Font Size
1 Samuelsboken 20
Swedish New Living Bible (Nya Levande Bibeln)
1 Samuelsboken 20
Swedish New Living Bible (Nya Levande Bibeln)
Jonatan räddar Davids liv
20 David flydde från Najot vid Rama och sökte upp Jonatan.Vad har jag gjort? undrade han. Varför är din far ute efter mitt liv?
2 Det är inte sant! protesterade Jonatan. Jag är säker på att han inte tänker göra något sådant, för han anförtror mig allt, stort som smått, och jag vet att han inte skulle dölja något sådant för mig. Det kan bara inte vara på det sättet.
3 Det är klart att du inte vet om det! sa David upprörd. Din far känner mycket väl till vår vänskap, och därför har han sagt till sig själv: 'Jag ska inte berätta det för Jonatan. Varför skulle jag göra honom bedrövad?' Men sanningen är att jag bara är ett steg från döden! Jag svär detta vid Herren och vid din egen själ!
4 Vad tycker du att jag ska göra? undrade Jonatan.
5 David svarade: I morgon börjar nymånefesten. Förr har jag alltid varit tillsammans med din far vid det tillfället, men i morgon tänker jag gömma mig på åkrarna och hålla mig där fram till kvällen den tredje dagen.
6 Om din far frågar var jag är, så säg att jag bett om tillåtelse att gå hem till Betlehem för att vara med på min släkts årliga offerfest.
7 Om han säger: 'Jaså, på det sättet
8 Gör detta som min edsvurne bror. Döda mig hellre du, om det nu är så att jag har syndat mot din far, men förråd mig inte för honom!
9 Naturligtvis inte! utbrast Jonatan. Men om jag visste att min far planerade att döda dig, tror du då inte att jag skulle säga det till dig?
10 Då frågade David: Hur ska jag få veta hur din far reagerar på min frånvaro?
11 Kom med mig ut på fälten, svarade Jonatan.
12 De gick ut tillsammans, och Jonatan sa till David: Jag lovar inför Herren, Israels Gud, att jag så här dags i övermorgon ska tala med min far om dig och genast låta dig veta vad han tänker om dig.
13 Om han nu är arg och tänker döda dig, så får Herren ta mitt liv om jag inte berättar det för dig så att du kan fly och överleva. Ja, Herren ska vara med dig på samma sätt som han förr brukade vara med min far!
14 Och kom ihåg att du har lovat att visa Herrens kärlek och godhet inte bara mot mig så länge jag lever,
15 utan också mot mina barn, efter det att Herren har utplånat alla dina fiender.
16 Jonatan ingick ett förbund med Davids familj, och David bekräftade med en ed att olycka skulle drabba honom och hans släkt, om han bröt förbundet.
17 Jonatan fick David att svära eden en andra gång på grund av kärleken mellan dem, för Jonatan älskade David lika mycket som sig själv.
18 Sedan sa Jonatan: Ja, vi kommer att sakna dig i morgon, när din plats vid bordet står tom.
19 I övermorgon kommer alla att fråga efter dig, så håll dig vid gömstället vid stenröset där du var förut.
20 Jag tänker komma dit och skjuta tre pilar framför röset, som om jag sköt mot ett mål.
21 Sedan ska jag be min följeslagare att hämta pilarna, och om du hör mig säga till honom att de är på den här sidan, så vet du att allt är väl och att det inte blir några problem om du återvänder.
22 Men om jag säger till honom att gå längre bort för att pilarna ligger ännu längre fram, så vet du att du måste ge dig av härifrån omedelbart.
23 Och vad gäller löftena vi har gett varandra, så kom ihåg att Herren själv är vårt vittne.
24-25 David gömde sig ute på fälten.När nymånefestligheterna började, satte sig kungen ner på sin vanliga plats vid väggen för att äta. Jonatan satt mitt emot honom och Abner satt bredvid Saul, men Davids plats stod tom.
26 Saul sa ingenting om det den dagen, för han antog att någonting hade hänt David, så att denne enligt lagen betraktades som oren.
27 Men när Davids plats stod tom nästa dag också, frågade Saul Jonatan: Varför har inte David varit här varken i går eller idag?
28-29 Han frågade mig om han kunde få gå hem till Betlehem för att vara med på sin släkts offerfest, svarade Jonatan. Hans bror krävde att han skulle vara där, så jag tillät honom att göra det.
