Add parallel Print Page Options

16 Herrens ord kom till Jehu, Hananis son, mot Basha:

”Jag lyfte upp dig ur gruset för att göra dig till furste över mitt folk Israel, men du har vandrat på Jerobeams vägar. Du har fått mitt folk Israel att synda och mig att bli vred. Därför ska jag nu rensa bort Basha och hans familj, på samma sätt som jag gjorde med Jerobeam, Nevats son. De i Bashas familj som dör inne i staden ska bli uppätna av hundar, och de som dör ute på landsbygden ska bli mat åt fåglar.”

Bashas historia i övrigt, vad han gjorde och hans erövringar finns nedtecknat i Israels kungars krönika. Basha dog och begravdes bland sina fäder i Tirsa. Hans son Ela blev kung efter honom. Genom profeten Jehu, Hananis son, kom Herrens ord till Basha och hans familj: på grund av allt det onda han hade gjort inför Herren, väckt hans vrede genom sina handlingar och förgjort Jerobeams familj, gick det för honom som för dennes familj.

Ela regerar i Israel

Ela, Bashas son, blev kung i Israel under kung Asas tjugosjätte regeringsår i Juda, och han regerade i två år i Tirsa. Då anstiftade hans tjänare Simri, som hade befälet över hälften av stridsvagnarna, en sammansvärjning mot honom. En dag var kung Ela berusad när han befann sig i Tirsa hemma hos Arsa, som hade ansvaret för palatset i Tirsa. 10 Simri kom in, slog ner och dödade Ela. Detta hände under kung Asas tjugosjunde regeringsår i Juda. Sedan blev Simri kung i hans ställe.

11 Efter att ha blivit kung och intagit tronen dödade Simri hela Bashas familj och skonade ingen enda man eller pojke, varken släktingar eller vänner. 12 Simri utrotade hela Bashas ätt i överensstämmelse med vad Herren hade förutsagt mot Basha genom profeten Jehu. 13 Detta var en följd av Bashas och hans son Elas synder som de hade förlett Israel till, och så väckt Herren, Israels Guds vrede genom sina värdelösa gudar.

14 Elas historia i övrigt, vad han gjorde, finns nedtecknat i Israels kungars krönika.

Simri regerar i Israel

15 Simri regerade i Tirsa i sju dagar under Juda kungs Asas tjugosjunde regeringsår. När Israels armé, som då belägrade den filisteiska staden Gibbeton, 16 fick höra att Simri hade gjort en sammansvärjning och mördat kungen, beslöt de att samma dag göra Omri, överbefälhavaren för hären, till kung över Israel. 17 Omri förflyttade sig med alla israeliterna från Gibbeton till Tirsa, som han belägrade. 18 När Simri såg att staden var förlorad, gick han in i kungapalatset och satte eld på det och sig själv. Han dog, 19 därför att han hade syndat och gjort det som var ont i Herrens ögon, gått Jerobeams väg och begått samma synder som han förlett Israels folk till.

20 Simris historia i övrigt och hans sammansvärjning finns nedtecknad i Israels kungars krönika.

Omri regerar i Israel

21 Men nu blev Israels folk delat i två halvor. Ungefär hälften av folket fortsatte att följa Omri, medan de återstående ville ha Tivni, Ginats son, till sin kung. 22 Men Omris anhängare segrade över Tivnis; Tivni, Ginats son, dog, och Omri blev kung.

23 Omri blev kung i Israel under Juda kungs Asas trettioförsta regeringsår och regerade i tolv år, sex av dem i Tirsa. 24 Omri köpte kullen Samaria av Semer för två siklar silver och byggde en stad där som han kallade Samaria efter Semer, den tidigare ägaren. 25 Men Omri gjorde det som var ont i Herrens ögon och syndade mer än de tidigare kungarna. 26 Han följde alla Jerobeams, Nevats sons, vägar och begick samma synder som han förlett Israel till, så att de väckte Herrens, Israels Guds vrede med sina värdelösa gudar.

27 Omris historia i övrigt, vad han gjorde och hans framgångar, finns nedtecknat i Israels kungars krönika.

28 När Omri dog begravdes han i Samaria, och hans son Achav blev kung efter honom.

Achav regerar i Israel

29 Achav, Omris son, blev kung över Israel i Juda kungs Asas trettioåttonde regeringsår. Achav regerade över Israel i Samaria i tjugotvå år. 30 Achav gjorde ännu mer ont i Herrens ögon än någon av hans företrädare. 31 Som om det inte var ont nog att han tog efter Jerobeams, Nevats sons, synder, gifte han sig med Isebel, dotter till sidoniernas kung Etbaal och började sedan själv tjäna och tillbe Baal. 32 Först byggde han ett altare åt Baal i baalstemplet som han byggt i Samaria, 33 och därefter tillverkade han en asherapåle och kom på så sätt att uppväcka Herrens, Israels Guds, vrede mer än någon tidigare kung i Israel.

