² Där började hela menigheten än en gång klaga på Mose och Aron. ³ De sa: ”Tänk om Herren hade låtit oss dö i Egypten, där vi satt runt våra köttgrytor och hade tillräckligt med mat att äta! Nu har ni fört oss ut i öknen, där vi alla som är samlade här kommer att dö av svält.”

⁴ Då sa Herren till Mose: ”Jag ska låta mat regna ner från himlen till er. Sedan kan folket gå ut varje dag och samla in så mycket som de behöver. Jag ska pröva dem för att se om de följer mina instruktioner eller inte. ⁵ När de på den sjätte dagen lagar vad de samlat in ska det vara dubbelt så mycket som de övriga dagarna.”

⁶ Mose och Aron meddelade israeliterna: ”I kväll ska ni inse att det var Herren som förde er ut ur Egypten, ⁷ och i morgon ska ni få se Herrens härlighet, för han har hört hur ni klagar på honom. Det är honom ni klagar på, för vilka är vi att ni skulle klaga på oss?” ⁸ Mose sa vidare: ”Herren ska ge er kött att äta i kväll, och imorgon ska ni få bröd. Han har hört hur ni knotar mot honom. Vi är ingenting, och det är inte mot oss ni knotar utan mot Herren.”

⁹ Sedan sa Mose till Aron: ”Säg till hela Israels folk att komma fram inför Herren, eftersom han har hört deras klagan.” ¹⁰ Aron talade sedan till israeliternas menighet och när de vände sig mot öknen, uppenbarade sig Herrens härlighet i molnet.

¹¹ Herren talade till Mose: ¹² ”Jag har hört israeliternas klagan. Säg till dem: ’I skymningen ikväll ska ni få kött och imorgon ska ni mättas med bröd och då ska ni förstå att jag är Herren, er Gud.’ ”

¹³ Den kvällen kom en stor mängd vaktlar och täckte hela lägret och på morgonen låg det dagg runt omkring lägerplatsen. ¹⁴ När daggen lite senare försvann, lämnade den kvar något tunt, frasigt^[a], som liknade rimfrost på marken. ¹⁵ När israeliterna såg detta, frågade de varandra: ”Vad är det här?” De visste inte vad det var.

Mose svarade: ”Det är den mat som Herren har gett er att äta. ¹⁶ Herren har befallt att var och en ska samla in så mycket han behöver för sitt hushåll, ett omermått^[b] per person.”

¹⁷ Israeliterna gjorde så. Några samlade mer, andra samlade mindre. ¹⁸ Och när de mätte upp vad de samlat i sina mått, hade de som samlat mycket inte för mycket, och de som hade samlat litet hade inte för lite. Alla hade samlat så mycket som de behövde.

¹⁹ Och Mose sa till folket: ”Lämna ingenting kvar till i morgon!” ²⁰ Men det fanns sådana som inte ville lyssna till Mose utan lämnade lite kvar till morgonen därpå. Men då var det fullt av mask och luktade illa och Mose blev arg på dem. ²¹ Så samlade de mat varje morgon, var och en efter sitt behov, och när solen steg allt högre smälte det bort. ²² På sjätte dagen samlade de dubbelt så mycket som vanligt, två omermått till var och en. Ledarna bland folket gick då till Mose och rapporterade detta.

²³ Då talade han om för dem: ”Det är precis vad Herren har sagt. ’Morgondagen är en vilodag, en Herrens heliga sabbat^[c]. Baka och koka så mycket ni vill idag, och spara det som blir över till imorgon.’ ”

²⁴ De sparade mat till nästa morgon, som Mose hade sagt, och då luktade den inte illa och det fanns ingen mask i den. ²⁵ Och Mose sa: ”Detta är er mat för idag, för detta är Herrens sabbat, och det kommer inte att finnas någon mat alls ute på marken. ²⁶ Samla alltså mat under sex dagar. Den sjunde dagen är sabbat, och då kommer det inte att finnas någon mat där ute.”

