Absaloms återkomst

14 Joab, Serujas son, förstod att kungen tänkte mycket på Absalom. Då sände Joab bud till Tekoa[a] och lät hämta en klok kvinna därifrån och sade till henne: ”Låtsas att du har sorg, ta på dig sorgkläder och smörj dig inte med olja, utan var som en kvinna som har sörjt en död under lång tid. Gå sedan till kungen och säg detta till honom.” Och Joab lade orden i hennes mun.

Kvinnan från Tekoa talade med[b] kungen. Hon föll ner till marken på sitt ansikte och bugade sig och sade: ”Hjälp[c], o konung!” Kungen frågade henne: ”Vad vill du?” Hon svarade: ”Se, jag är änka, för min man är död. Din tjänarinna hade två söner. De båda började slåss med varandra ute på marken och det fanns ingen som kunde skilja dem åt, så den ene slog ner den andre och dödade honom. (A) Nu har hela släkten rest sig mot din tjänarinna och de säger: Kom hit med honom som slog ner sin bror så att vi får döda honom, eftersom han tog sin brors liv och dödade honom. Så kan vi göra slut på arvingen[d] också. De vill släcka den gnista av mig som är kvar genom att inte ge min man vare sig namn eller efterkommande på jordens yta.”

Då sade kungen till kvinnan: ”Gå hem igen. Jag ska ta mig an din sak.” Kvinnan från Tekoa svarade kungen: ”Min herre och kung, låt skulden vila på mig och på min fars hus. Kungen och hans tron är utan skuld.” 10 Kungen sade: ”Om någon säger något till dig, ta då hit honom till mig, så ska han sedan inte besvära dig mer.” 11 (B) Då sade hon: ”Må kungen komma ihåg[e] Herren sin Gud, så att inte blodshämnaren[f] kan fördärva mer och de inte förgör min son.” Då sade han: ”Så sant Herren lever, inte ett hår på din son ska falla till marken.”

12 Då sade kvinnan: ”Låt din tjänarinna säga ännu ett ord till min herre kungen.” Han sade: ”Tala.” 13 Kvinnan sade: ”Varför har du då tänkt på det sättet mot Guds folk? När kungen talar så blir han själv skyldig, eftersom kungen inte låter den han förskjutit komma tillbaka. 14 (C) Alla ska vi dö, vi är som vatten som spills på marken och inte kan samlas upp igen. Men Gud tar inte bort livet, utan han tänker ut vägar så att den förskjutne inte ska vara skild från honom. 15 Nu har jag kommit för att säga detta till min herre kungen eftersom folket skrämde mig, och då tänkte din tjänarinna: Jag ska tala med kungen, kanske uppfyller kungen sin tjänarinnas önskan. 16 Ja, kungen ska lyssna till sin tjänarinna och rädda mig från den mans hand som ville utrota både mig och min son från Guds arvedel. 17 (D) Din tjänarinna tänkte: Min herre kungens ord ska ge mig ro, för min herre kungen är som Guds ängel, han hör både gott och ont. Må nu Herren din Gud vara med dig.”

18 Då svarade kungen kvinnan: ”Dölj inte något för mig i det jag nu vill fråga dig om.” Kvinnan svarade: ”Må min herre kungen tala.” 19 Då sade kungen: ”Har Joab sin hand med i allt detta?” Kvinnan svarade: ”Så sant du lever, min herre kung: Ingen kan komma undan det som min herre kungen säger, vare sig åt höger eller vänster. Ja, det är din tjänare Joab som har befallt mig detta, och han har lagt allt som jag sagt i din tjänarinnas mun. 20 Din tjänare Joab gjorde på det sättet för att ge saken ett annat sken. Men min herre är som Guds ängel i vishet och vet allt som sker på jorden.” 21 Kungen sade sedan till Joab: ”Nåväl, jag gör det. Gå nu och hämta tillbaka den unge mannen Absalom.”

