Add parallel Print Page Options

Samuel och Saul

(8:1—15:35)

Saul blir Israels kung

Folket vill ha en kung

När Samuel blev äldre, tillsatte han sina söner som domare över Israel. Hans äldste son Joel och hans näst äldste son Avia dömde i Beer Sheva, men de följde inte alls i sin fars fotspår utan sökte egen orätt vinning: de tog emot mutor och vrängde rättvisan. Alla Israels äldste möttes i Rama hos Samuel. De sa: ”Du har blivit gammal och dina söner följer inte i dina fotspår. Ge oss en kung som kan styra oss, så som alla andra folk har!”

Samuel blev besviken när han hörde att de ville ha en kung och bad till Herren. Men Herren svarade: ”Låt dem få vad de vill ha! Det är mig de förkastar, inte dig. De vill inte längre ha mig till kung. Ända sedan jag förde dem ut ur Egypten har de gång på gång vänt mig ryggen och följt andra gudar och nu behandlar de dig på samma sätt. Gör som folket vill, men varna dem för hur det kommer att bli att lyda under en kung!”

10 Samuel berättade allt vad Herren sagt till dem som begärde en kung. 11 Han sa: ”En kung som ska härska över er kommer att ha rätt att ta ut era söner till krigstjänst, som ryttare eller vagnsförare eller till att springa framför hans vagnar. 12 Några kommer han att sätta till befäl över tusen eller femtio man. Andra kommer att tvingas plöja hans åkrar och ta in hans skördar eller sättas att tillverka hans vapen och vagnar. 13 Han kommer att ta era döttrar till att bereda salvor och parfymer och till att arbeta i hans kök och bageri. 14 Han kommer att ta era bästa åkrar, vingårdar och olivträd och ge dem till sina tjänstemän. 15 Han kommer att kräva en tiondel av er skörd åt sina hovmän och tjänstemän. 16 Han kommer att kräva att få era tjänare, de bästa åsnorna och det bästa av er boskap för sina personliga behov. 17 Han kommer att kräva en tiondel av era hjordar och ni kommer att bli hans slavar. 18 Ni kommer att ångra er och gråta bittert på grund av den kung som ni valt, men då ska Herren inte hjälpa er.”

19 Men folket vägrade lyssna till Samuels varningar och sa: ”Nej, vi måste ha en kung! 20 Vi vill vara som alla andra folk. Vi vill ha en kung som kan skipa rätt åt oss och leda oss och kämpa för oss i strid.”

21 Samuel berättade sedan för Herren vad folket hade sagt 22 och Herren svarade: ”Gör som de säger och ge dem en kung!” Då sa Samuel till dem att de skulle gå hem, var och en till sin stad.

Samuel möter Saul

Kish var en inflytelserik man från Benjamins stam. Han var son till Aviel och sonson till Seror som i sin tur var son till Bekorat och sonson till Afiach av Benjamins stam. Denne Kish hade en son som hette Saul. Han var den ståtligaste mannen i Israel och huvudet högre än någon annan i landet.

En dag hade Kishs åsnor sprungit bort, så han sände ut Saul och en tjänare för att söka efter dem. De gick genom Efraims bergsbygd, Shalishalandet, Shaalimsområdet och hela Benjamins land, men kunde inte hitta dem någonstans. När de till slut kom fram till Sufs land, sa Saul till tjänaren: ”Nu går vi hem, för nu är nog min far mer orolig för oss än för åsnorna.” Men tjänaren sa: ”Det finns en gudsman i den här staden. Hela folket ser upp till honom, för allt han säger slår in. Vi går dit. Kanske han kan tala om för oss vart vi ska ta vägen.”

”Men vi har väl inget att ge honom?” svarade Saul sin tjänare. ”Till och med vår mat i packningen är slut. Vi har ingenting att ge honom. Eller har vi något?” ”Jag har en kvarts sikel silver[a],” sa tjänaren. ”Jag kan ge honom det, så visar han vägen.”

När israeliterna förr i tiden gick för att rådfråga Gud, brukade man säga: ”Kom, så går vi till siaren!” På den tiden kallades profeterna för siare.

10 ”Det låter bra”, svarade Saul sin tjänare. ”Vi går dit.” Och så gick de mot staden där profeten bodde.

11 När de var på väg uppför sluttningen mot staden, fick de syn på några unga flickor som var på väg att hämta vatten och de frågade dem om siaren var där.

12 ”Ja”, svarade flickorna. ”Fortsätt bara rakt fram, så hittar ni honom. Han har just kommit till staden, för folket har en offerfest uppe på kullen. 13 När ni kommer till staden hittar ni honom innan han går upp på kullen för måltiden. Folket börjar inte äta förrän han har kommit och välsignat offret. Först därefter börjar de inbjudna äta. Gå alltså genast, så kan ni träffa honom nu!”

14 Saul och hans tjänare fortsatte då upp mot staden och just när de kom in genom portarna, mötte de Samuel som redan var på väg till offerplatsen.

15 Dagen innan Saul kom hade Herren uppenbarat sig och sagt till Samuel: 16 ”I morgon vid den här tiden ska jag sända en man från Benjamins land till dig. Honom ska du smörja till furste för mitt folk. Han ska rädda dem från filistéerna, för jag har sett mitt folks nöd och hört deras rop.”

17 När Samuel fick se Saul, sa Herren: ”Det var den här mannen jag berättade för dig om! Han ska härska över mitt folk.”

18 Under tiden gick Saul fram till Samuel i stadsporten och frågade: ”Kan du tala om för mig var siaren bor?”

19 ”Det är jag som är siaren”, svarade Samuel. ”Gå upp till offerplatsen så länge, jag kommer strax efter. I dag ska ni äta tillsammans med mig. I morgon kan ni sedan fortsätta vidare och då ska jag också tala om för dig allt vad du vill veta. 20 Åsnorna som sprang bort för tre dagar sedan behöver du inte oroa dig för, de har redan kommit till rätta. Och för övrigt: ska inte allt det härliga som finns i Israel tillfalla dig och din släkt?”

21 Saul sa: ”Jag är från Benjamins stam, den minsta av Israels stammar, och min släkt är den oansenligaste av alla i stammen! Varför talar du så till mig?”

22 Men Samuel förde Saul och hans tjänare in i den stora salen och gav dem de främsta platserna bland de inbjudna gästerna som var omkring trettio. 23 Sedan sa han till kocken att ta fram köttbiten, den som han gett honom och bett honom lägga undan. 24 Kocken tog då fram ett lårstycke[b] och det som hörde till det och placerade framför Saul.

”Ät!” sa Samuel. ”Det här köttstycket har varit bestämt åt dig ända sedan jag bjöd in till den här festen.” Saul åt då tillsammans med Samuel.

25 Och när de hade återvänt till staden efter festen, gick de upp på taket[c] för att prata. 26 I gryningen nästa morgon ropade Samuel till Saul på taket och sa: ”Stig upp! Jag ska följa dig ett stycke på vägen.” Saul steg upp och de gick ut tillsammans.

27 När de kom till utkanten av staden sa Samuel till Saul att skicka sin tjänare i förväg. Sedan sa han till Saul: ”Stanna här, för jag har ett budskap från Herren till dig.”

Samuel smörjer Saul till kung

10 Samuel tog fram en flaska med olja som han hällde över Sauls huvud. Sedan kysste han honom och sa:

Herren smörjer dig till furste över sin arvedel.[d] När du lämnar mig, kommer du att träffa två män vid Rakels grav i Selsach i Benjamins land. De kommer att tala om för dig att åsnorna har återfunnits, men att din far nu i stället är orolig för dig och frågar: ’Hur ska jag hitta min son?’

När du kommer till eken vid Tabor, kommer du att möta tre män som är på väg till Gud i Betel. En av dem bär på tre killingar, en annan har tre brödkakor och den tredje en skinnsäck med vin. De kommer att hälsa dig och erbjuda dig två av offerkakorna och dem ska du ta emot.

Efter det ska du gå till Guds Giva där filistéerna har en utpost. När du går in i staden, kommer du att möta en grupp profeter på väg ner från offerplatsen. De spelar på psaltare, tamburin, flöjt och harpa och profeterar medan de går vägen fram. I samma stund ska Herrens Ande komma över dig och du ska profetera tillsammans med dem. Du ska förvandlas och bli som en ny människa. Efter att dessa tecken har inträffat kan du fatta beslut efter din övertygelse, för Herren ska leda dig. Gå sedan före mig till Gilgal och vänta på mig där i sju dagar. Jag ska komma dit och offra brännoffer och gemenskapsoffer och då ska jag tala om för dig vad du ska göra.”

När Saul vände sig om och började gå ifrån Samuel, förvandlade Gud hans hjärta och gav honom ett nytt sätt att tänka och redan samma dag inträffade alla dessa tecken. 10 Då de kom till Giva, kom profeterna emot dem och Guds Ande kom över Saul, så att han också profeterade.

11 De som tidigare hade känt Saul började undra när de såg honom profetera tillsammans med de andra profeterna. ”Vad har hänt med Kishs son?” frågade de varandra. ”Är Saul också en av profeterna?” 12 En man som bodde där tillade: ”Vem är deras far?” På så sätt tillkom ordspråket: ”Är Saul också en av profeterna?”

13 När Saul hade slutat att profetera, gick han upp på kullen. 14 ”Var har du och tjänaren hållit hus så länge?” frågade Sauls farbror. ”Vi gick för att leta reda på åsnorna, men vi kunde inte hitta dem,” svarade Saul. ”Därför gick vi till Samuel.” 15 ”Jaså? Och vad sa han då?” undrade farbrodern. 16 ”Han sa att åsnorna hade kommit till rätta”, svarade Saul. Men han lät bli att berätta vad Samuel sagt om kungadömet.

Israel väljer Saul som kung

17 Samuel kallade samman hela Israels folk inför Herren i Mispa. 18 Han sa till dem: ”Så säger Herren, Israels Gud: ’Jag förde Israel ut ur Egypten och räddade er från egypterna och alla andra folk som förtryckte er.’ 19 Men nu har ni förkastat denne er Gud som räddat er ur alla era olyckor och svårigheter och ni säger: ’Vi vill ha en kung i stället!’ Så kom nu fram inför Herren, varje stam för sig och varje släkt för sig!”

20 Sedan kallade Samuel fram de olika stammarna inför Herren och när man kastade lott,[e] föll lotten på Benjamins stam. 21 Därefter förde han fram de olika släkterna i Benjamins stam inför Herren och den här gången föll lotten på Matris släkt. Slutligen föll lotten på Saul, Kishs son, men när de försökte få tag på honom var han försvunnen.

22 Folket frågade då Herren: ”Var är han? Har han verkligen kommit?” Herren svarade: ”Han gömmer sig borta i lägret.” 23 De sprang då dit och hämtade honom och när de förde fram honom inför folket var han huvudet högre än alla andra.

24 Då sa Samuel: ”Detta är den man som Herren har utvalt. Hans like finns inte i hela Israel!” Och hela folket jublade och ropade: ”Leve kungen!”

25 Samuel förklarade än en gång för folket vad en kung hade för rättigheter. Han skrev också ner dem i en bok som sedan förvarades inför Herren. Efter det sände han hem folket, var och en till sitt.

26 När Saul återvände till sitt hem i Giva, följdes han av en skara krigare som hade känt Guds kallelse. 27 Men det fanns några bland folket som var ondsinta och sa: ”Hur ska han kunna rädda oss?” De föraktade Saul och vägrade att ge honom gåvor, men han teg.[f]

Saul besegrar ammoniterna

11 Ammoniternas kung Nachash anföll nu[g] och belägrade Javesh i Gilead. Invånarna i Javesh sa till honom: ”Slut förbund med oss, så ska vi bli era tjänare!” Nachash svarade: ”Jag kan sluta förbund med er, men bara på det villkoret att jag får sticka ut höger öga på varenda en av er, så att hela Israel blir förödmjukat.”

”Låt oss få sju dagar på oss, så att vi kan skicka bud till hela Israel”, svarade de äldste i Javesh. ”Men om ingen kommer och räddar oss, då ska vi gå med på dina villkor.”

När budbärarna från Javesh kom till Sauls Giva och berättade vad som hade hänt, började alla gråta högt. Saul återvände från åkrarna med sina oxar och frågade: ”Vad är det som har hänt? Varför gråter alla?” Då berättade de för honom vad männen från Javesh hade sagt och genast kom Guds Ande över Saul och han brann av vrede. Han tog två oxar, styckade dem och sände ut styckena med budbärare över hela Israel. ”Om någon vägrar att följa Saul och Samuel i strid, ska det gå med hans oxar på detta vis”, lät han hälsa. Fruktan för Herren föll då över folket och de ställde upp till sista man. Han räknade dem sedan i Besek och fann att det var 300 000 man från Israel och 30 000 man från Juda.

Efter det skickade han budbärare tillbaka till Javesh i Gilead med beskedet: ”Ni kommer att räddas när solen skiner som varmast i morgon.” Glädjen i staden visste inga gränser när budbärarna återvände och berättade detta.

10 Männen i Javesh meddelade sedan ammoniterna: ”Vi ger oss! I morgon kan ni komma och göra vad ni vill med oss.”

11 Dagen därpå delade Saul upp sin armé i tre grupper och redan före gryningen överrumplade de ammoniterna i deras läger. När dagen var som hetast var ammoniterna slagna. Resten av ammoniternas armé blev så grundligt skingrad att inte ens två personer kom undan tillsammans.

12 Då sa folket till Samuel: ”Var är de män som sa att Saul inte skulle bli vår kung? För hit dem, så att vi får döda dem!” 13 Men Saul svarade: ”Nej, en dag som denna ska ingen avrättas, för i dag har Herren räddat Israel!”

14 Då sa Samuel till folket: ”Kom, låt oss gå till Gilgal och än en gång bekräfta att Saul är vår kung.”

15 Och de gick till Gilgal och inför Herren utropade de Saul till kung. Sedan offrade de gemenskapsoffer till Herren och Saul och hela Israel firade en stor glädjefest.

