2 Samuelsboken 18
nuBibeln (Swedish Contemporary Bible)
Joav dödar Absalom
18 David mönstrade nu sina trupper och utsåg befälhavare. Somliga satte han över tusen, andra över hundra man. 2 Sedan delade han armén i tre delar. Joav sattes över en tredjedel av styrkan, hans bror Avishaj, Serujas son, över en tredjedel och gatiten Ittaj över en tredjedel. Kungen sa att han också själv skulle dra ut med dem.
3 ”Nej, det får du inte göra”, sa de. ”Om vi flyr är det ingen som bryr sig om det och om hälften av oss skulle falla, spelar det mindre roll. Du är värd mer än tio tusen av oss andra! Därför är det bättre att du stannar här i staden och kan hjälpa oss härifrån.”
4 ”Jag gör det ni tycker är bäst”, svarade kungen. När sedan trupperna drog ut i enheter om hundra och tusen man, stod han vid porten.
5 Kungen befallde Joav, Avishaj och Ittaj: ”Handskas varsamt med min son Absalom!” Och alla uppfattade tydligt kungens uppmaning till befälhavarna.
6 Så drog armén ut i fält för att möta israeliterna och striden stod i Efraimskogen. 7 De israelitiska trupperna slogs av Davids män och led stora förluster: 20 000 man miste livet den dagen. 8 Striden bredde ut sig över hela området och skogen krävde fler liv än svärdet.
9 Mitt under striden kom Absalom i vägen för några av Davids män. När han flydde på sin mula, sprang den under de tjocka grenarna på en stor terebint, så att hans hår och huvud fastnade i grenarna. Där blev han hängande kvar i luften, medan mulan som han ridit på fortsatte springa. 10 En av Davids män fick se detta och berättade för Joav att han sett Absalom hängande i en terebint.
11 ”Vad menar du? Du såg honom hänga där och slog honom inte till marken?” sa Joav. ”Om du dödat honom, skulle jag ha gett dig tio siklar[a] silver och ett bälte”, fortsatte han.
12 ”Jag skulle inte ha gjort det ens för tusen siklar[b]”, svarade mannen. ”Vi hörde alla hur kungen sa till dig och Avishaj och Ittaj: ’Var rädda om min son Absalom!’ 13 Om jag skulle svika kungen, skulle du helt säkert överge mig sedan, eftersom kungen ändå får reda på allt.”
14 ”Nu räcker det! Jag har inte tid med ditt struntprat”, sa Joav. Han tog tre spjut, gick till terebinten och stötte dem i Absaloms bröst medan han fortfarande levde. 15 Tio av hans vapendragare omringade sedan Absalom och gav honom dödsstöten. 16 Joav lät nu hornen ljuda och man slutade att förfölja Israels armé, då Joav gjorde halt. 17 Absaloms kropp slängde de i en stor grop i skogen och man kastade upp ett stort stenröse över den. Samtidigt flydde männen i Israels armé och återvände till sina hem.
18 Absalom hade medan han levde byggt ett monument åt sig själv i Kungadalen. Han tänkte nämligen: ”Jag har inga söner som kan föra mitt namn vidare.[c]” Han kallade det Absaloms monument och så heter det än i dag.
David sörjer sin son Absalom
19 Achimaas, Sadoks son, sa: ”Låt mig få springa och meddela kung David de goda nyheterna att Herren har räddat honom från hans fiender!” 20 ”Nej”, sa Joav till honom. ”I dag kan du inte vara någon glädjebudbärare. Du kan få bli min budbärare en annan gång, men inte nu när kungens son är död.”
21 Sedan sa Joav till en nubier: ”Gå och berätta för kungen vad du har sett!” Mannen bugade sig då för Joav och skyndade iväg.
22 Men Achimaas, Sadoks son, sa åter till Joav: ”Vad som än händer vill jag också springa efter nubiern!”
”Nej, det behöver du inte, min vän”, svarade Joav. ”Vi har inga fler nyheter att förmedla och särskilt inga som budbäraren kommer att belönas för.” 23 ”Nej, men jag vill springa ändå, vad som än händer”, upprepade Achimaas.
Slutligen sa Joav: ”Ja, ja, ge dig iväg!” Achimaas tog då en väg över Jordanslätten och kom fram före nubiern.
24 David satt vid stadsporten, när vaktposten som gått upp till sin utkiksplats uppe på murens krön, fick se en ensam man komma springande. 25 Han ropade ner till David och meddelade honom detta och kungen sa: ”Om han är ensam, måste han ha goda nyheter!”
När han kom närmare, 26 såg vakten en annan man komma springande emot dem och han ropade ner till portvakten: ”Här kommer ytterligare en!” Kungen sa: ”Han har säkert också goda nyheter!”
27 ”Jag tycker jag känner igen den förste. Han springer som Sadoks son Achimaas”, ropade vakten. ”Han är en god man och kommer säkert med goda nyheter”, svarade kungen.
28 Då ropade Achimaas till kungen: ”Allt är väl!” Sedan bugade han sig och föll med ansiktet mot marken och sa: ”Lovad vare Herren, din Gud, som har förgjort dem som vågade resa sig mot dig!”
29 ”Vad hände med min son Absalom?” frågade kungen. ”Är allt väl med honom?”
”När Joav bad en av sina tjänare och mig, din tjänare, springa hit, rådde det en stor förvirring, men jag vet inte vad som hände”, svarade Achimaas.
30 ”Vänta här”, sa kungen till honom, och Achimaas steg då åt sidan.
