2 Samuelsboken 13-17

Svenska Folkbibeln 2015

Amnon och Tamar

13 ^(A) Därefter hände följande: Davids son Absalom hade en vacker syster som hette Tamar, och Davids son Amnon^[a] blev förälskad i henne. ² Amnon längtade så efter sin syster Tamar att han blev sjuk, för hon var jungfru och det tycktes omöjligt för Amnon att göra något med henne. ^3 (B) Men han hade en vän som hette Jonadab, son till Davids bror Shima. Jonadab var en mycket klok man.

⁴ Han sade nu till honom: ”Varför ser du så tärd ut morgon efter morgon, du kungason? Säg mig vad det är!” Amnon svarade honom: ”Jag är förälskad i Tamar, min bror Absaloms syster^[b].” ⁵ Jonadab sade till honom: ”Lägg dig på din säng och spela sjuk. När din far kommer och besöker dig, säg då till honom: Låt min syster Tamar komma och ge mig något att äta, och låt henne laga maten inför mina ögon så att jag kan se det och äta den ur hennes hand.”

⁶ Amnon gick och lade sig och låtsades vara sjuk. När kungen kom och besökte honom sade Amnon till kungen: ”Låt min syster Tamar komma hit och baka ett par kakor^[c] inför mina ögon, så att jag kan få äta dem ur hennes hand.”

⁷ Då sände David bud in i huset till Tamar och lät säga: ”Gå till din bror Amnons hus och laga lite mat åt honom.” ⁸ Då gick Tamar till sin bror Amnons hus där han låg till sängs. Hon tog deg och knådade den och gjorde kakor inför hans ögon och gräddade kakorna. ⁹ Därefter tog hon pannan och lade upp dem framför honom. Men han ville inte äta. Amnon sade: ”Låt alla gå ut härifrån.” När alla hade gått ¹⁰ sade Amnon till Tamar: ”Kom in med maten hit till kammaren, så att jag får äta ur din hand.” Tamar tog kakorna som hon hade bakat och bar in dem i kammaren till sin bror Amnon. ¹¹ Men när hon kom fram med dem till honom för att han skulle äta, grep han tag i henne och sade: ”Kom och ligg med mig, min syster.” ^12 (C) Men hon svarade honom: ”Nej, min bror, kränk mig inte! Sådant får inte ske i Israel, gör inte en sådan dårskap! ¹³ Vart skulle jag ta vägen med min skam? Och du skulle ses som en dåre i Israel. Tala nu med kungen, han skulle inte neka dig att få mig.” ¹⁴ Men han ville inte lyssna på henne, och eftersom han var starkare än hon, tvingade han sig på henne och låg med henne.

¹⁵ Sedan greps Amnon av ett mycket starkt hat mot henne. Hatet som han kände mot henne var större än kärleken han hade haft till henne. Amnon sade till henne: ”Upp med dig och gå din väg!” ¹⁶ Då sade hon till honom: ”Nej! Att förskjuta mig vore ännu värre än det andra som du har gjort med mig.” Men han ville inte lyssna på henne ¹⁷ utan ropade på den unge man som var hans tjänare och sade: ”Skicka ut den här kvinnan härifrån och regla dörren efter henne!”

¹⁸ Tamar hade en hellång^[d] dräkt på sig, för kungens döttrar bar sådana kåpor så länge de var jungfrur. När tjänaren hade fört ut henne och reglat dörren efter henne, ^19 (D) tog Tamar aska och strödde över sitt huvud och rev sönder den hellånga dräkten som hon hade på sig. Hon lade handen på huvudet^[e] och gick där och ropade i sin nöd. ²⁰ Då sade hennes bror Absalom till henne: ”Har din bror Amnon varit tillsammans med dig? Var nu tyst om det här, min syster. Han är ju din bror. Låt det inte gå dig djupt till sinnes.” Så stannade Tamar i sin bror Absaloms hus, ensam och övergiven.

²¹ Men kung David fick höra om allt detta och blev mycket upprörd. ²² Och Absalom sade inte ett ord till Amnon, varken gott eller ont, för Absalom hatade Amnon för att han hade kränkt hans syster Tamar.