Samuels avskedstal

12 Sedan talade Samuel till folket på nytt:

”Lyssna!” sa han. ”Jag har gjort vad ni bett mig om. Jag har gett er en kung. Nu är kungen er ledare. Jag är nu en gammal gråhårig man och mina söner finns här bland er. Jag har varit er ledare sedan min ungdom. Här står jag nu, vittna mot mig inför Herren och hans smorde. Har jag tagit någons oxe eller åsna? Har jag kränkt eller förtryckt någon? Har jag någonsin tagit emot mutor eller panter av någon? Tala om det för mig, så ska jag ersätta dem som jag har skadat.”

”Nej”, svarade de. ”Du har aldrig kränkt eller förtryckt oss och du har aldrig tagit mutor.”

Herren och hans smorde är i dag mina vittnen på att ni inte har något att anklaga mig för”, sa Samuel.

”Ja, han är vittne”, svarade de.

”Det var Herren som gav er Mose och Aron”, fortsatte Samuel. ”Han förde era förfäder ut ur Egyptens land. Bli nu stilla inför Herren medan jag går till rätta med er och påminner er om Herrens rättfärdiga gärningar mot er och era förfäder.

När Jakob kommit till Egypten och folket ropade till Herren, sände han dem Mose och Aron som ledde dem ut ur Egypten och lät dem bosätta sig här i landet.

Men folket glömde snart Herren, sin Gud, och därför överlämnade han dem åt Sisera, generalen i Hasors här, och åt filistéerna och åt Moabs kung som alla förde krig mot Israel. 10 Folket ropade då till Herren igen: ’Vi har syndat genom att vända Herren ryggen. Vi har tillbett baalsgudar och astartegudinnor. Men nu ska vi tjäna dig och enbart dig, om du bara befriar oss från våra fiender!’ 11 Herren sände då Jerubbaal, Bedan, Jefta och Samuel för att rädda er från fienderna runt omkring och så fick ni leva i trygghet.[h]

12 Men när ni såg att Nachash, Ammons kung, kom mot er, sa ni till mig att ni behövde en kung som kunde regera över er. Detta trots att ni redan hade en kung, Herren. 13 Men här är nu den kung ni själva valt och bett om. Herren har satt honom över er.

14 Om ni fruktar Herren, tjänar och lyder honom och inte gör uppror mot honom, ja, om både ni och er kung följer Herren, er Gud, så kommer allt att gå väl. 15 Men om ni gör uppror mot Herrens bud och inte lyder honom, så kommer Herren att behandla er på samma sätt som han behandlade era förfäder.

16 Stå nu still här, så ska ni få se Herren göra ett stort under. 17 Nu är det ju tid för veteskörden[i]. Men jag ska be till Herren att han sänder åska och regn. Då kommer ni att inse hur ont och orätt ni handlade inför Herren då ni begärde en kung.”

18 Samuel ropade sedan till Herren som sände åska och regn redan samma dag och hela folket darrade av fruktan inför Herren och Samuel.

19 ”Be till Herren, din Gud, för oss dina tjänare, så att vi inte dör”, sa de till Samuel. ”Nu har vi lagt ännu en synd till alla de andra genom att begära en kung.”

20 ”Var inte rädda”, sa Samuel till folket. ”Det är sant att ni har begått en svår synd, men se till att ni i fortsättningen tillber Herren helhjärtat och inte vänder honom ryggen. 21 Vänd er inte till andra gudar som varken kan hjälpa eller rädda er, eftersom de inte är annat än tomhet. 22 Herren ska för sitt mäktiga namns skull inte överge sitt eget folk. Han har ju själv utvalt er till sitt folk.

23 För min egen del vill jag inte synda mot Herren genom att sluta att be för er. Jag ska i stället fortsätta att undervisa er om det goda och rätta. 24 Frukta Herren och tjäna honom troget och helhjärtat! Tänk på allt det stora han har gjort för er! 25 Men om ni fortsätter att synda, kommer både ni och er kung att förgås.”

Saul är olydig mot Gud

Fortsatt krig mot filistéerna

13 Under sitt andra regeringsår[j], efter att ha blivit kung i Israel, valde Saul ut 3 000 män ur Israels folk. Av dessa fick 2 000 följa med honom till Mikmas och Betels bergsbygd, medan 1 000 man var hos Jonatan i Giva i Benjamins land. Resten av folket hade han skickat hem.

Jonatan anföll filistéernas utpost i Geva och filistéerna fick höra det. Saul lät blåsa i horn över hela landet för att hebréerna skulle höra det. Så fick hela Israel höra att Saul anfallit den filistéiska utposten och att Israel på detta sätt dragit över sig filistéernas hat. Folket kallades samman för att följa Saul till Gilgal. Filistéerna samlade en mäktig armé på 3 000 vagnar, 6 000 ryttare och ett oräkneligt antal fotsoldater, liksom sanden på havets strand. De gick och slog sedan läger vid Mikmas öster om Bet Aven. När Israels män fick se att de var i nöd och att deras armé var hårt pressad, gömde de sig i grottor, skogssnår och gropar, bland klipporna och i gravar och vattenbehållare. Somliga av hebréerna gick över Jordanfloden och flydde till Gads och Gileads land.

Under tiden stannade Saul i Gilgal och de som var med honom darrade av skräck. I sju dagar väntade sedan Saul där, precis som Samuel tidigare sagt till honom[k]. Men när Samuel fortfarande inte hade kommit och männen började lämna honom, sa Saul: ”För fram brännoffret och gemenskapsoffret till mig!” Sedan offrade han brännoffret. 10 Just då han hade avslutat offrandet, kom Samuel och Saul gick ut för att möta honom och hälsa på honom. 11 Men Samuel sa: ”Vad är det du har gjort?” Saul svarade: ”När jag såg att mina män övergav mig och att du inte hade anlänt vid den tidpunkt du lovade och att filistéerna stod vid Mikmas klara till strid, 12 sa jag: ’Filistéerna är beredda att marschera mot oss och jag har inte vädjat till Herren om hjälp!’ Därför kände jag mig tvingad att bära fram brännoffret innan du kom.”

13 ”Du har handlat som en dåre!” sa Samuel. ”Du har inte hållit Herrens, din Guds, bud som han gav dig. Han skulle annars ha befäst din kungamakt över Israel för all framtid, 14 men nu tas den ifrån dig. Herren har sökt sig en man efter sitt sinne och han har redan valt ut honom till furste över sitt folk, eftersom du inte har rättat dig efter Herrens bud.”

Israels militära underläge

15 Samuel lämnade sedan Gilgal och gick till Giva i Benjamins land. Men när Saul räknade soldaterna som fortfarande var med honom, upptäckte han att det bara var 600 man kvar. 16 Saul och hans son Jonatan och deras män slog upp sitt läger i Geva i Benjamins land, medan filistéerna stannade vid Mikmas. 17 Därifrån sände filistéerna ut tre grupper av plundrare. En grupp gick mot Ofra i Shuals land, 18 en gick till Bet Horon och en gick närmare ökengränsen ovanför Sevoimdalen.

19 På den här tiden fanns det inga smeder i Israels land, eftersom filistéerna ville hindra hebréerna från att smida svärd och spjut. 20 Varje gång de behövde vässa sina plogbillar, skäror, yxor eller liar[l] måste de alltså gå till filistéerna. 21 Det kostade två tredjedels sikel[m] att slipa en plogbill eller en skära och hälften så mycket för en yxa, högrep eller oxpik. 22 Därför fanns det inte ett enda svärd eller spjut i hela Israels armé när de skulle kriga mot filistéerna. Det var bara Saul och Jonatan som hade vapen.

Jonatans djärva plan

23 Ett förband ur filistéernas armé hade nu gått fram till bergspasset vid Mikmas.

14 Någon dag senare sa Jonatan, Sauls son till sin väpnare: ”Kom så går vi över till filistéernas förläggning på andra sidan passet!” Men han berättade inte för sin far om sina planer. Saul hade slagit läger runt granatäppelträdet i Migron vid gränsen till Giva med sina 600 män. Bland dem fanns Achia som bar efoden. Han var barnbarnsbarn till Eli, Herrens präst i Shilo. Hans far var Achituv, I-Kavods bror, och hans farfar hette Pinechas.

Ingen lade märke till att Jonatan hade gett sig av. Men för att komma till filistéernas läger måste Jonatan gå genom ett trångt pass mellan två höga klippor som kallades Boses och Sene. Den ena klippan reste sig i norr mot Mikmas och den södra mot Geva. ”Nu går vi över till dessa oomskurna hedningar”, hade Jonatan sagt till sin väpnare. ”Kanske kommer Herren att göra något för oss. Det spelar ju ingen roll för honom om vi är många eller få, för han kan ge seger!”

”Gör det du tycker är bäst”, svarade hans väpnare. ”Jag stödjer dig helhjärtat, vad du än beslutar.”

”Bra, låt oss då gå över till männen och göra så att de ser oss”, sa Jonatan. ”Om de säger till oss: ’Stanna där ni är tills vi kommer till er’, så stannar vi och går inte upp till dem. 10 Men om de säger: ’Kom hit upp!’, så gör vi det. Det ska vara tecknet på att Herren överlämnar dem åt oss.”

11 När filistéerna såg dem, ropade de: ”Titta! Hebréerna kravlar sig upp ur sina hål!” 12 Sedan ropade de ner från sin utpost till Jonatan och hans väpnare: ”Kom hit upp, så ska vi visa er!”

”Kom nu, följ mig”, sa Jonatan till sin väpnare, ”för Herren har överlämnat dem åt israeliterna!” 13 Och med hjälp av både händer och fötter tog Jonatan sig uppför klippan med väpnaren strax efter sig. Filistéerna föll för Jonatan och hans väpnare kom efter och gav dem dödsstöten.

14 Så dödade de cirka tjugo man på ett område ungefär lika stort som ett halvt plogland[n]. 15 Plötsligt utbröt panik i hela filistéernas armé, till och med bland dem som var ute och plundrade i omgivningarna, och samtidigt blev det jordbävning. Denna skräck sände Gud över dem.

16 Sauls vaktposter i Giva fick nu se hur hela filistéernas armé upplöstes och soldaterna flydde åt alla håll. 17 ”Ta reda på vem som saknas bland oss”, befallde Saul. Och när männen mönstrades fann man att Jonatan och hans väpnare var borta.

18 ”Hämta Guds ark[o]”, ropade Saul till Achia. Den fanns bland Israels folk på den tiden. 19 Men medan Saul talade med prästen, tilltog ropen och tumultet i filistéernas läger allt mer. ”Nej, låt det vara!” sa Saul till prästen. 20 Sedan samlade Saul sina män och gick till stridsplatsen och fann att filistéerna höll på att döda varandra. Det rådde fullständig förvirring bland dem.

21 De hebréer som tidigare lytt under filistéerna och som dragit ut tillsammans med den filistéiska armén, bytte nu sida: de gick över till israeliterna som var med Saul och Jonatan. 22 Slutligen anslöt sig även de som hade gömt sig i bergen, när de nu hörde att filistéerna flydde och deltog i striden och förföljde dem. 23 Så räddade Herren Israel den dagen och striden fortsatte bortom Bet Aven.

Saul ger en obetänksam order

24 Israeliterna hade stridit mycket och var trötta. Saul hade bundit dem med en ed: ”En förbannelse vilar över den som äter något före kvällen innan jag har tagit full hämnd på mina fiender!” Därför åt ingen något under hela dagen, 25 fastän det låg honung på marken i skogen dit folket kom. 26 När de kom in i skogen och såg den utflutna honungen, vågade de inte ta för sig och föra något till munnen. Alla fruktade för eden.

27 Men Jonatan hade inte hört sin fars ed som han bundit folket med. Han doppade en käpp i honungen och när han hade ätit av den, fick hans ögon ny glans. 28 Då berättade någon för honom om hans fars ed, att den var förbannad som åt något den dagen och att resultatet hade blivit att alla var utmattade. 29 ”Min far drar olycka över landet!” sa Jonatan. ”Ser ni inte vilken glans mina ögon fick när jag åt lite honung? 30 Tänk om folket hade fått äta av bytet de tagit från fienden! Hur mycket större skulle inte filistéernas nederlag ha blivit!”

31 Den dagen fördrev israeliterna filistéerna från Mikmas ända till Ajalon, men de var helt utmattade. 32 De kastade sig över krigsbytet och slaktade får, oxar och kalvar direkt på marken och åt köttet med blodet i. 33 Man rapporterade till Saul att folket syndade mot Herren genom att äta kött som hade blodet i sig.[p]

”Ni har gjort något mycket ont”, sa Saul. ”Rulla fram en stor sten hit till mig 34 och gå ut bland trupperna och se till att de för hit oxar och får, så att de kan slakta dem och låta blodet rinna av dem. Synda inte mot Herren genom att äta kött med blodet i!” När det blev natt kom alla dit med sina oxar och slaktade dem där. 35 Och Saul byggde sitt första altare åt Herren.

36 Därefter sa Saul: ”Nu förföljer vi filistéerna och plundrar dem hela natten ända tills det ljusnar. Vi låter ingen av dem slippa undan.” ”Det är bra”, sa hans män, ”gör det du tycker är bäst!” Men prästen sa: ”Det är säkrast att vi frågar Gud först.”

37 Saul frågade då Gud: ”Ska jag förfölja filistéerna? Överlämnar du dem åt Israel?” Men den dagen gav Herren inget svar.

38 Då sammankallade Saul folkets ledare och sa: ”Ta reda på vilken synd som har begåtts i dag. 39 Så sant Herren lever, han som räddat Israel, att även om syndaren är min egen son Jonatan, så ska han dö!” Men ingen gav honom något svar. 40 Sedan sa Saul till israeliterna: ”Ni ska stå på ena sidan och Jonatan och jag står här.” Och folket svarade: ”Gör vad du finner vara bäst.”

41 Saul sa till Herren, Israels Gud: ”Varför har du inte svarat din tjänare i dag? Om skulden ligger hos mig eller min son Jonatan, Herre, Israels Gud, låt då urim komma upp, och om den ligger hos ditt folk Israel, låt då tummim[q] komma upp.”[r] Då utpekades Jonatan och Saul skyldiga, medan folket förklarades oskyldigt. 42 Sedan sa Saul: ”Dra nu lott mellan mig och Jonatan!” Och då föll lotten på Jonatan.