30 Saul började då koka av vrede.Du är son till en hora! skrek han åt honom. Tror du inte jag vet att du vill att David, som är son till Isai, den oduglingen, ska bli kung i mitt ställe och skämma ut både dig och din mor?
31 Så länge han lever, kan du aldrig bli kung. Gå nu och hämta hit honom, så att jag kan döda honom!
32 Men vad har han gjort? frågade Jonatan. Varför ska han dödas?
33 Då kastade Saul sitt spjut mot Jonatan och försökte döda honom, men missade. Jonatan förstod då att hans far verkligen menade vad han sa,
34 och Jonatan lämnade bordet i vrede. Han åt inget mer den dagen, för han var oroad över sin fars planer mot David.
35 Nästa morgon gick Jonatan ut till det fält som han och David hade bestämt och han tog en ung pojke med sig för att samla ihop pilarna.
36 Spring nu, sa han till pojken, så att du kan hämta pilarna allt eftersom jag skjuter dem.Pojken sprang och Jonatan sköt en pil över honom.
37 När pojken nästan hade nått fram till pilen, ropade Jonatan: Pilen är längre fram,
38 skynda dig, skynda dig, vänta inte. Pojken sprang snabbt och samlade upp pilarna och återvände sedan till sin herre,
39 men han förstod naturligtvis inte den hemliga signal som Jonatan hade gett David.
40 Sedan gav Jonatan bågen och pilarna till pojken och bad honom att ta dem tillbaka till staden.
41 Så snart han hade gått, kom David fram från sitt gömställe bakom stenröset. David bugade sig tre gånger med ansiktet mot marken. Sedan kysste de varandra, och båda grät, David allra mest.
42 Slutligen sa Jonatan till David: Sörj inte längre, för vi har överlämnat oss och våra barn i Guds händer i evighet.
43 Sedan vände sig David om och gick, och Jonatan återvände till staden.
1 Samuelsboken 20
Svenska Folkbibeln
1 Samuelsboken 20
Svenska Folkbibeln
David och Jonatan
20 Men David flydde från Najot i Rama och kom till Jonatan och frågade: "Vad har jag gjort? Vilken missgärning eller vilken synd har jag gjort mot din far, eftersom han försöker ta mitt liv?" 2 "Aldrig!" svarade Jonatan. "Du skall inte dö. Min far gör ingenting, varken stort eller smått, utan att låta mig få veta det. Varför skulle han då dölja detta för mig? Nej, så skall inte ske." 3 Men David försäkrade med ed och sade: "Din far vet mycket väl att du tycker om mig. Därför tänker han: Jonatan skall inte få veta detta, för att han inte skall bli bedrövad. Men så sant Herren lever och så sant du själv lever: Det är inte mer än ett steg mellan mig och döden." 4 Då sade Jonatan till David: "Vad du än önskar skall jag göra för dig."
5 David sade till Jonatan: "I morgon är det nymånad och jag skulle då egentligen sitta till bords med kungen. Men låt mig nu gå och gömma mig ute på marken till i övermorgon kväll. 6 Om din far saknar mig, så säg: David bad mig enträget att i all hast få göra ett besök i sin stad Betlehem, där hela släkten nu firar sin årliga offerfest. 7 Om han säger: "Bra!", då kan din tjänare vara trygg. Men om han blir arg, vet du att han har ont i sinnet. 8 Visa nu din kärlek till din tjänare, eftersom du har låtit din tjänare ingå ett Herrens förbund med dig. Men om det finns missgärning hos mig, så döda mig du! Varför skulle du föra mig till din far?" 9 Jonatan svarade: "Nej aldrig! Om jag på något sätt förstår att min far har beslutat att göra dig något ont, skall jag tala om det för dig." 10 Då sade David till Jonatan: "Vem skall meddela mig, om din far ger dig ett hårt svar?"
11 "Kom", sade Jonatan, "låt oss gå ut på marken!" Så gick de båda ut på marken. 12 Och Jonatan sade till David: "Vid Herren, Israels Gud, om jag finner att det låter bra för David, när jag i morgon eller i övermorgon vid denna tid frågar ut min far, så lovar jag att sända bud till dig och avslöja det för dig. 13 Må Herren straffa Jonatan både nu och senare, om jag inte avslöjar för dig om min far har beslutat att göra dig något ont, så att du kan gå din väg i trygghet. Herren skall då vara med dig, så som han har varit med min far. 14 Lova mig att du, så länge jag ännu lever, visar mig Herrens godhet och när jag dör 15 aldrig upphör med din godhet mot mitt hus, inte ens när Herren har tagit bort alla Davids fiender från jorden?"
