Add parallel Print Page Options

Allt förstfött tillhör Herren

1-2 Herren sa till Mose: Avskilj Israels alla förstfödda söner åt mig, och varje förstfött djur av hankön!

Då sa Mose till folket: Det här är en dag som ni alltid ska fira, den dag då ni lämnade Egypten och blev fria från slaveriet. Det var ju genom märkliga under som Herren ledde er ut därifrån. Kom nu ihåg att ni inte får äta bröd som är jäst när ni firar högtiden. Ni får inte ens ha jäst i era hem.

4-5 Det är alltså på den här dagen, i april varje år, som ni ska fira minnet av ert uttåg. Det ska ni göra när Herren har låtit er komma in i kananeernas, hetiternas, amoreernas, hiveernas och jebuseernas land, det land som han lovade era förfäder och som 'flyter av mjölk och honung'.

6-7 Under sju dagar ska ni äta ojäst bröd, och det får inte heller finnas någon jäst i era hem eller någon annanstans inom landets gränser. På den sjunde dagen ska det sedan hållas en stor fest.

Under dessa högtidsdagar varje år ska ni berätta för era barn att det är minnet av vad Herren gjorde för er när ni lämnade Egypten som ni firar.

Denna årliga högtidsvecka ska påminna er om att ni är hans eget folk, precis som om han hade satt sitt märke på er hand och panna, så att hans lag alltid ska vara på era läppar, för med stark hand har Herren fört er ut ur Egypten.

10 Fira alltså denna högtid varje år i april.

11 Och när ni kommer in i landet som Herren lovade era förfäder för länge sedan, det land där kananeerna nu bor,

12 ska alla förstfödda söner och allt förstfött bland boskapen tillhöra Herren, och ni ska ge dem åt honom.

13 En förstfödd åsna kan man köpa tillbaka från Herren med ett får eller en killing, men om ni inte vill friköpa den ska åsnan dödas. Era förstfödda söner måste ni däremot friköpa.

14 När era barn i framtiden frågar: 'Vad betyder allt det här?

15 Farao ville inte släppa oss, och därför dödade Herren allt förstfött i hela Egypten, både bland människor och djur. Det är därför vi nu överlämnar allt förstfött av hankön till Herren. Men de äldsta sönerna köper vi alltid tillbaka.'

16 Än en gång säger jag att denna högtid ska visa er att ni är Guds folk, precis som om han hade satt sitt märke på era pannor. Det är en påminnelse om att Herren genom sin makt ledde oss ut ur Egypten.

Molnet och elden

17-18 När Farao slutligen släppte folket förde Gud dem inte genom filisteernas land, trots att detta hade varit genaste vägen från Egypten till det utlovade landet. Anledningen var att Gud tänkte att folket skulle förlora modet, om de måste föra krig för att ta sig fram. De kunde ju ångra sig och vilja vända tillbaka. Gud ledde dem därför en annan väg, som gick genom öknen utmed Röda havet.

19 Mose tog med sig Josefs ben. Josef hade fått folket att genom en ed lova att göra detta den dag Gud ledde folket ut ur Egypten. Han var nämligen övertygad om att den dagen skulle komma.

20 När de lämnat Suckot slog de läger i Etam, just där öknen började.

21 Herren ledde dem med en molnpelare om dagen och med en eldpelare om natten. På så sätt kunde de vandra både dag och natt,

22 och de förlorade aldrig molnet eller elden ur sikte.

13 Och HERREN talade till Mose och sade:

»Helga åt mig allt förstfött, allt hos Israels barn, som öppnar moderlivet, evad det är människor eller boskap; mig tillhör det.

Och Mose sade till folket: »Kommen ihåg denna dag, på vilken I haven dragit ut ur Egypten, ur träldomshuset; ty med stark hand har HERREN fört eder ut därifrån. Fördenskull må intet syrat ätas.

På denna dag i månaden Abib dragen I nu ut.

Och när HERREN låter dig komma in i kananéernas, hetiternas, amoréernas, hivéernas och jebuséernas land, som han med ed har lovat dina fäder att giva dig, ett land som flyter av mjölk och honung, då skall du hålla denna gudstjänst i denna månad:

I sju dagar skall du äta osyrat bröd, och på sjunde dagen skall hållas en HERRENS högtid.

Under de sju dagarna skall man äta osyrat bröd; intet syrat skall man se hos dig, ej heller skall man se någon surdeg hos dig, i hela ditt land.

Och du skall på den dagen berätta för din son och säga: 'Sådant gör jag av tacksamhet för vad HERREN gjorde med mig, när jag drog ut ur Egypten.'

Och det skall vara för dig såsom ett tecken på din hand och såsom ett påminnelsemärke på din panna, för att HERRENS lag må vara i din mun; ty med stark hand har HERREN fört dig ut ur Egypten.