43 ”Tala genast om för mig vad du har gjort!” sa Saul till Jonatan. ”Jag smakade lite honung från änden av min stav”, erkände Jonatan. ”Men nu måste jag alltså dö!” 44 ”Ja, Jonatan”, sa Saul. ”Du måste dö! Må Gud slå mig med döden om det inte blir så!” 45 Men folket protesterade: ”Ska Jonatan dö, han som i dag så storslaget har räddat Israel? Nej, det kommer aldrig på fråga! Så sant Herren lever: inte ett hårstrå på hans huvud ska krökas, för Gud har hjälpt honom att utföra detta i dag!” Och på det sättet räddade Sauls män Jonatans liv, så att han inte behövde dö.

46 Efter detta slutade Saul att förfölja filistéerna och de återvände till sitt land.

Saul lyckas militärt

47 Sedan Saul blivit Israels kung, stred han mot sina fiender i alla riktningar: mot Moab, Ammon och Edom, mot kungarna i Sova och mot filistéerna och på alla fronter lyckades han bestraffa sina fiender. 48 Han utförde stora bragder, besegrade amalekiterna och räddade Israel från dem som tidigare anfallit och plundrat dem.

49 Saul hade tre söner, Jonatan, Jishjo[s] och Malki-Shua. Dessutom hade han två döttrar, den äldsta hette Merav och den yngsta Mikal. 50 Sauls hustru hette Achinoam och var dotter till Achimaas. Överbefälhavaren för Sauls här hette Avner och var hans kusin, hans farbror Ners son. 51 Sauls far Kish och Avners far Ner var bröder och båda var söner till Aviel.

52 Israeliterna kämpade häftiga strider mot filistéerna under Sauls livstid och varje gång Saul fick syn på en modig och stridsduglig man, tog han honom i sin tjänst.

Saul tar krigsbyte mot Herrens vilja

15 Samuel sa till Saul: ”Det var mig som Herren sände att smörja dig till kung över Israel, så lyssna nu vad Herren säger! Så säger härskarornas Herre: ’Jag ska straffa Amalek för det de gjorde mot Israel då de anföll dem på vägen från Egypten.[t] Gå nu och vig hela Amaleks folk och allt de har åt förintelse. Utrota män, kvinnor, barn, ungdomar, oxar, får, kameler och åsnor!’ ” Saul mobiliserade sin armé och mönstrade dem i Telaim. Han hade 200 000 soldater och dessutom 10 000 man från Juda.

När Saul kom till Amaleks stad, lade han sig i bakhåll i dalen. Sedan skickade han bud till keniterna att dra sig bort och överge amalekiterna. ”Jag vill inte utrota er tillsammans med dem. Ni var ju vänliga mot Israels folk, när de kom från Egypten”, sa han. Keniterna drog sig då bort därifrån. Sedan slog Saul amalekiterna ända från Havila och ner till Shur, öster om Egypten. Han tillfångatog Agag, amalekiternas kung, men vigde alla andra åt förintelse och högg ner dem med svärd. Saul och hans män skonade alltså Agag, men också det bästa av fåren och oxarna och de fetaste lammen, kort sagt allt som var värdefullt. De ville inte viga det åt förintelse, utan gjorde det bara med det som var svagt och värdelöst.

Herren förkastar Saul

10 Då kom Herrens ord till Samuel: 11 ”Jag ångrar att jag gjorde Saul till kung, för han har än en gång vänt sig bort från mig och vägrat att lyda mig.” Samuel blev djupt skakad och han ropade och bad till Herren hela natten. 12 Tidigt nästa morgon gick han ut för att leta efter Saul, men fick höra att han hade gått till berget Karmel för att resa ett monument över sig själv och att han därefter hade fortsatt till Gilgal.

13 När Samuel kom, hälsade Saul och sa: ”Herren välsigne dig! Nu har jag verkställt Herrens befallning!”

14 ”Vad är det då för ett bräkande av får och bölande av oxar jag hör?” frågade Samuel. 15 ”Mina soldater räddade det bästa av amalekiternas får och oxar”, erkände Saul, ”men det var för att offra dem till Herren, din Gud. Allt annat har vi vigt åt förintelse.”

16 Då sa Samuel till Saul: ”Sluta! Hör nu vad Herren sa till mig i natt!” ”Vad sa han?” undrade Saul.

17 Samuel svarade: ”När du själv inte tyckte att du var något, blev du ledare för Israels stammar och Herren smorde dig till kung över Israel. 18 Och han gav dig ett uppdrag och sa till dig: ’Gå och vig de syndiga amalekiterna åt förintelse. Strid mot dem tills du utplånat dem alla!’ 19 Varför lydde du inte Herren? Varför kastade du dig över krigsbytet och gjorde det som är ont i Herrens ögon?”

20 ”Men jag har lytt Herren”, svarade Saul. ”Jag gick dit han sa till mig att gå. Jag tog med mig kung Agag, men jag vigde alla de andra åt förintelse. 21 Och mina trupper behöll fåren och oxarna, det allra bästa av det som skulle vigas åt förintelse, för att offra det till Herren.”

22 Samuel svarade:

”Gläder sig Herren lika mycket åt brännoffer och slaktoffer
    som att man hör Herrens röst?
Nej, lydnad är bättre än offer,
    och att lyssna till honom är bättre
    än att offra baggars fett åt honom.
23 Upproriskhet är en lika stor synd som spådom,
    och övermod lika avigt som att tillbe avgudar.
Du har förkastat Herrens ord,
    och han har förkastat dig som kung.”

Saul ber om nåd

24 ”Jag har syndat”, sa Saul till Samuel. ”Jag var olydig mot Herrens befallning och handlade inte efter dina ord, för jag var rädd för folket och gjorde vad de krävde. 25 Förlåt nu min synd och följ med mig tillbaka, så att jag kan tillbe Herren!” 26 Men Samuel svarade: ”Jag kommer inte tillbaka med dig. Eftersom du har förkastat Herrens befallning, har han också förkastat dig som kung över Israel.” 27 När Samuel sedan vände sig om för att gå, grep Saul tag i hans mantel, men då revs manteln sönder. 28 ”Se”, sa Samuel, ”Herren har ryckt Israels rike ifrån dig i dag och gett det till en av dina landsmän, till en som är bättre än du. 29 Han som är Israels härlighet ljuger inte och inte heller ångrar han sig, för han är inte en människa.”

30 Då sa Saul: ”Jag har syndat, men hedra mig åtminstone inför mitt folks äldste och Israel genom att gå med mig och tillbe Herren, din Gud!” 31 Samuel gick då med honom och Saul tillbad Herren.

32 Sedan sa Samuel: ”För hit amalekiternas kung Agag!” Agag kom darrande[u] fram men tänkte ändå: ”Dödens bitterhet är borta.” 33 Men Samuel sa:

”På samma sätt som ditt svärd har gjort många mödrar barnlösa,
    ska din mor nu bli barnlös.”

Och Samuel dödade honom inför Herren i Gilgal.

34 Sedan gick Samuel hem till Rama och Saul återvände till Sauls Giva. 35 Efter den dagen träffade Samuel aldrig Saul mer, men han tänkte ofta med sorg på honom och Herren sörjde över att han hade gjort Saul till kung över Israel.

Footnotes

  1. 9:8 En kvarts sikel silver motsvarar cirka 3 gram. Silver- eller guldstycken användes som betalningsmedel.
  2. 9:24 Lårstycket var normalt reserverat för prästerna. Detta var en symbol för att Saul skulle bli invigd till tjänst för Gud.
  3. 9:25 Taken var platta och användes som extra rum.
  4. 10:1 I Septuaginta lägger man till: Du ska styra Herrens folk och befria det från alla fiender som omger det. Och detta är tecknet på att Herren har utvalt dig till att leda hans folk.
  5. 10:20 Antagligen använde man urim och tummim. Se not till 2:18.
  6. 10:27 I Dödahavsrullarna har man funnit ett textfragment (4QSama) som förklarar händelsen i kap. 11 där det inte sägs någonting om orsaken till denna blodiga attack. Fragmentet från Q4 lyder: Nachash, ammoniternas kung, förtryckte hårt Gads och Rubens folk och han stack ut alla deras högra ögon och slog ter[ror och fruktan] i Israel. Det fanns inte bland israeliterna på andra sidan Jordan en enda vars högra öga inte hade blivit stucket av Nachash, kung av Ammon, utom de sju tusen män som [flydde] ammoniterna och kom till Javesh i Gilead. Ungefär en månad senare…Sedan följer det vi kan läsa i våra Biblar i 1 Sam 11:1ff.
  7. 11:1 I Septuaginta: Ungefär en månad senare.
  8. 12:11 Dessa personer var domare i Israel (se Domarboken). Bedan är antagligen ett annat namn på Barak.
  9. 12:17 Veteskörden inföll under maj-juni, då det inte brukade regna i landet.
  10. 13:1 En del handskrifter har inledningen: Saul var trettio år när han blev kung och han regerade över Israel i två år (ålder och årtal är dock osäkra.Apg 13:21 säger att han regerade i cirka fyrtio år). Översättningen av vers 1 är i sin helhet osäker.
  11. 13:8 Enligt profetian i 10:8.
  12. 13:20 Översättningen av de hebreiska benämningarna för de aktuella redskapen är osäker.
  13. 13:21 Motsvarar 8 gram (1 sikel=12 gram). För svårighet med översättningen, se not till föregående vers.
  14. 14:14 Den exakta innebörden är osäker.
  15. 14:18 Enligt Septuaginta: efoden.
  16. 14:33 Se 1 Mos 9:4.
  17. 14:41 urim och tummim. Se not till 2:18
  18. 14:41 Varför…komma upp. Vulgata och Septuaginta har denna lydelse. Däremot har den masoretiska texten endast: Ge hit tummim!
  19. 14:49 Namnet varierar mellan Ishbaal (2 Sam 2:8,10,12,15), Ish-Boshet (2 Sam 3:8,14,15; 4:5,8a,12), och Eshbaal (1 Krön 8:33; 9:39).
  20. 15:2 Se 2 Mos 17:8-16.
  21. 15:32 Det hebreiska ordets betydelse är osäker och kan tolkas på olika sätt: darrande, med vacklande steg, eller leende, självsäkert, eller i bojor. Kanske hoppades han att de skulle låta honom få leva, eller att döden skulle bli snabb. Enligt Septuaginta: Hur bitter är inte döden!

Men när Samuel blev gammal, satte han sina söner till domare över Israel

Hans förstfödde son hette Joel, och hans andre son Abia; de hade sitt domarsäte i Beer-Seba.

Men hans söner vandrade icke på hans väg, utan veko av därifrån och sökte orätt vinning; de togo mutor och vrängde rätten.

Då församlade sig alla de äldste i Israel och kommo till Samuel i Rama.

Och de sade till honom: »Du är ju nu gammal, och dina söner vandra icke på dina vägar. Så sätt nu en konung över oss till att döma oss, såsom alla andra folk hava.»

Men det misshagade Samuel, detta att de sade då: »Giv oss en konung, for att han må döma oss.» Och Samuel bad till HERREN.

Då sade HERREN till Samuel »Lyssna till folkets ord, och gör allt vad de begära av dig; ty det är icke dig de hava förkastat, nej, mig hava de förkastat, i det de icke vilja att jag skall vara konung över dem.

Såsom de alltid hava gjort, från den dag då jag förde dem upp ur Egypten ända till denna dag, i det att de hava övergivit mig och tjänat andra gudar, så göra de nu ock mot dig.

Så lyssna nu till deras ord. Dock må du högtidligt varna dem och förkunna för dem den konungs rätt, som kommer att regera över dem.»

10 Och Samuel sade till folket, som hade begärt en konung av honom, allt vad HERREN hade talat.

11 Han sade: »Detta bliver den konungs rätt, som kommer att regera över eder: Edra söner skall han taga och skall sätta dem på sina vagnar och hästar, till sin tjänst, eller ock skola de nödgas löpa framför hans vagnar.

12 Andra av dem skall han taga och sätta till sina över- och underhövitsmän, och andra skola nödgas plöja hans åkerjord och inbärga hans skörd och förfärdiga hans krigsredskap och hans vagnsredskap.

13 Edra döttrar skall han taga till salvoberederskor, kokerskor och bagerskor.

14 Edra bästa åkrar, vingårdar och olivplanteringar skall han taga och skall giva dem åt sina tjänare;

15 och han skall taga tionde av edra sädesfält och edra vingårdar och giva åt sina hovmän och tjänare.

16 Därtill skall han taga edra tjänare och edra tjänarinnor och edra bästa ynglingar, så ock edra åsnor, och bruka dem för sitt behov.

17 Av eder småboskap skall han taga tionde, och I skolen vara hans trälar.

18 När I då ropen om hjälp för dem konungs skull som I själva haven utvalt åt eder, då skall HERREN icke svara eder.

19 Men folket ville icke lyssna till Samuels ord, utan sade: »Nej, en konung måste vi hava över oss.»

20 Vi vilja bliva lika alla andra folk; vi vilja hava en konung som dömer oss, och som drager ut i spetsen för oss till att föra våra krig.»

21 Då nu Samuel hörde allt detta som folket sade, framförde han det till HERREN.

22 Men HERREN sade till Samuel: »Lyssna till deras ord, och sätt en konung över dem.» Då sade Samuel till Israels män: »Gån hem, var och en till sin stad.»

I Benjamin levde en man som hette Kis, son till Abiel, son till Seror, son till Bekorat, son till Afia, son till en benjaminit; och han var en rik man.

Han hade en son som hette Saul, en ståtlig och fager man; bland Israels barn fanns ingen man som var fagrare än han; han var huvudet högre än allt folket.

Nu hade Kis', Sauls faders, åsninnor kommit bort för honom; därför sade Kis till sin son Saul: »Tag med dig en av tjänarna och stå upp och gå åstad och sök efter åsninnorna.»

Då gick han genom Efraims bergsbygd och därefter genom Salisalandet; men de funno dem icke. Så gingo de genom Saalimslandet, men där voro de icke; sedan gick han genom Benjamins land, men de funno dem icke heller där.