²⁷ Några gick ändå ut på sabbaten för att samla mat men de fann ingen. ²⁸ Då sa Herren till Mose: ”Hur länge tänker ni vägra att lyda mina bud och befallningar? ²⁹ Se, Herren har gett er sabbaten. Därför ger han er på sjätte dagen mat för två dagar. Stanna nu kvar hemma i stillhet och gå inte ut på den sjunde dagen.” ³⁰ Efter det höll folket sabbatsvila den sjunde dagen.

³¹ Israeliterna kallade maten manna^[d]. Mannat var vitt som korianderfrö och smakade som bröd med honung.

³² Mose sa: ”Herren har befallt: ’Ta och bevara en omer manna, så att kommande generationer får se det bröd som jag försåg er med i öknen när jag förde er ut ur Egypten.’ ”

³³ Därför sa han till Aron att skaffa ett kärl och hälla upp ett omermått manna i det och placera det inför Herren för att förvaras åt kommande generationer. ³⁴ Aron gjorde som Herren hade befallt Mose. Han ställde kärlet inför förbundstecknet^[e] för att förvaras där.

³⁵ Under fyrtio år åt israeliterna manna, ända tills de kom in i Kanaans land, som var bebott; de åt manna tills de kom till gränsen till Kanaan. ³⁶ En omer är en tiondels efa.^[f]

² Då började folket klaga på Mose och krävde: ”Ge oss vatten!” Mose frågade: ”Varför anklagar ni mig? Tänker ni sätta Herren på prov igen?”

³ Men plågade av sin törst fortsatte de att klaga mot Mose: ”Varför förde du oss ut ur Egypten, så att vi skulle behöva dö här med våra barn och vår boskap?”

⁴ Då ropade Mose till Herren: ”Vad ska jag göra med detta folk? De är färdiga att stena mig.” ⁵ Herren sa till Mose: ”Ta med dig några av de äldste i Israel och gå framför folket. Ta också med dig den stav du hade när du slog på Nilen. ⁶ Jag ska stå framför dig där på klippan vid berget Horeb^[a]. Slå på klippan med din stav, så ska vatten komma fram ur den. Då ska folket få att dricka.” Mose gjorde så inför de äldste i Israel. ⁷ Han kallade platsen Massa och Meriva^[b] för det var där israeliterna klagade på Mose och prövade Herren genom att säga: ”Är Herren mitt ibland oss eller inte?”

Seger över amalekiterna

⁸ Vid Refidim kom amalekiterna och anföll Israel. ⁹ Mose beordrade då Josua att kalla samman en grupp män till strid mot amalekiterna och sa: ”Imorgon kommer jag att stå på bergets topp med Guds stav i min hand.”

¹⁰ Josua gjorde som Mose hade sagt och gick alltså ut för att strida mot amalekiterna. Mose, Aron och Hur gick upp på berget. ¹¹ Så länge Mose orkade hålla upp sina händer hade Israel övertaget, men när han lät händerna sjunka ryckte amalekiterna fram. ¹² Mose blev trött i armarna, så de hämtade en sten som han kunde sitta på och sedan stod Aron och Hur på var sin sida om honom och höll upp hans armar ända till solnedgången. ¹³ Josua och hans män besegrade amalekiterna med svärdet.

¹⁴ Herren sa till Mose: ”Skriv ner det här på en tavla, så att man alltid kan minnas det. Läs upp det för Josua, för jag ska utplåna Amaleks minne från jorden.” ¹⁵ Då byggde Mose ett altare där och kallade det ”Herren är mitt banér”.

¹⁶ Han sa: ”En hand har lyfts mot Herrens tron!^[c] Herren ska strida mot Amalek, från generation till generation.”

Gud sänder eld över folket

11 Folket började snart klaga över alla svårigheter och Herren hörde dem. Han blev vred på dem och sände en Herrens eld och utplånade delar av lägrets ytterområden. ² Då ropade de till Mose om hjälp och när han bad till Herren för dem upphörde elden. ³ Efter detta blev platsen kallad Tavera^[a] eftersom Herrens eld hade brunnit bland dem.

Folket klagar och Gud ger dem kött

⁴ Då började hopen av löst folk bland dem att längta efter det goda som fanns i Egypten. Också bland Israels folk började man klaga: ”Om vi ändå hade lite kött att äta! ⁵ Tänk om vi hade lite av den goda fisk som vi fick i Egypten så mycket vi önskade och gurkor och meloner, purjolök, rödlök och vitlök! ⁶ Vi tappar matlusten av att inte se annat än manna varenda dag!”

