Ett delat rike

(1 Kung 12:1—2 Kung 17:41)

Uppror av stammarna i norr

Upproret mot Rehabeam

(2 Krön 10:1-19)

12 Rehabeam gick till Shekem, där alla israeliterna hade samlats för att göra honom till kung. ² När Jerobeam, Nevats son, fick höra det – han var då i Egypten, dit han hade flytt undan kung Salomo – återvände han från Egypten. ³ Man skickade bud efter honom och han och hela det församlade Israel gick till Rehabeam och sa: ⁴ ”Din far gjorde vårt ok tungt. Gör nu arbetsbördan lättare för oss, det tunga ok din far lade på oss, så ska vi tjäna dig!” ⁵ Rehabeam svarade: ”Gå och kom tillbaka till mig om tre dagar!” Så gick folket sin väg.

⁶ Sedan rådgjorde kung Rehabeam med de äldre män som hade varit i tjänst hos hans far Salomo medan han levde. ”Vad råder ni mig att svara dessa människor?” frågade han.

⁷ ”Om du idag blir detta folks tjänare och ger dem ett välvilligt svar kommer de alltid att tjäna dig”, svarade de.

⁸ Men Rehabeam avfärdade de äldres råd och frågade de yngre männen som hade vuxit upp tillsammans med honom och som nu var i hans tjänst. ⁹ Han frågade dem: ”Vad råder ni mig att ge dessa människor för svar? De begär att jag ska lätta på det ok min far lade på dem.”

¹⁰ De unga männen som vuxit upp tillsammans med honom svarade: ”Du ska säga så här till dem som säger till dig att din far har lagt ett tungt ok på dem, men lätta du på det: ’Mitt lillfinger^[a] är tjockare än min fars midja. ¹¹ Min far lade på er ett tungt ok, men jag ska göra det ännu tyngre. Min far använde ris mot er, men jag ska använda skorpiongissel.’ ”

¹² Efter tre dagar återvände Jerobeam och hela folket till Rehabeam som kungen hade sagt att de skulle göra. ¹³ Kungen gav då folket ett hårt svar och förkastade det råd som de äldre gett honom ¹⁴ och följde de unga männens råd och svarade: ”Min far gjorde ert ok tungt, men jag ska göra det ännu tyngre. Min far använde ris mot er, men jag ska använda skorpiongissel.”

¹⁵ Kungen lyssnade inte till folket. Herren styrde det så att det ord skulle gå i uppfyllelse som Herren hade uttalat till Jerobeam, Nevats son, genom Achia från Shilo.

¹⁶ När hela Israel insåg att kungen inte lyssnade på dem, svarade de:

Så gick israeliterna hem. ¹⁷ Men Rehabeam regerade över de israeliter som bodde i Judas städer. ¹⁸ När kung Rehabeam skickade ut Adoram som var ansvarig för tvångsarbetena, stenade israeliterna honom till döds. Kung Rehabeam lyckades rädda sig i sin vagn och fly till Jerusalem. ¹⁹ Israel bröt med Davids ätt och de är skilda än idag.

²⁰ När Israels folk fick höra att Jerobeam hade återvänt från Egypten, skickade de efter honom och kallade honom till ett möte med hela folket. Där gjorde de honom till kung över Israel. Det var bara Judas stam^[b] som höll sig till Davids familj.

²¹ Vid sin ankomst till Jerusalem mönstrade Rehabeam Juda och Benjamins arméer, 180 000 utvalda soldater, för att strida mot Israel och återfå kungamakten åt Salomos son Rehabeam. ²² Men Guds ord kom till gudsmannen Shemaja:

²³ ”Säg till kung Rehabeam av Juda, Salomos son, och till alla i Juda och Benjamin och det övriga folket: ²⁴ ’Så säger Herren: ”Ni ska inte dra ut och strida mot era bröder, Israels folk! Vänd tillbaka hem, var och en till sitt, för det som har hänt kommer från mig!” ’ ”

Då lydde de Herrens ord och återvände till sitt, så som Herren befallt.