När de så hade kommit in i Sufs land, sade Saul till tjänaren som han hade med sig: »Kom, låt oss gå hem igen; min fader kunde eljest, stället för att tänka på åsninnorna, bliva orolig för vår skull.»

Men han svarade honom: »Se, i denna stad finnes en gudsman; han är en ansedd man; allt vad han säger, det sker. Låt oss nu gå dit; måhända kan han säga oss något om den färd vi hava företagit oss.»

Då sade Saul till sin tjänare: »Men om vi gå dit, vad skola vi då taga med oss åt mannen? Brödet är ju slut i våra ränslar, och vi hava icke heller någon annan gåva att taga med oss åt gudsmannen. Eller vad hava vi väl?»

Tjänaren svarade Saul ännu en gång och sade: »Se, här har jag i min ägo en fjärdedels sikel silver; den vill jag giva åt gudsmannen, för att han må säga oss vilken väg vi böra gå.»

(Fordom sade man så i Israel, när man gick för att fråga Gud: »Kom, låt oss gå till siaren.» Ty den som man nu kallar profet kallade man fordom siare.)

10 Saul sade till sin tjänare: »Ditt förslag är gott; kom, låt oss gå.» Så gingo de till staden där gudsmannen fanns.

11 När de nu gingo uppför höjden där staden låg, träffade de några flickor som hade gått ut för att hämta vatten; dem frågade de: »Är siaren här?»

12 De svarade dem och sade: »Ja, helt nära. Skynda dig nu, ty han har i dag kommit till staden; folket firar nämligen i dag en offerfest på offerhöjden.

13 Om I nu gån in i staden, träffen I honom, innan han går upp på höjden till måltiden, ty folket äter icke, förrän han kommer. Han skall välsigna offret; först sedan begynna de inbjudna att äta. Gån därför nu ditupp, ty just nu kunnen I träffa honom.»

14 Så gingo de upp till staden. Och just när de kommo in i staden, mötte de Samuel, som var stadd på väg upp till offerhöjden.

15 Men dagen innan Saul kom hade HERREN uppenbarat för Samuel och sagt:

16 »I morgon vid denna tid skall jag sända till dig en man från Benjamins land, och honom skall du smörja till furste över mitt folk Israel; han skall frälsa mitt folk ifrån filistéernas hand. Ty jag har sett till mitt folk, eftersom deras rop har kommit till mig.»

17 När nu Samuel fick se Saul, gav HERREN honom den uppenbarelsen: »Se där är den man om vilken jag sade till dig: Denne skall styra mitt folk.»

18 Men Saul gick fram till Samuel i porten och sade: »Säg mig var siaren bor.»

19 Samuel svarade Saul och sade: »Jag är siaren. Gå före mig upp på offerhöjden, ty I skolen äta där med mig i dag. Men i morgon vill jag låta dig gå; och om allt vad du har på hjärtat vill jag giva dig besked.

20 Och vad angår åsninnorna, som nu i tre dagar hava varit borta för dig, skall du icke bekymra dig för dem, ty de äro återfunna. Vem tillhör för övrigt allt vad härligt är i Israel, om icke dig och hela din faders hus?»

21 Saul svarade och sade: »Jag är ju en benjaminit, från en av de minsta stammarna i Israel, och min släkt är ju den ringaste bland alla släkter i Benjamins stammar. Varför talar du då till mig på det sättet?»

22 Men Samuel tog Saul och hans tjänare och förde dem upp i salen och gav dem plats överst bland de inbjudna, vilka voro vid pass trettio män.

23 Och Samuel sade till kocken: »Giv hit det stycke som jag gav dig, och som jag sade att du skulle förvara hos dig.»

24 Då tog kocken fram lårstycket med vad därtill hörde, och satte det fram för Saul; och Samuel sade: »Se, här sättes nu fram för dig det som har blivit sparat; ät därav. Ty just för denna stund blev det undanlagt åt dig, då när jag sade att jag hade inbjudit folket.» Så åt Saul den dagen med Samuel.

25 Därefter gingo de ned från offerhöjden och in i staden. Sedan samtalade han med Saul uppe på taket.

26 Men bittida följande dag, när morgonrodnaden gick upp, ropade Samuel uppåt taket till Saul och sade: »Stå upp, så vill jag ledsaga dig till vägs.» Då stod Saul upp, och de gingo båda åstad, han och Samuel.

27 När de så voro på väg ned mot ändan av staden, sade Samuel till Saul: »Säg till tjänaren att han skall gå före oss» -- och han fick gå -- »men du själv må nu stanna här, så vill jag låta dig höra vad Gud har talat.»

10 Och Samuel tog sin oljeflaska och göt olja på hans huvud och kysste honom och sade: »Se, HERREN har smort dig till furste över sin arvedel.

När du nu går ifrån mig, skall du invid Rakels grav, vid Benjamins gräns, vid Selsa, träffa två män; dessa skola säga till dig: 'Åsninnorna som du gick åstad att söka äro återfunna; din fader tänker därför icke mer på åsninnorna, men han är orolig för eder skull och säger: Vad skall jag göra för att finna min son?'

Och när du har gått därifrån ett stycke fram och kommit till Tabors terebint skall du där möta tre män som äro på väg upp till Gud i Betel. En bär tre killingar, en bar tre brödkakor, och en bär en vinlägel.

Dessa skola hälsa dig och giv dig två bröd, och du skall taga emot vad de giva.

Sedan kommer du till Guds Gibea, där filistéernas fogdar äro. Och när du kommer dit in i staden, skall du träffa på en skara profeter, som komma ned från offerhöjden där, med psaltare, puka, flöjt och harpa före sig, under det att de själva äro i profetisk hänryckning.

Och HERRENS Ande skall komma över dig, så att också du fattas av hänryckning likasom de; och du skall då bliva förvandlad till en annan människa.

När du nu ser att dessa tecken inträffa, då må du göra vad tillfället giver vid handen, ty Gud är med dig.

Sedan må du gå ned före mig till Gilgal, så skall jag komma ditned till dig, för att offra brännoffer och tackoffer; sju dagar skall du vänta till dess jag kommer till dig och förkunnar för dig vad du skall göra.

I det han nu vände sig om för att gå ifrån Samuel, förvandlade Gud hans sinne och gav honom ett annat hjärta; och alla dessa tecken inträffade samma dag.

10 När de kommo till Gibea, mötte honom där en skara profeter; då kom Guds Ande över honom, så att han, mitt ibland dem, själv fattades av profetisk hänryckning.

11 Då nu alla som förut kände honom fingo se honom vara i hänryckning likasom profeterna, sade folket sinsemellan: »Vad har skett med Kis' son? Är ock Saul bland profeterna?»

12 Men en av männen därifrån svarade och sade: »Vem är då dessas fader?» -- Härav uppkom ordspråket: »Är ock Saul bland profeterna?»

13 Men när hans profetiska hänryckning hade upphört, gick han upp på offerhöjden.

14 Då frågade Sauls farbroder honom och hans tjänare: »Var haven I varit?» Han svarade: »Borta för att söka åsninnorna. Men när vi sågo att de ingenstädes voro att finna, gingo vi till Samuel.»

15 Då sade Sauls farbroder: »Tala om for mig vad Samuel sade till eder.»

16 Saul svarade sin farbroder: »Han omtalade för oss att åsninnorna voro återfunna.» Men vad Samuel hade sagt om konungadömet omtalade han icke för honom.

17 Därefter kallade Samuel folket tillsammans till HERREN, i Mispa.

18 Och han sade till Israels barn: »Så säger HERREN, Israels Gud: Jag har fört Israel upp ur Egypten, och jag räddade eder icke allenast undan Egypten, utan ock undan alla andra konungadömen som förtryckte eder.

19 Men nu haven I förkastat eder Gud, som själv frälste eder ur alla edra olyckor och trångmål, och haven sagt till honom: 'Sätt en konung över oss.' Så träden nu fram inför HERREN efter edra stammar och edra ätter.»

20 Därpå lät Samuel alla Israels stammar gå fram; då träffades Benjamin stam av lotten.

21 När han sedan lät Benjamins stam gå fram efter dess släkter, träffade Matris släkt av lotten; därpå träffades Saul, Kis' son, av lotten, men när de då sökte efter honom, stod han icke att finna.

22 Då frågade de HERREN ännu en gång: »Har någon mer kommit hit? HERREN svarade: »Han har gömt sig bland trossen.»

23 Då skyndade de dit och hämtad honom därifrån, och när han nu trädde fram bland folket, var han huvudet högre än allt folket.

24 Och Samuel sade till allt folket: »Här sen I nu den som HERREN har utvalt; ingen är honom lik bland allt folket.» Då jublade allt folket och ropade: »Leve konungen!»

25 Och Samuel kungjorde för folket konungadömets rätt och tecknade upp den i en bok och lade ned den inför HERREN. Sedan lät Samuel allt folket gå hem, var och en till sitt.

26 Också Saul gick hem till Gibea; och honom följde en härskara av män vilkas hjärtan Gud hade rört.

27 Men några onda män sade: »Vad hjälp skulle denne kunna giva oss?» Och de föraktade honom och buro icke fram skänker till honom. Men han låtsade som om han icke märkte det.

11 Och ammoniten Nahas drog upp och belägrade Jabes i Gilead. Då sade alla män i Jabes till Nahas: »Slut fördrag med oss, så vilja vi bliva dig underdåniga.»

Men ammoniten Nahas svarade dem: »På det villkoret vill jag sluta fördrag med eder, att jag får sticka ut högra ögat på eder alla och därmed tillfoga hela Israel smälek.»

De äldste i Jabes sade till honom: »Giv oss sju dagars uppskov, så att vi kunna skicka sändebud över hela Israels land; om då ingen vill hjälpa oss, så skola vi giva oss åt dig.»

Så kommo nu sändebuden till Sauls Gibea och omtalade detta för folket. Då brast allt folket ut i gråt.

Men just då kom Saul gående bakom sina oxar från åkern. Och Saul frågade: »Vad fattas folket, eftersom de gråta?» Och de förtäljde för honom vad mannen från Jabes hade sagt.

Då kom Guds Ande över Saul, när han hörde detta, och hans vrede upptändes högeligen.

Och han tog ett par oxar och styckade dem och sände styckena omkring över hela Israels land med sändebuden och lät säga: »Den som icke drager ut efter Saul och Samuel, med hans oxar skall så göras.» Då föll en förskräckelse ifrån HERREN över folket, så att de drogo ut såsom en man.

Och han mönstrade dem i Besek, och Israels barn utgjorde då tre hundra tusen, och Juda män trettio tusen.

Och de sade till sändebuden som hade kommit: »Så skolen I säga till männen i Jabes i Gilead: I morgon skolen I få hjälp, när solen bränner som hetast.» Och sändebuden kommo och förkunnade detta för männen i Jabes; och dessa blevo glada däröver.

10 Nu läto männen i Jabes säga: »I morgon vilja vi giva oss åt eder, och I mån då göra med oss vadhelst I finnen för gott.»

11 Dagen därefter fördelade Saul folket i tre hopar; och de trängde in i lägret vid morgonväkten och nedgjorde ammoniterna, och upphörde först när det var som hetast på dagen. Och de som kommo undan blevo så kringspridda, att icke två av dem kommo undan tillsammans.

12 Då sade folket till Samuel: »Vilka voro de som sade: 'Skulle Saul bliva konung över oss!' Given hit dessa män, så att vi få döda dem.»

13 Men Saul sade: »På denna dag skall ingen dödas, ty i dag har HERREN givit seger åt Israel.»

14 Och Samuel sade till folket: »Kom, låt oss gå till Gilgal och där förnya konungadömet.»

15 Då gick allt folket till Gilgal och gjorde Saul till konung där, inför HERRENS ansikte, i Gilgal; och de offrade där tackoffer inför HERRENS ansikte. Och Saul och alla Israels män voro där uppfyllda av glädje.

12 Och Samuel sade till hela Israel: »Se, jag har lyssnat till edra ord och gjort allt vad I haven begärt av mig; jag har satt en konung över eder.

Nu är det eder konung som skall vara eder ledare, nu då jag är gammal och grå; I haven ju redan mina söner ibland eder. Hittills är det jag som har varit eder ledare, från min ungdom ända till denna dag.

Se har står jag, vittnen nu mot mig inför HERREN och inför hans smorde. Har jag tagit någons oxe, eller har jag tagit någons åsna? Har jag förtryckt någon eller övat våld mot någon? Har jag tagit mutor av någon, för att jag skulle se genom fingrarna med honom? Jag vill då giva eder ersättning därför.»

De svarade: »Du har icke förtryckt oss, du har icke övat våld mot oss; och från ingen människa har du tagit något.»

Då sade han till dem: »HERREN vare vittne mot -- eder, och hans smorde vare ock vittne denna dag, att I icke haven funnit något i min hand.» De svarade: »Ja, vare det så.»

Samuel sade till folket: »Ja, HERREN vare vittne, han som lät Mose och Aron uppstå och förde edra fäder upp ur Egyptens land.

Så träden nu fram, för att jag må gå till rätta med eder inför HERREN angående allt gott som HERREN i sin rättfärdighet har gjort mot eder och mot edra fäder.

När Jakob hade kommit fram till Egypten, ropade edra fäder till HERREN, och HERREN sände Mose och Aron, som förde edra fäder ut ur Egypten och läto dem bosätta sig här i landet.

Men när de glömde HERREN, sin Gud, sålde han dem i Siseras hand, härhövitsmannens i Hasor, och i filistéernas hand och i Moabs konungs hand, och dessa stridde mot dem.

10 Men då ropade till HERREN och sade: 'Vi hava syndat, ty vi hava övergivit HERREN och tjänat Baalerna och Astarterna; men rädda oss nu från våra fienders hand, så vilja vi tjäna dig.'

11 Då sände HERREN Jerubbaal och Bedan och Jefta och Samuel och räddade eder från edra fienders hand runt omkring, så att I fingen bo i trygghet.

12 Men när I sågen att Nahas, Ammons barns konung, kom emot eder, saden I till mig: 'Nej, en konung måste regera över oss', fastän det är HERREN, eder Gud, som är eder konung.

