2 Samuel 1
Nueva Versión Internacional
Noticia de la muerte de Saúl(A)
1 Después de la muerte de Saúl, David se detuvo dos días en Siclag, luego de haber derrotado a los amalecitas. 2 Al tercer día, llegó a Siclag un hombre que venía del campamento de Saúl. En señal de duelo se presentó ante David con la ropa rasgada y la cabeza cubierta de ceniza, y se postró rostro en tierra.
3 —¿De dónde vienes? —preguntó David.
—Vengo huyendo del campamento israelita —respondió.
4 —Pero ¿qué ha pasado? —exclamó David—. ¡Cuéntamelo todo!
—Pues resulta que nuestro ejército ha huido de la batalla y muchos han caído muertos —contestó el mensajero—. Entre los caídos en combate se cuentan Saúl y su hijo Jonatán.
5 —¿Y cómo sabes tú que Saúl y su hijo Jonatán han muerto? —preguntó David al criado que había traído la noticia.
6 —Por casualidad me encontraba yo en el monte Guilboa. De pronto, vi a Saúl apoyado en su lanza y asediado por los carros y la caballería —respondió el criado—. 7 Saúl se volvió y al verme me llamó. Yo me puse a sus órdenes. 8 Me preguntó quién era yo y respondí que era amalecita. 9 Entonces me pidió que me acercara y me ordenó: “¡Mátame de una vez, pues estoy agonizando y no acabo de morir!”. 10 Yo me acerqué y lo maté, pues me di cuenta de que no iba a sobrevivir al desastre. Luego le quité la corona de la cabeza y el brazalete que llevaba en el brazo para traérselos a usted, mi señor.
11 Al oírlo, David y los que estaban con él se rasgaron las vestiduras. 12 Lloraron y ayunaron hasta el anochecer porque Saúl y su hijo Jonatán habían caído a filo de espada, y también por el ejército del Señor y por la nación de Israel.
13 Entonces David preguntó al joven que había traído la noticia:
—¿De dónde eres?
—Soy un extranjero amalecita —respondió.
14 —¿Y cómo te atreviste a alzar la mano para matar al ungido del Señor? —reclamó David.
15 Y enseguida llamó a uno de sus hombres y ordenó:
—¡Anda, mátalo!
Aquel cumplió la orden y lo mató. 16 David, por su parte, dijo:
—¡Que tu sangre caiga sobre tu cabeza! Tu boca misma te condena al admitir que mataste al ungido del Señor.
Lamento de David por Saúl y Jonatán
17 David compuso este lamento en honor de Saúl y de su hijo Jonatán. 18 Lo llamó el «Cántico del Arco» y ordenó que lo enseñaran a los habitantes de Judá. Así consta en el libro de Jaser:
19 «¡Ay, Israel! Tus héroes yacen heridos[a] en las alturas de tus montes.
¡Cómo han caído los valientes!
20 »No lo anuncien en Gat
ni lo pregonen en las calles de Ascalón
para que no se alegren las filisteas
ni lo celebren esas hijas de incircuncisos.
21 »¡Ay, montes de Guilboa,
que no caiga sobre ustedes lluvia ni rocío!
¡Que no crezca nada en sus campos![b]
Porque allí deshonraron el escudo de Saúl:
¡nunca más será ungido con aceite!
22 »¡Jamás volvía el arco de Jonatán
sin haberse saciado con la sangre de los heridos
ni regresaba la espada de Saúl
sin haberse hartado con la grasa de sus oponentes!
23 ¡Saúl! ¡Jonatán!
Fueron amados y admirados,
y en la vida y en la muerte, inseparables.
Más veloces eran que las águilas
y más fuertes que los leones.
24 »¡Ay, mujeres de Israel!
Lloren por Saúl,
que las vestía con lujosa seda carmesí
y las adornaba con joyas de oro.
25 »¡Cómo han caído los valientes en batalla!
Jonatán yace muerto en tus alturas.
26 ¡Cuánto sufro por ti, Jonatán,
pues te quería como a un hermano!
Más preciosa fue para mí tu amistad
que el amor de las mujeres.
27 »¡Cómo han caído los valientes!
¡Las armas de guerra han perecido!».
