rey, y también la mitad del pueblo de Israel.

41 Y he aquí todos los hombres de Israel vinieron al rey, y le dijeron: ¿Por qué los hombres de Judá, nuestros hermanos, te han llevado, y han hecho pasar el Jordán al rey y a su familia, y a todos los siervos de David con él? 42 Y todos los hombres de Judá respondieron a todos los de Israel: Porque el rey es nuestro pariente. Mas ¿por qué os enojáis vosotros de eso? ¿Hemos nosotros comido algo del rey? ¿Hemos recibido de él algún regalo? 43 Entonces respondieron los hombres de Israel, y dijeron a los de Judá: Nosotros tenemos en el rey diez partes, y en el mismo David más que vosotros. ¿Por qué, pues, nos habéis tenido en poco? ¿No hablamos nosotros los primeros, respecto de hacer volver a nuestro rey? Y las palabras de los hombres de Judá fueron más violentas que las de los hombres de Israel.