2 Samuel 1
Palabra de Dios para Todos
David se entera de la muerte de Saúl
1 Saúl ya había muerto y David regresó a Siclag después de derrotar a los amalecitas. Se quedó allí dos días 2 y al tercer día un joven del campamento de Saúl llegó a Siclag. Tenía la ropa rasgada y la cabeza cubierta de ceniza.[a] Se postró rostro en tierra ante David.
3 —¿De dónde vienes?—le preguntó David.
—Vengo huyendo del campamento israelita—respondió.
4 Entonces David le dijo:
—Dime, ¿quién ganó la batalla?
El joven dijo:
—Nuestro ejército ha huido de la batalla. Muchos han muerto, incluso Saúl y su hijo Jonatán.
5 David le preguntó al joven:
—¿Cómo sabes que Saúl y su hijo están muertos?
6 El joven respondió:
—De casualidad estaba yo en el monte Guilboa y vi que Saúl se apoyaba en su lanza, mientras los carros de combate y la caballería de los filisteos estaban casi encima de él. 7 Saúl se volvió y al verme me llamó y yo le respondí. 8 Me preguntó quién era yo y le dije que era un amalecita. 9 Entonces Saúl me dijo: “Acércate y mátame. Estoy agonizando, pero aun sigo con vida”. 10 Al darme cuenta de que no iba a vivir, lo maté. Luego le quité la corona y el brazalete que llevaba en el brazo para traérselos a usted, mi señor.[b]
11 Entonces David y los que estaban con él rasgaron su ropa en señal de duelo. 12 Tristes, lloraron y ayunaron hasta el anochecer por la muerte de Saúl y Jonatán. También lloraron por el ejército del SEÑOR y por la nación de Israel. Saúl, Jonatán y muchos israelitas habían muerto en la batalla.
13 Entonces David habló con el joven que le había traído la noticia de la muerte de Saúl y le preguntó:
—¿De dónde eres?
—Soy amalecita, hijo de un inmigrante—respondió el joven.
14 —¿Cómo no tuviste miedo de matar al rey elegido del SEÑOR?—le preguntó David al joven.
15 Entonces David mandó a uno de sus siervos que matara al amalecita y él cumplió la orden. 16 David le decía al amalecita:
—Has cavado tu propia tumba. Al decir que mataste al rey, el elegido del SEÑOR, tú mismo te has declarado culpable.
Lamento de David por Saúl y Jonatán
17 David compuso este lamento en honor de Saúl y de su hijo Jonatán, 18 y ordenó a sus hombres que se lo enseñaran al pueblo de Judá. Lo llamó el «Cántico del Arco», y se encuentra en El libro del Justo[c]:
19 «¡Ay, Israel! En los montes agredieron la flor de nuestra juventud.
¡Cómo cayeron los valientes en la guerra!
20 No lo anuncien en Gat[d],
ni lo cuenten en las calles de Ascalón[e].
Esas ciudades filisteas se alegrarían
y los infieles[f] lo celebrarían.
21 »Que no caiga lluvia ni rocío en ustedes,
montes de Guilboa.
Que no haya ofrenda de sus campos,
porque allí cayó el escudo de los héroes.
Allí mancharon el escudo de Saúl.
22 Las flechas de Jonatán lograron penetrar el cuerpo de guerreros
y derramar sangre enemiga.
La espada de Saúl tuvo éxito al matar
a muchos de ellos.
23 »Saúl y Jonatán se querían mucho en vida,
y ni la muerte pudo separarlos.
Más rápidos que las águilas
y más fuertes que los leones.
24 ¡Lloren por Saúl, hijas de Israel!
Él las cubrió con hermosos vestidos rojos
y con joyas de oro.
25 »¡Cómo han caído los valientes en la batalla!
Jonatán yace muerto en los montes de Guilboa.
26 ¡Cómo te extraño, mi hermano!
Tu amistad fue más preciosa para mí que el amor de las mujeres.
27 ¡Cómo han caído los valientes en la batalla!
Las armas de guerra han perecido».
Footnotes
- 1:2 la ropa […] de ceniza Esta era una forma de expresar profunda tristeza, duelo o angustia.
- 1:10 El amalecita probablemente encontró el cadáver de Saúl y le quitó el brazalete y la corona. Mintió pensando que David iba a premiarlo por matar a Saúl. Ver 1 S 31:3-5.
- 1:18 El libro del Justo o El Libro del Jaser Libro antiguo sobre las guerras de Israel.