31 Sedan kom nubiern fram och sa: ”Jag har goda nyheter åt min herre och kung! I dag har Herren räddat dig från alla dem som gjorde uppror mot dig!” 32 ”Vad har hänt med min son Absalom? Är allt väl med honom?” frågade kungen. Budbäraren svarade: ”Min herre och kung, jag hoppas det går likadant för alla dina fiender som det har gått för honom!”
33 Då blev kungen mycket bedrövad. Han gick upp till rummet ovanför porten och grät. Medan han gick, ropade han: ”Min son Absalom, min son, min son Absalom! Om jag ändå hade fått dö i stället för dig! Absalom, min son, min son!”
2 Samuel 18
21st Century King James Version
2 And David sent forth a third part of the people under the hand of Joab, and a third part under the hand of Abishai the son of Zeruiah, Joab’s brother, and a third part under the hand of Ittai the Gittite. And the king said unto the people, “I will surely go forth with you myself also.”
3 But the people answered, “Thou shalt not go forth; for if we flee away, they will not care for us; neither if half of us die will they care for us. But now thou art worth ten thousand of us; therefore now it is better that thou succor us from the city.”
4 And the king said unto them, “What seemeth to you best I will do.” And the king stood by the gate side, and all the people came out by hundreds and by thousands.
5 And the king commanded Joab and Abishai and Ittai, saying, “Deal gently for my sake with the young man, even with Absalom.” And all the people heard when the king gave all the captains charge concerning Absalom.
6 So the people went out into the field against Israel. And the battle was in the wood of Ephraim,
7 where the people of Israel were slain before the servants of David; and there was there a great slaughter that day of twenty thousand men.
8 For the battle there was scattered over the face of all the country; and the woods devoured more people that day than the sword devoured.
9 And Absalom met the servants of David. And Absalom rode upon a mule, and the mule went under the thick boughs of a great oak; and his head caught hold of the oak, and he was taken up between the heaven and the earth, and the mule that was under him went away.
10 And a certain man saw it, and told Joab and said, “Behold, I saw Absalom hanged in an oak.”
11 And Joab said unto the man who told him, “And behold, thou sawest him, and why did thou not smite him there to the ground? And I would have given thee ten shekels of silver and a girdle.”
12 And the man said unto Joab, “Though I should receive a thousand shekels of silver in mine hand, yet would I not put forth mine hand against the king’s son; for in our hearing the king charged thee and Abishai and Ittai, saying, ‘Beware that none touch the young man Absalom.’
13 Otherwise I should have wrought falsehood against mine own life; for there is no matter hid from the king, and thou thyself wouldest have set thyself against me.”
14 Then said Joab, “I may not tarry thus with thee.” And he took three darts in his hand, and thrust them through the heart of Absalom while he was yet alive in the midst of the oak.
15 And ten young men who bore Joab’s armor compassed about and smote Absalom, and slew him.
16 And Joab blew the trumpet, and the people returned from pursuing after Israel, for Joab held back the people.
17 And they took Absalom and cast him into a great pit in the wood, and laid a very great heap of stones upon him; and all Israel fled every one to his tent.
18 Now Absalom in his lifetime had taken and reared up for himself a pillar, which is in the King’s Dale, for he said, “I have no son to keep my name in remembrance.” And he called the pillar after his own name; and it is called unto this day, Absalom’s Place.
19 Then said Ahimaaz the son of Zadok, “Let me now run and bear the king tidings, how the Lord hath avenged him of his enemies.”
20 And Joab said unto him, “Thou shalt not bear tidings this day, but thou shalt bear tidings another day; but this day thou shalt bear no tidings, because the king’s son is dead.”
21 Then said Joab to a Cushite, “Go, tell the king what thou hast seen.” And the Cushite bowed himself unto Joab and ran.
22 Then said Ahimaaz the son of Zadok yet again to Joab, “But come what may, let me, I pray thee, also run after the Cushite.” And Joab said, “Why wilt thou run, my son, seeing that thou hast no tidings ready?”
23 “But howsoever,” said he, “let me run.” And he said unto him, “Run.” Then Ahimaaz ran by the way of the plain, and outran the Cushite.
24 And David sat between the two gates; and the watchman went up to the roof over the gate unto the wall, and lifted up his eyes and looked, and behold, a man running alone.
25 And the watchman cried and told the king. And the king said, “If he be alone, there are tidings in his mouth.” And he came apace and drew near.
26 And the watchman saw another man running; and the watchman called unto the gatekeeper and said, “Behold, another man running alone.” And the king said, “He also bringeth tidings.”
27 And the watchman said, “I think the running of the foremost is like the running of Ahimaaz the son of Zadok.” And the king said, “He is a good man, and cometh with good tidings.”
28 And Ahimaaz called and said unto the king, “All is well.” And he fell down to the earth upon his face before the king and said, “Blessed be the Lord thy God, who hath delivered up the men who lifted up their hand against my lord the king.”
29 And the king said, “Is the young man Absalom safe?” And Ahimaaz answered, “When Joab sent the king’s servant and me thy servant, I saw a great tumult, but I knew not what it was.”
30 And the king said unto him, “Turn aside and stand here.” And he turned aside and stood still.
31 And behold, the Cushite came; and the Cushite said, “Tidings, my lord the king; for the Lord hath avenged thee this day of all those who rose up against thee.”
32 And the king said unto the Cushite, “Is the young man Absalom safe?” And the Cushite answered, “The enemies of my lord the king, and all who rise against thee to do thee hurt, be as that young man is.”
33 And the king was much moved, and went up to the chamber over the gate and wept. And as he went, thus he said, “O my son Absalom, my son, my son Absalom! Would God I had died for thee, O Absalom, my son, my son!”
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.
Copyright © 1994 by Deuel Enterprises, Inc.