13 Och se, här är nu den konung I haven utvalt, den som I haven begärt; se, HERREN har satt en konung över eder.

14 Allenast man I nu frukta HERREN och tjäna honom och höra hans röst och icke vara gensträviga mot HERRENS befallning. Ja, både I och den konung som regerar över eder mån följa HERREN, eder Gud.

15 Men om I icke hören HERRENS röst, utan ären gensträviga mot HERRENS befallning, då skall HERRENS hand drabba eder likasom edra fäder.

16 Träden nu ock fram och sen det stora under som HERREN skall göra inför edra ögon.

17 Nu är ju tiden för veteskörden; men jag vill ropa till HERREN att han må låta det dundra och regna. Så skolen I märka och se huru mycket ont I haven gjort i HERRENS ögon genom eder begäran att få en konung.»

18 Och Samuel ropade till HERREN, och HERREN lät det dundra och regna på den dagen. Då betogs allt folket av stor fruktan för HERREN och för Samuel.

19 Och allt folket sade till Samuel: »Bed för dina tjänare till HERREN, din Gud, att vi icke må dö, eftersom vi till alla våra andra synder ock hava lagt det onda att vi hava begärt att få en konung.»

20 Samuel sade till folket: »Frukten icke. Väl haven I gjort allt detta onda; men viken nu blott icke av ifrån HERREN, utan tjänen HERREN av allt edert hjärta.

21 Viken icke av; ty då följen I tomma avgudar, som varken kunna hjälpa eller rädda, eftersom de äro allenast tomhet.

22 Ty HERREN skall icke förskjuta sitt folk, för sitt stora namns skull, eftersom HERREN har behagat att göra eder till sitt folk.

23 Vare det ock fjärran ifrån mig att jag skulle så synda mot HERREN, att jag upphörde att bedja för eder! Jag vill fastmer lära eder den goda och rätta vägen.

24 Allenast frukten HERREN och tjänen honom troget av allt edert hjärta. Ty sen vilka stora ting han har gjort med eder!

25 Men om I gören vad ont är, så skolen både I och eder konung förgås.»

13 Saul hade varit konung ett år, och när han nu regerade över Israel på andra året,

utvalde han åt sig tre tusen män ur Israel. Av dessa hade Saul själv hos sig två tusen i Mikmas och i Betels bergsbygd, och ett tusen hade Jonatan hos sig i Gibea i Benjamin. Men det övriga folket hade han låtit gå hem, var och en till sin hydda.

Och Jonatan dräpte filistéernas fogde i Geba; och filistéerna fingo höra det. Men Saul lät stöta i basun över hela landet och säga: »Detta må hebréerna höra.»

Så fick hela Israel höra omtalas att Saul hade dräpt filistéernas fogde, och att Israel därigenom hade blivit förhatligt för filistéerna. Och folket bådades upp att följa Saul till Gilgal.

Under tiden hade filistéerna församlat sig för att strida mot Israel: trettio tusen vagnar och sex tusen ryttare, och fotfolk så talrikt som sanden på havets strand; och de drogo upp och lägrade sig vid Mikmas, öster om Bet-Aven.

Då nu israeliterna sågo sig vara i nöd, i det att folket svårt ansattes, gömde sig folket i grottor, i skogssnår och bland klippor, i fasta valv och i gropar.

Och somliga av hebréerna gingo över Jordan in i Gads och Gileads land. Men Saul var ännu kvar i Gilgal; och allt folket följde honom med bävan.

När han nu hade väntat sju dagar, intill den tid Samuel hade bestämt men Samuel likväl icke kom till Gilgal, begynte folket skingra sig och gå ifrån honom.

Då sade Saul: »Fören fram till mig brännoffers- och tackoffersdjuren.» Därpå frambar han brännoffret.

10 Men just när han hade slutat att frambära brännoffret, kom Samuel. Då gick Saul honom till mötes för att hälsa honom.

11 Men Samuel sade: »Vad har du gjort!» Saul svarade: »När jag såg att folket skingrade sig och gick ifrån mig, under det att du icke kom inom den bestämda tiden, fastän filistéerna voro församlade vid Mikmas,

12 då tänkte jag: Nu komma filistéerna hitned mot mig i Gilgal, och jag har ännu icke bönfallit inför HERREN. Då tog jag mod till mig och offrade brännoffret.»

13 Samuel sade till Saul: »Du har handlat dåraktigt. Du har icke hållit det bud HERREN, din Gud, har givit dig; eljest skulle HERREN hava befäst ditt konungadöme över Israel för evig tid.

14 Men nu skall ditt konungadöme icke bliva beståndande. HERREN har sökt sig en man efter sitt hjärta, och honom har HERREN förordnat till furste över sitt folk, eftersom du icke har hållit vad HERREN bjöd dig.»

15 Därefter stod Samuel upp och gick från Gilgal till Gibea i Benjamin. Men Saul mönstrade det folk som fanns hos honom: vid pass sex hundra man.

16 Och Saul och hans son Jonatan stannade i Geba i Benjamin med det folk som fanns hos dem, under det att filistéerna hade lägrat sig vid Mikmas.

17 Och en härskara, delad i tre hopar, drog ut ur filistéernas läger för att härja: en hop tog vägen till Ofra i Sualslandet,

18 en hop tog vägen till Bet-Horon, och en hop tog vägen till det område som vetter åt Seboimsdalen, åt öknen till.

19 Ingen smed fanns då i hela Israels land, ty filistéerna fruktade att hebréerna skulle låta göra sig svärd eller spjut.

20 Och så måste en israelit alltid begiva sig ned till filistéerna, om han ville låta vässa sin lie eller sin plogbill eller sin yxa eller sin skära,

21 när det hade blivit något fel med eggen på skärorna eller plogbillarna, eller med gafflarna eller yxorna, eller när oxpikarnas uddar behövde rätas.

22 Härav kom sig, att när striden skulle stå, ingen enda av Sauls och Jonatans folk hade ett svärd eller ett spjut; allenast Saul själv och hans son Jonatan hade sådana.

23 Men filistéerna läto en utpost rycka fram till passet vid Mikmas.

14 Så hände sig nu en dag att Jonatan, Sauls son, sade till sin vapendragare: »Kom, låt oss gå över till filistéernas utpost där på andra sidan.» Men han omtalade det icke för sin fader.

Saul vistades då vid Gibeas gräns, under granatträdet i Migron, och folket som han hade hos sig utgjorde vid pass sex hundra man;

och Ahia, son till Ahitub, som var broder till I-Kabod, son till Pinehas, son till Eli, HERRENS präst i Silo, har då efoden. Och folket visste icke om, att Jonatan hade gått bort.

Men i passet, där Jonatan sökte gå över för att komma till filistéernas utpost, låg på vardera sidan en brant klippa; den ena hette Boses och den andra Sene.

Den ena klippan reste sig i norr, mitt emot Mikmas, den andra i söder, mitt emot Geba.

Och Jonatan sade till sin vapendragare: »Kom, låt oss gå över till dessa oomskurnas utpost, kanhända skall HERREN göra något för oss. Ty intet hindrar HERREN att giva seger genom få likasåväl som genom många.»

Hans vapendragare svarade honom: »Gör allt vad du har i sinnet. Gå du åstad; jag följer dig vart du vill.»

Då sade Jonatan: »Välan, vi skola gå över till männen där och laga så, att de få se oss.

Om de då säga till oss så: 'Stån stilla, till dess vi komma fram till eder', då skola vi stanna där vi äro och icke stiga upp till dem.

10 Om de däremot säga så: 'Kommen hitupp till oss', då skola vi stiga ditupp, ty då har HERREN givit dem i vår hand; detta skall för oss vara tecknet härtill.»

11 När nu de två hade blivit synliga för filistéernas utpost, sade filistéerna: »Se, hebréerna krypa ut ur hålen där de hava gömt sig.»

12 Därpå ropade utpostens manskap till Jonatan och hans vapendragare och sade: »Kommen hitupp till oss, så skola vi väl lära eder!» Då sade Jonatan till sin vapendragare: »Följ mig ditupp, ty HERREN har givit dem i Israels hand.»

13 Och Jonatan klättrade på händer och fötter uppför, och hans vapendragare följde honom. Och de föllo för Jonatan; och hans vapendragare gick efter honom och gav dem dödsstöten.

14 I det första anfallet nedgjorde så Jonatan och hans vapendragare vid pass tjugu män, på en sträcka av vid pass ett halvt plogland.

15 Då uppstod förskräckelse i lägret på fältet och bland allt folket; utposterna och de som hade gått ut för att härja grepos ock av förskräckelse. Och marken darrade, så att en förskräckelse ifrån Gud uppstod.

16 Och Sauls väktare i Gibea i Benjamin fingo se att hopen var i upplösning, och att man sprang hit och dit.

17 Då sade Saul till folket som han hade hos sig: »Hållen mönstring och sen efter, vem som har gått ifrån oss.» När de då höllo mönstring, funno de att Jonatan och hans vapendragare icke voro där.

18 Då sade Saul till Ahia: »För hit Guds ark.» Ty Guds ark fanns på den tiden bland Israels barn.

19 Medan Saul ännu talade med prästen, tilltog larmet i filistéernas läger allt mer och mer. Då sade Saul till prästen: »Låt det vara.»

20 Och Saul och allt det folk som han hade hos sig församlade sig och drogo till stridsplatsen; där fingo de se att den ene hade lyft sitt svärd mot den andre, så att en mycket stor förvirring hade uppstått.

21 Och de hebréer som sedan gammalt lydde under filistéerna, och som hade dragit hitupp med dem och voro här och där i lägret, dessa slöto sig nu ock till de israeliter som anfördes av Saul och Jonatan.

22 Och när de israeliter som hade gömt sig i Efraims bergsbygd hörde att filistéerna flydde, satte alla dessa också efter dem och deltogo i striden.

23 Så gav HERREN Israel seger på den dagen, och striden fortsattes ända bortom Bet-Aven.

24 När nu Israels män på den dagen voro hårt ansträngda, band Saul folket med följande ed: »Förbannad vare den man som förtär någon föda före aftonen, och innan jag har tagit hämnd på mina fiender.» Så smakade då ingen av folket någon föda.

25 Och när de allasammans kommo in i skogsbygden, låg honung på marken.

26 Men när folket hade kommit in i skogsbygden och fått se den utflutna honungen, vågade dock ingen föra handen upp till munnen, ty folket fruktade för eden.

27 Jonatan däremot hade icke hört, när hans fader band folket med eden; därför räckte han ut staven som han hade i sin hand och doppade dess ända i honungskakan, och förde så handen till munnen; då kunde hans ögon åter se klart.

28 Men en man bland folket tog till orda och sade: »Din fader har bundit folket med en dyr ed och sagt: 'Förbannad vare den man som dag förtär någon föda.'» Och folket var uttröttat.

29 Jonatan svarade: »Min fader har därmed dragit olycka över landet. Sen huru klara mina ögon hava blivit, därför att jag smakade något litet av honungen här.

30 Huru mycket mer, om folket i dag hade fått äta sig mätta av bytet som de hade tagit från sina fiender -- huru mycket större skulle icke då filistéernas nederlag hava blivit!»

31 Emellertid slogo de filistéerna på den dagen och förföljde dem från Mikmas till Ajalon. Och folket var mycket uttröttat.

32 Därför kastade sig folket över bytet och tog får, oxar och kalvar och slaktade dem på marken; och folket åt sedan köttet med blodet i.

33 När man berättade detta för Saul och sade: »Se, folket syndar mot HERREN genom att äta kött med blodet i», utropade han: »I haven handlat brottsligt. Vältren nu fram till mig en stor sten.»

34 Och Saul sade vidare: »Gån ut bland folket och sägen till dem 'Var och en före fram till mig sin oxe och sitt får, och slakten dem här och äten; synden icke mot HERREN genom att äta köttet med blodet i.'» Då förde allt folket, var och en med egen hand, om natten fram sina oxar och slaktade dem där.

35 Och Saul byggde ett altare åt HERREN; detta var det första altare som han byggde åt HERREN.

36 Och Saul sade: »Låt oss i natt draga ned och förfölja filistéerna och anställa plundring bland dem, ända till dess det bliver dager i morgon, och låt oss laga så, att ingen av dem bliver kvar.» De svarade: »Gör allt vad dig täckes.» Men prästen sade: »Låt oss träda fram hit till Gud.»

37 Då frågade Saul Gud: »Skall jag draga ned och förfölja filistéerna? Vill du då giva dem i Israels hand?» Men han gav honom intet svar den dagen.

38 Då sade Saul: »Kommen hitfram, alla I folkets förnämsta män, för att I mån få veta och se vari den synd består, som i dag har blivit begången.

39 Ty så sant HERREN lever, han som har givit Israel seger: om den ock vore begången av min son Jonatan, skall han döden dö.» Men ingen bland allt folket svarade honom.

40 Då sade han till hela Israel: »Ställen I eder på ena sidan, så vill jag med min son Jonatan ställa mig på andra sidan.» Folket svarade Saul: »Gör vad dig täckes.»

41 Och Saul sade till HERREN, »Israels Gud: »Låt sanningen komma i dagen.» Då träffades Jonatan och Saul av lotten, och folket gick fritt.

42 Saul sade: »Kasten lott mellan mig och min son Jonatan.» Då träffades Jonatan av lotten.

43 Saul sade till Jonatan: »Omtala för mig vad du har gjort.» Då omtalade Jonatan det för honom och sade: »Med ändan av staven som jag hade i min hand tog jag litet honung och smakade därpå -- och så skall jag nu dö!»

44 Saul svarade: »Ja, Gud straffe mig nu och framgent: du måste döden dö, Jonatan.»

45 Men folket sade till Saul: »Skulle Jonatan dö, han som har förskaffat Israel denna stora seger? Bort det! Så sant HERREN lever, icke ett hår från hans huvud skall falla till jorden; ty med Guds hjälp har han i dag utfört detta.» Och folket köpte Jonatan fri ifrån döden.

46 Och Saul drog hem, utan att vidare förfölja filistéerna; filistéerna begåvo sig ock hem till sitt.

47 När Saul nu hade tagit konungadömet över Israel i besittning, förde han krig mot alla sina fiender runt omkring: mot Moab, mot Ammons barn, mot Edom, mot konungarna i Soba och mot filistéerna; och vart han vände sig tuktade han dem.

