2 Samuelsboken 11-13

nuBibeln (Swedish Contemporary Bible)

Davids synd och dess konsekvenser

(11:1—20:26)

Davids synd med Batseba

11 Vid årsskiftet, den tid då kungarna brukade dra ut i fält, sände David ut Joav, sina egna män och hela Israels armé och de förgjorde ammoniterna och belägrade Rabba. David stannade i Jerusalem.

² En kväll när han hade stigit upp från sin bädd, gick han ut på palatsets tak. Därifrån fick han se en vacker kvinna som badade. ³ Han sände bud för att ta reda på vem hon var och fick veta att det var Batseba, dotter till Eliam och hustru till hettiten Uria. ⁴ Då sände David bud efter henne. Hon kom och han låg med henne. Hon höll just på att rena sig från sin orenhet.^[a] Sedan återvände hon hem.

⁵ När hon senare upptäckte att hon var gravid, meddelade hon David detta.

David försöker komma undan

⁶ Då sände David bud till Joav: ”Skicka hem hettiten Uria!” Joav skickade då Uria till David. ⁷ När Uria kom, frågade David hur Joav och armén i övrigt hade det och hur det gick i kriget. ⁸ Sedan sa han till honom att gå hem och tvätta fötterna. Uria lämnade då kungens palats och David sände en gåva till honom. ⁹ Men Uria gick inte hem. Han stannade över natten vid palatsets port och sov tillsammans med kungens tjänare.

¹⁰ När David fick reda på att Uria inte gått hem, frågade han honom: ”Varför gick du inte hem när du hade varit borta så länge?” ¹¹ Uria svarade: ”Arken och Israel och Juda befinner sig i tält. Min herre Joav och min herres män har sitt läger ute på de öppna fälten. Skulle då jag gå hem för att äta och dricka och ligga med min hustru? Nej, så sant du själv lever, jag skulle aldrig göra något sådant!” ¹² David sa till honom: ”Stanna här i dag! I morgon kan du återvända.”

Då stannade Uria i Jerusalem den dagen och dagen därpå. ¹³ David bjöd honom till sitt bord och drack honom full. Men Uria gick inte hem den kvällen heller, utan sov än en gång bland sin herres tjänare.

¹⁴ Nästa morgon skrev David ett brev till Joav som han sände med Uria. ¹⁵ Han skrev: ”Ställ Uria i första ledet, där striden är hetast, och dra er sedan undan från honom, så att han blir träffad och dödad.”

¹⁶ Då gav Joav order till Uria att gå till en plats nära den belägrade staden, där han visste att fiendens bästa män stred. ¹⁷ Stadens män kom och anföll Joav och flera av Davids män stupade. Där dödades också hettiten Uria. ¹⁸ När Joav skickade sin rapport från stridens förlopp till David, ¹⁹ sa han till sin budbärare: ”När du har talat om för kungen vad som hänt i striden, ²⁰ blir kungen kanske vred och frågar: ’Varför gick ni så nära staden? Visste ni inte att de skulle skjuta från muren? ²¹ Vem var det som dödade Avimelek, Jerubbeshets son, vid Teves? En kvinna som kastade en kvarnsten på honom från muren så att han dog!^[b] Varför gick ni så nära muren?’ Då ska du svara: ’Också din tjänare hettiten Uria blev dödad.’ ”

²² Budbäraren kom till Jerusalem och rapporterade till David enligt de order han fått från Joav.

²³ Budbäraren berättade för David: ”Männen var starkare än vi. De gjorde ett utfall mot oss på fältet, men vi jagade dem tillbaka till stadsportarna. ²⁴ Men bågskyttarna på muren sköt på oss, dina tjänare, och några av kungens män dödades. Också din tjänare hettiten Uria är död.”

²⁵ Då svarade David budbäraren: ”Säg till Joav att han inte ska tappa modet! Svärdet dödar den ene såväl som den andre. Kämpa hårdare nästa gång och besegra staden! Säg till honom att vara vid gott mod!”