34 Under Achavs regering byggde Hiel från Betel upp Jeriko på nytt. När han lade dess grund kostade det honom hans förstfödde son Aviram, och när han satte upp stadsportarna kostade det honom hans yngste son Seguv. Detta var helt enligt Herrens ord, som hade uttalats av Josua, Nuns son.[a]

Elia

(1 Kung 17:11—2 Kung 2:18)

Elia förutsäger en lång torrperiod

17 Elia från Tishbe i Gilead talade till kung Achav: ”Så sant som Herren, Israels Gud lever, han som jag tjänar, kommer det inte att falla vare sig dagg eller regn under dessa år annat än på mitt ord!”

Därefter kom Herrens ord till Elia: ”Gå österut och göm dig vid bäcken Kerit, öster om Jordan. Drick vattnet i bäcken, och jag har befallt korparna att förse dig med mat.”

Elia gjorde som Herren hade sagt, gick till Kerits bäck öster om Jordan och slog läger där. Korparna kom med bröd och kött varje morgon och kväll, och han drack ur bäcken.

Men efter någon tid torkade bäcken ut, för det regnade inte någonstans i hela landet.

Ett under med olja och mjöl

Herrens ord kom då till Elia: ”Gå till Sarefat i närheten av Sidon och stanna där. Där finns en änka som jag har befallt att ge dig mat.”

10 Elia gick alltså till Sarefat. När han kom fram till stadsporten, fick han se en änka som gick och samlade ved och han bad henne hämta lite vatten att dricka.

11 När hon gick för att hämta vattnet, ropade han efter henne att också ta med en bit bröd till honom. 12 ”Så sant Herren, din Gud, lever: jag har inte har en enda brödbit”, svarade hon. ”Jag har bara en handfull mjöl kvar och lite olja i krukan. Jag skulle just samla ihop lite ved för att laga en måltid åt mig och min son, för att sedan kommer vi att dö.”

13 ”Var inte rädd”, sa Elia till henne. ”Gå och gör som du säger, men baka först en liten brödkaka åt mig och kom till mig med den. Sedan kan du baka åt dig och din son. 14 Herren, Israels Gud, säger att mjölet i din kruka inte ska ta slut, inte heller oljan i din kanna, tills Herren sänder regn över jorden.”

15 Hon gick och gjorde som Elia hade sagt till henne, och både hon och hennes familj och Elia hade sedan mat att äta varje dag. 16 Mjölet i krukan tog inte slut, inte heller oljan i kannan, precis som Herren hade sagt genom Elia.

Elia uppväcker en liten pojke

17 Men en tid senare blev sonen till kvinnan som ägde huset sjuk. Han blev allt sämre och till sist slutade han andas. 18 ”Du gudsman, vad är det du har gjort mot mig?” sa hon till Elia. ”Har du kommit för att påminna mig om mina synder och döda min son?”

19 ”Ge din son åt mig”, svarade Elia. Han tog pojken ur hennes famn och bar upp honom i övre våningen till rummet där han bodde. Han lade pojken på sin säng 20 och ropade till Herren: ”Herre, min Gud, varför har du gjort så illa och dödat sonen till denna änka, som jag bor hos?”

21 Sedan sträckte han ut sig över barnet tre gånger och ropade till Herren: ”Herre, min Gud, låt honom få liv igen!”

22 Herren hörde Elias bön, och pojken fick liv på nytt. 23 Elia tog pojken och bar honom ner från det övre rummet och lämnade honom till modern. ”Se! Din son lever!” sa han. 24 Kvinnan sa till Elia: ”Nu är jag övertygad om att du är en gudsman och att det du säger är sanning som kommer från Herren.”

Elia tillrättavisar kung Achav

18 Efter en lång tid, på tredje året, kom Herrens ord till Elia: ”Gå och träd fram inför kung Achav. Jag ska snart låta det regna över landet.”

Elia gav sig iväg för att träda fram inför kungen.

Under tiden hade hungersnöden blivit mycket svår i Samaria.

Achav kallade till sig Obadja, som hade hand om Achavs egendom, en man som hyste stor fruktan för Herren. En gång, när Isebel höll på att döda Herrens profeter, hade Obadja gömt hundra av dem i två grottor, femtio i varje, och försett dem med mat och vatten.

Kung Achav hade sagt till Obadja: ”Gå genom landet och sök efter källor och vattendrag för att hitta gräs, så att vi kanske kan hålla hästar och mulåsnor vid liv och slipper slakta boskap.”

De delade upp landet mellan sig och gav sig av, Achav åt ett håll och Obadja åt ett annat. Plötsligt fick Obadja på sin väg se Elia komma gående, och så snart han kände igen honom, föll han ner för honom. ”Är det verkligen du, min herre Elia?” frågade han. ”Ja, det är det”, svarade Elia. ”Gå och tala om för din herre: Elia är här.”