22 Då föll Joab ner med ansiktet mot marken och bugade sig och välsignade kungen och sade: ”I dag förstår din tjänare att jag har funnit nåd inför dina ögon, min herre och kung, eftersom kungen uppfyller sin tjänares önskan.” 23 (E) Och Joab reste sig och begav sig till Geshur och förde Absalom till Jerusalem. 24 Men kungen sade: ”Han ska gå hem till sitt hus, han får inte komma inför mitt ansikte.” Och Absalom gick till sitt eget hus och kom inte inför kungens ansikte.

Absaloms benådning

25 I hela Israel fanns ingen som lovordades så mycket för sin skönhet som Absalom, från fötterna till huvudet fanns inget fel på honom. 26 När han lät klippa håret på sitt huvud – han lät klippa det i slutet av varje år, eftersom det blev för tungt för honom – så vägde håret tvåhundra siklar[g] efter kungsvikt. 27 (F) Åt Absalom föddes tre söner och en dotter som fick namnet Tamar. Hon var en vacker kvinna.

28 När Absalom hade bott två hela år i Jerusalem utan att få komma inför kungens ansikte, 29 sände han bud efter Joab för att skicka honom till kungen. Men Joab ville inte komma till honom. Absalom sände bud en andra gång, men Joab ville inte komma då heller.

30 Då sade han till sina tjänare: ”Ni ser Joabs åker bredvid min, där har han korn. Gå och sätt eld på den.” Absaloms tjänare tände då eld på åkern. 31 Då steg Joab upp och gick hem till Absalom och sade: ”Varför har dina tjänare tänt eld på min åker?” 32 Absalom svarade: ”Jag sände bud till dig och lät säga: Kom hit, jag vill skicka dig till kungen för att fråga: ’Varför fick jag komma hem från Geshur? Det hade varit bättre om jag hade varit kvar där.’ Nu vill jag komma inför kungens ansikte. Har jag någon skuld så får han döda mig.”

33 Joab gick då till kungen och berättade det för honom. Och kungen kallade till sig Absalom. Han kom till kungen, föll ner för honom på sitt ansikte och bugade sig till marken inför kungen. Och kungen kysste[h] Absalom.

Footnotes

  1. 14:2 Tekoa   By i Juda bergsbygd drygt 1,5 mil söder om Jerusalem, profeten Amos hemstad.
  2. 14:4 talade med   Andra handskrifter: ”kom till”.
  3. 14:4 Hjälp   På hebreiska hoshía (jfr den förstärkta formen ”hosianna”, Matt 21:9).
  4. 14:7 göraslut på arvingen   Med sönerna döda skulle de andra släktingarna få ärva egendomen.
  5. 14:11 komma ihåg   Annan översättning: ”åkalla” (och ge sin ed i Herrens namn).
  6. 14:11 blodshämnaren   Det var upp till den dödes släkt att ge mördaren sitt straff (4 Mos 35:19).
  7. 14:26 tvåhundra siklar   Drygt 2 kg.
  8. 14:33 kysste   Uttryck för nära släktrelation (jfr 1 Mos 29:11, Höga V 8:1, Luk 15:20).

Absalom Restored to David

14 Joab son of Zeruiah observed that the king’s mind was on Absalom. So Joab sent someone to Tekoa(A) to bring a clever(B) woman from there. He told her, “Pretend to be in mourning: dress in mourning clothes and don’t put on any oil.(C) Act like a woman who has been mourning for the dead for a long time. Go to the king and speak these words to him.” Then Joab told her exactly what to say.

When the woman from Tekoa came[a] to the king, she fell with her face to the ground in homage and said, “Help me, my king!”

“What’s the matter?” the king asked her.

“To tell the truth, I am a widow; my husband died,” she said.(D) “Your servant had two sons. They were fighting in the field with no one to separate them, and one struck the other and killed him. Now the whole clan has risen up against your servant and said, ‘Hand over the one who killed his brother so we may put him to death for the life of the brother he murdered. We will destroy the heir!’ They would extinguish my one remaining ember by not preserving my husband’s name or posterity on earth.”

The king told the woman, “Go home. I will issue a command on your behalf.”