- 1:20 Gat Capital de los filisteos.
- 1:20 Ascalón Una de las cinco ciudades filisteas.
- 1:20 infieles Textualmente incircuncisos.
2 Samuelsboken 1
Svenska Folkbibeln
Budskapet om Sauls död
1 Efter Sauls död, när David hade kommit tillbaka efter segern över Amalek, uppehöll han sig två dagar i Siklag. 2 Och se, på tredje dagen kom en man från Sauls läger, med kläderna sönderrivna och med jord på huvudet. När han kom in till David, föll han ner till marken och bugade sig. 3 David frågade honom: "Varifrån kommer du?" Han svarade: "Jag har flytt från Israels läger." 4 David sade till honom: "Hur har det gått? Berätta för mig." Han sade: "Folket har flytt ur striden och många har fallit och dött. Saul och hans son Jonatan är också döda." 5 David frågade den unge mannen som hade berättat detta för honom: "Hur vet du att Saul och hans son Jonatan är döda?" 6 Den unge mannen som hade berättat detta för honom svarade: "Jag kom av en händelse upp på berget Gilboa, och där fick jag se Saul stödja sig mot sitt spjut, och vagnar och ryttare ansatte honom. 7 När han vände sig om och fick se mig, ropade han på mig, och jag svarade: Här är jag. 8 Han frågade mig vem jag var, och jag svarade honom att jag var amalekit. 9 Då sade han till mig: Ställ dig över mig och ge mig dödsstöten. Jag har gripits av dödsångest, för livet är ännu kvar i mig. 10 Jag gick fram till honom och dödade honom, för jag visste ju att han inte skulle kunna överleva sitt fall. Och jag tog diademet som satt på hans huvud, och ett armband som han hade om armen, och jag har tagit med dem hit till min herre."
11 Då tog David tag i sina kläder och rev sönder dem. Så gjorde också alla de som var hos honom. 12 De höll dödsklagan och grät och fastade ända till kvällen för Saul och hans son Jonatan, och för Herrens folk och för Israels hus, därför att de hade fallit för svärd.
13 David frågade den unge mannen som hade berättat honom detta: "Varifrån är du?" Han svarade: "Jag är son till en amalekit som lever här som främling." 14 David sade till honom: "Kände du ingen fruktan för att räcka ut din hand och förgöra Herrens smorde?" 15 Och David kallade på en av de unga männen och sade till honom: "Kom hit och stöt ner honom." Och han stack ner honom så att han dog. 16 David sade till honom: "Ditt blod komme över ditt eget huvud, för din egen mun vittnade mot dig när du sade: Jag har dödat Herrens smorde."
Davids klagosång över Saul och Jonatan
17 David sjöng denna klagosång över Saul och hans son Jonatan, 18 och han bestämde att man skulle lära Juda barn "Bågsången", som är upptecknad i "Den redliges bok":
19 "Din prydnad, Israel,
ligger slagen på dina höjder.
Hur har inte hjältarna fallit!
20 Förkunna det inte i Gat,
ropa ej ut det på Askelons gator,
för att filisteernas döttrar ej må glädja sig,
de oomskurnas döttrar ej fröjda sig.
21 Ni Gilboa berg,
på er må ej falla dagg eller regn,
ej finnas fält för offergåvor.
Ty nersölad ligger där hjältars sköld,
Sauls sköld ej mer smord med olja.
22 Från slagnas blod,
från hjältars hull
vek Jonatans båge inte tillbaka,
kom Sauls svärd ej omättat åter.
23 Saul och Jonatan,
de älskvärda och ljuvliga,
i liv och död ej skilda,
snabbare än örnar var de,
starkare än lejon.
24 Ni Israels döttrar, gråt över Saul,
han som klädde er i scharlakan och praktskrud
och prydde era kläder med smycken av guld.
25 Hur har inte hjältarna fallit mitt i striden!
Jonatan ligger slagen på dina höjder.
26 Jag sörjer dig, Jonatan, min broder.
Du var mig mycket ljuvlig.
Din kärlek var mig underbar,
mer än kvinnors kärlek.
27 Hur har inte hjältarna fallit,
och stridsvapnen förstörts!"