Jerobeam leder Israel in i avguderi

(2 Krön 11:1-4)

²⁵ Jerobeam befäste Shekem i Efraims bergsbygd och slog sig ner där. Senare gick han och byggde upp Penuel. ²⁶ Jerobeam tänkte för sig själv att riket nu skulle kunna komma tillbaka till Davids ättlingar ²⁷ och att, om folket fortsatte att offra i Herrens hus i Jerusalem, de skulle kunna vända tillbaka till sin herre Rehabeam, kungen av Juda. De skulle till och med kunna döda honom för att sedan vända tillbaka till Rehabeam.

²⁸ Jerobeam lät då på uppmaning av sina rådgivare tillverka två kalvar av guld och sa till folket: ”Det blir alldeles för besvärligt för er att gå upp till Jerusalem. Här är dina gudar, Israel, som ledde dig ut ur Egypten!”

²⁹ En av dessa guldkalvar ställdes i Betel och den andra i Dan. ³⁰ Dessa förledde folket att synda. Man reste till och med ända upp till Dan för att tillbe den kalv som fanns där. ³¹ Jerobeam byggde också upp tempel på offerhöjderna och avskilde präster bland folket, även sådana som inte var leviter. ³² Jerobeam instiftade en högtid på femtonde dagen i åttonde månaden i Betel, motsvarande högtiden i Juda. Jerobeam offrade själv till kalvarna som han låtit göra. Och det var där i Betel som han avskilde präster för offerplatserna som han låtit göra. ³³ På femtonde dagen i åttonde månaden som han själv valt, offrade han på altaret som han byggt i Betel. Så instiftade han en högtid för israeliterna och gick upp till altaret för att offra.

Kungar i Israel och Juda

Profetia mot Jerobeam och Israel

13 En gudsman hade på Herrens befallning kommit från Juda till Betel, när Jerobeam stod vid altaret för att tända offerelden. ² Han ropade Herrens ord mot altaret: ”O, altare, altare! Så säger Herren: ’I Davids ätt ska en son födas vid namn Josia. Han ska på dig offra de offerhöjdspräster som nu har kommit hit för att tända offereld och människoben ska då brännas på dig.’ ”

³ Sedan gav han ett tecken: ”Detta är tecknet på att det är Herren som talat: detta altare ska falla sönder och askan på det ska spillas ut.”

⁴ När kung Jerobeam hörde gudsmannens ord mot altaret i Betel, sträckte han ut sin hand från altaret och gav order om att han skulle gripas. Men när han sträckte ut sin hand mot mannen förtvinade den, så att han inte kunde dra den tillbaka. ⁵ Samtidigt rämnade altaret och askan spilldes ut, precis det tecken som gudsmannen på Herrens befallning hade sagt.

⁶ ”Be och vädja till Herren, din Gud, att återställa min hand igen”, sa kungen till gudsmannen. Gudsmannen bad till Herren och kungens hand blev återställd och var nu som förut.

⁷ Då sa kungen till gudsmannen: ”Kom med mig till palatset och ät med mig så ska jag ge dig en gåva!”

⁸ ”Inte ens om du gav mig hälften av all din rikedom skulle jag gå med dig”, svarade gudsmannen kungen. ”Inte heller vill jag äta eller dricka vatten på denna plats, ⁹ för Herren har gett mig en bestämd order om att inte äta eller dricka någonting och att jag inte heller ska gå tillbaka samma väg jag kom.”

¹⁰ Han tog alltså en annan väg och gick inte tillbaka samma väg som han kommit till Betel.

¹¹ Men i Betel bodde det en gammal profet och hans söner kom hem och berättade vad gudsmannen hade gjort i Betel den dagen och vad han hade sagt till kungen.