Men Obadja svarade: ”Vad har jag gjort för ont, eftersom du vill överlämna mig åt Achav och sända mig i döden? 10 Ja, så sant Herren, din Gud, lever, det finns inget folk eller kungarike där min herre inte låtit söka efter dig. Och när man svarade att du inte var där, tvingade han dessa kungariken och folk att svära på att de inte kunnat finna dig. 11 Och nu säger du att jag ska gå och tala om för min herre: ’Elia är här!’ 12 Men så snart jag har gått härifrån, så för nog Herrens Ande bort dig, jag vet inte vart, och när jag sedan talar om detta för Achav och han inte finner dig, dödar han mig. Ändå har jag, din tjänare, fruktat Herren alltsedan min ungdom. 13 Har ingen talat om för dig, min herre, vad jag gjorde när Isebel höll på att döda Herrensprofeter, hur jag då gömde hundra av dem i två grottor och gav dem mat och vatten? 14 Och nu vill du att jag ska gå och tala om för kungen: ’Elia är här!’ Då är jag dödens!”

15 ”Så sant härskarornas Herre lever, han som jag tjänar, i dag ska jag personligen infinna mig hos Achav”, svarade Elia.

Elia utmanar baalsprofeterna

16 Obadja gick då och berättade det för Achav, och Achav gick ut för att möta honom.

17 ”Jaså, där är du, du som dragit denna olycka över Israel”, sa Achav när han fick se Elia. 18 ”Det är inte jag som drar olycka över Israel”, svarade Elia. ”Du och din familj har förkastat Herrens bud och följt baalsgudarna. 19 Samla nu allt folk i Israel hos mig på berget Karmel, tillsammans med Baals fyrahundrafemtio profeter och Asheras fyrahundra profeter, som Isebel försörjer.”

20 Achav meddelade då hela Israel och sammankallade alla profeterna på berget Karmel.

21 Där stod Elia upp och talade till hela folket: ”Hur länge ska ni fortsätta att vingla mellan olika åsikter? Om Herren är Gud, följ då honom! Men om Baal är det, ska ni naturligtvis följa honom!” Men de gav honom inget svar.

22 ”Jag är den ende av Herrens profeter som finns kvar, men Baal har fyrahundrafemtio profeter”, fortsatte Elia. 23 ”Skaffa nu fram åt oss två tjurar. De får välja en av dem åt sig, stycka den och lägga den på veden, men utan att tända eld. Jag ska göra i ordning den andra tjuren och lägga den på veden, utan att tända eld. 24 Sedan ska ni ropa till er gud, och jag ska ropa till Herren, min Gud, och den som svarar med eld är Gud.”

Allt folket gick med på Elias förslag.

25 Då vände sig Elia till Baals profeter: ”Välj en av tjurarna och gör den i ordning, för ni är många. Anropa sedan er gud, men tänd ingen eld.”

26 De gjorde i ordning en av tjurarna som man gav dem. De ropade sedan hela förmiddagen på Baal: ”Baal, svara oss!” Men de fick inget svar, och då började de hoppa runt altaret[b] som de hade gjort.

27 Vid middagstid började Elia driva med dem. ”Ropa högre! Förvisso är han gud, men kanske är han upptagen med annat i sina tankar[c], eller också är han ute och reser! Han kanske rentav ligger och sover, så att ni måste väcka honom!”

28 Då ropade de ännu högre, och, som deras sed var, skar de sig med svärd och spjut så att det blödde. 29 De höll på med sitt profetiska raseri hela eftermiddagen ända tills det var hög tid för kvällsoffret, men ingen svarade dem, ingen röst hördes och ingen verkade bry sig om vad de gjorde.

30 ”Kom nu hit till mig”, sa Elia då till allt folket. De kom till honom, och han byggde upp Herrens altare som hade rivits ner. 31 Han tog tolv stenar, en för var och en av Jakobs söners stammar, hans, till vilken Herren hade sagt: ”Ditt namn ska vara Israel.” 32 Av dem byggde han ett altare åt Herren. Han grävde därefter ett dike runt om det, som rymde två sädesmått[d]. 33 Sedan lade han upp veden, styckade tjuren och placerade den på veden.

34 ”Fyll fyra hinkar med vatten och häll det över brännoffret och veden”, befallde Elia. När de hade gjort det, bad han dem att göra det en gång till. Sedan befallde han: ”Gör det en tredje gång.” När de för tredje gången gjorde som han sa 35 rann vattnet ner över altaret och fyllde diket.

36 När det var dags för kvällsoffret, gick Elia fram och bad: ”Herre, Abrahams, Isaks och Israels Gud, låt det i dag bli känt att du är Gud i Israel och att jag är din tjänare, som har gjort allt detta på din befallning! 37 Herre, svara mig, svara mig, så att detta folk förstår att du är Gud och att du vill vända deras hjärtan tillbaka till dig!”

38 Då kom en eld ner från Herren som brände upp offret, veden, stenarna och jorden och till och med torkade upp allt vattnet i diket.

39 När folket såg vad som hände, föll de ner med sina ansikten mot marken och ropade: ”Herren är Gud! Herren är Gud!”

40 Då sa Elia åt dem att ta Baals profeter till fånga. ”Låt inte en enda av dem komma undan”, befallde han.

De grep dem allesammans, och Elia såg till att de fördes ner till bäcken Kishon och dödades där.

Elia ber om regn

41 Sedan sa Elia till Achav: ”Gå nu och ät och drick! Jag hör nämligen ett häftigt regn komma.”

42 Achav gick för att äta och dricka. Men Elia gick upp på toppen av berget Karmel och böjde sig ner mot marken med huvudet mellan sina knän 43 och sa till sin tjänare: ”Gå och se ut över havet!”