10 Och denna stadga skall du hålla på bestämd tid, år efter år.

11 Och när HERREN låter dig komma in i kananéernas land, såsom han med ed har lovat dig och dina fäder, och giver det åt dig,

12 då skall du överlämna åt HERREN allt det som öppnar moderlivet. Allt som öppnar moderlivet av det som födes bland din boskap skall, om det är hankön, höra HERREN till.

13 Men allt bland åsnor som öppnar moderlivet skall du lösa med ett får, och om du icke vill lösa det, skall du krossa nacken på det. Och allt förstfött av människa bland dina söner skall du lösa.

14 Och när din son i framtiden frågar dig: 'Vad betyder detta?', skall du svara honom så: 'Med stark hand har HERREN fört oss ut ur Egypten, ur träldomshuset;

15 ty då Farao i sin hårdnackenhet icke ville släppa oss, dräpte HERREN allt förstfött i Egyptens land, det förstfödda såväl ibland människor som ibland boskap. Därför offrar jag åt HERREN allt som öppnar moderlivet och är hankön, och allt förstfött bland mina söner löser jag.'

16 Och det skall vara såsom ett tecken på din hand och såsom ett märke på din panna; ty med stark hand har HERREN fört oss ut ur Egypten.»

17 När Farao nu hade släppt folket, förde Gud dem icke på den väg som gick igenom filistéernas land, fastän denna var den genaste; ty Gud tänkte att folket, när det fick se krig hota, kunde ångra sig och vända tillbaka till Egypten;

18 därför lät Gud folket taga en omväg genom öknen åt Röda havet till. Och Israels barn drogo väpnade upp ur Egyptens land.

19 Och Mose tog med sig Josefs ben; ty denne hade tagit en ed av Israels barn och sagt: »När Gud ser till eder, fören då mina ben härifrån med eder.»

20 Så bröto de upp från Suckot och lägrade sig i Etam, där öknen begynte.

21 Och HERREN gick framför dem, om dagen i en molnstod, för att leda dem på vägen, och om natten i en eldstod, för att lysa dem; så kunde de tåga både dag och natt.

22 Molnstoden upphörde icke om dagen att gå framför folket, ej heller eldstoden om natten.

Consagración de los primogénitos

13 Entonces el Señor habló a Moisés y le dijo: «Conságrame[a] todo primogénito. El primer nacido[b] de toda matriz entre los israelitas, tanto de hombre como de animal, me pertenece(A)».

Y Moisés dijo al pueblo: «Acuérdense de este día en que salieron de Egipto(B), de la casa de esclavitud[c], pues el Señor los ha sacado de este lugar con mano poderosa[d](C). No comerán en él nada leudado(D). Van a salir hoy, en el mes de Abib(E). Y será que cuando el Señor te lleve a la tierra del cananeo, del hitita, del amorreo, del heveo y del jebuseo, la cual juró a tus padres que te daría(F), tierra que mana leche y miel(G), celebrarás esta ceremonia[e](H) en este mes. Por siete días comerás pan sin levadura, y en el séptimo día habrá fiesta solemne al Señor(I). Se comerá pan sin levadura durante los siete días. Nada leudado se verá contigo[f](J), ni levadura alguna se verá en todo tu territorio.

»Lo harás saber a tu hijo en aquel día, diciendo: “Esto es con motivo de lo que el Señor hizo por mí cuando salí de Egipto(K)”. Y te será como una señal en tu mano, y como un recordatorio en tu frente[g], para que la ley del Señor esté en tu boca(L). Porque con mano fuerte te sacó el Señor de Egipto(M). 10 Guardarás, pues, esta ordenanza a su debido tiempo de año en año[h](N).

11 »Y cuando el Señor te lleve a la tierra del cananeo, como te juró a ti y a tus padres, y te la dé(O), 12 dedicarás[i] al Señor todo primer nacido[j] de la matriz. También todo primer nacido[k] del ganado que poseas. Los machos pertenecen al Señor(P). 13 Pero todo primer nacido de asno, lo redimirás con un cordero; pero si no lo redimes, quebrarás su cuello. Todo primogénito de hombre de entre tus hijos, lo redimirás(Q).

14 »Y cuando tu hijo te pregunte el día de mañana: “¿Qué es esto(R)?”, le dirás: “Con mano fuerte nos sacó el Señor de Egipto, de la casa de servidumbre[l](S). 15 Y aconteció que cuando Faraón se obstinó en no dejarnos ir, el Señor mató a todo primogénito en la tierra de Egipto, desde el primogénito del hombre hasta el primogénito de los animales(T). Por esta causa yo sacrifico al Señor los machos, todo[m] primer nacido de la matriz, pero redimo a todo primogénito de mis hijos”. 16 Será, pues, como una señal en tu mano y como insignias[n] entre tus ojos. Porque con mano fuerte nos sacó el Señor de Egipto(U)».