2 Samuel 1
Reina-Valera 1960
David oye de la muerte de Saúl
1 Aconteció después de la muerte de Saúl, que vuelto David de la derrota de los amalecitas, estuvo dos días en Siclag. 2 Al tercer día, sucedió que vino uno del campamento de Saúl, rotos sus vestidos, y tierra sobre su cabeza; y llegando a David, se postró en tierra e hizo reverencia. 3 Y le preguntó David: ¿De dónde vienes? Y él respondió: Me he escapado del campamento de Israel. 4 David le dijo: ¿Qué ha acontecido? Te ruego que me lo digas. Y él respondió: El pueblo huyó de la batalla, y también muchos del pueblo cayeron y son muertos; también Saúl y Jonatán su hijo murieron. 5 Dijo David a aquel joven que le daba las nuevas: ¿Cómo sabes que han muerto Saúl y Jonatán su hijo? 6 El joven que le daba las nuevas respondió: Casualmente vine al monte de Gilboa, y hallé a Saúl que se apoyaba sobre su lanza, y venían tras él carros y gente de a caballo. 7 Y mirando él hacia atrás, me vio y me llamó; y yo dije: Heme aquí. 8 Y me preguntó: ¿Quién eres tú? Y yo le respondí: Soy amalecita. 9 Él me volvió a decir: Te ruego que te pongas sobre mí y me mates, porque se ha apoderado de mí la angustia; pues mi vida está aún toda en mí. 10 Yo entonces me puse sobre él y le maté, porque sabía que no podía vivir después de su caída; y tomé la corona que tenía en su cabeza, y la argolla que traía en su brazo, y las he traído acá a mi señor.(A)
11 Entonces David, asiendo de sus vestidos, los rasgó; y lo mismo hicieron los hombres que estaban con él. 12 Y lloraron y lamentaron y ayunaron hasta la noche, por Saúl y por Jonatán su hijo, por el pueblo de Jehová y por la casa de Israel, porque habían caído a filo de espada. 13 Y David dijo a aquel joven que le había traído las nuevas: ¿De dónde eres tú? Y él respondió: Yo soy hijo de un extranjero, amalecita. 14 Y le dijo David: ¿Cómo no tuviste temor de extender tu mano para matar al ungido de Jehová? 15 Entonces llamó David a uno de sus hombres, y le dijo: Ve y mátalo. Y él lo hirió, y murió. 16 Y David le dijo: Tu sangre sea sobre tu cabeza, pues tu misma boca atestiguó contra ti, diciendo: Yo maté al ungido de Jehová.
David endecha a Saúl y a Jonatán
17 Y endechó David a Saúl y a Jonatán su hijo con esta endecha, 18 y dijo que debía enseñarse a los hijos de Judá. He aquí que está escrito en el libro(B) de Jaser.[a]
19 ¡Ha perecido la gloria de Israel sobre tus alturas!
¡Cómo han caído los valientes!
20 No lo anunciéis en Gat,
Ni deis las nuevas en las plazas de Ascalón;
Para que no se alegren las hijas de los filisteos,
Para que no salten de gozo las hijas de los incircuncisos.
21 Montes de Gilboa,
Ni rocío ni lluvia caiga sobre vosotros, ni seáis tierras de ofrendas;
Porque allí fue desechado el escudo de los valientes,
El escudo de Saúl, como si no hubiera sido ungido con aceite.
22 Sin sangre de los muertos, sin grosura de los valientes,
El arco de Jonatán no volvía atrás,
Ni la espada de Saúl volvió vacía.
23 Saúl y Jonatán, amados y queridos;
Inseparables en su vida, tampoco en su muerte fueron separados;
Más ligeros eran que águilas,
Más fuertes que leones.
24 Hijas de Israel, llorad por Saúl,
Quien os vestía de escarlata con deleites,
Quien adornaba vuestras ropas con ornamentos de oro.
25 ¡Cómo han caído los valientes en medio de la batalla!
¡Jonatán, muerto en tus alturas!
26 Angustia tengo por ti, hermano mío Jonatán,
Que me fuiste muy dulce.
Más maravilloso me fue tu amor
Que el amor de las mujeres.
27 ¡Cómo han caído los valientes,
Han perecido las armas de guerra!
Footnotes
- 2 Samuel 1:18 O, del justo.
© 2005, 2015 Bible League International
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln
Reina-Valera 1960 ® © Sociedades Bíblicas en América Latina, 1960. Renovado © Sociedades Bíblicas Unidas, 1988. Utilizado con permiso. Si desea más información visite americanbible.org, unitedbiblesocieties.org, vivelabiblia.com, unitedbiblesocieties.org/es/casa/, www.rvr60.bible