Han gjorde så och kom tillbaka till Elia och sa: ”Där syns ingenting.” Sju gånger fick han samma order av Elia: ”Gå tillbaka!”

44 När han återvände för sjunde gången, berättade han att han hade sett ett litet moln komma upp över havet, men det var inte större än en manshand.

”Gå och säg till Achav att han tar sin vagn och ger sig iväg genast, annars kommer regnet att hindra honom”, sa Elia.

45 Snart förmörkades himlen av moln, det började blåsa, och det blev ett häftigt skyfall. Achav gav sig av till Jisreel, 46 och Herrens kraft kom över Elia, och, med manteln uppfäst runt midjan, sprang han framför Achavs vagn ända till Jisreel.

Footnotes

  1. 16:34 Se Jos 6:26
  2. 18:26 hoppa runt altaret är en osäker översättning, eftersom det hebreiska uttryckets innebörd är osäker.
  3. 18:27 Innebörden av hebreiskans upptagen med annat i sina tankar är osäker.
  4. 18:32 Ordagrant: två sea. Seamåttet var en tredjedel av efa, som i sin tur har varierat någonstans mellan 20 och 40 liter.

16 Och HERRENS ord kom till Jehu, Hananis son, mot Baesa; han sade:

»Se, jag har lyft dig upp ur stoftet och satt dig till furste över mitt folk Israel. Men du har vandrat på Jerobeams väg och kommit mitt folk Israel att synda, så att de hava förtörnat mig genom sina synder.

Därför vill jag bortsopa Baesa och hans hus; ja, jag vill göra med ditt hus såsom jag gjorde med Jerobeams, Nebats sons, hus.

Den av Baesas hus, som dör i staden, skola hundarna äta upp, och den av hans hus, som dör ute på marken, skola himmelens fåglar äta upp.»

Vad nu mer är att säga om Baesa, om vad han gjorde och om hans bedrifter, det finnes upptecknat i Israels konungars krönika.

Och Baesa gick till vila hos sina fäder och blev begraven i Tirsa. Och hans son Ela blev konung efter honom.

Men genom profeten Jehu, Hananis son, hade HERRENS ord kommit till Baesa och hans hus, icke allenast för allt det onda som han hade gjort i HERRENS ögon, då han förtörnade honom genom sina händers verk, så att det måste gå honom såsom det gick Jerobeams hus, utan ock därför att han hade förgjort detta.

I Asas, Juda konungs, tjugusjätte regeringsår blev Ela, Baesas son, konung över Israel i Tirsa och regerade i två år.

Men hans tjänare Simri, som var hövitsman för den ena hälften av stridsvagnarna, anstiftade en sammansvärjning mot honom. Och en gång, då han i Tirsa hade druckit sig drucken i Arsas hus, överhovmästarens i Tirsa,

10 kom Simri dit och slog honom till döds -- det var i Asas, Juda konungs, tjugusjunde regeringsår -- och han själv blev så konung i hans ställe.

11 Och när han hade blivit konung och intagit sin tron, förgjorde han hela Baesas hus, utan att låta någon av mankön bliva kvar, varken hans blodsförvanter eller hans vänner.

12 Så utrotade Simri hela Baesas hus, i enlighet med det ord som HERREN hade talat till Baesa genom profeten Jehu --

13 detta för alla de synders skull som Baesa och hans son Ela hade begått, och genom vilka de hade kommit Israel att synda, så att de förtörnade HERREN, Israels Gud, med de fåfängliga avgudar som de dyrkade.

14 Vad nu mer är att säga om Ela och om allt vad han gjorde, det finnes upptecknat i Israels konungars krönika.

15 I Asas, Juda konungs, tjugusjunde regeringsår blev Simri konung och regerade i sju dagar, i Tirsa. Folket höll då på att belägra Gibbeton, som tillhörde filistéerna.

16 Medan nu folket höll på med belägringen, fingo de höra sägas »Simri har anstiftat en sammansvärjning; han har ock dräpt konungen.» Då gjorde hela Israel samma dag Omri, den israelitiske härhövitsmannen, till konung, i lägret.

17 Därefter drog Omri med hela Israel upp från Gibbeton, och de angrepo Tirsa.

18 Men när Simri såg att staden var intagen, gick han in i konungshusets palatsbyggnad och brände upp konungshuset jämte sig själv i eld och omkom så --

19 detta för de synders skull som han hade begått, i det att han gjorde vad ont var i HERRENS ögon och vandrade på Jerobeams väg och i den synd som denne hade gjort, och genom vilken han hade kommit Israel att synda.

20 Vad nu mer är att säga om Simri och om den sammansvärjning som han anstiftade, det finnes upptecknat i Israels konungars krönika.

21 Nu delade sig Israels folk i två hälfter; den ena hälften av folket höll sig till Tibni, Ginats son, och ville göra honom till konung, och den andra hälften höll sig till Omri.

22 Men den del av folket som höll sig till Omri, fick överhanden över den del som höll sig till Tibni, Ginats son. Och när Tibni var död, blev Omri konung.