16 Så slöt Jonatan förbund med Davids hus och sade: " Herren skall ställa Davids fiender till svars." 17 Av kärlek till David svor Jonatan på nytt sin ed till honom, ty han hade honom lika kär som sitt eget liv.
18 Sedan sade Jonatan till honom: "I morgon är nymånad, och du kommer då att saknas, för din plats står tom. 19 Men skynda dig i övermorgon ner till den plats där du gömde dig den dag då ogärningen skulle ha ägt rum, och vänta där vid Eselstenen. 20 Jag skall då skjuta tre pilar i närheten av den, som om jag sköt mot något mål. 21 Sedan skall jag skicka min tjänare att leta reda på pilarna. Om jag då säger till tjänaren: Se, pilarna ligger bakom dig, tag upp dem! Då kan du komma fram och vara trygg, för ingen fara är på färde så sant Herren lever. 22 Men om jag säger till den unge mannen: Se, pilarna ligger framför dig, längre bort! Gå i så fall din väg, för Herren sänder dig bort. 23 Och ifråga om det som vi, du och jag, nu har talat om, är Herren vittne mellan mig och dig för all framtid."
24 David gömde sig ute på marken. När nymånaden var inne satte kungen sig till bords för att äta. 25 Kungen satte sig på sin vanliga sittplats, platsen vid väggen. Jonatan reste sig, och Abner satte sig vid Sauls sida. Men Davids plats stod tom. 26 Saul sade dock ingenting den dagen, eftersom han tänkte: "Något har hänt honom. Han är nog inte ren. Säkert är han inte ren." 27 Men nästa dag, dagen efter nymånadsdagen, stod Davids plats också tom. Då sade Saul till sin son Jonatan: "Varför har Isais son varken i går eller i dag kommit till måltiden?" 28 Jonatan svarade Saul: "David bad mig enträget att få gå till Betlehem. 29 Han sade: Låt mig gå, för vi firar en släktofferfest i staden, och min bror har själv befallt mig att komma. Om jag har funnit nåd för dina ögon, så låt mig gå för att besöka mina bröder. Därför har han inte kommit till konungens bord."
30 Då blev Saul rasande mot Jonatan, och han sade till honom: "Du son till en fallen och upprorisk kvinna! Visste jag då inte, att du har tagit parti för Isais son till skam för dig själv och till skam för din mors sköte. 31 För så länge Isais son lever på jorden är varken du eller din kungamakt säker. Så sänd nu och låt hämta honom hit till mig, för han måste dö!" 32 "Varför skall han dödas?" frågade Jonatan. "Vad har han gjort?" 33 Då kastade Saul spjutet mot honom för att genomborra honom. Jonatan förstod nu att hans far hade beslutat att döda David. 34 Jonatan reste sig från bordet i häftig vrede och åt ingenting den andra nymånadsdagen, för han var bedrövad för Davids skull, därför att hans far hade skymfat honom.
35 Följande morgon gick Jonatan ut på marken vid den tid han hade bestämt med David. Och han hade en liten pojke med sig. 36 "Spring och leta reda på pilarna, som jag skjuter", sade han till pojken. Medan pojken sprang, sköt Jonatan pilen över honom. 37 När pojken kom till det ställe dit Jonatan hade skjutit pilen, ropade Jonatan efter honom: "Pilen ligger ju framför dig, längre bort." 38 Jonatan ropade vidare efter pojken: "Fort, skynda dig, stanna inte!" Pojken som Jonatan hade med sig tog upp pilen och kom till sin herre. 39 Men han visste inte vad det var fråga om, bara Jonatan och David visste det. 40 Jonatan lämnade sina vapen åt pojken som han hade med sig och sade till honom: "Gå, tag med dem till staden!"
41 Men sedan pojken hade gått, kom David fram från södra sidan. Han föll ner till jorden på sitt ansikte och bugade sig tre gånger. De kysste varandra och grät tillsammans, och David grät högt. 42 Jonatan sade till David: "Gå i frid. Må det bli, som vi båda svor vid Herrens namn när vi sade: Herren skall vara vittne mellan mig och dig, mellan mina efterkommande och dina för all framtid." 43 Sedan bröt David upp och gick sin väg, och Jonatan gick in i staden igen.