48 Han gjorde mäktiga ting och slog Amalek och räddade så Israel från dess plundrares hand.

49 Sauls söner voro Jonatan, Jisvi och Malki-Sua; och av hans båda döttrar hette den äldre Merab och den yngre Mikal.

50 Sauls hustru hette Ahinoam, Ahimaas' dotter. Hans härhövitsman hette Abiner, son till Ner, som var Sauls farbroder.

51 Ty Kis, Sauls fader, och Ner, Abners fader, voro söner till Abiel.

52 Men kriget mot filistéerna pågick häftigt, så länge Saul levde. Och varhelst Saul såg någon rask och krigsduglig man tog han honom i sin tjänst.

15 Men Samuel sade till Saul: »Det var mig HERREN sände att smörja dig till konung över sitt folk Israel. Så hör nu HERRENS ord.

Så säger HERREN Sebaot: Jag vill hemsöka Amalek för det som han gjorde mot Israel, att han lade sig i vägen för honom, när han drog upp ur Egypten.

Så drag nu åstad och slå amalekiterna och giv dem till spillo, med allt vad de hava, och skona dem icke, utan döda både män och kvinnor, både barn och spenabarn, både fäkreatur och får, både kameler och åsnor.»

Då bådade Saul upp folket och mönstrade dem i Telaim: två hundra tusen man fotfolk, och dessutom tio tusen man från Juda.

När Saul sedan kom till Amaleks stad, lade han ett bakhåll i dalen.

Men till kainéerna lät Saul säga: »Skiljen eder från amalekiterna och dragen ned, för att jag icke må utrota eder tillsammans med dem. I bevisaden ju barmhärtighet mot alla Israels barn, när de drogo ut ur Egypten.» Då skilde sig kainéerna från amalekiterna.

Och Saul slog amalekiterna och förföljde dem från Havila fram emot Sur, som ligger öster om Egypten.

Och han tog Agag, Amaleks konung, levande till fånga, och allt folket gav han till spillo, och han slog dem med svärdsegg.

Men Saul och folket skonade Agag, så ock det bästa och det näst bästa av får och fäkreatur jämte lammen, korteligen, allt som var av värde; sådant ville de icke giva till spillo. All boskap däremot, som var dålig och mager, gåvo de till spillo.

10 Då kom HERRENS ord till Samuel; han sade:

11 »Jag ångrar att jag har gjort Saul till konung, ty han har vänt sig bort ifrån mig och icke fullgjort mina befallningar.» Detta gick Samuel hårt till sinnes, och han ropade till HERREN hela den natten.

12 Och bittida om morgonen stod Samuel upp och gick för att möta Saul. Då blev det berättat för Samuel att Saul hade kommit till Karmel och där rest åt sig en minnesstod, och att han sedan hade vänt om och dragit därifrån ned till Gilgal.

13 När nu Samuel kom till Saul, sade Saul till honom: »Välsignad vare du av HERREN. Jag har nu fullgjort HERRENS befallning.»

14 Men Samuel sade: »Vad är det då för ett läte av får som ljuder i mina öron, och vad är det för ett läte av fäkreatur som jag hör?»

15 Saul svarade: »Från amalekiterna hava de fört dem med sig, ty folket skonade det bästa av fåren och fäkreaturen för att offra det åt HERREN, din Gud; men det övriga hava vi givit till spillo.»

16 Då sade Samuel till Saul: »Håll nu upp, så vill jag förkunna för dig vad HERREN i natt har talat till mig. Han sade till honom: »Tala.»

17 Samuel sade: »Se, fastän du var ringa i dina egna ögon, har du blivit ett huvud för Israels stammar, ty HERREN smorde dig till konung över Israel.

18 Och HERREN sände dig åstad och sade: 'Gå och giv till spillo amalekiterna, de syndarna, och strid mot dem, till dess att du har förgjort dem.'

19 Varför har du då icke hört HERRENS röst, utan kastat dig över bytet och gjort vad ont är i HERRENS ögon?»

20 Saul svarade Samuel: »Jag har ju hört HERRENS röst och gått den väg på vilken HERREN har sänt mig. Jag har fört hit Agag, Amaleks konung, och givit Amalek till spillo.

21 Men folket tog av bytet far och fäkreatur, det bästa av det tillspillogivna, för att offra det åt HERREN din Gud, i Gilgal.»

22 Då sade Samuel: »Menar du att HERREN har samma behag till brännoffer och slaktoffer som därtill att man hör HERRENS röst? Nej, lydnad är bättre än offer, och hörsamhet bättre än det feta av vädurar.

23 Ty gensträvighet är trolldomssynd, och motspänstighet är avguderi och husgudsdyrkan. Eftersom du har förkastat HERRENS ord, har han ock förkastat dig, och du skall icke längre vara konung.»

24 Saul sade till Samuel: »Jag har syndat därmed att jag har överträtt HERRENS befallning och handlat emot dina ord; ty jag fruktade för folket och lyssnade till deras ord.

25 Men förlåt mig nu min synd, och vänd tillbaka med mig, så att jag får tillbedja HERREN.»

26 Samuel sade till Saul: »Jag vänder icke tillbaka med dig; ty då du har förkastat HERRENS ord, har HERREN ock förkastat dig, så att du icke längre får vara konung över Israel.»

27 När nu Samuel vände sig om för att gå, fattade han i hörnet på hans mantel, och den rycktes sönder.

28 Och Samuel sade till honom: »HERREN har i dag ryckt Israels konungarike från dig och givit det åt en annan, som är bättre än du.

29 Och den Härlige i Israel ljuger icke och ångrar sig icke; ty han är icke en människa, så att han skulle kunna ångra sig.»

30 Han svarade: »Jag har syndat; men bevisa mig dock nu den äran inför de äldste i mitt folk och inför Israel, att du vänder tillbaka med mig, så att jag får tillbedja HERREN, din Gud.»

31 Då vände Samuel tillbaka och följde med Saul; och Saul tillbad HERREN.

32 Och Samuel sade: »Fören fram till mig Agag, Amaleks konung.» Då gick Agag med glatt mod fram till honom. Och Agag sade: »Välan, snart är dödens bitterhet överstånden.»

33 Men Samuel sade: »Såsom ditt svärd har gjort kvinnor barnlösa så skall ock din moder bliva barnlös framför andra kvinnor.» Därpå högg Samuel Agag i stycken inför HERREN, i Gilgal.

34 Sedan begav sig Samuel till Rama; men Saul drog upp till sitt hem i Sauls Gibea.

35 Och Samuel ville icke mer se Saul så länge han levde, ty Samuel sörjde över Saul, eftersom HERREN ångrade att han hade gjort Saul till konung över Israel.

Israels folk begär en kung

När Samuel blev gammal satte han sina söner till domare över Israel. Hans förstfödde hette Joel och hans andre son Abia. De var domare i Beer-Sheba. Men hans söner vandrade inte på hans väg utan vek av från den och sökte orätt vinning. De tog mutor och förvrängde lagen.

Då samlades alla de äldste i Israel och kom till Samuel i Rama och sade till honom: "Du är gammal och dina söner vandrar inte på dina vägar. Sätt nu en kung över oss till att styra över oss, så som alla folk har." Det var i Samuels ögon ett dåligt förslag när de sade: "Ge oss en kung till att styra över oss." Och Samuel bad till Herren. Då sade Herren till Samuel: "Lyssna till folket i allt de säger till dig. Ty det är inte dig de har förkastat, utan det är mig de har förkastat, så att jag inte skall vara kung över dem. Så har de alltid gjort, från den dag då jag förde dem upp ur Egypten ända till denna dag. De har övergivit mig och tjänat andra gudar och så gör de också mot dig. Men lyssna nu till deras ord. Du skall allvarligt varna dem och förklara för dem vilka rättigheter den kung får som kommer att regera över dem."

10 Allt vad Herren hade talat sade Samuel till folket, som hade begärt en kung av honom. 11 Han sade: "Denna rättighet får den kung som kommer att regera över er: Era söner skall han ta för att de skall göra tjänst på hans vagnar och bland hans ryttare och de skall springa framför hans vagnar. 12 Han skall sätta dem till befäl över tusen och till befäl över femtio eller till att plöja hans åkerjord och inbärga hans skörd eller till att tillverka krigsredskap och utrustning för hans vagnar. 13 Era döttrar skall han ta till att bereda salvor, laga mat och baka bröd. 14 Era bästa åkrar, vingårdar och olivplanteringar skall han ta och ge åt sina tjänare. 15 Han skall ta tionde från era sädesfält och era vingårdar och ge åt sina hovmän och tjänare. 16 Och han skall ta era tjänare och tjänarinnor och era bästa unga män liksom era åsnor och använda dem för sitt behov. 17 Han skall ta tionde av er småboskap, och ni skall vara hans tjänare. 18 När ni då ropar på hjälp på grund av er kung som ni har valt åt er, då skall Herren inte svara er."

19 Men folket vägrade att lyssna till Samuels ord och sade: "Nej, en kung måste vi ha över oss. 20 Också vi vill bli som alla andra folk. Vår kung skall döma oss. Han skall dra ut framför oss och föra våra krig." 21 När Samuel hörde allt detta som folket sade, framförde han det till Herren. 22 Då sade Herren till Samuel: "Lyssna till deras ord och sätt en kung över dem." Och Samuel sade till Israels män: "Gå hem, var och en till sin stad."

Saul och Samuel

I Benjamin levde en man som hette Kish, son till Abiel, son till Seror, son till Bekorat, son till Afia, son till en benjaminit. Han var en mäktig man. Han hade en son som hette Saul, en ståtlig ung man. Ingen bland Israels barn var vackrare än han. Han var huvudet högre än allt folket.

En gång hade åsninnorna sprungit bort för Sauls fader Kish. Då sade Kish till sin son Saul: "Tag med dig en av tjänarna och gå och leta efter åsninnorna." Då vandrade han genom Efraims bergsbygd och därefter genom Salisalandet, men de fann dem inte. De gick genom Saalimslandet, men där var de inte. Sedan tog han vägen genom Benjamins land, men inte heller där fann de dem. När de sedan hade kommit in i Sufs land, sade Saul till tjänaren som han hade med sig: "Kom, låt oss gå hem igen. Min far kan annars bli orolig för vår skull i stället för att tänka på åsninnorna." Men han svarade honom: "Se, i den här staden finns en gudsman. Han är högt ansedd och allt han säger, det sker. Låt oss nu gå dit. Kanske han kan säga oss vilken väg vi skall ta." Då sade Saul till sin tjänare: "Men om vi går dit, vad skall vi då ta med till mannen? Brödet är ju slut i vår packning och vi har inte heller någon annan gåva att ta med till gudsmannen. Eller har vi det?" Tjänaren svarade Saul än en gång: "Se, här har jag en fjärdedels sikel silver. Den skall jag ge gudsmannen, för att han skall säga oss vilken väg vi skall ta." - Förr i tiden i Israel, när man gick för att fråga Gud sade man: "Kom, låt oss gå till siaren." Ty den som man nu kallar profet kallade man förr siare. - 10 Saul sade till sin tjänare: "Ditt förslag är bra. Kom så går vi!" Så gick de till staden där gudsmannen fanns.

11 När de gick uppför höjden där staden låg, träffade de några flickor som hade gått ut för att hämta vatten. De frågade dem: "Är siaren här?" 12 "Ja, alldeles i närheten", svarade de. "Men skynda er, för han har kommit till staden i dag. Folket firar i dag en offerfest på offerhöjden. 13 Om ni går in i staden, träffar ni honom innan han går upp på höjden till måltiden. Folket äter inte förrän han kommer, för han skall välsigna offret. Först därefter börjar de inbjudna äta. Gå därför dit upp, för just nu kan ni träffa honom." 14 Så gick de upp till staden. Och när de kom in i staden, se, då kom Samuel ut mot dem på väg upp till offerhöjden.

15 Dagen innan Saul kom, hade Herren uppenbarat för Samuel och sagt: 16 "I morgon vid den här tiden skall jag sända till dig en man från Benjamins land, och honom skall du smörja till furste för mitt folk Israel. Han skall rädda mitt folk från fili- steernas hand. Ty jag har sett till mitt folk, eftersom deras rop har kommit till mig."

17 När Samuel fick se Saul, sade Herren till honom: "Se, där är den man som jag talade till dig om: Han skall styra mitt folk." 18 Men Saul gick fram till Samuel i porten och sade: "Säg mig var siaren bor." 19 Samuel svarade Saul: "Jag är siaren. Gå före mig upp till offerhöjden, för ni skall äta där med mig i dag. Men i morgon skall jag låta dig gå, och jag skall ge dig besked om allt vad du har på hjärtat. 20 Du skall inte bekymra dig för åsninnorna som har varit borta för dig i tre dagar, för de har kommit till rätta. Vem tillhör allt det härliga som finns i Israel, om inte dig och hela din fars hus?" 21 Saul svarade: "Jag är ju en benjaminit från en av de minsta stammarna i Israel, och min släkt är den ringaste bland alla släkter i Benjamins stam. Varför talar du då till mig på det sättet?"

22 Men Samuel tog Saul och hans tjänare och förde dem in i salen och gav dem den förnämsta platsen bland de omkring trettio män som var inbjudna. 23 Samuel sade till kocken: "Ge mig det stycke som jag gav dig och som jag sade att du skulle ta hand om." 24 Då tog kocken fram lårstycket och vad som hörde till det och satte fram det åt Saul. Och Samuel sade: "Se, det här har blivit sparat, tag för dig och ät! Ty det lades undan åt dig just för den här stunden, när jag sade att jag hade inbjudit folket." Och Saul åt den dagen med Samuel. 25 Därefter gick de ner från offerhöjden och in i staden. Sedan samtalade han med Saul uppe på taket.

Samuel smörjer Saul till kung

26 De steg upp tidigt, och i gryningen ropade Samuel upp till Saul på taket: "Stig upp, så skall jag följa dig på väg." Då steg Saul upp och de gick båda i väg, han och Samuel. 27 När de var på väg ner mot utkanten av staden, sade Samuel till Saul: "Säg till tjänaren att han skall gå före oss." Och tjänaren fick gå. "Men stanna själv här, så skall jag låta dig höra vad Gud har talat."