Absalom dödar Amnon

²³ Två år därefter hade Absalom fårklippning^[f] i Baal-Hasor^[g], som ligger vid Efraim. Och Absalom bjöd in kungens alla söner. ^24 (E) Absalom gick till kungen och sade: ”Din tjänare ska ha fårklippning. Vill inte kungen och hans tjänare följa med mig dit?” ²⁵ Men kungen svarade Absalom: ”Nej, min son. Vi kan inte gå med allesammans, vi vill inte bli till besvär för dig.” Trots att Absalom bad honom enträget ville kungen inte gå med, utan tog avsked av honom. ²⁶ Då sade Absalom: ”Om inte, kan väl min bror Amnon få gå med oss?” Kungen frågade honom: ”Varför skulle han följa med dig?” ²⁷ Men Absalom bad honom så enträget att han lät Amnon och alla de andra kungasönerna gå med honom.

²⁸ Och Absalom befallde sina tjänare: ”Se efter när Amnons hjärta blir glatt av vinet. När jag säger till er: Hugg ner Amnon, ska ni döda honom. Var inte rädda, det är jag som har gett er befallningen. Var modiga och tappra.” ²⁹ Och Absaloms tjänare gjorde med Amnon som Absalom hade befallt. Då bröt kungens alla söner upp och red i väg på sina mulåsnor och flydde.

³⁰ Medan de ännu var på väg nåddes David av ryktet att Absalom hade huggit ner kungens alla söner och att inte en enda av dem var kvar. ³¹ Då reste sig kungen och rev sönder sina kläder och lade sig på marken, och alla hans tjänare stod där med sönderrivna kläder. ³² Men Jonadab, son till Davids bror Shima, sade: ”Min herre får inte tro att de har dödat alla de unga männen, kungens söner, för det är bara Amnon som är död. Det har skett på Absaloms order och blev bestämt redan den dag då Amnon våldtog hans syster Tamar. ³³ Min herre kungen ska inte sätta tilltro till ryktet att alla kungens söner är döda. Det är bara Amnon som är död.” ³⁴ Under tiden flydde Absalom.

Men mannen som höll vakt lyfte blicken och fick se att det kom mycket folk från vägen bakom honom vid sidan av berget. ³⁵ Då sade Jonadab till kungen: ”Här kommer nu kungens söner. Det var som din tjänare sade.” ³⁶ Just när han hade sagt detta, kom kungasönerna in och de brast i gråt. Också kungen och alla hans tjänare grät mycket.

³⁷ Men Absalom hade flytt och begett sig till Talmaj^[h], Ammihurs son, kungen i Geshur. David sörjde sin son varje dag. ³⁸ Sedan Absalom hade flytt och begett sig till Geshur stannade han där i tre år. ³⁹ Detta avhöll kung David från att dra ut mot Absalom, för han hade blivit tröstad i sin sorg över Amnons död.

Absaloms återkomst

14 Joab, Serujas son, förstod att kungen tänkte mycket på Absalom. ² Då sände Joab bud till Tekoa^[i] och lät hämta en klok kvinna därifrån och sade till henne: ”Låtsas att du har sorg, ta på dig sorgkläder och smörj dig inte med olja, utan var som en kvinna som har sörjt en död under lång tid. ³ Gå sedan till kungen och säg detta till honom.” Och Joab lade orden i hennes mun.

⁴ Kvinnan från Tekoa talade med^[j] kungen. Hon föll ner till marken på sitt ansikte och bugade sig och sade: ”Hjälp^[k], o konung!” ⁵ Kungen frågade henne: ”Vad vill du?” Hon svarade: ”Se, jag är änka, för min man är död. ⁶ Din tjänarinna hade två söner. De båda började slåss med varandra ute på marken och det fanns ingen som kunde skilja dem åt, så den ene slog ner den andre och dödade honom. ^7 (F) Nu har hela släkten rest sig mot din tjänarinna och de säger: Kom hit med honom som slog ner sin bror så att vi får döda honom, eftersom han tog sin brors liv och dödade honom. Så kan vi göra slut på arvingen^[l] också. De vill släcka den gnista av mig som är kvar genom att inte ge min man vare sig namn eller efterkommande på jordens yta.”

