2 Moseboken 32
Svenska Folkbibeln 2015
Guldkalven
32 (A) När folket såg att det dröjde innan Mose kom ner från berget, samlades de kring Aron och sade till honom: ”Kom och gör oss en gud, som ska gå framför oss. För vad som har hänt den där Mose som förde oss upp ur Egyptens land, det vet vi inte.”[a] 2 Då sade Aron till dem: ”Ta guldringarna som era hustrur, era söner och era döttrar har i öronen och ge dem till mig.”
3 Då tog allt folket av sig guldringarna som de hade i öronen och bar dem till Aron. 4 (B) Han tog emot guldet och formade det med en mejsel[b] och gjorde av det en gjuten[c] kalv[d]. Och de sade: ”Här är din gud, Israel, som har fört dig upp ur Egyptens land.” 5 När Aron såg det, byggde han ett altare framför den och utropade: ”I morgon är det en Herrens högtid.” 6 (C) Nästa dag steg de upp tidigt och offrade brännoffer och bar fram gemenskapsoffer. Folket satte sig för att äta och dricka och reste sig för att roa sig.[e]
7 (D) Då sade Herren till Mose: ”Gå dit ner, för ditt folk som du har fört upp ur Egyptens land drar fördärv över sig. 8 De har redan vikit av från den väg som jag befallde dem att gå. De har gjort sig en gjuten kalv som de har tillbett och offrat åt och sagt: ”Här är din gud, Israel, som har fört dig upp ur Egyptens land.” 9 Herren sade ytterligare till Mose: ”Jag har sett detta folk, och se, det är ett hårdnackat folk. 10 Låt mig nu vara, så att min vrede kan brinna mot dem och förtära dem. Dig ska jag göra till ett stort folk.”
11 (E) Men Mose bönföll inför Herren sin Gud och sade: ”Herre, varför skulle din vrede brinna mot ditt folk, som du har fört ut ur Egyptens land med stor kraft och stark hand? 12 (F) Varför skulle egyptierna få säga: Till deras olycka har han fört ut dem för att döda dem bland bergen och utrota dem från jordens yta? Vänd dig från din glödande vrede och ångra det onda du har i sinnet mot ditt folk. 13 (G) Kom ihåg Abraham, Isak och Israel, dina tjänare, som du med ed vid dig själv har lovat: Jag ska göra era efterkommande lika talrika som stjärnorna på himlen, och hela det land som jag har talat om ska jag ge åt era efterkommande. De ska få det till arvedel för evigt.”
14 (H) Då ångrade Herren det onda som han hade hotat att göra mot sitt folk.
15 (I) Mose vände om och gick ner från berget med vittnesbördets två tavlor i händerna. Det var skrivet på tavlornas båda sidor, både på framsidan och på baksidan. 16 (J) Tavlorna var Guds verk och skriften var Guds skrift, inristad på tavlorna.
17 Josua hörde oväsendet när folket skrek, och han sade till Mose: ”Det hörs krigsrop i lägret.” 18 Men han svarade:
”Det är inte ljudet av segerrop,
och inte ljudet av nederlag.
Ljudet av sång är vad jag hör.”
19 (K) När sedan Mose kom närmare lägret och fick se kalven och dansen, upptändes hans vrede. Han kastade ifrån sig tavlorna och slog sönder dem nedanför berget. 20 (L) Och han tog kalven som de hade gjort, brände den i eld, krossade den till stoft, strödde det i vattnet och lät Israels barn dricka[f] det. 21 Och Mose sade till Aron: ”Vad har folket gjort med dig, eftersom du har förlett dem att begå en så stor synd?” 22 Aron svarade: ”Var inte vred, herre! Du vet själv att folket är ont. 23 De sade till mig: Gör oss en gud som kan gå framför oss, för vi vet inte vad som hänt med den där Mose som förde oss upp ur Egyptens land. 24 Då sade jag till dem: Den som har guld ska ta av sig det. Och de gav det åt mig. Jag kastade det i elden, och ut kom denna kalv.”
