2 Kungaboken 3
Swedish New Living Bible (Nya Levande Bibeln)
Elisa förutsäger segern över Moab
3 Ahabs son Joram blev kung över Israel i Samaria under Josafats artonde regeringsår över Juda, och han regerade i tolv år.
2 Han var en mycket ond man, men inte så ogudaktig som sin far och mor, för han lät åtminstone riva ner den Baalspelare som hans far hade rest.
3 Men trots det höll han fast vid den stora synd som Nebats son Jerobeam hade begått och som hade förlett Israels folk till avgudadyrkan.
4 Kung Mesa i Moab och hans folk var fårfarmare. De hade försett Israel med 100.000 lamm och ull från 100.000 bockar,
5 men efter Ahabs död gjorde kungen i Moab uppror mot Israel.
6-8 Joram mönstrade då sin armé och skickade följande meddelande till Josafat, kungen i Juda:Moabs kung har gjort uppror mot mig. Vill du hjälpa mig att strida mot honom? Naturligtvis vill jag det, svarade Josafat. Mitt folk och mina hästar står till ditt förfogande. Hur har du planerat anfallet? Vi ska gå till anfall från Edoms öken, svarade Joram.
9 De båda arméerna, som så småningom förstärktes med trupper från Edom, gick en omväg genom öknen, som tog sju dagar i anspråk. Vattnet tog då slut för både soldaterna och djuren.
10 Vad ska vi ta oss till? utbrast Israels kung. Har Herren fört oss hit för att låta kungen i Moab besegra oss?
11 Men kung Josafat av Juda frågade: Finns det inte någon Herrens profet här ibland oss som vi kan rådfråga? Elisa är här, svarade en av officerarna i Israels armé. Han var ju Elias lärjunge.
12 Bra! Han är just den man vi behöver, sa Josafat.Kungarna i Israel, Juda och Edom gick alltså för att fråga Elisa till råds.
13 Jag vill inte ha med dig att göra! sa Elisa missnöjt till kung Joram. Du kan gå till dina föräldrars falska profeter!Nej, svarade kung Joram. Herren har fört oss ut hit för att bli besegrade av kungen i Moab!
14 Jag säger inför Gud att jag inte skulle bry mig om dig, om det inte vore för kung Josafats skull, svarade Elisa.
15 Nåväl, skaffa nu hit någon som spelar harpa!Och medan harpan spelade kom Herrens budskap till Elisa:
16 Herren befaller att det ska grävas diken här i dalen för att ta emot vattnet som han ska sända.
17 Ni ska inte se någon vind eller något regn, men den här dalen ska fyllas med vatten, så att det finns tillräckligt för er och alla djuren!
18 Det här är bara början, för Herren ska låta er segra över Moabs armé!
19 Ni ska inta varje befäst stad och varje viktig ort. Ni ska hugga ner varje gott träd, fylla igen alla deras brunnar och förstöra åkrarna med sten.
20 Dagen därpå, när det var dags för morgonoffret, inträffade undret! Vatten! Det kom strömmande från Edom, så att det snart fanns vatten överallt.
21 Under tiden fick folket i Moab höra talas om de tre arméerna som kom marscherande mot dem. Då mobiliserade de alla stridsdugliga män, både unga och gamla, och ställde upp utmed gränsen.
22 Men tidigt följande morgon när solen gick upp och lyste på vattnet, såg det rött ut, som om det varit blod!
23 Det är blod! utropade de. De tre arméerna har råkat i strid och dödat varandra! Nu går vi ut och tar bytet!
24 Men när de kom fram till Israels läger, rusade Israels soldater ut och började döda dem, så att Moabs armé måste fly. Och Israels armé drog in i Moabs land och plundrade vilt.
25 De förstörde städerna och fyllde åkrarna med sten. De fyllde också igen brunnarna och fällde fruktträden. Till slut var det bara fästningen Kir-Hareset kvar att erövra, men också den föll när de gick till anfall.
26 När kungen i Moab såg att han förlorat slaget, anförde han 700 av sina svärdbeväpnade män i ett sista desperat försök att slå sig igenom till kungen i Edom, men han misslyckades.
27 Då hämtade han sin äldste son, som skulle ärva hans tron och ämbete, men till den israeliska arméns förskräckelse dödade kungen sin son och offrade honom som ett brännoffer på muren. Israeliterna avbröt då striden och vände med avsky tillbaka till sitt eget land.
2 Kungaboken 3
Svenska 1917
3 Joram, Ahabs son, blev konung över Israel i Samaria i Josafats, Juda konungs, adertonde regeringsår, och han regerade i tolv år.
2 Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon; dock icke såsom hans fader och moder, ty han skaffade bort den Baalsstod som hans fader hade låtit göra.