⁷ Mannat liknade korianderfrö och påminde om harts. ⁸ Folket samlade det från marken och malde det till mjöl eller krossade det i mortlar. Sedan kokade de det eller gräddade kakor av det och det smakade som om det var tillagat med olivolja. ⁹ Mannat föll om natten samtidigt med daggen.

¹⁰ Mose hörde hur familjerna stod i sina tältöppningar och grät. Herrens vrede blev allt större och Mose blev själv mycket illa till mods.

¹¹ Då sa Mose till Herren: ”Varför har du gjort så här illa mot din tjänare? Varför ser du på mig med så lite välvilja att du har lagt bördan av hela detta folk på mig? ¹² Inte är de väl mina barn? Inte är det väl jag som är far till dem? Varför har du låtit mig bli som en dadda för dem tills vi kommer till det land du lovade deras förfäder? ¹³ Var ska jag kunna få tag i kött åt alla dessa människor? De gråter ju och säger till mig: ’Ge oss kött!’ ¹⁴ Jag kan inte själv bära allt detta! Bördan är alltför tung! ¹⁵ Om du tänker behandla mig på det sättet, så visa mig välvilja och ta mitt liv nu på fläcken! Det skulle vara barmhärtigare! Låt mig få slippa det här eländet!”

¹⁶ Då sa Herren till Mose: ”Kalla samman sjuttio av Israels äldste, män som du känner som folkets ledare och tillsyningsmän, och för fram dem inför mig vid uppenbarelsetältet, så att de står där tillsammans med dig. ¹⁷ Jag ska komma ner och tala med dig där, och jag ska ta av den Ande som är över dig och låta den komma också över dem. De ska dela bördan av folket med dig, så att inte du ensam behöver ha hela ansvaret.

¹⁸ Säg också till folket att helga sig, för i morgon ska de få kött att äta. Säg till dem: ’Herren har hört er gråt över att ni inte har kött att äta och er klagan över allt som ni varit tvungna att lämna bakom er i Egypten. Han tänker ge er kött. Ni ska äta det, ¹⁹ inte bara en eller två dagar eller fem eller tio eller ens tjugo! ²⁰ I en hel månad ska ni få kött tills ni får avsmak för det och spyr ut det genom näsan, för ni har förkastat Herren som finns här bland er och ni har gråtit av längtan efter Egypten.’ ”

²¹ Men Mose sa: ”Här finns det 600 000 män, och ändå har du lovat dem kött i en hel månad. ²² Om vi slaktade all vår boskap skulle det ändå inte räcka! Inte ens all fisk i havet är nog!”

²³ Då sa Herren till Mose: ”När skulle Herren ha blivit så maktlös? Nu ska du få se om mitt ord är sant eller inte!”

²⁴ Mose gick ut och berättade för folket vad Herren hade sagt. Han samlade sjuttio män av Israels äldste runt tältet. ²⁵ Herren kom ner i molnet och talade med Mose, och han tog av den Ande som var över Mose och lät den komma över de sjuttio. När Anden kom över dem profeterade de, men det hände bara vid det tillfället.

²⁶ Men två av de sjuttio, Eldad och Medad, hade blivit kvar i lägret, och Anden kom också över dem. De hörde till de utvalda men hade inte gått till tältet. Nu profeterade de där de stod. ²⁷ En ung man sprang till Mose och berättade att Eldad och Medad profeterade i lägret. ²⁸ Då sa Josua, Nuns son, Moses medhjälpare sedan sin ungdom: ”Du, min herre, måste försöka få dem att sluta!”

²⁹ Men Mose svarade: ”Är du avundsjuk för min skull? Jag önskar att allt Herrens folk var profeter och att Herren kunde sända sin Ande över dem alla!”

³⁰ Därefter återvände Mose och de äldste till lägret.