25 Mose såg att folket var lössläppt eftersom Aron hade släppt greppet om dem, till skadeglädje för deras fiender. 26 Mose ställde sig i porten till lägret och ropade: ”Alla som tillhör Herren ska komma hit till mig!” Då samlades alla leviterna kring honom, 27 (M) och han sade till dem: ”Så säger Herren, Israels Gud: Alla ska spänna på sig svärdet och gå fram och tillbaka genom lägret från port till port och döda var och en sin bror, sin vän eller släkting.” 28 Leviterna gjorde som Mose hade sagt, och på den dagen föll omkring tretusen män av folket. 29 Och Mose sade: ”Invig er i dag[g] till Herrens tjänst, eftersom ni har stått emot era egna söner och bröder. Så ska han i dag ge er sin välsignelse.”
30 Nästa dag sade Mose till folket: ”Ni har begått en stor synd. Jag ska nu stiga upp till Herren. Kanske jag kan bringa försoning för er synd.” 31 Mose gick tillbaka till Herren och sade: ”O, detta folk har begått en stor synd. De har gjort sig en gud av guld. 32 (N) Men förlåt dem nu deras synd. Om inte, så utplåna mig ur boken som du skriver i.”
33 (O) Men Herren svarade Mose: ”Den som har syndat mot mig, honom ska jag utplåna ur min bok. 34 Gå nu och för folket dit jag har sagt dig. Se, min ängel ska gå framför dig. Men när dagen för min straffdom kommer ska jag straffa dem för deras synd.”
35 Och Herren slog folket för att de hade gjort kalven, den som Aron gjorde.
Footnotes
- 32:1 Citeras av Stefanus i Apg 7:40.
- 32:4 formade det med en mejsel Annan översättning: ”knöt in det i en säck”.
- 32:4 gjuten Troligen guldplätering över trästomme eftersom guldkalven senare brändes (vers 20).
- 32:4 kalv En ungtjur, symbol för styrka och virilitet, som dyrkades i Egypten. Se även 2 Kung 12:28f.
- 32:6 Citeras av Paulus i 1 Kor 10:7.
- 32:20 brände … krossade … strödde … drick aEn total utplåning av guldkalven. Ett liknande sätt att totalt förinta en gudabild beskrivs i en ugaritisk text.
- 32:29 Invig er i dag Andra handskrifter: ”Ni har i dag invigt er”. Se 5 Mos 33:9.
2 Mosebok 32
Svenska Folkbibeln
Guldkalven
32 När folket såg att det dröjde innan Mose kom ner från berget, samlades de kring Aron och sade till honom: "Kom och gör oss en gud, som skall gå framför oss. För vad som har hänt den där Mose, som förde oss upp ur Egyptens land, det vet vi inte." 2 Då sade Aron till dem: "Tag guldringarna som era hustrur, era söner och era döttrar har i öronen och ge dem åt mig." 3 Då tog allt folket av sig guldringarna som de hade i öronen och bar dem till Aron. 4 Han tog emot guldet och gjorde av det en gjuten kalv, som han formade med en mejsel. Och de sade: "Detta är din gud, Israel, som har fört dig upp ur Egyptens land." 5 När Aron såg detta byggde han ett altare framför den och utropade: "I morgon är det en Herrens högtid." 6 Nästa dag steg de upp tidigt och offrade brännoffer och bar fram gemenskapsoffer. Folket slog sig ner för att äta och dricka, och sedan steg de upp för att förlusta sig.
7 Då sade Herren till Mose: "Gå dit ner, ty ditt folk som du har fört upp ur Egyptens land drar fördärv över sig. 8 De har redan vikit av från den väg som jag befallde dem att gå. De har gjort sig en gjuten kalv som de har tillbett och offrat åt och sagt: Detta är din gud, Israel, som har fört dig upp ur Egyptens land." 9 Herren sade ytterligare till Mose: "Jag har sett detta folk, och se, det är ett hårdnackat folk. 10 Låt mig nu vara, så att min vrede kan brinna mot dem och förtära dem. Dig skall jag göra till ett stort folk."