¹² ”Vilken väg tog han?” frågade den gamle profeten. Hans söner visade honom vägen som gudsmannen från Juda hade tagit. ¹³ Då sa han: ”Sadla min åsna!”

Så snart de hade sadlat åsnan, satte han sig på den, ¹⁴ red efter gudsmannen och hittade honom där han satt under en terebint. ”Är du gudsmannen som kommer från Juda?” frågade han honom. ”Ja, det är jag”, svarade han. ¹⁵ ”Kom med mig hem och ät”, bad den gamle profeten.

¹⁶ ”Nej, jag kan inte vända tillbaka och gå med dig”, svarade gudsmannen. ”Jag kan inte heller äta eller dricka med dig här. ¹⁷ Herren befallde mig: ’Du ska varken äta eller dricka där. Du ska inte heller gå tillbaka samma väg som du har gått dit.’ ”

¹⁸ ”Jag är också profet som du”, sa den gamle mannen. ”En ängel har gett mig ett budskap från Herren: ’För honom tillbaka med dig hem och ge honom bröd att äta och vatten att dricka.’ ” Den gamle mannen ljög för honom, ¹⁹ men gudsmannen följde med honom till hans hus och åt och drack där.

²⁰ Medan de satt vid bordet, kom Herrens ord till profeten som hade fört honom tillbaka ²¹ och han ropade till gudsmannen från Juda: ”Så säger Herren: ’Du har varit upprorisk mot Herrens ord och inte lytt den befallning som Herren, din Gud, gav dig. ²² Du har kommit tillbaka hit och ätit och druckit där han hade förbjudit dig att äta och dricka. Din kropp ska därför inte bli begravd i dina fäders grav.’ ”

²³ När gudsmannen hade avslutat måltiden, sadlade profeten som fört honom tillbaka en åsna åt honom ²⁴ och han gav sig iväg igen. Men på vägen kom ett lejon emot honom och dödade honom. Hans kropp låg där på vägen med åsnan och lejonet stående bredvid. ²⁵ De som kom förbi såg kroppen ligga på vägen och lejonet stå bredvid. De gick och berättade detta i staden där den gamle profeten bodde.

²⁶ När profeten som hade fört gudsmannen tillbaka från sin färd hörde detta, sa han: ”Det är gudsmannen som var upprorisk mot Herrens befallning. Det är därför som Herren överlämnat honom åt lejonet och låtit lejonet riva ihjäl honom. Det blev som Herren hade talat till honom.”

²⁷ Han bad än en gång sönerna att sadla åsnan och det gjorde de.

²⁸ Han gav sig iväg och fann hans kropp på vägen. Åsnan och lejonet stod fortfarande kvar där. Lejonet hade inte ätit av kroppen och inte heller rivit åsnan. ²⁹ Profeten lyfte upp gudsmannens kropp och lade den på åsnan och tog den med hem till staden för att hålla dödsklagan över mannen och begrava honom.

³⁰ Han lade kroppen i sin egen grav och höll dödsklagan: ”Min broder, min broder!”

³¹ Efter begravningen sa han till sina söner att de, när han dog, skulle begrava honom där profeten låg och han tillade: ”Lägg mina ben bredvid hans ben! ³² För det ord han på Herrens befallning ropade ut mot altaret i Betel och mot alla tempel på offerhöjderna i alla Samariens städer ska verkligen gå i uppfyllelse.”

³³ Trots detta vände inte Jerobeam om från sin ogudaktiga väg. Han utsåg ännu fler män bland folket till präster, ja, vem som ville kunde få bli vigd till präst vid offerplatserna. ³⁴ Detta var Jerobeams ätts synd som resulterade i att den förintades och utrotades från jorden.

Planer på att döda Jesus

(Matt 26:2-5; Mark 14:1-2; Joh 11:45-53)

22 Nu närmade sig det osyrade brödets högtid som kallas påsk^[a]. ² Översteprästerna och de skriftlärda sökte fortfarande efter ett sätt att bli av med Jesus. De var nämligen rädda för folket.