1 Samuel 20
New International Version
1 Samuel 20
New International Version
David and Jonathan
20 Then David fled from Naioth at Ramah and went to Jonathan and asked, “What have I done? What is my crime? How have I wronged(A) your father, that he is trying to kill me?”(B)
2 “Never!” Jonathan replied. “You are not going to die! Look, my father doesn’t do anything, great or small, without letting me know. Why would he hide this from me? It isn’t so!”
3 But David took an oath(C) and said, “Your father knows very well that I have found favor in your eyes, and he has said to himself, ‘Jonathan must not know this or he will be grieved.’ Yet as surely as the Lord lives and as you live, there is only a step between me and death.”
4 Jonathan said to David, “Whatever you want me to do, I’ll do for you.”
5 So David said, “Look, tomorrow is the New Moon feast,(D) and I am supposed to dine with the king; but let me go and hide(E) in the field until the evening of the day after tomorrow. 6 If your father misses me at all, tell him, ‘David earnestly asked my permission(F) to hurry to Bethlehem,(G) his hometown, because an annual(H) sacrifice is being made there for his whole clan.’ 7 If he says, ‘Very well,’ then your servant is safe. But if he loses his temper,(I) you can be sure that he is determined(J) to harm me. 8 As for you, show kindness to your servant, for you have brought him into a covenant(K) with you before the Lord. If I am guilty, then kill(L) me yourself! Why hand me over to your father?”
9 “Never!” Jonathan said. “If I had the least inkling that my father was determined to harm you, wouldn’t I tell you?”
10 David asked, “Who will tell me if your father answers you harshly?”
11 “Come,” Jonathan said, “let’s go out into the field.” So they went there together.
12 Then Jonathan said to David, “I swear by the Lord, the God of Israel, that I will surely sound(M) out my father by this time the day after tomorrow! If he is favorably disposed toward you, will I not send you word and let you know? 13 But if my father intends to harm you, may the Lord deal with Jonathan, be it ever so severely,(N) if I do not let you know and send you away in peace. May the Lord be with(O) you as he has been with my father. 14 But show me unfailing kindness(P) like the Lord’s kindness as long as I live, so that I may not be killed, 15 and do not ever cut off your kindness from my family(Q)—not even when the Lord has cut off every one of David’s enemies from the face of the earth.”
16 So Jonathan(R) made a covenant(S) with the house of David, saying, “May the Lord call David’s enemies to account.(T)” 17 And Jonathan had David reaffirm his oath(U) out of love for him, because he loved him as he loved himself.
18 Then Jonathan said to David, “Tomorrow is the New Moon feast. You will be missed, because your seat will be empty.(V) 19 The day after tomorrow, toward evening, go to the place where you hid(W) when this trouble began, and wait by the stone Ezel. 20 I will shoot three arrows(X) to the side of it, as though I were shooting at a target. 21 Then I will send a boy and say, ‘Go, find the arrows.’ If I say to him, ‘Look, the arrows are on this side of you; bring them here,’ then come, because, as surely as the Lord lives, you are safe; there is no danger. 22 But if I say to the boy, ‘Look, the arrows are beyond(Y) you,’ then you must go, because the Lord has sent you away. 23 And about the matter you and I discussed—remember, the Lord is witness(Z) between you and me forever.”
24 So David hid in the field, and when the New Moon feast(AA) came, the king sat down to eat. 25 He sat in his customary place by the wall, opposite Jonathan,[a] and Abner sat next to Saul, but David’s place was empty.(AB) 26 Saul said nothing that day, for he thought, “Something must have happened to David to make him ceremonially unclean—surely he is unclean.(AC)” 27 But the next day, the second day of the month, David’s place was empty again. Then Saul said to his son Jonathan, “Why hasn’t the son of Jesse come to the meal, either yesterday or today?”
28 Jonathan answered, “David earnestly asked me for permission(AD) to go to Bethlehem. 29 He said, ‘Let me go, because our family is observing a sacrifice(AE) in the town and my brother has ordered me to be there. If I have found favor in your eyes, let me get away to see my brothers.’ That is why he has not come to the king’s table.”
30 Saul’s anger flared up at Jonathan and he said to him, “You son of a perverse and rebellious woman! Don’t I know that you have sided with the son of Jesse to your own shame and to the shame of the mother who bore you? 31 As long as the son of Jesse lives on this earth, neither you nor your kingdom(AF) will be established. Now send someone to bring him to me, for he must die!”