11 Men Mose bönföll inför Herren, sin Gud, och sade: " Herre, varför skulle din vrede brinna mot ditt folk, som du har fört ut ur Egyptens land med stor kraft och stark hand? 12 Varför skulle egyptierna få säga: Till deras olycka har han fört ut dem för att döda dem bland bergen och utrota dem från jordens yta? Vänd dig från din glödande vrede och ångra det onda du har i sinnet mot ditt folk. 13 Kom ihåg Abraham, Isak och Israel, dina tjänare, som du med ed vid dig själv har lovat: Jag skall göra era efterkommande lika talrika som stjärnorna på himlen, och hela det land som jag har talat om skall jag ge åt era efterkommande. De skall få det till arvedel för evigt." 14 Då ångrade Herren det onda som han hade hotat att göra mot sitt folk.
15 Mose vände om och gick ner från berget med vittnesbördets två tavlor i händerna. Det var skrivet på tavlornas båda sidor, både på framsidan och på baksidan. 16 Tavlorna var Guds verk och skriften var Guds skrift, inristad på tavlorna.
17 Josua hörde oväsendet när folket skrek, och han sade till Mose: "Det hörs krigsrop i lägret." 18 Men han svarade:
"Det är inte ljudet av segerrop,
ej heller ljudet av klagan efter nederlag.
Ljudet av sång är vad jag hör."
19 När sedan Mose kom närmare lägret och fick se kalven och dansen, blev han så upprörd att han kastade ifrån sig tavlorna och slog sönder dem nedanför berget. 20 Och han tog kalven som de hade gjort och brände den i eld och krossade den till stoft. Detta strödde han i vattnet och lät Israels barn dricka det. 21 Och Mose sade till Aron: "Vad har folket gjort med dig, eftersom du har förlett dem att begå en så stor synd?" 22 Aron svarade: "Var inte vred, herre! Du vet själv att detta folk är ont. 23 De sade till mig: Gör oss en gud som kan gå framför oss, för vi vet inte vad som har hänt med den där Mose som förde oss upp ur Egyptens land. 24 Då sade jag till dem: Den som har guld skall ta av sig det. Och de gav det åt mig. Jag kastade det i elden, och ut kom denna kalv."
25 Mose såg att folket var lössläppt eftersom Aron hade släppt greppet om dem, till skadeglädje för deras fiender. 26 Mose ställde sig i porten till lägret och ropade: "Var och en som tillhör Herren skall komma hit till mig." Då samlades alla leviterna kring honom, 27 och han sade till dem: "Så säger Herren, Israels Gud: Var och en skall spänna på sig svärdet, gå igenom lägret, fram och tillbaka, från den ena porten till den andra, och döda var och en sin bror, sin vän eller släkting." 28 Leviterna gjorde som Mose hade sagt och på den dagen föll omkring tretusen män av folket. 29 Och Mose sade: "Eftersom ni nu har stått emot era egna söner och bröder, må ni i dag inviga er till Herrens tjänst. Så skall han i dag ge er sin välsignelse."
30 Nästa dag sade Mose till folket: "Ni har begått en stor synd. Jag skall nu stiga upp till Herren. Kanske jag kan bringa försoning för er synd." 31 Mose gick tillbaka till Herren och sade: "O, detta folk har begått en stor synd. De har gjort sig en gud av guld. 32 Men förlåt dem nu deras synd. Om inte, så utplåna mig ur boken som du skriver i." 33 Men Herren svarade Mose: "Den som har syndat mot mig, honom skall jag utplåna ur min bok. 34 Gå nu och för folket dit jag har sagt dig. Se, min ängel skall gå framför dig. Men när dagen för min straffdom kommer skall jag straffa dem för deras synd."