Then the woman of Tekoa said to the king, “My lord the king, may any blame be on me(E) and my father’s house, and may the king and his throne be innocent.”

10 “Whoever speaks to you,” the king said, “bring him to me. He will not trouble you again!”

11 She replied, “Please, may the king invoke the Lord your God, so that the avenger of blood will not increase the loss, and they will not eliminate my son!”(F)

“As the Lord lives,” he vowed, “not a hair of your son will fall to the ground.”(G)

12 Then the woman said, “Please, may your servant speak a word to my lord the king?”

“Speak,” he replied.

13 The woman asked, “Why have you devised something similar against the people of God? When the king spoke as he did about this matter, he has pronounced his own guilt. The king has not brought back his own banished one. 14 We will certainly die(H) and be like water poured out on the ground, which can’t be recovered. But God would not take away a life; He would devise plans so that the one banished from Him does not remain banished.

15 “Now therefore, I’ve come to present this matter to my lord the king because the people have made me afraid. Your servant thought: I must speak to the king. Perhaps the king will grant his servant’s request. 16 The king will surely listen in order to rescue his servant from the hand of this man who would eliminate both me and my son from God’s inheritance. 17 Your servant thought: May the word of my lord the king bring relief, for my lord the king is able to discern the good and the bad like the Angel of God. May the Lord your God be with you.”

18 Then the king answered the woman, “I’m going to ask you something; don’t conceal it from me!”

“Let my lord the king speak,” the woman replied.

19 The king asked, “Did Joab put you up to[b] all this?”

The woman answered. “As you live, my lord the king, no one can turn to the right or left from all my lord the king says. Yes, your servant Joab is the one who gave orders to me; he told your servant exactly what to say. 20 Joab your servant has done this to address the issue indirectly,[c] but my lord has wisdom like the wisdom of the Angel of God, knowing everything on earth.”

21 Then the king said to Joab, “I hereby grant this request. Go, bring back the young man Absalom.”

22 Joab fell with his face to the ground in homage and praised the king. “Today,” Joab said, “your servant knows I have found favor with you, my lord the king, because the king has granted the request of your servant.”

23 So Joab got up, went to Geshur, and brought Absalom(I) to Jerusalem. 24 However, the king added, “He may return to his house, but he may not see my face.” So Absalom returned to his house, but he did not see the king.[d]

25 No man in all Israel was as handsome and highly praised as Absalom. From the sole of his foot to the top of his head, he did not have a single flaw. 26 When he shaved his head—he shaved it every year because his hair got so heavy for him that he had to shave it off—he would weigh the hair from his head and it would be five pounds[e] according to the royal standard.

27 Three sons were born to Absalom, and a daughter named Tamar, who was a beautiful woman. 28 Absalom resided in Jerusalem two years but never saw the king. 29 Then Absalom sent for Joab in order to send him to the king, but Joab was unwilling to come. So he sent again, a second time, but he still wouldn’t come. 30 Then Absalom said to his servants, “See, Joab has a field right next to mine, and he has barley there. Go and set fire to it!” So Absalom’s servants set the field on fire.[f]

31 Then Joab came to Absalom’s house and demanded, “Why did your servants set my field on fire?”

32 “Look,” Absalom explained to Joab, “I sent for you and said, ‘Come here. I want to send you to the king to ask: Why have I come back from Geshur? I’d be better off if I were still there.’ So now, let me see the king. If I am guilty, let him kill me.”

33 Joab went to the king and told him. So David summoned Absalom, who came to the king and bowed down with his face to the ground before him. Then the king kissed Absalom.

Footnotes

  1. 2 Samuel 14:4 Some Hb mss, LXX, Syr, Tg, Vg; other Hb mss read spoke
  2. 2 Samuel 14:19 Lit Is the hand of Joab in
  3. 2 Samuel 14:20 Lit to go around the face of the matter
  4. 2 Samuel 14:24 Lit king’s face
  5. 2 Samuel 14:26 Lit 200 shekels
  6. 2 Samuel 14:30 DSS, LXX add So Joab’s servants came to him with their clothes torn and said, “Absalom’s servants have set the field on fire!”