23 I Asas, Juda konungs, trettioförsta regeringsår blev Omri konung över Israel och regerade i tolv år; i Tirsa regerade han i sex år.

24 Han köpte berget Samaria av Semer för två talenter silver; och han bebyggde berget och kallade staden som han byggde där Samaria, efter Semer, den man som hade varit bergets ägare.

25 Men Omri gjorde vad ont var i HERRENS ögon; han gjorde mer ont än någon av dem som hade varit före honom.

26 Han vandrade i allt på Jerobeams, Nebats sons, väg och i de synder genom vilka denne hade kommit Israel att synda, så att de förtörnade HERREN, Israels Gud, med de fåfängliga avgudar de dyrkade.

27 Vad nu mer är att säga om Omri, om vad han gjorde och om de bedrifter han utförde, det finnes upptecknat i Israels konungars krönika.

28 Och Omri gick till vila hos sina fäder och blev begraven i Samaria. Och hans son Ahab blev konung efter honom.

29 Ahab, Omris son, blev konung över Israel i Asas, Juda konungs, trettioåttonde regeringsår; sedan regerade Ahab, Omris son, i tjugutvå år över Israel i Samaria.

30 Men Ahab, Omris son, gjorde vad ont var i HERRENS ögon, mer än någon av dem som hade varit före honom.

31 Det var honom icke nog att vandra i Jerobeams, Nebats sons, synder; han tog ock till hustru Isebel, dotter till Etbaal, sidoniernas konung, och gick så åstad och tjänade Baal och tillbad honom.

32 Och han reste ett altare åt Baal i Baalstemplet som han hade byggt i Samaria.

33 Därtill lät Ahab göra Aseran. Så gjorde Ahab mer till att förtörna HERREN, Israels Gud, än någon av de Israels konungar som hade varit före honom.

34 Under hans tid byggde beteliten Hiel åter upp Jeriko. Men när han lade dess grund, kostade det honom hans äldste son Abiram, och när han satte upp dess portar, kostade det honom hans yngste son Segib -- i enlighet med det ord som HERREN hade talat genom Josua, Nuns son.

17 Och tisbiten Elia, en man som förut hade uppehållit sig i Gilead, sade till Ahab: »Så sant HERREN, Israels Gud, lever, han vilkens tjänare jag är, under dessa år skall varken dagg eller regn falla, med mindre jag säger det.»

Och HERRENS ord kom till honom; han sade:

»Gå bort härifrån och begiv dig österut, och göm dig vid bäcken Kerit, som österifrån rinner ut i Jordan.

Din dryck skall du få ur bäcken, och korparna har jag bjudit att där förse dig med föda.»

Då gick han bort och gjorde såsom HERREN hade befallt; han gick bort och uppehöll sig vid bäcken Kerit, som österifrån rinner ut i Jordan.

Och korparna förde till honom bröd och kött om morgonen, och bröd och kött om aftonen, och sin dryck fick han ur bäcken.

Men efter någon tid torkade bäcken ut, därför att det icke regnade i landet.

Då kom HERRENS ord till honom; han sade:

»Stå upp och gå till Sarefat, som hör till Sidon, och uppehåll dig där. Se, jag har där bjudit en änka att förse dig med föda.»

10 Han stod upp och gick till Sarefat. Och när han kom till stadsporten, fick han där se en änka som samlade ved. Då ropade han till henne och sade: »Hämta litet vatten åt mig i kärlet, så att jag får dricka.»

11 När hon nu gick för att hämta det, ropade han efter henne och sade: »Tag ock med dig ett stycke bröd åt mig.»

12 Men hon svarade: »Så sant HERREN, din Gud, lever, jag äger icke en kaka bröd, utan allenast en hand full mjöl i krukan och litet olja i kruset. Och se, här har jag samlat ihop ett par vedpinnar, och jag går nu hem och tillreder det åt mig och min son, för att vi må äta det och sedan dö.»

13 Då sade Elia till henne: »Frukta icke; gå och gör såsom du har sagt. Men red först till en liten kaka därav åt mig, och bär ut den till mig; red sedan till åt dig och din son.

14 Ty så säger HERREN, Israels Gud: Mjölet i krukan skall icke taga slut, och oljan i kruset skall icke tryta, intill den dag då HERREN låter det regna på jorden.»

15 Då gick hon åstad och gjorde såsom Elia hade sagt. Och hon hade sedan att äta, hon själv och han och hennes husfolk, en lång tid.

16 Mjölet i krukan tog icke slut, och oljan i kruset tröt icke, i enlighet med det ord som HERREN hade talat genom Elia.

17 Men härefter hände sig, att kvinnans, hans värdinnas, son blev sjuk; hans sjukdom blev mycket svår, så att han till slut icke mer andades.

18 Då sade hon till Elia: »Vad har du med mig att göra, du gudsman? Du har kommit till mig, för att min missgärning skulle bliva ihågkommen, så att min son måste dö.»

19 Men han sade till henne: »Giv mig din son.» Och han tog honom ur hennes famn och bar honom upp i salen där han bodde och lade honom på sin säng.