35 Så straffade Herren folket för att de hade gjort kalven, den som Aron gjorde.
2 Mosebok 32
Swedish New Living Bible (Nya Levande Bibeln)
Guldkalven
32 När Mose dröjde med att komma tillbaka från berget gick folket till Aron och sa till honom: Gör en gud åt oss som kan leda oss, för den där Mose som förde oss hit från Egypten har ju försvunnit. Det måste ha hänt honom något.
2-3 Ge mig era örhängen av guld, svarade Aron.Alla gjorde som Aron hade sagt. Män och kvinnor, pojkar och flickor, gav sina örhängen till
4 Aron, som smälte ner guldet och formade det till en avgud i form av en kalv. Se där, Israel, ropade folket. Detta är din Gud som förde dig ut ur Egypten!
5 När Aron såg vilken glädje det blev bland folket, byggde han ett altare framför kalven och lät meddela: I morgon ska vi ha en stor fest för Herren!
6 Nästa morgon steg de upp mycket tidigt och började offra brännoffer och tackoffer till guldkalven. Därefter ställde de till med en riktig fest och åt och drack, dansade och sjöng.
7 Då sa Herren till Mose: Skynda dig ner, för folket som du fört ut ur Egypten håller alldeles på att fördärva sig i sin orenhet
8 och har redan övergett de lagar som jag föreskrev. De har gjutit en kalv av guld, som de tillber och offrar till. 'Detta är din Gud, Israel, som förde dig ut ur Egypten
9 Herren sa vidare: Jag ser vilket motspänstigt folk detta är.
10 Låt mig nu vara ensam, så ska jag i min vrede utplåna dem allesammans. Men dig, Mose, vill jag göra till ett stort folk i stället för dem.
11 Men Mose bad Herren att inte handla på det sättet. Herre, bad han, varför är din vrede så stor mot ditt eget folk som du fört ut ur Egypten med sådan makt och sådana väldiga under?
12 Vill du att egyptierna ska säga: 'Gud lurade dem ut till bergen, för att han skulle få döda dem och utrota dem från jorden'? Spar din vrede. Glöm bort dessa hemska planer mot ditt folk!
13 Kom ihåg ditt löfte till dina tjänare Abraham, Isak och Jakob. Du svor ju vid dig själv och sa: 'Jag ska göra era ättlingar talrika som stjärnorna på himlen, och jag ska ge dem detta land som jag lovat er, och de ska bo i det för alltid.'
14 Då ångrade Herren sig och skonade dem.
15-16 Mose gick ner från berget med de två stentavlorna i sina händer. Budorden var inskrivna av Gud själv på båda sidor av tavlorna.
17 När Josua hörde oväsendet från folket nedanför, ropade han till Mose: Det låter precis som om de håller på att förbereda sig för krig!
18 Men Mose svarade honom: Nej, det är varken seger- eller sorgerop utan sång.
19 När de kom närmare lägret såg Mose kalven och hur man dansade omkring den, och i sin vrede kastade han tavlorna på marken, så att de gick sönder.
20 Han tog kalven och smälte ner den i elden, och när guldet hade kallnat, krossade han det till pulver och strödde ut det i vatten, som han sedan tvingade folket att dricka.
21 Sedan vände han sig till Aron och frågade: Vad har folket gjort med dig eftersom du har fört dem in i en så fruktansvärd synd?
22 Lugna dig lite, svarade Aron. Du vet ju själv hur ogudaktiga de här människorna är.
23 De sa till mig: 'Gör en gud åt oss, som kan leda oss, för det måste ha hänt något med Mose.'
24 Då sa jag till dem: 'Ge mig era örhängen!' Jag fick dem, kastade dem i elden, och plötsligt fanns kalven där bara!
25 När Mose såg den lösaktighet Arons handlande lett till och skadeglädjen hos deras fiender,
26 ställde han sig vid ingången till lägret och ropade: Alla som vill stå på Herrens sida kommer hit och ställer sig bredvid mig. Då kom alla leviterna över till honom.
