2 Mosebok 33
Svenska Folkbibeln
Befallning om uppbrott från Horebs berg
33 Herren sade till Mose: "Bryt upp och drag härifrån, du själv och folket som du har fört upp ur Egypten, till det land som jag med ed lovade åt Abraham, Isak och Jakob, då jag sade: Åt din avkomma skall jag ge det. 2 Jag skall sända en ängel framför dig och driva bort kananeerna, amoreerna, hetiterna, perisseerna, hiveerna och jebusiterna 3 och föra dig till ett land som flödar av mjölk och honung. Jag skall inte själv gå upp med dig. Eftersom du är ett hårdnackat folk kunde jag då förgöra dig under vägen." 4 När folket hörde detta stränga tal blev de sorgsna och ingen tog på sig sina smycken.
5 Och Herren sade till Mose: "Säg till Israels folk: Ni är ett hårdnackat folk. Om jag bara för ett ögonblick gick med dig skulle jag förgöra dig. Men lägg nu av dig dina smycken så skall jag besluta vad jag skall göra med dig." 6 Folket tog då av sig smyckena och var utan dem alltifrån vistelsen vid berget Horeb.
Uppenbarelsetältet
7 Mose tog tältet och slog upp det utanför lägret, långt ifrån lägret. Han kallade det uppenbarelsetältet. Var och en som ville rådfråga Herren måste gå ut till uppenbarelsetältet utanför lägret. 8 Så ofta Mose gick ut till tältet stod allt folket upp. Var och en ställde sig vid ingången till sitt tält och såg efter Mose till dess han hade kommit in i tältet. 9 Varje gång Mose kom in i tältet sänkte molnstoden sig och blev stående vid ingången till tältet, och Herren talade med Mose. 10 När allt folket såg molnstoden stå vid ingången till tältet reste sig alla och bugade sig till marken, var och en vid ingången till sitt tält. 11 Och Herren talade med Mose ansikte mot ansikte, som när en man talar med en annan. Sedan vände Mose tillbaka till lägret. Men hans tjänare Josua, Nuns son, som var en ung man, lämnade inte tältet.
Mose får se Herrens härlighet
12 Mose sade till Herren: "Se, du säger till mig: För detta folk dit upp! Men du har inte låtit mig veta vem du vill sända med mig fastän du har sagt: Jag känner dig vid namn och du har också funnit nåd för mina ögon. 13 Om jag alltså nu har funnit nåd för dina ögon, så låt mig få veta dina vägar och lära känna dig, så att jag må finna nåd för dina ögon. Och tänk på att detta folk är ditt folk." 14 Herren sade: "Jag skall själv gå med dig och låta dig få ro." 15 Han svarade: "Om du inte själv vill gå med, skall du inte alls låta oss dra upp härifrån. 16 Ty hur skulle man kunna veta att jag och ditt folk har funnit nåd för dina ögon, om inte därigenom att du går med oss, så att vi, jag och ditt folk, utmärks framför alla andra folk på jorden?" 17 Herren svarade Mose: "Det du har begärt skall jag också göra, ty du har funnit nåd för mina ögon och jag känner dig vid namn."
18 Mose sade: "Låt mig få se din härlighet." 19 Han svarade: "Jag skall låta all min godhet gå förbi framför dig och jag skall ropa ut namnet ' Herren ' inför dig. Jag skall vara nådig mot den jag vill vara nådig emot, och jag skall förbarma mig över den jag vill förbarma mig över. 20 Men mitt ansikte kan du inte få se, ty ingen människa kan se mig och leva." 21 Därefter sade Herren: "Se, här är en plats nära intill mig. Ställ dig där på klippan. 22 När min härlighet går förbi skall jag ställa dig i en klyfta i klippan och jag skall låta min hand vara över dig till dess jag har gått förbi. 23 Sedan skall jag ta bort min hand, och då skall du få se mig på ryggen. Men mitt ansikte kan ingen se."
2 Mosebok 33
Swedish New Living Bible (Nya Levande Bibeln)
Folket ångrar sig
33 Herren sa till Mose: Led nu detta folk som du förde ut ur Egypten till det land som jag en gång med ed lovade Abraham, Isak och Jakob att ge åt deras efterkommande.
2 Jag ska sända en ängel framför dig som ska fördriva kananeerna, amoreerna, hetiterna, perisseerna, hiveerna och jebuseerna.
3 Det är ett land som 'flyter av mjölk och honung'. Men själv ska jag inte följa med er, eftersom ni är ett sådant envist och motspänstigt folk, för jag skulle då hela tiden frestas att utplåna er.
4 När folket hörde dessa stränga ord, blev de bedrövade och tog av sig alla sina smycken.
5 Herren hade nämligen bett Mose att säga till dem: Ni är ett envist och motspänstigt folk. Om jag var tillsammans med er bara en liten stund, så skulle jag utplåna er. Ta nu av er alla era smycken, så ska jag sedan se på vad jag ska göra med er.
6 Från den stunden bar de inte längre några smycken.
Uppenbarelsetältet
7 Mose brukade slå upp ett tält som han kallade uppenbarelsetältet utanför lägret. Den som ville rådfråga Herren fick gå ut till tältet.
8 Varje gång Mose gick dit, ställde sig alla upp och iakttog honom från ingången till sina tält till dess han kommit fram.
9 När han gått in i tältet kom molnpelaren ner och stannade framför ingången. Där var den medan Herren talade med Mose.
10 När folket såg molnpelaren föll de ner och tillbad vid ingången till sina tält.
11 Inne i uppenbarelsetältet talade Herren ansikte mot ansikte med Mose, precis som man talar med en vän. Efteråt gick Mose tillbaka till lägret, men den unge mannen, Josua, Nuns son, som var hans tjänare, stannade kvar där.
Mose vill se Gud
12 Mose talade med Herren och sa till honom: Du har sagt till mig: 'Led detta folk till löfteslandet
13 Om det nu är så, visa mig då tydligt den väg du vill jag ska gå, så att jag kan förstå dig och vandra på det sätt du vill. Glöm inte bort att detta folk är ditt folk!
14 Herren svarade honom: Jag ska själv gå med dig och se till att du lyckas.
15 Mose hade nämligen sagt: Om inte du går med oss vill vi inte ta ett enda steg till.
16 Om du inte går med oss, vem ska då kunna veta att jag och mitt folk har funnit nåd inför dina ögon och att vi är annorlunda än alla andra folk på hela jorden?
17 Och Herren hade svarat Mose: Ja, jag ska verkligen göra vad du har bett mig om, för du har funnit nåd inför mig och är min vän.
18 Då bad Mose att få se Guds härlighet.
19 Herren svarade: Jag ska låta min skönhet gå förbi dig, och jag ska tala om för dig vad mitt namn 'Herren' betyder. Jag visar mig barmhärtig och nådig mot vem jag vill.
20 Men du kan inte få se mitt ansiktes härlighet, för en människa kan inte se mig och leva.
21 Men stå här på klippan bredvid mig.
22 När sedan min härlighet går förbi, ska jag ställa dig i en klyfta i klippan och övertäcka dig med min hand tills jag har gått förbi.
23 Sedan ska jag ta bort handen, och du ska få se mig på ryggen, men mitt ansikte får du inte se.
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln
Copyright © 1974, 1977, 1987, 1995, 2003, 2004 by Biblica