32 “Why(AG) should he be put to death? What(AH) has he done?” Jonathan asked his father. 33 But Saul hurled his spear at him to kill him. Then Jonathan knew that his father intended(AI) to kill David.
34 Jonathan got up from the table in fierce anger; on that second day of the feast he did not eat, because he was grieved at his father’s shameful treatment of David.
35 In the morning Jonathan went out to the field for his meeting with David. He had a small boy with him, 36 and he said to the boy, “Run and find the arrows I shoot.” As the boy ran, he shot an arrow beyond him. 37 When the boy came to the place where Jonathan’s arrow had fallen, Jonathan called out after him, “Isn’t the arrow beyond(AJ) you?” 38 Then he shouted, “Hurry! Go quickly! Don’t stop!” The boy picked up the arrow and returned to his master. 39 (The boy knew nothing about all this; only Jonathan and David knew.) 40 Then Jonathan gave his weapons to the boy and said, “Go, carry them back to town.”
41 After the boy had gone, David got up from the south side of the stone and bowed down before Jonathan three times, with his face to the ground.(AK) Then they kissed each other and wept together—but David wept the most.
42 Jonathan said to David, “Go in peace,(AL) for we have sworn friendship(AM) with each other in the name of the Lord,(AN) saying, ‘The Lord is witness(AO) between you and me, and between your descendants and my descendants forever.(AP)’” Then David left, and Jonathan went back to the town.[b]
Footnotes
- 1 Samuel 20:25 Septuagint; Hebrew wall. Jonathan arose
- 1 Samuel 20:42 In Hebrew texts this sentence (20:42b) is numbered 21:1.
1 Samuel 20
New King James Version
1 Samuel 20
New King James Version
Jonathan’s Loyalty to David
20 Then David fled from Naioth in Ramah, and went and said to Jonathan, “What have I done? What is my iniquity, and what is my sin before your father, that he seeks my life?”
2 So Jonathan said to him, “By no means! You shall not die! Indeed, my father will do nothing either great or small without first telling me. And why should my father hide this thing from me? It is not so!”
3 Then David took an oath again, and said, “Your father certainly knows that I have found favor in your eyes, and he has said, ‘Do not let Jonathan know this, lest he be grieved.’ But (A)truly, as the Lord lives and as your soul lives, there is but a step between me and death.”
4 So Jonathan said to David, “Whatever you yourself desire, I will do it for you.”
5 And David said to Jonathan, “Indeed tomorrow is the (B)New Moon, and I should not fail to sit with the king to eat. But let me go, that I may (C)hide in the field until the third day at evening. 6 If your father misses me at all, then say, ‘David earnestly asked permission of me that he might run over (D)to Bethlehem, his city, for there is a yearly sacrifice there for all the family.’ 7 (E)If he says thus: ‘It is well,’ your servant will be safe. But if he is very angry, be sure that (F)evil is determined by him. 8 Therefore you shall (G)deal kindly with your servant, for (H)you have brought your servant into a covenant of the Lord with you. Nevertheless, (I)if there is iniquity in me, kill me yourself, for why should you bring me to your father?”
9 But Jonathan said, “Far be it from you! For if I knew certainly that evil was determined by my father to come upon you, then would I not tell you?”
10 Then David said to Jonathan, “Who will tell me, or what if your father answers you roughly?”
11 And Jonathan said to David, “Come, let us go out into the field.” So both of them went out into the field. 12 Then Jonathan said to David: “The Lord God of Israel is witness! When I have [a]sounded out my father sometime tomorrow, or the third day, and indeed there is good toward David, and I do not send to you and tell you, 13 may (J)the Lord do so and much more to Jonathan. But if it pleases my father to do you evil, then I will report it to you and send you away, that you may go in safety. And (K)the Lord be with you as He has (L)been with my father. 14 And you shall not only show me the kindness of the Lord while I still live, that I may not die; 15 but (M)you shall not [b]cut off your kindness from my [c]house forever, no, not when the Lord has cut off every one of the enemies of David from the face of the earth.” 16 So Jonathan made a covenant with the [d]house of David, saying, (N)“Let the Lord require it at the hand of David’s enemies.”