⁸ Då sade kungen till kvinnan: ”Gå hem igen. Jag ska ta mig an din sak.” ⁹ Kvinnan från Tekoa svarade kungen: ”Min herre och kung, låt skulden vila på mig och på min fars hus. Kungen och hans tron är utan skuld.” ¹⁰ Kungen sade: ”Om någon säger något till dig, ta då hit honom till mig, så ska han sedan inte besvära dig mer.” ^11 (G) Då sade hon: ”Må kungen komma ihåg^[m] Herren sin Gud, så att inte blodshämnaren^[n] kan fördärva mer och de inte förgör min son.” Då sade han: ”Så sant Herren lever, inte ett hår på din son ska falla till marken.”

¹² Då sade kvinnan: ”Låt din tjänarinna säga ännu ett ord till min herre kungen.” Han sade: ”Tala.” ¹³ Kvinnan sade: ”Varför har du då tänkt på det sättet mot Guds folk? När kungen talar så blir han själv skyldig, eftersom kungen inte låter den han förskjutit komma tillbaka. ^14 (H) Alla ska vi dö, vi är som vatten som spills på marken och inte kan samlas upp igen. Men Gud tar inte bort livet, utan han tänker ut vägar så att den förskjutne inte ska vara skild från honom. ¹⁵ Nu har jag kommit för att säga detta till min herre kungen eftersom folket skrämde mig, och då tänkte din tjänarinna: Jag ska tala med kungen, kanske uppfyller kungen sin tjänarinnas önskan. ¹⁶ Ja, kungen ska lyssna till sin tjänarinna och rädda mig från den mans hand som ville utrota både mig och min son från Guds arvedel. ^17 (I) Din tjänarinna tänkte: Min herre kungens ord ska ge mig ro, för min herre kungen är som Guds ängel, han hör både gott och ont. Må nu Herren din Gud vara med dig.”

¹⁸ Då svarade kungen kvinnan: ”Dölj inte något för mig i det jag nu vill fråga dig om.” Kvinnan svarade: ”Må min herre kungen tala.” ¹⁹ Då sade kungen: ”Har Joab sin hand med i allt detta?” Kvinnan svarade: ”Så sant du lever, min herre kung: Ingen kan komma undan det som min herre kungen säger, vare sig åt höger eller vänster. Ja, det är din tjänare Joab som har befallt mig detta, och han har lagt allt som jag sagt i din tjänarinnas mun. ²⁰ Din tjänare Joab gjorde på det sättet för att ge saken ett annat sken. Men min herre är som Guds ängel i vishet och vet allt som sker på jorden.” ²¹ Kungen sade sedan till Joab: ”Nåväl, jag gör det. Gå nu och hämta tillbaka den unge mannen Absalom.”

²² Då föll Joab ner med ansiktet mot marken och bugade sig och välsignade kungen och sade: ”I dag förstår din tjänare att jag har funnit nåd inför dina ögon, min herre och kung, eftersom kungen uppfyller sin tjänares önskan.” ^23 (J) Och Joab reste sig och begav sig till Geshur och förde Absalom till Jerusalem. ²⁴ Men kungen sade: ”Han ska gå hem till sitt hus, han får inte komma inför mitt ansikte.” Och Absalom gick till sitt eget hus och kom inte inför kungens ansikte.

Absaloms benådning

²⁵ I hela Israel fanns ingen som lovordades så mycket för sin skönhet som Absalom, från fötterna till huvudet fanns inget fel på honom. ²⁶ När han lät klippa håret på sitt huvud – han lät klippa det i slutet av varje år, eftersom det blev för tungt för honom – så vägde håret tvåhundra siklar^[o] efter kungsvikt. ^27 (K) Åt Absalom föddes tre söner och en dotter som fick namnet Tamar. Hon var en vacker kvinna.

²⁸ När Absalom hade bott två hela år i Jerusalem utan att få komma inför kungens ansikte, ²⁹ sände han bud efter Joab för att skicka honom till kungen. Men Joab ville inte komma till honom. Absalom sände bud en andra gång, men Joab ville inte komma då heller.