3 Dock höll han fast vid de Jerobeams, Nebats sons, synder genom vilka denne hade kommit Israel att synda; från dessa avstod han icke.
4 Mesa, konungen i Moab, som ägde mycken boskap, hade i skatt till konungen i Israel erlagt hundra tusen lamm och ull av hundra tusen vädurar.
5 Men när Ahab var död, avföll konungen i Moab från konungen i Israel.
6 Då drog konung Joram ut från Samaria och mönstrade hela Israel.
7 Därefter sände han åstad bud till Josafat, konungen i Juda, och lät säga honom: »Konungen i Moab har avfallit från mig. Vill du draga med mig för att strida mot Moab?» Han svarade: »Ja, jag vill draga ditupp -- jag såsom du, mitt folk såsom ditt folk, mina hästar såsom dina hästar!»
8 Och han frågade: »Vilken väg skola vi draga ditupp?» Han svarade »Vägen genom Edoms öken.»
9 Så drogo då konungen i Israel konungen i Juda och konungen i Edom åstad; men när de hade färdats sju dagsresor, fanns intet vatten för hären och för djuren som de hade med sig.
10 Då sade Israels konung: »Ack att HERREN skulle kalla tillhopa dessa tre konungar för att giva dem i Moabs hand!»
11 Men Josafat sade: »Finnes här ingen HERRENS profet, så att vi kunna fråga HERREN genom honom?» Då svarade en av Israels konungs tjänare och sade: »Elisa, Safats son, finnes här, han som plägade gjuta vatten på Elias händer.»
12 Josafat sade: »Hos honom är HERRENS ord.» Israels konung och Josafat och Edoms konung gingo då ned till honom.
13 Men Elisa sade till Israels konung: »Vad har du med mig att göra? Gå du till din faders profeter och till din moders profeter.» Israels konung svarade honom: »Bort det, att HERREN skulle hava kallat tillhopa dessa tre konungar för att giva dem i Moabs hand!»
14 Då sade Elisa: »Så sant HERREN Sebaot lever, han vilkens tjänare jag är: om jag icke hade undseende för Josafat, Juda konung, så skulle jag icke akta på dig eller se till dig.
15 Men hämten nu hit åt mig en harpospelare.» Så ofta harpospelaren spelade, kom nämligen HERRENS hand över honom.
16 Och han sade: »Så säger HERREN: Gräven i denna dal grop vid grop.
17 Ty så säger HERREN: I skolen icke märka någon vind, ej heller se något regn, men likväl skall denna dal bliva full med vatten, så att både I själva skolen hava att dricka och eder boskap och edra övriga djur.
18 Dock anser HERREN icke ens detta vara nog, utan han vill ock giva Moab i eder hand.
19 Och I skolen intaga alla befästa städer och alla andra ansenliga städer, I skolen fälla alla nyttiga träd och kasta igen alla vattenkällor, och alla bördiga åkerstycken skolen I fördärva med stenar.»
20 Och se, om morgonen, vid den tid då spisoffret frambäres, strömmade vatten till från Edomssidan, så att landet fylldes med vatten.
21 Moabiterna hade nu allasammans hört att konungarna hade dragit upp för att strida mot dem, och alla de som voro vid vapenför ålder eller därutöver blevo uppbådade och stodo nu vid gränsen.
22 Men bittida om morgonen, när solen gick upp och lyste på vattnet, sågo moabiterna vattnet framför sig rött såsom blod.
23 Då sade de: »Det är blod! Konungarna hava helt visst råkat i strid och därvid dräpt varandra. Nu till plundring, Moab!»
24 Men när de kommo till Israels läger, bröto israeliterna fram och slogo moabiterna, så att de flydde för dem. Och de drogo in i landet och slogo ytterligare moabiterna.
25 Och städerna förstörde de, och på alla bördiga åkerstycken kastade de var och en sin sten, till dess de hade överhöljt dem, och alla vattenkällor täppte de till, och alla nyttiga träd fällde de, så att de till slut lämnade kvar allenast stenarna av Kir-Hareset. Men när slungkastarna omringade staden och besköto den
26 och Moabs konung såg att han icke kunde hålla stånd i striden, tog han med sig sju hundra svärdbeväpnade män för att slå sig igenom till Edoms konung; men de kunde det icke.
27 Då tog han sin förstfödde son, den som skulle bliva konung efter honom, och offrade denne på muren till ett brännoffer. Då drabbades Israel av svår hemsökelse, så att de måste bryta upp och lämna honom i fred och vända tillbaka till sitt land igen.
Copyright © 1974, 1977, 1987, 1995, 2003, 2004 by Biblica