³¹ Sedan sände Herren en vind som förde med sig vaktlar in från havet till lägret och en dagsresa runt omkring det. De flög en meter ovanför marken. ³² Folket fångade dem och slaktade dem hela den dagen och natten och även följande dag. Ingen samlade in mindre än ett par – tre tusen liter^[b] och det låg vaktlar överallt. ³³ Men när folket satte tänderna i köttet, hann de knappt börja tugga förrän Herrens vrede upptändes mot dem och många dog i svåra plågor. ³⁴ Platsen kom att kallas Kivrot Hattaava^[c], därför att det var där de människor begravdes som haft begär efter kött. ³⁵ Folket bröt upp från Kivrot Hattaava och vandrade vidare till Haserot där de stannade en tid.

Moses ledarskap ifrågasätts

Uppror i lägret

16 Korach, son till Jishar, son till Kehat, son till Levi, och några män från Rubens stam, Datan och Aviram, Eliavs söner, och On, Pelets son, ² intalade folket att göra uppror mot Mose. På deras sida stod 250 ansedda förtroendevalda ledare.

³ De gick till Mose och Aron och sa: ”Nu har ni gått för långt! Alla i menigheten är heliga och Herren är med oss allihop. Vad har ni för rättighet att framhålla er själva som förmer än Herrens församling?”

⁴ När Mose hörde detta, föll han ner på marken med ansiktet mot jorden ⁵ och sedan sa han till Korach och dem som var med honom: ”I morgon ska Herren visa vem som är hans, vem som är helig och vem som han låter komma nära honom. Den som han väljer får komma nära honom. ⁶ Så här ska ni göra: Du Korach och de andra som är med dig, ska ta rökelsekar ⁷ och tända dem i morgon. Lägg rökelse i dem inför Herren och den som Herren har utvalt, är den helige. Det är ni leviter som har gått för långt!”

⁸ Sedan sa Mose till Korach: ”Hör på, ni leviter! ⁹ Är det inte tillräckligt att Israels Gud har utvalt er leviter bland alla andra i Israel och att han låter er komma så nära sig när ni tjänar honom i hans boning och står framför menigheten och tjänar dem? ¹⁰ Du och dina levitiska bröder har ju fått komma nära honom, men nu vill ni alltså göra anspråk på att få vara präster också! ¹¹ Det är mot Herren du och de dina har sammansvurit er. Och vem är egentligen Aron att ni knotar mot honom?”

¹² Därefter kallade Mose till sig Datan och Aviram, Eliavs söner, men de vägrade att komma.

¹³ ”Är det inte illa nog att du ledde oss bort från ett land som flyter av mjölk och honung för att döda oss här i öknen?” sa de. ”Nu tänker du göra dig till herre över oss också! ¹⁴ Dessutom har du inte lett oss in i ett land som flyter av mjölk och honung och inte heller gett oss åkrar eller vingårdar. Vill du förblinda de här människorna? Nej, vi kommer inte!”

¹⁵ Då blev Mose vred och sa till Herren: ”Ta inte emot deras offer! Jag har inte stulit så mycket som en åsna från dem och har inte gjort dem något ont.”

¹⁶ Och till Korach sa han: ”I morgon ska du med de dina och Aron ställa er här inför Herren. ¹⁷ Ni ska ha med er var sitt rökelsekar med rökelse, sammanlagt 250 stycken. Du och Aron ska också ha med era rökelsekar.”

¹⁸ De kom dit med sina rökelsekar, lade eld i dem och sedan rökelse på dem och stod vid ingången till uppenbarelsetältet tillsammans med Mose och Aron. ¹⁹ När Korach hade samlat hela menigheten mitt emot dem vid ingången till uppenbarelsetältet, visade sig Herrens härlighet för dem alla ²⁰ och Herren sa till Mose och Aron: ²¹ ”Gå bort från denna menighet så att jag kan döda dem omedelbart!”

²² Men Mose och Aron kastade sig ner på marken och sa: ”Gud, du som är Gud över hela mänsklighetens ande, måste du låta din vrede gå ut över hela menigheten bara för att en man syndar?”

Guds straff för upproret

²³ Då sa Herren till Mose: ²⁴ ”Säg till folket att hålla sig borta från Korachs, Datans och Avirams tält!”