2 Samuel 1
Dios Habla Hoy
David se entera de la muerte de Saúl
1 Después de la muerte de Saúl, David volvió a Siclag tras haber derrotado a los amalecitas, y allí se quedó dos días. 2 Pero al tercer día llegó del campamento de Saúl un hombre que traía la ropa rasgada y la cabeza cubierta de tierra en señal de dolor. Cuando llegó ante David, se inclinó hasta el suelo en señal de reverencia. 3 David le preguntó:
—¿De dónde vienes?
—He logrado escapar del campamento israelita —respondió aquel hombre.
4 —¿Pues qué ha ocurrido? ¡Dímelo, por favor! —exigió David.
—Pues que el ejército huyó del combate, y que muchos de ellos murieron —contestó aquel hombre—. ¡Y también murieron Saúl y su hijo Jonatán!
5 —¿Y cómo sabes que Saúl y su hijo Jonatán han muerto? —preguntó David al criado que le había traído la noticia. 6 Éste respondió:
—Pues de pura casualidad estaba yo en el monte Guilboa, y vi a Saúl apoyándose en su lanza y a los carros de combate y la caballería enemiga a punto de alcanzarlo. 7 En ese momento él miró hacia atrás, y al verme me llamó. Yo me puse a sus órdenes. 8 Luego me preguntó quién era yo, y yo le respondí que era amalecita. 9 Entonces me pidió que me acercara a él y lo matara de una vez, porque ya había entrado en agonía y, sin embargo, todavía estaba vivo. 10 Así que me acerqué a él y lo maté, porque me di cuenta de que no podría vivir después de su caída. Luego le quité la corona de su cabeza y el brazalete que tenía en el brazo, para traérselos a usted, mi señor.
11 Entonces David y los que lo acompañaban se rasgaron la ropa en señal de dolor, 12 y lloraron y lamentaron la muerte de Saúl y de su hijo Jonatán, lo mismo que la derrota que habían sufrido los israelitas, el ejército del Señor, y ayunaron hasta el atardecer. 13 Después David le preguntó al joven que le había traído la noticia:
—¿Tú de dónde eres?
—Soy extranjero, un amalecita —contestó él.
14 —¿Y cómo es que te atreviste a levantar tu mano contra el rey escogido por el Señor? —exclamó David, 15 y llamando a uno de sus hombres, le ordenó:
—¡Anda, mátalo!
Y él hirió mortalmente al amalecita y lo mató, 16 mientras David decía:
—Tú eres responsable de tu propia muerte, pues tú mismo te declaraste culpable al confesar que habías matado al rey escogido por el Señor.
Lamento por Saúl y Jonatán
17 David entonó este lamento por la muerte de Saúl y de su hijo Jonatán, 18 y ordenó que se le enseñara a la gente de Judá. Este lamento se halla escrito en el Libro del Justo:
19 «¡Oh, Israel,
herida fue tu gloria en tus montañas!
¡Cómo han caído los valientes!
20 No lo anuncien en Gat
ni lo cuenten en las calles de Ascalón,
para que no se alegren las mujeres filisteas,
para que no salten de gozo esas paganas.
21 »¡Que no caiga más sobre ustedes
lluvia ni rocío, montes de Guilboa,
pues son campos de muerte!
Allí fueron pisoteados
los escudos de los héroes.
Allí perdió su brillo
el escudo de Saúl.
22 »Jamás Saúl y Jonatán volvieron
sin haber empapado espada y flechas
en la sangre y la grasa
de los guerreros más valientes.
23 »Saúl y Jonatán, amados y queridos,
ni en su vida ni en su muerte
estuvieron separados.
¡Más veloces eran que las águilas!
¡Más fuertes que los leones!
24 »¡Hijas de Israel, lloren por Saúl,
que las vestía de púrpura y lino fino,
que las adornaba con brocados de oro!
25 ¡Cómo han caído los valientes
en el campo de batalla!
¡Jonatán ha sido muerto
en lo alto de tus montes!
26 »¡Angustiado estoy por ti,
Jonatán, hermano mío!
¡Con cuánta dulzura me trataste!
Para mí tu cariño superó
al amor de las mujeres.
27 ¡Cómo han caído los valientes!
¡Las armas han sido destruidas!»