20 Och han ropade till HERREN och sade: »HERRE, min Gud, har du väl kunnat göra så illa mot denna änka, vilkens gäst jag är, att du har dödat hennes son?»

21 Därefter sträckte han sig ut över gossen tre gånger och ropade till HERREN och sade: »HERRE, min Gud, låt denna gosses själ komma tillbaka in i honom.»

22 Och HERREN hörde Elias röst, och gossens själ kom tillbaka in i honom, och han fick liv igen.

23 Och Elia tog gossen och bar honom från salen ned i huset och gav honom åt hans moder. Och Elia sade: »Se, din son lever.»

24 Då sade kvinnan till Elia: »Nu vet jag att du är en gudsman, och att HERRENS ord i din mun är sanning.»

18 En lång tid härefter, på tredje året, kom HERRENS ord till Elia; han sade: »Gå åstad och träd fram för Ahab, så skall jag sedan låta det regna på jorden.»

Då gick Elia åstad för att träda fram för Ahab. Men hungersnöden var då stor i Samaria.

Och Ahab kallade till sig Obadja, sin överhovmästare; men Obadja dyrkade HERREN med stor iver.

Och när Isebel utrotade HERRENS profeter, hade Obadja tagit ett hundra profeter och gömt dem, femtio man åt gången, i en grotta och försett dem med mat och dryck.

Ahab sade nu till Obadja: »Far igenom landet till alla vattenkällor och alla bäckar. Kanhända skola vi finna gräs, så att vi kunna behålla hästar och mulåsnor vid liv och slippa att slakta ned någon boskap.»

Och de fördelade mellan sig landet som de skulle draga i genom. Ahab for en väg för sig, och Obadja for en annan väg för sig.

När nu Obadja färdades sin väg fram, fick han se Elia komma emot sig. Och han kände igen denne och föll ned på Sitt ansikte och sade: »Är du här, min herre Elia?»

Han svarade honom: »Ja. Gå och säg till din herre: 'Elia är här.'»

Då sade han: »Varmed har jag försyndat mig, eftersom du vill giva din tjänare i Ahabs hand och låta honom döda mig?

10 Så sant HERREN, din Gud, lever, det finnes icke något folk eller något rike dit min herre icke har sänt för att söka efter dig; och om man har svarat: 'Han är icke här', så har han av det riket eller det folket tagit en ed, att man icke har funnit dig.

11 Och nu säger du: 'Gå och säg till din herre: Elia är här!'

12 Om nu, när jag går ifrån dig, HERRENS Ande skulle rycka bort dig, jag vet icke vart, och jag likväl komme med ditt budskap till Ahab, så skulle han dräpa mig, när han icke funne dig. Och dock har ju jag, din tjänare, fruktat HERREN allt ifrån min ungdom.

13 Har det icke blivit berättat för min herre vad jag gjorde, när Isebel dräpte HERRENS profeter, huru jag gömde ett hundra av HERRENS profeter, femtio man och åter femtio, i en grotta och försåg dem med mat och dryck?

14 Och nu säger du: 'Gå och säg till din herre: Elia är här!' -- för att han skall dräpa mig.»

15 Men Elia svarade: »Så sant HERREN Sebaot lever, han vilkens tjänare jag är, redan i dag skall jag träda fram för honom.»

16 Då gick Obadja Ahab till mötes och förkunnade detta för honom; och Ahab begav sig åstad för att möta Elia.

17 Och när Ahab fick se Elia, sade Ahab till honom: »Är du här, du som drager olycka över Israel?»

18 Han svarade: »Det är icke jag, som drager olycka över Israel, utan du och din faders hus, därmed att I övergiven HERRENS bud, och därmed att du följer efter Baalerna.

19 Men sänd nu bort och församla hela Israel till mig på berget Karmel, jämte Baals fyra hundra femtio profeter och Aserans fyra hundra profeter, som äta vid Isebels bord.»

20 Då sände Ahab omkring bland Israels barn och lät församla profeterna på berget Karmel.

21 Och Elia trädde fram för allt folket och sade: »Huru länge viljen I halta på båda sidor? Är det HERREN som är Gud, så följen efter honom; men om Baal är det, så följen efter honom.» Och folket svarade honom icke ett ord.

22 Då sade Elia till folket: »Jag allena är kvar såsom HERRENS Profet, och Baals profeter äro fyra hundra femtio man.

23 Må man nu giva oss två tjurar, och må de välja ut åt sig den ena tjuren och stycka den och lägga den på veden, utan att tända eld därpå, så vill jag reda till den andra tjuren och lägga den på veden, utan att tända eld därpå.

24 Därefter mån I åkalla eder guds namn, men själv vill jag åkalla HERRENS namn. »Den gud som då svarar med eld, han vare Gud.» Allt folket svarade och sade. »Ditt förslag är gott.»

25 Då sade Elia till Baals profeter: »Väljen ut åt eder den ena tjuren och reden till den, I först, ty I ären flertalet; åkallen därefter eder guds namn, men eld fån I icke tända.»