27 Han sa till dem: Så här säger Herren, Israels Gud: 'Ta era svärd och gå nu genom hela lägret och döda alla ni stöter på, ja, även bröder, vänner och grannar.'
28 Leviterna gjorde som Mose hade sagt, och den dagen dog omkring tre tusen personer.
29 Sedan sa Mose till leviterna: I dag har ni invigt er till tjänst åt Herren. Ni lydde honom, även när det betydde att ni måste döda era egna söner och bröder, och nu vill han välsigna er.
Mose ber för folket
30 Dagen därpå sa Mose till folket: Ni har begått en mycket stor synd, men jag ska gå tillbaka till Herren på berget. Det kan ju tänkas att han vill förlåta er.
31 Mose gick alltså tillbaka upp till Herren och sa: Folket har begått en stor synd och har gjort sig en gud av guld.
32 Förlåt dem Gud! Om du inte gör det, så stryk mitt namn ur boken du skriver i.
33 Och Herren svarade Mose: Den som har syndat mot mig ska jag stryka ur boken.
34 Men gå nu och led folket till den plats som jag har sagt, och jag försäkrar dig att min ängel ska gå framför er. Men när jag besöker mitt folk ska jag straffa dem för deras synd.
35 Och Herren straffade folket för att det hade tillbett Arons guldkalv.
Exodus 32
Expanded Bible
The People Make a Gold Calf
32 The people saw that ·a long time had passed and Moses had not [L Moses delayed to] come down from the mountain. So they ·gathered [assembled] ·around [or against] Aaron and said, “[L This man] Moses ·led [brought] us out of Egypt, but we don’t know what has happened to him. Make us ·gods [or a god; or an image of God] who will ·lead [L go before] us.”
2 Aaron said to ·the people [L them], “·Take [Pull] off the gold earrings that your wives, sons, and daughters are wearing, and bring them to me.” 3 So all the people ·took [pulled off] their gold earrings and brought them to Aaron. 4 He took ·the gold [L it] from ·the people [L their hands] and formed it ·with a tool [or in a mold] and made a ·statue [image] of a calf. Then the people said, “Israel, ·these are your gods [or this is your God; C either an idol to a false god or an inappropriate image for a false worship of the true God] who brought you out of the land of Egypt [1 Kin. 12:28]!”
5 When Aaron saw all this, he built an altar before the calf and announced, “Tomorrow there will be a ·special feast to honor [festival for] the Lord.” 6 The people got up early the next morning and offered whole burnt offerings [Lev. 1] and ·fellowship [or peace] offerings [Lev. 3]. They sat down to eat and drink, and then they ·got up and sinned sexually [got up and amused themselves; T rose up to play; C a euphemism].
7 Then the Lord said to Moses, “Go down from this mountain, because your people, the people you brought out of the land of Egypt, have ·ruined themselves [acted in a debauched/perverse manner]. 8 They have quickly turned away from the ·things [path; way] I commanded them to do. They have made for themselves a calf ·covered with gold [L image], and they have worshiped it and offered sacrifices to it. They have said, ‘Israel, ·these are your gods [or this is the God; 32:4] who brought you out of Egypt.’”
9 The Lord said to Moses, “I have seen these people, and I know that they are ·very stubborn [L a stiff-necked people]. 10 So now do not stop me. I am so angry with them that I am going to ·destroy [L consume] them. Then I will make ·you and your descendants [L you] a great nation [C echoing the promise to Abraham; Gen. 12:1–3].”