²⁵ Mose gick då bort till Datans och Avirams tält, följd av Israels äldste. ²⁶ ”Akta er!” ropade han till menigheten. ”Var inte i närheten av dessa gudlösa mäns tält och rör ingenting som är deras, så att ni inte förgås tillsammans med dem för alla deras synders skull.”

²⁷ Alla drog sig då undan från Korachs, Datans och Avirams tält, medan Datan och Aviram kom ut och ställde sig vid ingången till sina tält tillsammans med hustrur och barn.

²⁸ Och Mose sa: ”Genom det här ska ni förstå att det är Herren som har sänt mig att utföra allt det jag gjort och att jag inte har gjort det av mig själv. ²⁹ Om de här människorna dör en naturlig död och delar alla människors erfarenhet, då har inte Herren sänt mig. ³⁰ Men om Herren gör något nytt så att marken öppnar sig och slukar dem med allt de äger och har, så att de far ner levande till dödsriket, då ska ni veta att dessa män har föraktat Herren.”

³¹ Mose hann knappt tala till punkt, förrän marken plötsligt öppnades under dem ³² och jorden uppslukade dem tillsammans med deras familjer, allt Korachs folk och deras tillhörigheter. ³³ De for levande ner i dödsriket med allt de ägde, marken slöt sig sedan över dem och de var borta från menigheten. ³⁴ Alla israeliterna i deras närhet flydde när de skrek: ”Vi kommer att uppslukas av jorden!” ³⁵ Eld kom då ner från Herren och förtärde de 250 män som offrade rökelse.

³⁶ Herren sa till Mose: ³⁷ ”Säg till Elasar, prästen Arons son, att ta vara på rökelsekaren ur askan, för de är heliga. De glödande kolen ska han strö längre bort. ³⁸ Av rökelsekaren som tillhörde dessa syndare som miste sitt liv ska han hamra ut metallen till plåtar och täcka altaret med dem. Rökelsekaren var heliga därför att de använts inför Herren och altarplåtarna ska finnas där som en varning för Israels folk.”

³⁹ Prästen Elasar tog då de 250 rökelsekaren av koppar som burits fram av dem som nu förbränts och hamrade ut dem till plåtar att täcka altaret med. ⁴⁰ Detta skulle vara en påminnelse för Israels folk om att ingen obehörig, ingen som inte var ättling till Aron, fick komma inför Herren och bränna rökelse, för då kunde det som hände med Korach och hans anhängare hända honom. Allt detta gjorde Elasar som Herren befallt genom Mose.

⁴¹ Men redan följande morgon började folket anklaga Mose och Aron igen och ropa: ”Ni har dödat Herrens folk!”

⁴² Snart hade menigheten samlats mot Mose och Aron och medan de stod där och såg upp mot uppenbarelsetältet, täcktes det av molnet med Herrens härlighet som visade sig. ⁴³ Då kom Mose och Aron och ställde sig framför uppenbarelsetältet ⁴⁴ och Herren sa till Mose: ⁴⁵ ”Skynda dig bort från denna menighet så att jag omedelbart kan döda dem!” Men Mose och Aron föll ner på marken inför Herren.

⁴⁶ ”Ta ditt rökelsekar och lägg eld från altaret i det”, sa Mose därefter till Aron. ”Lägg på rökelse och bär det omedelbart ut bland folket för att försona det. Herrens vrede har kommit lös och hemsökelsen har redan börjat.”

⁴⁷ Aron gjorde som Mose hade sagt till honom och sprang ut bland folket. Hemsökelsen hade redan börjat härja. Han lade på rökelse och skaffade försoning för dem alla ⁴⁸ och medan han stod där mitt bland levande och döda, upphörde hemsökelsen. ⁴⁹ Men då hade redan 14 700 människor hunnit dö, förutom dem som dött tillsammans med Korach.

⁵⁰ När hemsökelsen hade upphört helt, återvände Aron till Mose vid ingången till tältet.

⁵ och började protestera mot Gud och Mose. ”Varför har ni lett oss ut ur Egypten så att vi måste dö här i öknen?” gnällde de. ”Här finns ju ingenting att äta och ingenting att dricka, och vi avskyr denna smaklösa mat!”