Judas beslutar att förråda Jesus

(Matt 26:14-16; Mark 14:10-11)

³ Då for Satan in i Judas, som kallades Iskariot och som var en av de tolv. ⁴ Judas gick till översteprästerna och officerarna vid tempelvakten för att diskutera med dem hur han skulle kunna förråda Jesus. ⁵ De blev mycket glada och erbjöd honom pengar, ⁶ som han genast accepterade. Sedan sökte han efter ett tillfälle att utan folkets vetskap förråda Jesus.

Lärjungarna förbereder påskmåltiden

(Matt 26:17-19; Mark 14:12-16)

⁷ Så kom det osyrade brödets högtidsdag^[b] då påsklammet skulle slaktas. ⁸ Då skickade Jesus iväg Petrus och Johannes och sa: ”Gå och gör i ordning påskmåltiden, så att vi kan äta tillsammans.”

⁹ ”Var vill du att vi ska göra det någonstans?” frågade de.

¹⁰ Han svarade: ”När ni kommer in i staden, kommer ni att möta en man som bär på en vattenkruka. Följ efter honom till det hus som han går in i ¹¹ och säg till mannen som äger huset: ’Vår Mästare säger: Var är salen där jag kan äta påskmåltiden med mina lärjungar?’ ¹² Han kommer då att ta med er en trappa upp till ett stort rum som redan är förberett. Gör i ordning måltiden där.”

¹³ Då gick de iväg och fann att allt var precis som Jesus hade sagt, och de ordnade med påskmåltiden.

Jesus och hans lärjungar äter den sista måltiden

(Matt 26:20-29; Mark 14:17-25; 1 Kor 11:23-25)

¹⁴ När det sedan var dags, slog sig Jesus och hans tolv apostlar ner vid bordet.

¹⁵ Och han sa till dem: ”Jag har längtat så mycket efter att få äta den här påskmåltiden med er innan mitt lidande börjar. ¹⁶ För jag säger er nu att jag inte kommer att äta den igen förrän den får sin fullkomning i Guds rike.”

¹⁷ Sedan tog han en bägare, tackade Gud och sa: ”Ta det här och dela det mellan er. ¹⁸ Jag säger er att från och med nu ska jag inte dricka av det som vinstocken ger, förrän Guds rike har kommit.”

¹⁹ Efter det tog han ett bröd, tackade Gud, bröt det och gav det till dem och sa: ”Detta är min kropp som ska offras för er. Gör detta till minne av mig!”

²⁰ Efter måltiden tog han på samma sätt bägaren och sa: ”Denna bägare är det nya förbundet genom mitt blod som utgjuts för er. ²¹ Men här vid bordet med mig finns hans hand som kommer att förråda mig.^{[c] 22} För Människosonen går bort, som det är bestämt, men ve den människa som förråder honom!”

²³ Då började de fråga varandra vem som skulle kunna göra något sådant.

Vem är störst?

(Matt 20:25-28; 19:28; Mark 10:42-45)

²⁴ Sedan började de diskutera med varandra vem av dem som kunde anses vara den störste.

²⁵ Då sa han till dem: ”I den här världen uppträder kungarna som herrar över sina folk, och makthavare kallar sig folkets välgörare. ²⁶ Men så får det inte vara bland er. Den störste av er ska vara som den yngste, och den som vill vara ledare ska vara de andras tjänare. ²⁷ Vem är störst, den som äter vid bordet eller den som tjänar vid bordet? Är det inte den som äter vid bordet? Men jag är här hos er som en tjänare. ²⁸ Ni är de som har stannat kvar hos mig under mina prövningar. ²⁹ Samma kungliga makt som jag har fått av min Fader i himlen överlämnar jag åt er. ³⁰ Och då ska ni få äta och dricka vid mitt bord i mitt rike, och ni ska få sitta på troner och döma Israels tolv stammar.