³⁰ Då sade han till sina tjänare: ”Ni ser Joabs åker bredvid min, där har han korn. Gå och sätt eld på den.” Absaloms tjänare tände då eld på åkern. ³¹ Då steg Joab upp och gick hem till Absalom och sade: ”Varför har dina tjänare tänt eld på min åker?” ³² Absalom svarade: ”Jag sände bud till dig och lät säga: Kom hit, jag vill skicka dig till kungen för att fråga: ’Varför fick jag komma hem från Geshur? Det hade varit bättre om jag hade varit kvar där.’ Nu vill jag komma inför kungens ansikte. Har jag någon skuld så får han döda mig.”

³³ Joab gick då till kungen och berättade det för honom. Och kungen kallade till sig Absalom. Han kom till kungen, föll ner för honom på sitt ansikte och bugade sig till marken inför kungen. Och kungen kysste^[p] Absalom.

Absalom planerar för uppror

15 ^(L) En tid därefter skaffade Absalom sig en vagn^[q] och hästar och femtio man som sprang framför honom. ² Tidigt varje morgon brukade Absalom ställa sig vid vägen som ledde till porten, och så ofta någon var på väg till kungen för att få en rättssak avgjord, kallade Absalom honom till sig och frågade: ”Från vilken stad är du?” När han svarade: ”Din tjänare är från den och den av Israels stammar”, ³ sade Absalom till honom: ”Din sak är både god och rätt, men du har ingen som lyssnar på dig hos kungen.” ⁴ Absalom tillade: ”Tänk om jag var satt till domare i landet! Då kunde alla som har någon rättssak eller tvist komma till mig, och jag skulle ge dem rättvisa.” ⁵ Och när någon kom fram och ville falla ner för honom, räckte han ut handen och tog tag i honom och kysste honom. ⁶ Så gjorde Absalom med alla israeliter som kom för att få någon sak avgjord hos kungen. Så stal Absalom israeliternas hjärta.

⁷ När fyra^[r] år hade gått sade Absalom till kungen: ”Låt mig gå till Hebron^[s] och uppfylla mitt löfte som jag gett åt Herren. ^8 (M) Din tjänare gav nämligen ett löfte när jag bodde i Geshur i Aram: Om Herren låter mig komma tillbaka till Jerusalem ska jag tjäna Herren.” ⁹ Kungen sade till honom: ”Gå i frid.” Då bröt han upp och begav sig till Hebron.

¹⁰ Men Absalom sände i hemlighet ut budbärare till Israels alla stammar och lät säga: ”När ni hör basunen ljuda ska ni säga: Nu är Absalom kung i Hebron!” ¹¹ Tvåhundra män från Jerusalem hade följt med Absalom. De hade blivit inbjudna och följde med i god tro helt ovetande. ^12 (N) Medan Absalom offrade slaktoffer^[t] sände han bud och lät hämta giloniten Ahitofel^[u], Davids rådgivare, från hans stad Gilo.

Sammansvärjningen växte i styrka och allt fler bland folket gick över till Absalom.

David flyr

¹³ En budbärare kom till David och sade: ”Israels män har vänt sina hjärtan till Absalom.” ^14 (O) Då sade David till alla de tjänare som var med honom i Jerusalem: ”Kom, vi måste fly! Annars finns ingen räddning för oss undan Absalom.^[v] Skynda er i väg! Han kan plötsligt komma över oss och dra olycka över oss och slå staden med svärd.” ¹⁵ Kungens tjänare svarade kungen: ”Vad än vår herre kungen beslutar är vi dina lydiga tjänare.” ¹⁶ Och kungen gav sig i väg och hela hans hushåll följde med honom. Men kungen lämnade kvar tio av sina bihustrur för att se efter huset. ¹⁷ När kungen drog ut följde hela folket efter honom. Men de stannade vid det sista huset. ^18 (P) Alla hans tjänare och alla kereteerna och peleteerna drog förbi honom. Och alla de sexhundra gatiterna^[w] som hade följt med honom från Gat gick förbi framför kungen.