26 Då togo de den tjur som han gav dem och redde till den; sedan åkallade de Baals namn från morgonen ända till middagen och ropade: »Baal, svara oss.» Men icke ett ljud hördes, och ingen svarade. Och alltjämt haltade de åstad kring altaret som man hade gjort.

27 När det så blev middag, gäckades Elia med dem och sade: »Ropen ännu högre, ty visserligen är han en gud, men han har väl något att begrunda, eller ock har han gått avsides, eller är han på resa; kanhända sover han, men då skall han väl vakna.»

28 Då ropade de ännu högre och ristade sig, såsom deras sed var, med svärd och spjut, så att blodet kom ut på dem.

29 När det sedan hade blivit eftermiddag, fattades de av profetiskt raseri, och höllo så på ända till den tid då spisoffret frambäres. Men icke ett ljud hördes, ingen svarade, och ingen tycktes heller akta på dem.

30 Och Elia sade till allt folket: »Träden hitfram till mig.» Så trädde nu allt folket fram till honom. Då satte han åter i stånd HERRENS altare, som hade blivit nedrivet.

31 Elia tog tolv stenar, lika många som Jakobs söners stammar -- den mans, till vilken detta HERRENS ord hade kommit: »Israel skall vara ditt namn.»

32 Och han byggde av stenarna ett altare i HERRENS namn och gjorde omkring altaret en grav, stor nog för ett utsäde av två sea-mått.

33 Därefter lade han upp veden, styckade tjuren och lade den på veden.

34 Sedan sade han: »Fyllen fyra krukor med vatten, och gjuten ut vattnet över brännoffret och veden.» Han sade ytterligare: »Gören så ännu en gång.» Och de gjorde så för andra gången. Därefter sade han: »Gören så för tredje gången.» Och de gjorde så för tredje gången.

35 Och vattnet flöt runt omkring altaret; och han lät fylla också graven med vatten.

36 Då nu tiden var inne att frambära spisoffret, trädde profeten Elia fram och sade: »HERRE, Abrahams, Isaks och Israels Gud, låt det i dag bliva kunnigt att du är Gud i Israel, och att jag är din tjänare, och att det är på din befallning jag har gjort allt detta.»

37 Svara mig, HERRE, svara mig, så att detta folk förnimmer att det är du, HERRE, som är Gud, i det att du vänder om deras hjärtan.»

38 »Då föll HERRENS ed ned och förtärde brännoffret, veden, stenarna och jorden, och uppslickade vattnet som var i graven.

39 När allt folket såg detta, föllo de ned på sina ansikten och sade: »HERREN är det som är Gud! HERREN är det som är Gud!»

40 Men Elia sade till dem: »Gripen Baals profeter; låten ingen av dem komma undan.» Och de grepo dem. Och Elia lät föra dem ned till bäcken Kison och slakta dem där.

41 Och Elia sade till Ahab: »Begiv dig ditupp, ät och drick, ty jag hör bruset av regn.»

42 Då begav sig Ahab ditupp för att äta och dricka. Men Elia steg upp på Karmels topp, hukade sig ned mot jorden och sänkte sitt ansikte mellan sina knän.

43 Och han sade till sin tjänare »Gå upp och skåda ut åt havet.» Denne gick då upp och skådade ut, men sade: »Jag ser ingenting.» Så tillsade han honom sju gånger att gå tillbaka.

44 När han då kom dit sjunde gången sade han: »Nu ser jag ett litet moln, icke större än en mans hand, stiga upp ur havet.» Då sade han: »Gå upp och säg till Ahab: Spänn för och far ned, så att regnet icke håller dig kvar.»

45 Och i ett ögonblick förmörkades himmelen av moln och storm, och ett starkt regn föll. Och Ahab steg upp i sin vagn och for till Jisreel.

46 Men HERRENS hand hade kommit över Elia, så att han omgjorde sina länder och sprang framför Ahab ända inemot Jisreel.

Jesus blir förrådd och arresterad

(Matt 26:47-56; Mark 14:43-50; Joh 18:3-11)

47 Medan Jesus fortfarande talade kom en folkhop dit ledd av honom som hette Judas, en av de tolv. Judas gick fram till Jesus för att ge honom en hälsningskyss. 48 Men Jesus sa: ”Judas, förråder du Människosonen med en kyss?”

49 När de som var med Jesus såg vad som höll på att hända, frågade de: ”Herre, ska vi slå till med våra svärd?” 50 Och en av dem slog till översteprästens tjänare och högg av honom högra örat.

51 Men Jesus sa: ”Inget mer våld!” Och så rörde han vid mannens öra och helade honom.

52 Sedan sa Jesus till de överstepräster och officerare vid tempelvakten och folkets ledare som hade kommit dit för att gripa honom: ”Som med en farlig brottsling har ni kommit med svärd och klubbor för att gripa mig! 53 Dag efter dag var jag tillsammans med er i templet utan att ni rörde mig. Men nu är det dags för er att handla, nu har mörkret makten.”