10 Samuel tog sin oljeflaska och göt olja på Sauls huvud, kysste honom och sade: "Se, Herren har smort dig till furste över sin arvedel. När du går ifrån mig i dag skall du träffa två män vid Rakels grav, i Selsa på Benjamins område. De kommer att säga till dig: Åsninnorna som du gick i väg för att söka har kommit till rätta. Din far tänker därför inte mer på åsninnorna, men han är orolig för er skull och säger: Vad skall jag göra för min son? När du har gått vidare därifrån och kommit till Tabors terebint, skall du där möta tre män på väg upp till Gud i Betel. En av dem bär tre killingar, en bär tre brödkakor och en bär en vinlägel. De skall hälsa vänligt på dig och ge dig två bröd, och du skall ta emot vad de ger. Sedan kommer du till Guds Gibea, där filisteernas postering är. Och när du kommer in i staden, träffar du på en skara profeter, som är på väg ner från offerhöjden med psaltare, pukor, flöjt och harpa framför sig, medan de själva profeterar. Herrens Ande skall komma över dig, och du skall profetera med dem och bli förvandlad till en annan människa. När du ser att dessa tecken inträffar, gör då vad du finner lämpligt att göra, ty Gud är med dig. Och du skall gå före mig till Gilgal. Se, jag skall komma ner till dig för att offra brännoffer och gemenskapsoffer. Du skall vänta i sju dagar, till dess jag kommer till dig och meddelar vad du skall göra."

När Saul vände sig om för att gå ifrån Samuel, förvandlade Gud hans hjärta. Alla dessa tecken inträffade samma dag. 10 När de kom till Gibea kom en skara profeter emot honom. Då föll Guds Ande över honom, och han profeterade mitt ibland dem. 11 Alla som förut kände Saul fick se att han profeterade tillsammans med profeterna, och de sade till varandra: "Vad har hänt med Kish son? Är också Saul bland profeterna?" 12 Men en av männen därifrån svarade: "Vem är deras far?" Härav uppkom ordspråket: "Är också Saul bland profeterna?" 13 Men när han hade slutat att profetera, gick han upp på offerhöjden.

14 Då frågade Sauls farbror honom och hans tjänare: "Vart gick ni?" "För att leta efter åsninnorna", svarade han. "Men när vi såg att vi inte kunde hitta dem någonstans, gick vi till Samuel." 15 Då sade Sauls farbror: "Berätta för mig vad Samuel sade till er." 16 Saul svarade sin farbror: "Han talade om för oss att åsninnorna hade kommit till rätta." Men vad Samuel hade sagt om kungadömet berättade han inte för honom.

Kungavalet i Mispa

17 Samuel kallade samman folket till Herren i Mispa. 18 Han sade till Israels barn: "Så säger Herren, Israels Gud: Jag förde Israel upp ur Egypten, och jag befriade er från egyptierna och från alla andra kungadömen som förtryckte er. 19 Men i dag har ni förkastat er Gud, som räddade er ur alla era olyckor och svårigheter, och ni har sagt till honom: Sätt en kung över oss. Så träd nu fram inför Herren efter era stammar och era släkter." 20 Därefter lät Samuel alla Israels stammar gå fram. Då träffades Benjamins stam av lotten. 21 När han sedan lät släkt efter släkt i Benjamins stam gå fram, träffades Matris släkt av lotten. Därpå träffades Saul, Kish son, av lotten, men när de sökte efter honom, kunde de inte finna honom. 22 Och de frågade Herren än en gång: "Har mannen kommit hit än?" Herren svarade: "Se, han gömmer sig bland trossen." 23 De sprang dit och hämtade honom, och när han stod bland folket var han huvudet högre än alla andra. 24 Samuel sade till allt folket: "Här ser ni den som Herren har utvalt. Det finns ingen som han bland allt folket." Då jublade alla och ropade: "Leve konungen!"

25 Samuel förklarade för folket kungadömets rättigheter och skrev upp dem i en bok och lade den inför Herren. Sedan lät Samuel allt folket gå hem, var och en till sitt. 26 Också Saul begav sig hem, till Gibea, och en skara stridsmän vilkas hjärtan Gud hade rört följde honom. 27 Men några onda män sade: "Hur skall den där kunna rädda oss?" De föraktade honom och bar inte fram några gåvor till honom. Men han låtsades som om han inte märkte det.

Saul besegrar ammoniterna

11 Ammoniten Nahas drog upp och belägrade Jabesh i Gilead. Då sade alla män i Jabesh till Nahas: "Slut förbund med oss, så skall vi tjäna dig." Ammoniten Nahas svarade dem: "På det villkoret skall jag sluta förbund med er, att jag får sticka ut högra ögat på er alla och därmed dra skam över hela Israel." De äldste i Jabesh sade till honom: "Ge oss sju dagars frist, så att vi kan skicka sändebud över hela Israels land. Om då ingen vill hjälpa oss, ger vi oss åt dig." Sändebuden kom till Sauls Gibea och berättade detta för folket. Då brast allt folket ut i gråt.

Just då kom Saul gående från åkern bakom sina oxar, och Saul frågade: "Vad är det med folket, eftersom de gråter?" De berättade för honom vad männen från Jabesh hade sagt. När Saul hörde detta föll Guds Ande över honom, och han blev mycket vred. Han tog ett par oxar och styckade dem och sände omkring styckena med sändebuden över hela Israels land och lät säga: "Den som inte drar ut efter Saul och Samuel, med hans oxar skall det göras på detta sätt." Då kom förskräckelse från Herren över folket, så att de drog ut som en man. Och Saul inmönstrade dem i Besek, och Israels barn utgjorde då 300 000 och Juda män 30 000.

De sade till sändebuden som hade kommit: "Så skall ni säga till männen i Jabesh i Gilead: I morgon skall ni få hjälp, när solen bränner som hetast." Sändebuden kom och meddelade männen i Jabesh detta, och de blev glada över beskedet. 10 Då meddelade männen i Jabesh ammoniterna: "I morgon skall vi ge oss åt er, och ni får då göra med oss vad ni finner för gott."

11 Dagen därefter delade Saul upp folket i tre grupper. De trängde in i lägret vid morgonväkten och nergjorde ammoniterna ända till dess dagen blev som hetast. De som kom undan blev så kringspridda att inte två av dem kom undan tillsammans. 12 Då sade folket till Samuel: "Vilka var de som sade: Skulle Saul bli kung över oss! Tag hit dessa män, så att vi får döda dem." 13 Men Saul sade: "Denna dag skall ingen dödas, för i dag har Herren gett seger åt Israel." 14 Samuel sade till folket: "Kom, låt oss gå till Gilgal och förnya kungadömet där." 15 Då gick allt folket till Gilgal och gjorde Saul till kung där inför Herren i Gilgal. De offrade gemenskapsoffer inför Herrens ansikte, och Saul och alla Israels män var mycket glada.

Samuel talar till folket

12 Samuel sade till hela Israel: "Se, jag har lyssnat till er och till allt ni sagt till mig. Jag har gett er en kung. Nu är det han som skall vara er ledare. Jag är gammal och grå och ni har mina söner bland er. Hittills är det jag som varit er ledare, från min ungdom ända till i dag. Se, här står jag. Vittna nu mot mig inför Herren och inför hans smorde. Har jag tagit någons oxe eller har jag tagit någons åsna? Har jag förtryckt någon eller använt våld mot någon? Har jag tagit mutor av någon för att jag skulle se mellan fingrarna med honom? I så fall skall jag ersätta det." De svarade: "Du har inte förtryckt oss, du har inte använt våld mot oss och har inte tagit något från någon människa." Då sade han till dem: " Herren är vittne mot er, och hans smorde är vittne denna dag, att ni inte har funnit något hos mig." De svarade: "Ja, han är vittne."

Samuel sade till folket: "Det var Herren som insatte Mose och Aron och förde era fäder upp ur Egyptens land. Ställ nu upp er, så att jag kan gå till rätta med er inför Herren angående alla de rättfärdiga gärningar som Herren har gjort med er och era fäder. När Jakob hade kommit till Egypten, ropade era fäder till Herren, och Herren sände Mose och Aron, som förde era fäder ut ur Egypten och lät dem bosätta sig här i landet. Men de glömde Herren, sin Gud. Då sålde han dem i Siseras hand, härföraren i Hasor, och i fili- steernas hand och i den moabitiske kungens hand, och dessa stred mot dem. 10 Men de ropade till Herren och sade: Vi har syndat, för vi har övergett Herren och tjänat baalerna och astarterna. Men rädda oss nu från våra fienders hand, så skall vi tjäna dig. 11 Herren sände då Jerubbaal, Bedan, Jefta och Samuel och räddade er från era fiender runt omkring, och ni fick bo i trygghet. 12 Men när ni såg Nahas, ammoniternas kung, komma emot er, sade ni till mig: Nej, en kung måste regera över oss. Och ändå är det Herren, er Gud, som är er konung.

13 Se, här är nu den kung som ni har valt, som ni bad om. Se, Herren har satt en kung över er. 14 Om ni fruktar Herren och tjänar honom och hör hans röst och inte är upproriska mot Herrens befallning, då skall både ni och den kung som regerar över er följa Herren, er Gud. 15 Men om ni inte hör Herrens röst utan är upproriska mot Herrens befallning, då skall Herrens hand vara mot er liksom mot era fäder. 16 Ställ nu upp er och se det stora som Herren skall göra inför era ögon. 17 Nu är ju tiden för veteskörden, men jag skall ropa till Herren att han skall låta det åska och regna. Då skall ni förstå och se hur mycket ont ni gjorde i Herrens ögon, när ni begärde att få en kung."

18 Samuel ropade till Herren och Herren lät det åska och regna den dagen. Då greps folket av stor fruktan för Herren och för Samuel. 19 Och allt folket sade till Samuel: "Bed till Herren, din Gud, för dina tjänare, så att vi inte dör, eftersom vi till alla våra andra synder lagt det onda att vi har begärt att få en kung." 20 Samuel sade till folket: "Frukta inte. Ni har gjort allt detta onda, men vik bara inte av från Herren, utan tjäna Herren av hela ert hjärta. 21 Vik inte av för att följa tomma avgudar, som varken kan hjälpa eller befria, för de är bara tomhet. 22 För sitt stora namns skull skall Herren inte förskjuta sitt folk, eftersom Herren har beslutat att göra er till sitt folk. 23 Det vare också fjärran från mig att jag skulle synda så mot Herren att jag slutade be för er. Jag vill i stället lära er den goda och rätta vägen. 24 Se bara till att ni fruktar Herren och tjänar honom troget av hela ert hjärta. Ty se, han har gjort stora ting med er. 25 Men om ni gör det som är ont, skall både ni och er kung förgås."

Kriget mot filisteerna

13 Saul hade nu varit kung ett år. När han regerade över Israel det andra året valde han ut åt sig 3 000 män ur Israel. Själv hade Saul 2 000 hos sig i Mikmash och i Betels bergsbygd, och 1 000 var hos Jonatan i Gibea i Benjamin. Men det övriga folket hade han låtit gå hem, var och en till sin boning.

Jonatan angrep filisteernas utpost i Geba, och filisteerna fick höra det. Men Saul lät blåsa i horn över hela landet och säga: "Detta skall hebreerna höra." Så fick hela Israel höra att Saul hade angripit filisteernas utpost och att Israel genom detta hade blivit förhatligt för filisteerna. Folket kallades samman för att följa Saul till Gilgal. Filisteerna samlades då för att strida mot Israel med 30 000 vagnar och 6 000 ryttare och fotfolk så talrikt som sanden på havets strand. De drog upp och slog läger vid Mikmash öster om Bet-Aven. När israeliterna såg att de var i nöd, därför att folket ansattes så svårt, gömde de sig i grottor, i skogssnår och bland klippor, i fasta valv och i gropar. Somliga av hebreerna gick över Jordan in i Gads och Gileads land.

Men Saul var fortfarande kvar i Gilgal, och allt folket som följde honom bävade. Han väntade i sju dagar, den bestämda tid Samuel hade angett. Men när Samuel ännu inte hade kommit till Gilgal, började folket skingras och gå ifrån honom. Då sade Saul: "För fram brännoffret och gemenskapsoffret till mig." Därefter bar han fram brännoffret. 10 Men just som han hade slutat att offra, kom Samuel. Då gick Saul och mötte honom för att hälsa honom. 11 Men Samuel frågade: "Vad har du gjort?" Saul svarade: "När jag såg att folket skingrades och gick ifrån mig och du inte kom inom den bestämda tiden, medan filisteerna samlades vid Mikmash, 12 tänkte jag: Nu kommer filisteerna ner hit mot mig i Gilgal, och jag har ännu inte bett om Herrens hjälp. Då tog jag mod till mig och offrade brännoffret." 13 Samuel sade: "Du har handlat dåraktigt. Du har inte hållit det bud Herren, din Gud, har gett dig. Om du hade gjort det, skulle Herren ha befäst ditt kungadöme över Israel för all framtid. 14 Men nu skall ditt kungadöme inte bestå. Herren har sökt sig en man efter sitt hjärta, och honom har han utsett till furste över sitt folk. Men du har inte hållit vad Herren befallt dig."

15 Därefter bröt Samuel upp och gick från Gilgal till Gibea i Benjamin. Men Saul inmönstrade det folk som fanns hos honom och det var omkring sexhundra man. 16 Saul och hans son Jonatan stannade i Geba i Benjamin med det folk som fanns hos dem, medan filisteerna hade slagit läger vid Mikmash. 17 En skara drog ut ur filisteernas läger för att härja. Den var uppdelad i tre grupper. En tog vägen mot Ofra i Suals-landet, 18 en tog vägen mot Bet-Horon, och en grupp tog vägen till det område som vette mot Seboimdalen, åt öknen till.

19 Det fanns ingen smed i hela Israels land, ty filisteerna var rädda att hebreerna skulle tillverka svärd eller spjut åt sig. 20 Därför måste varje israelit bege sig ner till filisteerna, om han ville vässa sin lie, sin plogbill, sin yxa eller sin skära. 21 Och priset för slipning var en pim för skärorna och plogbillarna och en tredjedels sikel för gafflarna och yxorna och för att få en udd påsatt. 22 Det innebar att när striden skulle börja, hade inte en enda av Sauls och Jonatans män något svärd eller spjut. Det var bara Saul själv och hans son Jonatan som hade sådana.