17 Now Jonathan again caused David to vow, because he loved him; (O)for he loved him as he loved his own soul. 18 Then Jonathan said to David, (P)“Tomorrow is the New Moon; and you will be missed, because your seat will be empty. 19 And when you have stayed three days, go down quickly and come to (Q)the place where you hid on the day of the deed; and remain by the stone Ezel. 20 Then I will shoot three arrows to the side, as though I shot at a target; 21 and there I will send a lad, saying, ‘Go, find the arrows.’ If I expressly say to the lad, ‘Look, the arrows are on this side of you; get them and come’—then, (R)as the Lord lives, there is safety for you and no harm. 22 But if I say thus to the young man, ‘Look, the arrows are beyond you’—go your way, for the Lord has sent you away. 23 And as for (S)the matter which you and I have spoken of, indeed the Lord be between you and me forever.”
24 Then David hid in the field. And when the New Moon had come, the king sat down to eat the feast. 25 Now the king sat on his seat, as at other times, on a seat by the wall. And [e]Jonathan arose, and Abner sat by Saul’s side, but David’s place was empty. 26 Nevertheless Saul did not say anything that day, for he thought, “Something has happened to him; he is unclean, surely he is (T)unclean.” 27 And it happened the next day, the second day of the month, that David’s place was empty. And Saul said to Jonathan his son, “Why has the son of Jesse not come to eat, either yesterday or today?”
28 So Jonathan (U)answered Saul, “David earnestly asked permission of me to go to Bethlehem. 29 And he said, ‘Please let me go, for our family has a sacrifice in the city, and my brother has commanded me to be there. And now, if I have found favor in your eyes, please let me get away and see my brothers.’ Therefore he has not come to the king’s table.”
30 Then Saul’s anger was aroused against Jonathan, and he said to him, “You son of a perverse, rebellious woman! Do I not know that you have chosen the son of Jesse to your own shame and to the shame of your mother’s nakedness? 31 For as long as the son of Jesse lives on the earth, you shall not be established, nor your kingdom. Now therefore, send and bring him to me, for he [f]shall surely die.”
32 And Jonathan answered Saul his father, and said to him, (V)“Why should he be killed? What has he done?” 33 Then Saul (W)cast a spear at him to [g]kill him, (X)by which Jonathan knew that it was determined by his father to kill David.
34 So Jonathan arose from the table in fierce anger, and ate no food the second day of the month, for he was grieved for David, because his father had treated him shamefully.
35 And so it was, in the morning, that Jonathan went out into the field at the time appointed with David, and a little lad was with him. 36 Then he said to his lad, “Now run, find the arrows which I shoot.” As the lad ran, he shot an arrow beyond him. 37 When the lad had come to the place where the arrow was which Jonathan had shot, Jonathan cried out after the lad and said, “Is not the arrow beyond you?” 38 And Jonathan cried out after the lad, “Make haste, hurry, do not delay!” So Jonathan’s lad gathered up the arrows and came back to his master. 39 But the lad did not know anything. Only Jonathan and David knew of the matter. 40 Then Jonathan gave his [h]weapons to his lad, and said to him, “Go, carry them to the city.”
41 As soon as the lad had gone, David arose from a place toward the south, fell on his face to the ground, and bowed down three times. And they kissed one another; and they wept together, but David more so. 42 Then Jonathan said to David, (Y)“Go in peace, since we have both sworn in the name of the Lord, saying, ‘May the Lord be between you and me, and between your descendants and my descendants, forever.’ ” So he arose and departed, and Jonathan went into the city.
Footnotes
- 1 Samuel 20:12 searched out
- 1 Samuel 20:15 stop being kind
- 1 Samuel 20:15 family
- 1 Samuel 20:16 family
- 1 Samuel 20:25 So with MT, Syr., Tg., Vg.; LXX he sat across from Jonathan
- 1 Samuel 20:31 Lit. is a son of death
- 1 Samuel 20:33 strike him down
- 1 Samuel 20:40 equipment
Swedish New Living Bible (Nya Levande Bibeln) (SVL)
Copyright © 1974, 1977, 1987, 1995, 2003, 2004 by Biblica
Svenska Folkbibeln (SFB)
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln
New International Version (NIV) 
Holy Bible, New International Version®, NIV® Copyright ©1973, 1978, 1984, 2011 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.
NIV Reverse Interlinear Bible: English to Hebrew and English to Greek. Copyright © 2019 by Zondervan.
New King James Version (NKJV) 
Scripture taken from the New King James Version®. Copyright © 1982 by Thomas Nelson. Used by permission. All rights reserved.