²⁶ När Urias hustru hörde att hennes man hade dött, höll hon dödsklagan över honom. ²⁷ Men när sorgetiden var över, skickade David efter henne och förde henne till sitt hus. Där blev hon hans hustru och födde honom en son. Men det som David hade gjort var ont i Herrens ögon.

Natan anklagar David

12 Herren sände Natan till David. När han kom dit sa han:

”Två män bodde i samma stad, den ene rik och den andre fattig. ² Den rike ägde många får och stora boskapshjordar. ³ Den fattige ägde inget annat än ett litet lamm som han hade köpt och fött upp. Lammet växte upp hos honom och bland barnen i familjen. Han gav det av sin egen mat och han lät det dricka ur sin egen mugg och det låg i hans famn som om det varit hans egen lilla dotter. ⁴ Nu kom det en gäst till den rike mannens hem, men i stället för att slakta ett djur från sina egna hjordar till middag åt gästen, tog han den fattige mannens lamm och lagade till det.”

⁵ David blev rasande och sa till Natan: ”Så sant Herren lever, den man som gjort något sådant förtjänar döden! ⁶ Dessutom ska han ersätta lammet fyrdubbelt^[c], eftersom han gjorde detta och var så obarmhärtig.”

⁷ Då sa Natan till David: ”Du är den mannen! Herren, Israels Gud, säger: ’Jag smorde dig till kung över Israel och räddade dig undan Saul. ⁸ Jag gav dig din herres kungadöme och hans hustrur i dina armar^[d] och jag gav dig hela Israel och Juda. Om det inte hade varit tillräckligt, så skulle jag ha gett dig ännu mycket mer. ⁹ Varför har du då föraktat Herrens ord och gjort något så ont? Du har mördat Uria med svärd och tagit hans hustru. Du lät ammoniterna döda honom med svärd. ¹⁰ Från och med nu ska ett hotande svärd alltid hänga över din familj. Genom att ta Urias hustru har du visat ditt förakt för mig.’

¹¹ Så säger Herren: ’För den här sakens skull ska jag se till att din egen familj blir din olycka. Ja, jag ska överlämna dina hustrur åt en annan man, en som står dig nära och han kommer att ligga med dem mitt på ljusa dagen. ¹² Det du gjorde i hemlighet, det ska jag låta ske mot dig i dagsljus inför hela Israel.’ ”

¹³ ”Jag har syndat mot Herren”, bekände David. Natan svarade: ”Ja, och Herren förlåter dig. Du behöver inte dö. ¹⁴ Men du har gett Herrens fiender tillfälle att förakta honom och därför kommer ditt barn att dö.”

Davids och Batsebas barn dör

¹⁵ Sedan återvände Natan hem. Och Herren lät barnet som Urias hustru födde åt David bli svårt sjukt. ¹⁶ David bad Gud om att han skulle skona barnet. Han åt ingenting. Han gick hem och om nätterna låg han på bara marken. ¹⁷ De högsta tjänstemännen i palatset försökte få honom att stiga upp från marken och äta tillsammans med dem, men han vägrade. ¹⁸ När sju dagar hade gått dog barnet. Davids tjänare var rädda för att tala om det för honom.

”Han var alldeles utom sig när pojken var sjuk”, sa de. ”Vad ska han nu ta sig till när vi berättar att han har dött?”

¹⁹ Men när David såg att de viskade till varandra, förstod han vad som hänt. ”Har barnet dött?” frågade han. ”Ja, han är död”, svarade de. ²⁰ Då reste sig David från marken, tvättade sig, smorde in sig med olja och bytte kläder. Sedan gick han in i Herrens hus och tillbad. Efter det återvände han till palatset, bad om mat och åt när de serverade åt honom. ²¹ Hans tjänare undrade varför han betedde sig så. De sa till honom: ”Medan barnet fortfarande levde, grät du och vägrade att äta, men nu när barnet har dött, går du upp och börjar äta som vanligt.”

²² David svarade: ”Jag fastade och grät medan barnet levde, för jag tänkte: ’Vem vet, kanske kommer Herren att vara barmhärtig mot mig och låta pojken leva.’ ²³ Men varför ska jag fasta nu när han är död? Kan jag någonsin få honom tillbaka? En dag ska jag gå till honom, men han kommer aldrig tillbaka till mig.”