11 But Moses ·begged [tried to appease] the Lord his God and said, “Lord, ·don’t let your anger destroy [L why does your anger burn against…?] your people, whom you brought out of Egypt with your great power and ·strength [L a mighty hand]. 12 ·Don’t let [L Why should…?] the people of Egypt say, ‘The Lord brought the Israelites out of Egypt for an evil purpose. He planned to kill them in the mountains and ·destroy [L wipe] them from the earth.’ So ·stop being angry [change your mind; relent], and don’t ·destroy [L bring harm on] your people. 13 Remember ·the men who served you [L your servants]—Abraham, Isaac, and Israel. You promised with an oath to them and said, ‘I will make your ·descendants [seed] as many as the stars in the sky [Gen. 15:5; 22:17; 26:4]. I will give your descendants all this land that I have promised them, and ·it will be theirs [L they will inherit it] forever [Gen. 12:1–3].’” 14 So the Lord ·changed his mind [relented] and did not ·destroy [L bring harm on] the people as he had said he might.
15 Then Moses went down the mountain, and in his hands he had the two stone tablets with the ·Agreement [Covenant; Testimony; Treaty] on them. The ·commands [L tablets] were written on both sides of each stone, front and back. 16 God himself had made the tablets, and God himself had ·written the commands on [L engraved] the tablets.
17 When Joshua heard the sound of the people shouting, he said to Moses, “It sounds like war down in the camp.”
18 Moses answered:
“It is not a shout of victory;
it is not a cry of defeat.
It is the sound of singing that I hear.”
19 When Moses came close to the camp, he saw the gold calf and the dancing, and he became very angry. He threw down the stone tablets that he was carrying and broke them at the bottom of the mountain [C signifying the broken covenant]. 20 Then he took the calf that they had made and melted it in the fire. He ground it into powder. Then he ·threw [scattered] the powder into the water and forced the Israelites to drink it [C paralleling an ancient Near Eastern ritual for destroying a statue of a god].
21 Moses said to Aaron, “What did these people do to you? Why did you ·cause them to do [L bring on them] such a terrible sin?”
22 Aaron answered, “Don’t be angry, ·master [sir]. You know that these people are always ready to do wrong. 23 They said to me, ‘[L This man] Moses ·led [brought] us out of Egypt, but we don’t know what has happened to him. Make us ·gods [or a god; or an image of God] who will ·lead [L go before] us.’ 24 So I told them. ‘·Take off your gold jewelry [L Whoever has gold, pull it off].’ When they gave it to me, I threw it into the fire and out ·came [popped] this calf!”
25 Moses saw that the people were ·acting wildly [out of control]. Aaron had let them ·get out of control [act wildly] and become ·fools [the object of slander] in front of their enemies. 26 So Moses stood at the ·entrance [L gate] to the camp and said, “·Let anyone who wants to follow [L Whoever is for] the Lord come to me.” And all the ·people from the family of [L sons of] Levi gathered around Moses.
27 Then Moses said to them, “The Lord, the God of Israel, says this: ‘Every man must put on his sword and go through the camp from ·one end to the other [L gate to gate]. Each man must kill his brother, his friend, and his neighbor.’” 28 The ·people from the family [L sons] of Levi obeyed Moses, and that day about three thousand of the Israelites died. 29 Then Moses said, “Today you have been ·given for service [ordained; C to the priesthood] to the Lord. You were willing to kill your own sons and brothers, and God has blessed you for this.”
30 The next day Moses told the people, “You have ·done [L sinned] a terrible sin. But now I will go up to the Lord. Maybe I can ·do something so your sins will be removed [make atonement for your sin].” 31 So Moses went back to the Lord and said, “How terribly these people have sinned! They have made for themselves ·gods [or a god; 32:4] from gold. 32 Now, please forgive them of this sin. If you will not, then ·erase [blot out] my name from the book in which you have written the names of your people.”
33 But the Lord told Moses, “I will ·erase [blot out] from my book the names of the people who sin against me. 34 So now, go. Lead the people where I have told you, and my ·angel [messenger] will ·lead [L go in front of] you. When the time comes to punish, I will punish them for their sin.”
35 So the Lord ·caused terrible things to happen to [sent a plague on] the people because of what they did with the calf Aaron had made.
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln
Copyright © 1974, 1977, 1987, 1995, 2003, 2004 by Biblica
The Expanded Bible, Copyright © 2011 Thomas Nelson Inc. All rights reserved.