23 Men filisteerna lät en förpost rycka fram till passet vid Mikmash.

Jonatans hjältedåd

14 En dag sade Sauls son Jonatan till sin vapenbärare: "Kom, så går vi över till filisteernas förpost där på andra sidan." Men detta talade han inte om för sin far. Saul befann sig då vid Gibeas gräns, under granatträdet i Migron, och folket som han hade hos sig utgjorde omkring sexhundra man. Ahia, son till Ahitub, som var bror till I-Kabod, son till Pinehas, son till Eli, Herrens präst i Silo, bar då efoden. Och folket visste inte om att Jonatan hade givit sig av.

Men i passet där Jonatan försökte gå över för att komma till filisteernas förpost, fanns en klippa på vardera sidan. Den ena hette Boses och den andra Sene. Den ena klippan reste sig i norr mitt emot Mikmash, den andra i söder mitt emot Geba. Jonatan sade till sin vapenbärare: "Kom, så går vi över till dessa oomskurnas förpost. Kanske skall Herren göra något för oss. För ingenting hindrar Herren att ge seger genom få lika väl som genom många." Hans vapenbärare svarade: "Gör allt du har i sinnet. Gå du! Jag följer dig vart du vill." Då sade Jonatan: "Bra, vi skall gå över till männen där och visa oss för dem. Om de säger till oss: "Stå stilla, till dess vi kommer fram till er", då skall vi stanna där vi är och inte klättra upp till dem. 10 Men om de säger: "Kom upp hit till oss", då skall vi gå dit upp, för då har Herren gett dem i vår hand. Detta skall vara tecknet för oss."

11 När båda två hade blivit synliga för filisteernas förpost, sade filisteerna: "Se, hebreerna kryper ut ur hålen, där de har gömt sig." 12 Förpostens manskap ropade till Jonatan och hans vapenbärare: "Kom upp till oss, så skall vi lära er!" Då sade Jonatan till sin vapenbärare: "Kom med upp efter mig, för Herren har gett dem i Israels hand." 13 Jonatan klättrade upp på händer och fötter, och hans vapenbärare följde honom. Och filisteerna föll för Jonatan, och hans vapenbärare gick efter honom och gav dem dödsstöten. 14 I det första anfallet nergjorde Jonatan och hans vapenbärare omkring tjugo man på en sträcka av ungefär ett halvt plogland. 15 Då uppstod förskräckelse i lägret på fältet och bland allt folket. Förposten och de som hade givit sig ut på härjningståg greps också av skräck Marken skalv och det kom en förskräckelse från Gud.

Filisteernas nederlag

16 Sauls väktare i Gibea i Benjamin fick se att mängden skingrades och att man irrade hit och dit. 17 Då sade Saul till folket som han hade hos sig: "Räkna folket och se efter vem som har lämnat oss." När de gjorde så, upptäckte de att Jonatan och hans vapenbärare inte var där. 18 Då sade Saul till Ahia: "För hit Guds ark!" Guds ark fanns nämligen på den tiden hos israeliterna. 19 Medan Saul ännu talade med prästen, ökade förvirringen i filisteernas läger. Då sade Saul till prästen: "Drag tillbaka din hand." 20 Saul och allt det folk som han hade hos sig samlades och drog till stridsplatsen. Och se, den ene hade lyft sitt svärd mot den andre. Förvirringen var mycket stor. 21 De hebreer som sedan gammalt lydde under filisteerna och som hade dragit upp med dem och fanns här och där i lägret, också de gick nu över till de israeliter som var med Saul och Jonatan. 22 När de israeliter som hade gömt sig i Efraims bergsbygd hörde att filisteerna flydde, satte också alla dessa efter dem och stred mot dem. 23 Så räddade Herren Israel den dagen, och striden fortsattes ända bortom Bet-Aven.

Sauls förbud

24 Fastän Israels män den dagen hade drivits hårt, band Saul folket med följande ed: "Förbannad vare den man som äter något innan kvällen kommer och jag har tagit hämnd på mina fiender." Ingen bland folket smakade då någon mat. 25 Och allt folket kom in i skogen, där det låg honung på marken. 26 Men när folket hade kommit in i skogen och såg den utflutna honungen, vågade ingen föra handen till munnen, ty folket kände fruktan för eden. 27 Jonatan däremot hade inte hört när hans far band folket med eden. Han räckte därför ut staven som han hade i handen och doppade änden på den i honungskakan och förde handen till munnen. Då klarnade hans ögon. 28 Men en man bland folket sade till honom: "Din far har bundit folket med en ed och sagt: Förbannad är den man som i dag äter något. Därför är folket utmattat." 29 Jonatan svarade: "Min far har dragit olycka över landet. Se bara så klara mina ögon har blivit av att jag smakade något lite av honungen. 30 Tänk om folket i dag hade fått äta sig mätta av bytet som de funnit hos sina fiender! Hur mycket större skulle då inte filisteernas nederlag ha blivit!"

31 Men den dagen slog de filisteerna och förföljde dem från Mikmash till Ajalon. Folket var mycket uttröttat. 32 Man kastade sig över bytet och tog får, oxar och kalvar och slaktade dem på marken och åt köttet med blodet i. 33 Man berättade detta för Saul och sade: "Se, folket syndar mot Herren genom att äta kött med blodet i." Då sade han: "Ni har handlat trolöst. Vältra nu fram en stor sten till mig!" 34 Sedan sade Saul: "Gå ut bland folket och säg till dem: Var och en skall föra hit till mig sin oxe och sitt får och slakta dem här och äta. Synda inte mot Herren genom att äta köttet med blodet i!" Under natten förde var och en bland folket själv fram sina oxar och slaktade dem där. 35 Och Saul byggde ett altare åt Herren. Detta var det första altare som han byggde åt Herren.

36 Saul sade: "Låt oss i natt dra ner och förfölja filisteerna och plundra dem ända tills det blir ljust i morgon, och låt oss inte lämna en enda av dem kvar." De svarade: "Gör det du anser vara rätt." Men prästen sade: "Låt oss träda fram hit till Gud." 37 Då frågade Saul Gud: "Skall jag dra ner och förfölja filisteerna? Vill du då ge dem i Israels hand?" Men han gav honom inte något svar den dagen. 38 Då sade Saul: "Kom fram hit, ni som är ledare för folket, för att vi skall få veta och se vad det är för en synd som har begåtts i dag. 39 Ty så sant Herren lever, han som har räddat Israel: Om den också har begåtts av min son Jonatan, måste han dö." Men ingen bland folket svarade honom. 40 Då sade han till hela Israel: "Ställ er på ena sidan, så skall jag och min son Jonatan ställa oss på andra sidan." Folket svarade Saul: "Gör det du anser vara rätt."

41 Saul sade till Herren, Israels Gud: "Låt sanningen komma fram." Då träffades Saul och Jonatan av lotten, och folket gick fritt. 42 Saul sade: "Kasta lott mellan mig och min son Jonatan." Och Jonatan träffades av lotten. 43 Saul sade till Jonatan: "Tala om för mig vad du har gjort." Då talade Jonatan om det för honom: "Med änden av staven som jag hade i handen tog jag lite honung och smakade på den. Här är jag. Skall jag nu dö?" 44 Saul svarade: "Må Gud straffa mig både nu och senare: Du måste dö, Jonatan." 45 Men folket sade till Saul: "Skulle Jonatan dö, han som har skaffat Israel denna stora seger? Det får inte ske! Så sant Herren lever, inte ett hår från hans huvud skall falla till jorden, för med Guds hjälp har han i dag utfört detta." Så friade folket Jonatan, han behövde inte dö.

46 Saul drog hem utan att vidare förfölja filisteerna, och filisteerna begav sig hem till sitt.

Sauls strider och släktförhållanden

47 När Saul hade tagit över kungamakten i Israel, förde han krig mot alla sina fiender runt omkring: mot Moab, ammoniterna, Edom, kungarna i Soba och filisteerna. Vart han än vände sig segrade han. 48 Han gjorde mäktiga ting och slog amalekiterna och befriade Israel från dess plundrare.

49 Sauls söner var Jonatan, Jisvi och Malki-Sua. Av hans båda döttrar hette den äldre Merab och den yngre Mikal. 50 Sauls hustru hette Ahinoam, Ahimaas dotter. Hans överbefälhavare hette Abner, son till Ner, som var Sauls farbror. 51 Kish, Sauls far, och Ner, Abners far, var nämligen söner till Abiel.

52 Kriget mot filisteerna pågick häftigt så länge Saul levde. Och när Saul såg någon stark och krigsduglig man, tog han honom i sin tjänst.

Sauls seger över amalekiterna

15 Samuel sade till Saul: "Det var mig Herren sände att smörja dig till kung över sitt folk Israel. Hör nu Herrens ord. Så säger Herren Sebaot: Jag skall straffa Amalek för det han gjorde mot Israel, när han ställde sig i vägen för honom, då han drog upp ur Egypten. Drag ut och slå amalekiterna och utplåna allt de har. Skona dem inte utan döda både män och kvinnor, barn och spädbarn, nötboskap och får, kameler och åsnor." Saul kallade samman folket och inmönstrade dem i Telaim: 200 000 man fotfolk och dessutom 10 000 man från Juda. När Saul kom till Amaleks stad, ordnade han ett bakhåll i dalen. Han sade till keniterna: "Skilj er från amalekiterna och drag bort, så att jag inte utrotar er tillsammans med dem. Ni visade ju barmhärtighet mot alla Israels barn, när de drog ut ur Egypten." Då skilde sig keniterna från amalekiterna.

Sedan slog Saul amalekiterna från Havila ända fram emot Shur, som ligger öster om Egypten. Han tog Agag, Amaleks kung, levande till fånga och förgjorde allt folket med svärd. Men Saul och folket skonade Agag och det bästa och det näst bästa av fåren, nötboskapen och lammen, kort sagt, allt som var av värde. Det ville de inte ge till spillo. All boskap däremot som var dålig och värdelös, gav de till spillo.

Saul förkastas

10 Då kom Herrens ord till Samuel: 11 "Jag ångrar att jag har gjort Saul till kung, ty han har vänt sig från mig och inte utfört mina befallningar." Det bedrövade Samuel och han ropade till Herren hela den natten. 12 Tidigt på morgonen steg Samuel upp och gick för att möta Saul. Man berättade för Samuel att Saul hade kommit till Karmel och där rest en minnesstod åt sig och sedan vänt om och dragit därifrån ner till Gilgal. 13 När Samuel kom till Saul, sade Saul: " Herren välsigne dig! Jag har nu utfört Herrens befallning."

14 Men Samuel sade: "Vad är det då för ett läte av får som ljuder i mina öron, och vad är det för ett läte av nötboskap jag hör?" 15 Saul svarade: "Från amalekiterna har de fört dem med sig. Folket skonade det bästa av fåren och nötboskapen för att offra det åt Herren, din Gud. Men det övriga har vi gett till spillo." 16 Då sade Samuel till Saul: "Sluta nu, så skall jag tala om för dig vad Herren sade till mig i natt." Saul sade till honom: "Tala!" 17 Samuel sade: "Var det inte när du var liten i dina egna ögon som du blev ett huvud för Israels stammar och Herren smorde dig till kung över Israel? 18 Herren sände i väg dig och sade: Gå och förgör dessa syndare, amalekiterna, och strid mot dem, till dess du har gjort slut på dem. 19 Varför har du då inte hört Herrens röst utan kastat dig över bytet och gjort det som är ont i Herrens ögon?"

20 Saul svarade Samuel: "Jag har ju hört Herrens röst och gått den väg som Herren har anvisat mig. Jag har fört hit Agag, Amaleks kung, och gett amalekiterna till spillo. 21 Men folket tog av bytet får och nötboskap, det bästa av det som skulle ges till spillo, för att offra det åt Herren, din Gud, i Gilgal." 22 Då sade Samuel: "Har Herren samma glädje i brännoffer och slaktoffer som att man hör Herrens röst? Se, lydnad är bättre än offer och hörsamhet bättre än det feta av baggar. 23 Ty upproriskhet är trolldomssynd och trots är synd och avguderi. Eftersom du har förkastat Herrens ord, har han också förkastat dig, så att du inte längre får vara kung."

24 Saul sade till Samuel: "Jag har syndat genom att inte lyda Herrens befallning och dina ord. Jag fruktade för folket och lyssnade till dem. 25 Men förlåt mig nu min synd och vänd tillbaka med mig, så att jag får tillbe Herren." 26 Samuel sade till Saul: "Jag vill inte vända tillbaka med dig, för du har förkastat Herrens ord, och Herren har också förkastat dig, så att du inte längre kan vara kung över Israel."

27 När Samuel vände sig om för att gå, tog han tag i hörnet på Sauls mantel, och den slets sönder. 28 Samuel sade till honom: " Herren har i dag ryckt Israels kungarike från dig och gett det åt en annan, som är bättre än du. 29 Och den Härlige i Israel ljuger inte och ångrar sig inte. Ty han är inte en människa, så att han skulle kunna ångra sig." 30 Saul svarade: "Jag har syndat. Bevisa mig ändå nu den äran inför de äldste i mitt folk och inför Israel att du vänder tillbaka med mig, så att jag får tillbe Herren, din Gud." 31 Då vände Samuel tillbaka med Saul, och Saul tillbad Herren.

32 Samuel sade: "För hit till mig Agag, Amaleks kung." Då gick Agag med glad min fram till honom och sade: "Dödens bitterhet är säkert snart över". 33 Men Samuel sade: "Så som ditt svärd har gjort kvinnor barnlösa, så skall din mor bli barnlös bland kvinnor." Därpå högg Samuel Agag i stycken inför Herren i Gilgal. 34 Sedan begav sig Samuel till Rama och Saul drog upp till sitt hem i Sauls Gibea. 35 Samuel ville inte mer se Saul, så länge han levde, ty Samuel sörjde över Saul. Och Herren ångrade att han hade gjort Saul till kung över Israel.