²⁴ David tröstade Batseba. Han gick in till henne och låg med henne. Och hon födde en son som han kallade Salomo. Herren älskade det barnet ²⁵ och lät hälsa genom profeten Natan att han för Herrens skull skulle kallas Jedidjah, Herrens älskade.

David besegrar ammoniterna

(1 Krön 20:1-3)

²⁶ Joav anföll Rabba i Ammon och intog kungastaden^[e]. ²⁷ Joav skickade detta meddelande till David: ”Jag har anfallit Rabba och intagit vattenstaden. ²⁸ Mönstra nu resten av armén och belägra och inta staden! Annars gör jag det och då får den bära mitt namn.”

²⁹ Då mönstrade David hela sin armé och tågade mot Rabba. Han anföll staden och intog den. ³⁰ David tog kronan från Milkoms^[f] huvud. Den var gjord av guld, prydd med infattade dyrbara stenar och vägde över 30 kilo. Den sattes på Davids huvud. Han tog också en stor mängd krigsbyte från staden. ³¹ Befolkningen där satte han i arbete med sågar, järnhackor och yxor eller med att tillverka tegelsten som han brukade göra med alla ammonitiska städer. Sedan återvände David och armén till Jerusalem.

Oro i familjen

Amnon våldtar Tamar

13 Davids son Absalom hade en vacker syster som hette Tamar. En annan av Davids söner, Amnon, blev förälskad i henne. ² Han plågades så av sin kärlek att han blev sjuk för sin syster Tamars skull. Hon var jungfru och det verkade omöjligt för honom att närma sig henne. ³ Men Amnon hade en mycket listig nära vän som hette Jonadav, son till Davids bror Shima.

⁴ En dag frågade Jonadav Amnon: ”Vad är det med dig? Varför ser du så bedrövlig ut dag efter dag, du som är kungens son?” ”Jag är förälskad i Tamar, min bror Absaloms syster”, avslöjade Amnon.

⁵ Jonadav sa: ”Lägg dig och låtsas att du är sjuk. När din far sedan kommer för att hälsa på dig, ska du be honom skicka efter Tamar, så att hon kan komma och laga mat åt dig medan du ser på, så att du sedan kan äta den ur hennes hand.”

⁶ Amnon gick då och lade sig och låtsades vara sjuk. När kungen kom för att hälsa på honom, bad Amnon att hans syster Tamar skulle få tillåtelse att komma till honom och baka två kakor medan han såg på och att han skulle få äta ur hennes hand. ⁷ David skickade bud hem till Tamar: ”Gå till din bror Amnon och laga till något åt honom!” ⁸ Hon gick då till Amnons hus där han låg till sängs. Hon tog deg och knådade den så att han kunde se. Sedan formade hon bröd åt honom och gräddade det. ⁹ Men när hon lade upp brödet åt honom, vägrade han att äta. ”Alla ska gå ut härifrån”, sa han till tjänarna och de lämnade rummet.

¹⁰ Sedan sa han till Tamar: ”Ta med dig brödet och kom in i sovrummet så att jag kan äta ur din hand!” Då tog Tamar brödet som hon bakat och gick in i sovrummet till sin bror. ¹¹ Men när hon kom fram med brödet, grep han tag i henne och sa: ”Kom och ligg med mig, min syster!”

¹² ”Nej, min bror!” ropade hon. ”Kränk mig inte! Sådant får inte göras i Israel. Gör inte en sådan skamlig gärning! ¹³ Och jag då? Hur skulle jag kunna bli av med denna skam? Man kommer att säga att du är en av de största dårarna i Israel. Nej, tala med kungen i stället, han går säkert med på att vi gifter oss.”

¹⁴ Men Amnon ville inte lyssna och eftersom han var den starkare, övermannade han henne och kränkte henne.

¹⁵ Efteråt greps han av starkt hat mot henne och nu hatade han henne mer än han förut älskat henne. ”Upp med dig! Ge dig iväg härifrån!” sa han till henne.