Petrus förnekar att han känner Jesus

(Matt 26:67-75; Mark 14:66-72; Joh 18:15-18; 18:25-27)

54 Då grep de Jesus och ledde honom till översteprästens hus, och Petrus följde med på avstånd.

55 Inne på gården gjorde de upp en eld och satte sig runt den, och Petrus slog sig ner mitt ibland dem.

56 En tjänsteflicka lade då märke till honom i eldskenet och började titta närmare på honom. Sedan sa hon: ”Den där mannen var också tillsammans med honom!”

57 Men Petrus nekade och sa: ”Nej, kvinna, jag känner inte den mannen.”

58 Efter en stund fick en annan syn på honom och sa: ”Du är också en av dem!”

”Nej, det är jag inte”, svarade Petrus.

59 Ungefär en timma senare var det en tredje som påstod: ”Säkert var den där karln med honom, han är ju från Galileen.”

60 Men Petrus sa: ”Jag förstår inte vad du menar, människa!” Och just när han sa det gol tuppen.

61 I samma stund vände sig Herren om och såg på Petrus, och då kom Petrus ihåg vad Herren hade sagt till honom: ”Innan tuppen gal i natt ska du förneka mig tre gånger.” 62 Och han gick ut och grät bittert.

63 De män som bevakade Jesus började nu håna och slå honom. 64 De band för hans ögon och slog honom och sa: ”Visa att du är en profet! Avslöja vem som slog dig.” 65 Och de förolämpade honom på alla möjliga sätt.

Det judiska rådet vill se Jesus dömd till döden

(Matt 26:63-65; Mark 14:61-64; Joh 18:19-21)

66 Tidigt nästa morgon samlades folkets ledare och översteprästerna och de skriftlärda. Jesus fördes till rådet. 67 De frågade honom: ”Är du Messias? Säg oss som det är!”

Han svarade: ”Om jag säger det, så kommer ni inte att tro mig, 68 och om jag börjar fråga er om något kommer ni inte att svara. 69 Men från och med nu kommer Människosonen att sitta på Maktens högra sida.[a]

70 Då sa de allihop: ”Alltså är du Guds Son?”

Men Jesus svarade: ”Det är ni själva som säger att jag är det.”

71 Då sa de igen: ”Vi behöver väl inga fler vittnen! Nu har vi hört honom säga det själv.”

Read full chapter

Footnotes

  1. 22:69 Se Ps 110:1.

47 Och se, medan han ännu talade, kom en folkskara; och en av de tolv, den som hette Judas, gick framför dem. Och han trädde fram till Jesus för att kyssa honom.

48 Men Jesus sade till honom: »Judas, förråder du Människosonen med en kyss?»

49 Då nu de som voro med Jesus sågo vad som var på färde, frågade de: »Herre, skola vi hugga till med svärd?»

50 Och en av dem högg till översteprästens tjänare och högg så av honom högra örat.

51 Då svarade Jesus och sade: »Låten det gå så långt.» Och han rörde vid hans öra och helade honom.

52 Sedan sade Jesus till dem som hade kommit emot honom, till översteprästerna och befälhavarna för tempelvakten och de äldste: »Såsom mot en rövare haven I gått ut med svärd och stavar.

53 Fastän jag var dag har varit med eder i helgedomen, haven I icke sträckt ut edra händer emot mig men detta är eder stund, och nu råder mörkrets makt.»

54 Så grepo de honom och förde honom åstad in i översteprästens hus. Och Petrus följde efter på avstånd.

55 Och de tände upp en eld mitt på gården och satte sig där tillsammans, och Petrus satte sig ibland dem.

56 Men en tjänstekvinna, som fick se honom, där han satt vid elden fäste ögonen på honom och sade: »Också denne var med honom.

57 Men han nekade och sade: »Kvinna, jag känner honom icke.»

58 Kort därefter fick en annan, en av mannen, se honom och sade: »Också du är en av dem.» Men Petrus svarade: »Nej, det är jag icke.»

59 Vid pass en timme därefter kom en annan som bedyrade och sade: »Förvisso var också denne med honom; han är ju ock en galilé.»

60 Då svarade Petrus: »Jag förstår icke vad du menar.» Och i detsamma, medan han ännu talade, gol hanen.

61 Då vände Herren sig om och såg på Petrus; och Petrus kom då ihåg Herrens ord, huru han hade sagt till honom: »Förrän hanen i dag har galit, skall du tre gånger förneka mig.»

62 Och han gick ut och grät bitterligen.

63 Och de män som höllo Jesus fången begabbade honom och misshandlade honom.

64 De höljde över honom och frågade honom och sade: »Profetera: vem var det som slog dig?»

65 Många andra smädliga ord talade de ock mot honom.

66 Men när det blev dag, församlade sig folkets äldste, överstepräster och skriftlärde, och läto föra honom inför sitt Stora råd

67 och sade: »Är du Messias, så säg oss det.» Men han svarade dem: »Om jag säger eder det, så tron I det icke.

68 Och om jag frågar, så svaren I icke.

69 Men härefter skall Människosonen sitta på den gudomliga Maktens högra sida.»

70 Då sade de alla: »Så är du då Guds Son?» Han svarade dem: »I sägen det själva, att jag är det.»

71 Då sade de: »Vad behöva vi mer något vittnesbörd? Vi hava ju själva nu hört det av hans egen mun.»

Read full chapter