Dios guía a su pueblo

17 Cuando Faraón dejó ir al pueblo, Dios no los guió por el camino de la tierra de los filisteos, aunque estaba cerca, porque dijo Dios: «No sea que el pueblo se arrepienta cuando vea guerra y se vuelva a Egipto(V)». 18 Dios, pues, hizo que el pueblo diera un rodeo por el camino del desierto, hacia el mar Rojo[o]. En orden de batalla subieron los israelitas de la tierra de Egipto(W).

19 Moisés tomó consigo los huesos de José, pues este había hecho jurar solemnemente a los israelitas y dijo: «Ciertamente Dios los visitará, y entonces se llevarán de aquí mis huesos con ustedes(X)». 20 Y salieron de Sucot y acamparon en Etam, al borde del desierto(Y).

21 El Señor iba delante de ellos, de día en una columna de nube para guiarlos por el camino, y de noche en una columna de fuego para alumbrarlos, a fin de que anduvieran de día y de noche(Z). 22 No quitó[p] de delante del pueblo la columna de nube durante el día, ni la columna de fuego durante la noche(AA).

Footnotes

  1. 13:2 Lit. Santifícame.
  2. 13:2 Lit. la abertura.
  3. 13:3 Lit. esclavos.
  4. 13:3 Lit. fuerza de mano; y así en los vers. 14 y 16.
  5. 13:5 Lit. servirás este servicio.
  6. 13:7 Lit. para ti.
  7. 13:9 Lit. entre tus ojos.
  8. 13:10 Lit. de días en días.
  9. 13:12 Lit. harás que pase.
  10. 13:12 Lit. toda abertura, y así en el resto del cap.
  11. 13:12 Lit. todo nacido de la abertura.
  12. 13:14 Lit. esclavos.
  13. 13:15 Lit. el.
  14. 13:16 O frontales.
  15. 13:18 Lit. mar de Cañas.
  16. 13:22 O No se apartó.

Consecration of the Firstborn

13 The Lord said to Moses, “Consecrate to me every firstborn male.(A) The first offspring of every womb among the Israelites belongs to me, whether human or animal.”

Then Moses said to the people, “Commemorate this day, the day you came out of Egypt,(B) out of the land of slavery, because the Lord brought you out of it with a mighty hand.(C) Eat nothing containing yeast.(D) Today, in the month of Aviv,(E) you are leaving. When the Lord brings you into the land of the Canaanites,(F) Hittites, Amorites, Hivites and Jebusites(G)—the land he swore to your ancestors to give you, a land flowing with milk and honey(H)—you are to observe this ceremony(I) in this month: For seven days eat bread made without yeast and on the seventh day hold a festival(J) to the Lord. Eat unleavened bread during those seven days; nothing with yeast in it is to be seen among you, nor shall any yeast be seen anywhere within your borders. On that day tell your son,(K) ‘I do this because of what the Lord did for me when I came out of Egypt.’ This observance will be for you like a sign on your hand(L) and a reminder on your forehead(M) that this law of the Lord is to be on your lips. For the Lord brought you out of Egypt with his mighty hand.(N) 10 You must keep this ordinance(O) at the appointed time(P) year after year.

11 “After the Lord brings you into the land of the Canaanites(Q) and gives it to you, as he promised on oath(R) to you and your ancestors,(S) 12 you are to give over to the Lord the first offspring of every womb. All the firstborn males of your livestock belong to the Lord.(T) 13 Redeem with a lamb every firstborn donkey,(U) but if you do not redeem it, break its neck.(V) Redeem(W) every firstborn among your sons.(X)

14 “In days to come, when your son(Y) asks you, ‘What does this mean?’ say to him, ‘With a mighty hand the Lord brought us out of Egypt, out of the land of slavery.(Z) 15 When Pharaoh stubbornly refused to let us go, the Lord killed the firstborn of both people and animals in Egypt. This is why I sacrifice to the Lord the first male offspring of every womb and redeem each of my firstborn sons.’(AA) 16 And it will be like a sign on your hand and a symbol on your forehead(AB) that the Lord brought us out of Egypt with his mighty hand.”

Crossing the Sea

17 When Pharaoh let the people go, God did not lead them on the road through the Philistine country, though that was shorter. For God said, “If they face war, they might change their minds and return to Egypt.”(AC) 18 So God led(AD) the people around by the desert road toward the Red Sea.[a] The Israelites went up out of Egypt ready for battle.(AE)

19 Moses took the bones of Joseph(AF) with him because Joseph had made the Israelites swear an oath. He had said, “God will surely come to your aid, and then you must carry my bones up with you from this place.”[b](AG)

20 After leaving Sukkoth(AH) they camped at Etham on the edge of the desert.(AI) 21 By day the Lord went ahead(AJ) of them in a pillar of cloud(AK) to guide them on their way and by night in a pillar of fire to give them light, so that they could travel by day or night. 22 Neither the pillar of cloud by day nor the pillar of fire by night left(AL) its place in front of the people.

Footnotes

  1. Exodus 13:18 Or the Sea of Reeds
  2. Exodus 13:19 See Gen. 50:25.