¹⁶ ”Nej, nej!” sa hon. ”Om du kör ut mig nu, gör du något värre än det brott du just har begått mot mig!”

Men han ville inte lyssna till henne, ¹⁷ utan ropade på sin tjänare och befallde: ”Kasta ut den här kvinnan och lås dörren efter henne!”

¹⁸ Tamar hade på sig en lång och rikt broderad klänning som kungens ogifta döttrar brukade ha. Tjänaren körde alltså då ut henne och reglade dörren. ¹⁹ Hon rev sönder sin klänning, strödde aska på huvudet och hon slog händerna för huvudet och grät högljutt när hon gick sin väg.

Absalom mördar Amnon

²⁰ Hennes bror Absalom kom och frågade henne: ”Har Amnon varit tillsammans med dig, syster? Tig nu om detta! Han är ju din bror, så ta det inte så hårt!”

Men Tamar levde sedan som en övergiven kvinna i sin bror Absaloms hus.

²¹ När kung David hörde vad som hänt, blev han mycket arg, men han tyckte alltför mycket om sin äldste son Amnon för att ta itu med honom på allvar.^{[g] 22} Absalom sa inte ett ord till Amnon, vare sig ont eller gott. Han hatade honom djupt på grund av att han hade kränkt hans syster Tamar.

²³ Två år senare när Absalom klippte sina får vid Baal Hasor nära Efraim, inbjöd han alla sina bröder att komma och fira detta tillsammans med honom. ²⁴ Absalom gick till kungen och sa: ”Mina fårklippare har just kommit. Kungen och hans folk är mycket välkomna till mig, din tjänare.”

²⁵ Kungen svarade: ”Nej, min son, om vi kommer allesammans, så skulle det bli för mycket för dig.” Absalom bad honom igen men inget hjälpte. David sa i stället adjö till sin son och gav honom sin välsignelse.

²⁶ ”Om du inte kan komma själv, kanske du kan skicka min bror Amnon i stället?^[h]” föreslog Absalom. ”Varför just Amnon?” undrade kungen. ²⁷ Men Absalom var ivrig och stod på sig, tills kungen slutligen gav med sig och lät alla sina söner fara dit.

²⁸ Absalom sa till sina män: ”Vänta tills Amnon blir full och döda honom sedan när jag säger till! Var inte rädda! Det är ju jag som ger denna befallning. Visa att ni är modiga!”

²⁹ Tjänarna dödade då Amnon precis som Absalom befallt och alla kungasönerna rusade upp och flydde därifrån på sina mulor.

³⁰ Medan de var på väg tillbaka till Jerusalem, fick David höra att Absalom hade dödat alla kungasönerna; att inte en enda fanns kvar i livet.

³¹ Kungen for då upp, rev sönder sina kläder och kastade sig raklång på marken. Också hans tjänare stod omkring honom med kläderna sönderrivna.

³² Men Jonadav, son till Davids bror Shima, sa: ”Nej, herre, tro inte att alla kungasönerna har dödats! Det är bara Amnon! Absalom har planerat detta ända sedan Amnon kränkte Tamar. ³³ Min herre, tro inte på budskapet att alla kungasönerna är döda. Bara Amnon är död.”

³⁴ Under tiden flydde Absalom därifrån.

Plötsligt fick en av vaktposterna se en massa folk komma västerifrån nerför bergssluttningen. Vaktposten sprang och rapporterade för kungen: ”Jag ser en stora skara människor komma nerför bergssluttningen på vägen från Horonajim.”

³⁵ ”Vad var det jag, din tjänare, sa!” sa Jonadav till kungen. ”Här kommer dina söner!”

³⁶ Innan han slutat tala, kom kungens söner in. De grät och klagade och detsamma gjorde kungen och hans tjänare.

³⁷ Absalom flydde till kung Talmaj^[i], Ammichurs son, kungen i Geshur. Men David sörjde sin son dag och natt. ³⁸ Absalom hade alltså flytt till Geshur och stannade där i tre år. ³⁹ Men David, som med tiden kom över sin sorg efter Amnon, längtade efter en försoning med Absalom^[j].