¹⁹ Då sade kungen till gatiten Ittaj: ”Varför går också du med oss? Vänd om och stanna hos kungen. Du är ju en främling och dessutom landsflyktig från ditt land. ²⁰ Du kom i går, skulle jag då i dag låta dig irra omkring med oss när jag nu ger mig av, vart det nu bär hän? Vänd tillbaka och ta dina bröder med dig. Nåd och sanning vare med dig.” ^21 (Q) Men Ittaj svarade kungen: ”Så sant Herren lever och så sant min herre kungen lever: Där min herre kungen är, där vill också din tjänare vara, i liv eller död.” ²² Då sade David till Ittaj: ”Kom då och gå med oss.” Och gatiten Ittaj följde då med tillsammmans med alla sina män och alla barn som han hade med sig. ^23 (R) Hela landet grät högljutt när folket drog fram. När kungen gick över Kidrondalen^[x] följde allt folket med och tog vägen mot öknen.

²⁴ Där var också Sadok^[y] tillsammans med alla leviterna, och de bar Guds förbundsark. Men de satte ner Guds ark tills allt folket hade hunnit gå ut ur staden och Ebjatar kommit dit upp. ^25 (S) Då sade kungen till Sadok: ”Bär tillbaka Guds ark in i staden. Om jag finner nåd för Herrens ögon ska han föra mig tillbaka så att jag får se honom och hans boning igen. ^26 (T) Men om han säger: Jag har inte behag till dig – se, här är jag, han kan göra med mig vad han finner för gott.” ^27 (U) Kungen sade vidare till prästen Sadok: ”Är du inte en siare? Vänd tillbaka till staden i frid, tillsammans med era båda söner – din son Ahimaas och Ebjatars son Jonatan. ²⁸ Jag tänker dröja vid vadställena i öknen tills det kommer bud från er med underrättelser till mig.” ²⁹ Då återförde Sadok och Ebjatar Guds ark till Jerusalem och de stannade där.

^30 (V) Men David gick gråtande uppför Olivberget med täckt huvud och bara fötter. Allt folket som följde honom täckte också över sina huvuden och gick upp under gråt. ^31 (W) När det berättades för David att Ahitofel var med bland de sammansvurna hos Absalom, sade David: ”Herre, förvandla Ahitofels råd till dårskap.”

Hushaj blir Davids spejare

³² David kom upp på bergstoppen där han ville tillbe Gud. Då kom arkiten Hushaj mot honom med sönderrivna kläder och med jord på huvudet^[z]. ³³ David sade till honom: ”Följer du med mig blir du bara till besvär för mig. ^34 (X) Men om du vänder tillbaka till staden och säger till Absalom: ’Jag vill vara din tjänare, o konung. Jag var din fars tjänare förut, men nu vill jag vara din tjänare’, då kan du göra Ahitofels råd om intet. ³⁵ Där har du också prästerna Sadok och Ebjatar. Allt du får höra från kungens hus ska du berätta för prästerna Sadok och Ebjatar.

³⁶ Deras två söner är med dem där, Sadok har Ahimaas och Ebjatar har Jonatan. Genom dem kan ni sända bud till mig om allt ni får höra.” ³⁷ Och Hushaj, Davids vän, kom in i staden när Absalom drog in i Jerusalem.

David och Siba

16 ^(Y) När David hade gått ett stycke från bergstoppen kom Siba, Mefiboshets tjänare, emot honom med ett par packåsnor som bar tvåhundra bröd, hundra russinkakor, hundra fruktkakor och en lägel vin. ² Kungen frågade honom: ”Varför har du med dig detta?” Siba svarade: ”Åsnorna är för kungens familj att rida på, brödet och fruktkakorna för tjänarna att äta och vinet för dem som blir utmattade i öknen att dricka.”

^3 (Z) Kungen sade: ”Men var är din herres son?” Siba svarade kungen: ”Han är kvar i Jerusalem, för han tänkte: I dag ska Israels hus ge mig tillbaka min fars rike.” ⁴ Då sade kungen till Siba: ”Allt vad Mefiboshet äger ska vara ditt.” Siba svarade: ”Jag bugar mig till jorden. Låt mig finna nåd inför dina ögon, min herre kung.”

Shimei förbannar David

^5 (AA) När kung David hade kommit till Bahurim^[aa], kom det ut en man därifrån som var släkt med Sauls hus. Han hette Shimei och var son till Gera. Han kom fram och for ut i förbannelser. ⁶ Han kastade sten på David och alla kung Davids tjänare, trots att allt folket och alla hjältarna omgav kungen både till höger och till vänster. ⁷ Shimei förbannade David och sade: ”Försvinn, försvinn! Du blodsman, du fördärvets man! ⁸ Herren har låtit allt blod från Sauls hus komma tillbaka över dig, du som blev kung i hans ställe. Herren ger nu kungadömet i din son Absaloms hand. Se hur din ondska har drabbat dig, för du är en blodsman.”

^9 (AB) Då sade Abishaj, Serujas son, till kungen: ”Varför ska den där döda hunden få förbanna min herre kungen? Låt mig gå bort och hugga huvudet av honom.” ^10 (AC) Men kungen sade: ”Vad har jag med er att göra, ni Serujas söner? Låt honom förbanna. För om Herren har befallt honom att förbanna David, vem kan då säga: Varför gör du så?” ¹¹ David sade vidare till Abishaj och alla sina tjänare: ”Se, min son som har utgått från mitt eget liv försöker döda mig. Skulle då inte en benjaminit vilja det? Låt honom vara och låt honom förbanna, för Herren har befallt honom det. ¹² Kanske ska Herren se till mitt elände så att Herren vänder hans förbannelse i dag till något gott för mig.” ¹³ David fortsatte med sina män på vägen fram medan Shimei gick jämsides med honom längs berget och förbannade och kastade stenar och jord efter honom. ¹⁴ Kungen och allt folket som följde honom kom fram utmattade, och han vilade ut där.

Ahitofels råd

¹⁵ Men Absalom hade kommit till Jerusalem med allt sitt folk, Israels män, och Ahitofel var med honom. ^16 (AD) När nu arkiten Hushaj, Davids vän, kom till Absalom ropade Hushaj till honom: ”Leve kungen! Leve kungen!” ¹⁷ Absalom sade till Hushaj: ”Är det så du visar trofasthet mot din vän? Varför har du inte följt med din vän?” ¹⁸ Hushaj svarade Absalom: ”Nej, den som Herren och folket och alla Israels män har utvalt, honom vill jag tillhöra och hos honom vill jag stanna.

¹⁹ Och dessutom, vem skulle jag tjäna om inte hans son? Så som jag tjänat din far vill jag tjäna dig.” ²⁰ Absalom sade till Ahitofel: ”Vad råder du oss att göra?” ^21 (AE) Ahitofel sade till Absalom: ”Gå in till din fars bihustrur som han lämnade kvar för att se efter huset. Då får hela Israel höra att du gjort dig förhatlig för din far, och det styrker modet hos alla som är med dig.” ^22 (AF) De slog upp ett tält åt Absalom på taket, och Absalom gick in till sin fars bihustrur inför ögonen på hela Israel.

²³ På den tiden ansågs Ahitofels råd lika mycket värt som om man hade frågat Guds ord. Så högt värdesatte både David och Absalom hans råd.

17 Ahitofel sade till Absalom: ”Låt mig välja ut tolvtusen män, så ska jag bryta upp och förfölja David i natt. ² Jag ska överfalla honom medan han är utmattad och modlös och slå honom med skräck, och allt hans folk kommer då att fly. Bara kungen ska jag döda. ³ Allt folket ska jag föra tillbaka till dig. När alla återvänt utom mannen du söker, ska hela folket få frid.” ⁴ Det förslaget gillade Absalom och Israels alla äldste.

Hushajs råd

^5 (AG) Men Absalom sade: ”Kalla också hit arkiten Hushaj och låt oss höra vad han har att säga.” ⁶ När Hushaj kom in till Absalom, sade Absalom till honom: ”Det här rådet har Ahitofel gett. Ska vi göra som han säger? Om inte, vad tycker du?” ^7 (AH) Hushaj svarade Absalom: ”Det är inget bra råd som Ahitofel har gett den här gången.” ⁸ Han fortsatte: ”Du känner din far och hans män, de är hjältar och rasande som en björnhona som förlorat sina ungar ute på marken. Din far är en krigare och han vilar inte med sitt folk under natten. ⁹ Han har nu gömt sig i någon håla eller på något annat ställe. Om några här skulle falla redan i det första anfallet, skulle alla som fick höra det säga: Absaloms folk har lidit nederlag. ¹⁰ Då skulle även den tappraste, med hjärta som ett lejon, helt tappa modet. För hela Israel vet att din far är en hjälte och att de som följer honom är tappra män.

^11 (AI) Därför är nu mitt råd att du låter hela Israel från Dan till Beer-Sheba samlas till dig, talrika som sanden vid havet, och att du själv också går ut i striden. ¹² När vi då stöter på honom var han än finns, ska vi slå ner på honom som daggen faller över marken. Och inte en enda ska bli kvar, varken han själv eller någon av de män som är med honom. ¹³ Om han drar sig tillbaka in i någon stad, ska hela Israel kasta linor omkring den staden och dra ner den i dalen tills inte minsta lilla sten finns kvar av den.” ^14 (AJ) Då sade Absalom och alla Israels män: ”Arkiten Hushajs råd är bättre än Ahitofels råd.” Det var Herren som hade ordnat det så att Ahitofels goda råd gjordes om intet, för att Herren skulle bringa olycka över Absalom.

Hushaj låter varna David

¹⁵ Hushaj sade till prästerna Sadok och Ebjatar: ”Det och det rådet har Ahitofel gett Absalom och de äldste i Israel, men jag har gett det och det rådet. ¹⁶ Sänd nu genast bud och säg till David: Stanna inte över natten vid vadställena i öknen utan gå över, så att inte kungen och allt hans folk blir utplånade.”

^17 (AK) Jonatan och Ahimaas höll till vid Rogelskällan^[ab]. En tjänstekvinna gick med bud till dem, och sedan brukade de själva gå med budskapet till kung David, eftersom de inte kunde gå in i staden och visa sig där. ¹⁸ Men en pojke fick se dem och berättade det för Absalom. Då skyndade sig de båda i väg till Bahurim och gick in till en man som hade en brunn på sin gård. Där steg de ner.

^19 (AL) Hans hustru tog ett skynke och bredde ut det över brunnsöppningen och strödde gryn ovanpå så att ingen kunde märka något. ²⁰ När Absaloms tjänare kom in i huset till kvinnan och frågade efter Ahimaas och Jonatan, svarade hon dem: ”De gick över bäcken.” Sedan de sökt efter dem men inte funnit dem, återvände de till Jerusalem.

²¹ När de hade gett sig av, kom männen upp ur brunnen och gick med sitt budskap till kung David. De sade till honom: ”Bryt upp och skynda er över vattnet, för det och det rådet har Ahitofel gett angående er.” ²² Då bröt David upp med allt folket han hade hos sig och gick över Jordan. När det ljusnade saknades inte en enda, utan alla hade kommit över Jordan.

²³ När Ahitofel såg att hans råd inte följdes, sadlade han sin åsna och bröt upp och återvände hem till sin stad. Sedan han hade ordnat med sitt hus hängde han sig. Så dog han och blev begravd i sin fars grav.

²⁴ David hade kommit till Mahanajim^[ac], när Absalom och alla Israels män som var med honom gick över Jordan. ^25 (AM) Absalom hade satt Amasa i Joabs ställe över hären. Amasa var son till en man vid namn Jitra, en israelit^[ad] som hade gått in till Abigal, Nahas dotter, Serujas syster, Joabs mor. ²⁶ Israel och Absalom slog läger i Gileads land.

^27 (AN) När David kom till Mahanajim hade Shobi, Nahashs son från Rabba i ammoniternas land, och Makir, Ammiels son från Lo-Debar, och Barsillaj, en gileadit från Rogelim, ²⁸ fört dit sängar, skålar, lerkärl, vete, korn, mjöl, rostade ax, bönor, linsärter, annat rostat, ²⁹ honung, gräddmjölk, får och ost av komjölk till mat åt David och hans folk. De tänkte: ”Folket är hungrigt, trött och törstigt i öknen.”