2 Samuelsboken 1
Svenska Folkbibeln
Budskapet om Sauls död
1 Efter Sauls död, när David hade kommit tillbaka efter segern över Amalek, uppehöll han sig två dagar i Siklag. 2 Och se, på tredje dagen kom en man från Sauls läger, med kläderna sönderrivna och med jord på huvudet. När han kom in till David, föll han ner till marken och bugade sig. 3 David frågade honom: "Varifrån kommer du?" Han svarade: "Jag har flytt från Israels läger." 4 David sade till honom: "Hur har det gått? Berätta för mig." Han sade: "Folket har flytt ur striden och många har fallit och dött. Saul och hans son Jonatan är också döda." 5 David frågade den unge mannen som hade berättat detta för honom: "Hur vet du att Saul och hans son Jonatan är döda?" 6 Den unge mannen som hade berättat detta för honom svarade: "Jag kom av en händelse upp på berget Gilboa, och där fick jag se Saul stödja sig mot sitt spjut, och vagnar och ryttare ansatte honom. 7 När han vände sig om och fick se mig, ropade han på mig, och jag svarade: Här är jag. 8 Han frågade mig vem jag var, och jag svarade honom att jag var amalekit. 9 Då sade han till mig: Ställ dig över mig och ge mig dödsstöten. Jag har gripits av dödsångest, för livet är ännu kvar i mig. 10 Jag gick fram till honom och dödade honom, för jag visste ju att han inte skulle kunna överleva sitt fall. Och jag tog diademet som satt på hans huvud, och ett armband som han hade om armen, och jag har tagit med dem hit till min herre."
11 Då tog David tag i sina kläder och rev sönder dem. Så gjorde också alla de som var hos honom. 12 De höll dödsklagan och grät och fastade ända till kvällen för Saul och hans son Jonatan, och för Herrens folk och för Israels hus, därför att de hade fallit för svärd.
13 David frågade den unge mannen som hade berättat honom detta: "Varifrån är du?" Han svarade: "Jag är son till en amalekit som lever här som främling." 14 David sade till honom: "Kände du ingen fruktan för att räcka ut din hand och förgöra Herrens smorde?" 15 Och David kallade på en av de unga männen och sade till honom: "Kom hit och stöt ner honom." Och han stack ner honom så att han dog. 16 David sade till honom: "Ditt blod komme över ditt eget huvud, för din egen mun vittnade mot dig när du sade: Jag har dödat Herrens smorde."
Davids klagosång över Saul och Jonatan
17 David sjöng denna klagosång över Saul och hans son Jonatan, 18 och han bestämde att man skulle lära Juda barn "Bågsången", som är upptecknad i "Den redliges bok":
19 "Din prydnad, Israel,
ligger slagen på dina höjder.
Hur har inte hjältarna fallit!
20 Förkunna det inte i Gat,
ropa ej ut det på Askelons gator,
för att filisteernas döttrar ej må glädja sig,
de oomskurnas döttrar ej fröjda sig.
21 Ni Gilboa berg,
på er må ej falla dagg eller regn,
ej finnas fält för offergåvor.
Ty nersölad ligger där hjältars sköld,
Sauls sköld ej mer smord med olja.
22 Från slagnas blod,
från hjältars hull
vek Jonatans båge inte tillbaka,
kom Sauls svärd ej omättat åter.
23 Saul och Jonatan,
de älskvärda och ljuvliga,
i liv och död ej skilda,
snabbare än örnar var de,
starkare än lejon.
24 Ni Israels döttrar, gråt över Saul,
han som klädde er i scharlakan och praktskrud
och prydde era kläder med smycken av guld.
25 Hur har inte hjältarna fallit mitt i striden!
Jonatan ligger slagen på dina höjder.
26 Jag sörjer dig, Jonatan, min broder.
Du var mig mycket ljuvlig.
Din kärlek var mig underbar,
mer än kvinnors kärlek.
27 Hur har inte hjältarna fallit,
och stridsvapnen förstörts!"
Santa Biblia, NUEVA VERSIÓN INTERNACIONAL® NVI® © 1999, 2015, 2022 por Biblica, Inc.®, Inc.® Usado con permiso de Biblica, Inc.® Reservados todos los derechos en todo el mundo. Used by permission. All rights reserved worldwide.
Dios habla hoy ®, © Sociedades Bíblicas Unidas, 1966, 1970, 1979, 1983, 1996.
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln
