1 Samuelsboken 17
Svenska Folkbibeln
David och Goliat
17 Filisteerna samlade sina härar till strid. De samlades vid det Soko som hör till Juda och slog läger mellan Soko och Aseka, vid Efes-Dammin. 2 Saul och Israels män hade också samlats och slagit läger i Terebintdalen. De ställde upp sig till strid mot filisteerna. 3 Filisteerna stod på berget vid ena sidan, och israeliterna stod på berget vid andra sidan, så att de hade dalen mellan sig.
4 Då kom en stridsman vid namn Goliat från Gat fram ur filisteernas led. Han var sex alnar och ett kvarter lång. 5 På huvudet hade han en kopparhjälm, och han var klädd i en fjällpansarskjorta - pansaret av koppar vägde femtusen siklar. 6 Han hade benskenor av koppar och bar ett kastspjut av koppar på ryggen. 7 Skaftet på spjutet liknade en vävbom och järnspetsen på spjutet vägde sexhundra siklar. Hans sköldbärare gick framför honom. 8 Och han stod och ropade till Israels här: "Varför drar ni ut och ställer upp er till strid? Är inte jag en filisté och ni Sauls tjänare? Välj ut åt er en man som kan komma hit ner till mig. 9 Om han klarar av att strida mot mig och slå ner mig, skall vi vara era slavar. Men om jag besegrar och slår ner honom, skall ni vara våra slavar och tjäna oss." 10 Filisteen fortsatte: "Jag har i dag hånat Israels här. Skaffa fram någon, så att vi får slåss!" 11 När Saul och hela Israel hörde vad filisteen sade, blev de förfärade och skräckslagna.
David i Sauls läger
12 David var son till den efratit från Betlehem i Juda som hette Isai och hade åtta söner. Isai var på Sauls tid en gammal man och hade nått hög ålder. 13 Isais tre äldsta söner hade dragit ut med Saul i kriget. Av dessa hans tre söner som dragit ut i kriget hette den förstfödde Eliab, hans andre son Abinadab och den tredje Samma. 14 David var den yngste. De tre äldsta hade följt med Saul. 15 Men David gick ibland hem från Saul och för att vakta sin fars får i Betlehem.
16 Filisteen kom fram både morgon och kväll. I fyrtio dagar kom han fram och ställde sig där.
17 Nu sade Isai en gång till sin son David: "Var snäll och tag en efa av dessa rostade ax och de här tio bröden och spring med det till dina bröder i lägret. 18 De här tio ostarna skall du ta med till deras befälhavare. Se efter om det står väl till med dina bröder och tag med något livstecken från dem. 19 Tillsammans med Saul och alla Israels män är de i Terebintdalen och strider mot filisteerna."
20 David steg upp tidigt följande morgon. Han lämnade fåren åt en som skulle vakta dem och tog med sig det han skulle och gav sig i väg, så som Isai hade sagt till honom. När han kom fram till vagnborgen skulle hären just dra ut till strid, och den gav upp ett härskri. 21 Israel och filisteerna ställde upp sig i slagordning mot varandra. 22 David lämnade ifrån sig sakerna han hade åt trossvaktaren och skyndade bort till hären. När han kom dit hälsade han på sina bröder. 23 Medan han talade med dem, se, då trädde stridsmannen som hette Goliat, filisteen från Gat, fram ur filisteernas här och talade på samma sätt som förut. Också David hörde det.
24 När Israels män såg Goliat, blev de alla mycket rädda och flydde för honom. 25 Israels män sade: "Ser ni den där mannen som träder fram där? Han kommer för att håna Israel. Men åt den som slår ner honom skall kungen ge stor rikedom, ja, han skall få kungens dotter och hans fars hus skall han göra skattefritt i Israel." 26 David frågade männen som stod bredvid honom: "Vad får den som slår ner den där filisteen och tar bort skammen från Israel? Ty vem är denne oomskurne filisté, som vågar håna den levande Gudens här?" 27 De upprepade då för honom det som hade sagts och de sade: "Detta får den som slår ner honom."
28 Hans äldste bror Eliab hade hört hur han talade med männen och han blev rasande på David och han sade: "Varför har du kommit hit? Åt vem har du lämnat den lilla fårhjorden i öknen? Jag känner ditt övermod och ditt hjärtas ondska. Det är för att se på striden som du har kommit hit." 29 David svarade: "Vad har jag då gjort? Det var ju bara en fråga." 30 Sedan vände han sig från honom till en annan och frågade samma sak, och han fick samma svar som förut.
31 Man hade hört vad David sagt och berättade det för Saul, som lät hämta honom. 32 David sade till Saul: "Ingen bör tappa modet. Din tjänare skall gå och strida mot denne filisté." 33 Saul sade till David: "Inte kan du gå och strida mot denne filiste. Du är ju bara en ung pojke och han en krigare ända från ungdomen." 34 Men David svarade: "Din tjänare har gått i vall med sin fars får. Om då ett lejon eller en björn kom och tog bort ett får av hjorden, 35 följde jag efter vilddjuret och slog ner det och räddade fåret ur munnen på det. Om vilddjuret då reste sig upp mot mig, så fattade jag det i manen och slog ner det och dödade det. 36 Din tjänare har slagit ner både lejon och björn. Det skall gå denne oomskurne filisté så som det gick vart och ett av dessa djur, för han har hånat den levande Gudens här." 37 David sade vidare: " Herren, som räddade mig undan lejon och björn, han skall också rädda mig från den där filisteen." Då sade Saul till David: "Gå, och må Herren vara med dig."
38 Och Saul klädde på David sina egna kläder och satte en kopparhjälm på hans huvud och satte på honom ett pansar. 39 David band Sauls svärd om sig utanpå kläderna och försökte gå med det, för han hade aldrig provat på något sådant. Men David sade till Saul: "Jag kan inte gå med det här, för jag är inte van vid det." Så han lade av sig det. 40 Han tog sin stav i handen, valde ut åt sig fem släta stenar ur bäcken, lade dem i fickan på sin herdeväska och tog sin slunga i handen. Så gick han fram mot filisteen.
41 Samtidigt gick filisteen framåt och kom allt närmare David, och hans sköldbärare gick framför honom. 42 Då filisteen såg upp och fick se David, föraktade han honom, för David var bara en pojke, rödkindad och vacker. 43 Han sade till David: "Menar du att jag är en hund, eftersom du kommer mot mig med käppar?" Och han förbannade David med hjälp av sina gudar. 44 Sedan sade filisteen till David: "Kom hit till mig, så skall jag ge ditt kött åt himlens fåglar och markens djur." 45 David svarade filisteen: "Du kommer mot mig med svärd och spjut och lans, jag kommer mot dig i Herren Sebaots namn. Han är Gud för Israels här som du har hånat. 46 Herren skall denna dag överlämna dig i min hand och jag skall slå ner dig och ta huvudet av dig. Jag skall denna dag ge de filisteiska krigarnas döda kroppar åt himlens fåglar och åt jordens vilda djur. Och hela världen skall förstå att Israel har en Gud. 47 Hela denna skara skall förstå att det inte är genom svärd och spjut som Herren räddar. Striden är Herrens, och han skall ge er i vår hand."
48 När nu filisteen gick framåt och närmade sig David, sprang David snabbt fram mot hären för att möta filisteen. 49 David stack sin hand i väskan och tog fram en sten ur den, slungade den och träffade filisteen i pannan. Stenen trängde in i pannan, så att han föll omkull med ansiktet mot jorden. 50 Så övervann David filisteen med slunga och sten och dödade honom utan något svärd i sin hand. 51 Och David sprang fram och ställde sig över filisteen, grep tag i hans svärd och drog ut det ur skidan, dödade honom och högg av honom huvudet.
När filisteerna såg att deras kämpe var död, flydde de. 52 Men Israels och Juda män bröt upp, upphävde ett härskri och förföljde filisteerna ända till dess man närmade sig Gaj och ända till Ekrons portar. Filisteer föll och låg slagna på vägen till Saarajim och sedan ända till Gat och Ekron. 53 När så israeliterna häftigt hade förföljt filisteerna, vände de tillbaka och plundrade deras läger. 54 David tog filisteens huvud och förde det till Jerusalem, men hans vapen lade han i sitt tält.
Sauls undran angående Davids far
55 När Saul såg David gå ut mot filisteen, sade han till överbefälhavaren Abner: "Vems son är egentligen denne pojke, Abner?" Abner svarade: "Så sant du lever, o konung, jag vet inte." 56 Då sade kungen: "Fråga vems son denne unge man är." 57 När David återvände sedan han slagit filisteen, tog Abner honom med sig och förde honom inför Saul. Filisteens huvud hade han i handen. 58 Då sade Saul till honom: "Vems son är du, unge man?" David svarade: "Son till din tjänare Isai från Betlehem."
1 Samuelsboken 17
Swedish New Living Bible (Nya Levande Bibeln)
Goljat utmanar Israel
17 Filisteerna gjorde nu sin armé klar för strid och slog läger vid Soko och Aseka vid Efes-Dammim.
2 Saul å sin sida samlade sina styrkor i Ekdalen.
3 Filisteerna och israeliterna gjorde sig stridsberedda från varsin kulle och det var bara en dal som skilde dem åt.
4-7 Då steg Goljat fram, en filisteisk kämpe från Gat. Han var som en jätte, över tre meter lång! Han hade en kopparhjälm, en rustning som vägde åttio kilo, benskydd av koppar och ett spjut av brons på ryggen. Hans lans var en decimeter tjock med en spets av järn som vägde tio kilo. Framför honom gick hans vapendragare med en stor sköld.
8 Han skrek till israeliterna på andra sidan: Behöver ni verkligen en hel armé för att avgöra detta? Jag strider för filisteerna. Välj ut någon som vill möta mig!
9 Om han kan döda mig, så ska vi bli era slavar! Men om jag dödar honom måste ni bli våra slavar!
10 Jag utmanar Israels arméer! Har ni någon som vågar strida mot mig?
11 När Saul och den israelitiska armén hörde detta blev de rädda och kände sig illa till mods.
12 David, som var son till efraimiten Isai från Betlehem i Juda, hade sju äldre bröder.
13 De tre äldsta, Eliab, Abinadab och Samma, hade redan frivilligt anmält sig för att strida mot filisteerna i Sauls armé.
14-15 David var Isais yngste son. Han återvände ofta till Betlehem från sin tjänst hos Saul för att hjälpa sin far med fåren.
16 Två gånger om dagen, morgon och kväll under fyrtio dagar, steg den filisteiske jätten fram inför Israels arméer.
17 En dag sa Isai till David: Gå till dina bröder och ta med dig en säck rostade ax och dessa tio bröd.
18 Ge dessa tio ostar till befälhavaren. Se efter hur mina söner har det och ta med dig något tillbaka som en hälsning från dem!
19 Saul och den israelitiska armén har slagit läger i Ekdalen.
20 Tidigt nästa morgon lämnade David fåren till en annan herde, packade sin utrustning och gav sig iväg. Han kom fram till utkanten av lägret precis när den israelitiska armén gjorde sig klar att gå till stridsfältet med rop och härskrin,
21 och snart stod israeliter och filisteer uppställda mot varandra.
22 David lämnade sin packning i förvar hos den officer som var ansvarig för förråden och skyndade sig till trupperna för att träffa sina bröder.
23 Medan de pratades vid, såg han hur den väldige Goljat steg fram ur de filisteiska leden och ropade ut sin utmaning till Israels armé.
24 Så snart israeliterna såg honom, flydde de förskräckta.
25 Har du sett jätten? frågade soldaterna.Han har förolämpat hela Israels armé. Och har du hört om den stora belöningen, som kungen har erbjudit den som dödar honom? Kungen tänker ge honom en av sina döttrar, och hela hans familj kommer att slippa betala skatt!
26 David talade med några andra som stod där, för att få uppgiften bekräftad. Vad får den man som dödar den där filisteen och gör slut på hans förolämpningar mot Israel? frågade han dem. Vem är den där hedniske filisteen, eftersom man tillåter honom att utmana den levande Gudens arméer?
27 Han fick då samma svar som förut.
28 Men när Davids äldste bror Eliab hörde David tala med männen, blev han arg. Vad gör du här egentligen? röt han. Varför är du inte hemma och tar hand om fåren? Jag vet vilken högfärdig typ du är. Du är säkert här bara för att se på striden!
29 Men vad är det nu då? invände David. Jag råkade ju bara ställa en fråga!
30 Sedan gick han fram till några andra, frågade samma sak och fick samma svar.
31 Men någon talade om för kung Saul vad David sagt, och kungen skickade då efter honom.
David dödar Goljat
32 Var inte orolig, sa David till Saul. Jag ska ta hand om den här filisteen.
33 Det klarar du inte av, svarade Saul. Hur skulle en pojke som du kunna strida mot en man som han? Du är bara en tonåring, och han har varit i armén sedan han var ung!
34 Men David stod på sig och sa: När jag vaktar min fars får och ett lejon eller en björn kommer och tar ett lamm från flocken,
35 så förföljer jag det, slår ner det och rycker bort lammet ur djurets käftar. Om det vänder sig mot mig, så tar jag det i käken och slår ihjäl det.
36 Jag har dödat både lejon och björnar, och jag ska göra likadant med den här hedniske filisteen, för han har smädat den helige Gudens armé!
37 Herren, som räddade mig från lejon och björnar, kommer också att rädda mig undan denne filisté!Saul gav till slut med sig. Gå och försök! sa han. Herren vare med dig!
38-39 Sedan gav Saul sin egen rustning och kopparhjälm till David. David satte den på sig, spände fast svärdet utanpå rustningen och tog ett par steg på prov, för han hade aldrig någonsin varit klädd i en rustning.Jag kan ju knappt röra mig i den här! utropade han och krängde den av sig.
40 Sedan plockade han upp fem släta stenar från en bäck och lade dem i sin herdeväska, och utrustad med bara herdestav och slunga gick han för att möta Goljat.
41-42 Under tiden hade Goljat närmat sig med sin sköldbärare framför sig. Han drev med den unge och rödkindade pojken.
43 Tror du att jag är en hund, vrålade han mot David, eftersom du kommer mot mig med en käpp? Han förbannade David i sina gudars namn.
44 Kom hit, så ska jag ge ditt kött till fåglarna och de vilda djuren! skrek Goljat.
45 Du kommer mot mig med svärd och spjut, ropade David till svar, men jag kommer mot dig i Herrens namn, han som härskar över himlens och Israels armé, den Gud som du har utmanat.
46 I dag kommer Herren att besegra dig, och jag ska döda dig och hugga huvudet av dig. Sedan ska jag ge dina mäns döda kroppar till fåglarna och de vilda djuren, och hela världen ska veta att det finns en Gud i Israel!
47 Och Israel kommer att lära sig att Herren inte är beroende av svärd och spjut för att utföra sina planer. Han handlar utan att vara begränsad av mänskliga möjligheter, och han kommer att ge dig till oss!
48-49 När Goljat närmade sig, sprang David ut för att möta honom. David stack ner handen i sin herdeväska och tog fram en sten och sköt iväg den med sin slunga. Stenen träffade filisteen i pannan och trängde djupt in, och Goljat stupade med ansiktet mot marken.
50-51 David besegrade alltså den filisteiske jätten med bara en slunga och en sten. Eftersom han inte hade något svärd, sprang han fram och drog Goljats svärd ur skidan. Med det dödade han honom, och sedan högg han huvudet av honom! När filisteerna såg att deras hjälte hade fallit, vände de om och flydde.
52 Då gav israeliterna upp ett härskri och rusade efter filisteerna och jagade dem ända bort till Gat och Ekrons portar, och kropparna av dödade och sårade filisteer låg utströdda längs hela vägen till Saaraim.
53 Därefter återvände den israelitiska armén och plundrade det övergivna fiendelägret.
54 David tog Goljats huvud till Jerusalem, men hans rustning gömde han i sitt tält.
55 När Saul såg David gå ut för att strida mot Goljat, hade han frågat sin general Abner: Vem är den här unge mannens far? Det vet jag faktiskt inte, sa Abner.
56 Ta reda på det åt mig! bad kungen.
57 Medan David fortfarande bar på Goljats avhuggna huvud fick Abner tag i honom och tog honom med sig till Saul.
58 Berätta för mig om din far, min vän, sa Saul.David svarade: Han heter Isai, och vi bor i Betlehem.
1 Samuelsboken 17
nuBibeln (Swedish Contemporary Bible)
David och Goljat
Goljat utmanar Israel
17 Filistéerna gjorde sin armé klar för strid och samlades i Soko i Juda. De slog läger mellan Soko och Aseka vid Efes Dammim. 2 Saul och israeliterna samlade också sina styrkor och lät dem slå läger i Terebintdalen för att strida mot filistéerna. 3 Filistéerna och israeliterna befann sig uppe på varsin kulle, det var bara dalen som skilde dem åt.
4 Då steg Goljat fram, en filistéisk tvekampskämpe från Gat. Han var över 3 meter lång. 5 Han hade en bronshjälm, ett harnesk med bronsfjäll som vägde 60 kilo, 6 benskydd av brons och ett spjut av brons som han bar på ryggen. 7 Skaftet på hans spjut var tjockt som en vävbom[a] och dess spets av järn vägde sju kilo. Framför honom gick hans sköldbärare. 8 Goljat stod och skrek till israeliterna på andra sidan: ”Varför har ni ställt upp er till strid? Jag är ju en filisté och ni är Sauls tjänare. Välj ut en man och skicka honom ner till mig! 9 Om han kan döda mig, ska vi bli era slavar! Men om jag dödar honom måste ni bli våra slavar! 10 Jag utmanar Israels armé! Har ni någon som vågar strida mot mig?” 11 Men när Saul och den israelitiska armén hörde detta, blev de livrädda och tappade helt modet.
12 David var son till den nu mycket gamle efratiten Jishaj från Betlehem i Juda som hade åtta söner. 13 De tre äldsta hade följt Saul ut i kriget. Den förstfödde sonen var Eliav, den andre Avinadav och den tredje Shamma. 14 David var den yngste. De tre äldsta hade följt Saul. 15 David däremot återvände ofta till Betlehem från sin tjänst hos Saul för valla sin fars får. 16 Under fyrtio dagar steg filistén fram och ställde sig där, både morgon och kväll.
17 Men en dag sa Jishaj till David: ”Skynda dig till dina bröder i lägret och ta med dig en säck rostade ax och dessa tio bröd! 18 Ta också de här tio ostarna och ge dem till befälhavaren. Se efter hur dina bröder har det och ta med dig något tillbaka som en hälsning från dem! 19 De är med Saul och den israelitiska armén i Terebintdalen och kämpar mot filistéerna.”
20 Tidigt nästa morgon lämnade David fåren till en annan herde, packade sin utrustning och gav sig i väg, så som Jishaj hade sagt. Han kom fram till lägret precis när den israelitiska armén gjorde sig klar att gå till slagfältet under höga stridsrop, 21 och israeliter och filistéer stod snart uppställda mot varandra. 22 David lämnade då sin packning i förvar hos den officer som var ansvarig för förråden och skyndade sig till trupperna och hälsade på sina bröder. 23 Medan han pratade med dem, steg den filisteiske tvekampskämpen Goljat från Gat fram ur de filistéiska leden och ropade ut sin utmaning och David hörde det. 24 När israeliterna såg honom, flydde de alla förskräckta sin väg.
25 ”Har du sett mannen som kommer fram gång på gång?” frågade soldaterna. ”Han har hånat Israel. Kungen har erbjudit en stor belöning till den som kan döda honom. Han tänker ge honom stora rikedomar, låta honom få gifta sig med en av hans döttrar och låta hela hans familj slippa betala skatt.”
26 David frågade då några andra som stod där: ”Vad får den man som dödar den där filistén och gör slut på hans hån mot Israel? Hur kan denne oomskurne filisté få håna den levande Gudens armé?” 27 Och han fick åter samma svar om belöningen för den som dödade filistén.
28 Men när Davids äldste bror Eliav hörde David tala med männen, blev han arg. ”Vad gör du här egentligen?” sa han. ”Till vem har du lämnat din lilla fårhjord i öknen? Jag vet hur elak och stöddig du är! Du är säkert bara här för att se på striden!”
29 ”Vad har jag nu gjort?” invände David. ”Jag frågade ju bara!” 30 Sedan lämnade han honom och gick till några andra, frågade samma sak och fick samma svar. 31 Snart hade också Saul fått reda på vad David sagt och han skickade genast efter honom.
David dödar Goljat
32 ”Var inte orolig, herre”, sa David till Saul. ”Jag, din tjänare ska gå och strida mot den där filistén!”
33 ”Det klarar du inte”, svarade Saul. ”Hur skulle du kunna strida mot denne filisté? Du är ju bara en pojke och han har varit en krigare sedan han var ung!”
34 Men David stod på sig och sa: ”När jag, din tjänare, vaktade min fars får och det kom fram ett lejon eller en björn som tog ett djur från flocken, 35 följde jag efter rovdjuret, slog ner det och ryckte bytet ur dess käftar. Om det vände sig mot mig, grep jag det i pälsen och slog ihjäl det. 36 Jag, din tjänare, har dödat både lejon och björn och jag ska göra likadant med den där oomskurne filistén, eftersom han har smädat den levande Gudens armé! 37 Herren, som räddat mig från både lejon och björn, ska rädda mig också undan denne filisté!”
”Gå!” sa Saul till honom. ”Herren ska vara med dig!” 38 Och så satte han på David sina egna kläder, en bronshjälm och ett harnesk. 39 David spände sedan fast svärdet utanpå rustningen och försökte gå eftersom han aldrig prövat detta tidigare.
”Jag kan ju inte röra mig i dessa! Sådant här är jag inte van vid”, sa han och tog av sig rustningen. 40 Istället tog han sin stav, plockade fem släta stenar från en bäck och lade dem i sin herdeväska och med sin slunga i handen gick han sedan för att möta filistéen.
41 Goljat kom allt närmare och hans sköldbärare gick framför honom. 42 Men när Goljat fick syn på David, föraktade han den unge och rödkindade pojken. 43 ”Tror du att jag är en hund eftersom du kommer mot mig med en käpp?” sa han till David. Sedan förbannade han David i sina gudars namn. 44 Och han sa: ”Kom hit, så ska jag ge ditt kött till fåglarna och de vilda djuren!”
45 ”Du kommer emot mig med svärd och spjut och lans”, sa David till filistén, ”men jag kommer emot dig i härskarornas Herres namn, hans som är Israels armés Gud, den Gud som du har hånat! 46 I dag kommer Herren att överlämna dig åt mig och jag ska döda dig och hugga huvudet av dig! Sedan ska jag ge filistéernas döda kroppar till fåglarna och de vilda djuren och hela världen ska veta att det finns en Gud i Israel! 47 Alla som är församlade här kommer att förstå att Herren inte räddar genom svärd och spjut. Det är Herren som avgör striden och han kommer att överlämna er åt oss!”
48 Medan Goljat närmade sig, sprang David ut för att möta honom. 49 Snabbt stack han ner handen i sin herdeväska och tog fram en sten och sköt i väg den med slungan. Stenen träffade filistén i pannan och trängde djupt in och Goljat stupade med ansiktet mot marken. 50 David besegrade alltså den filisteiske jätten med bara en slunga och en sten, utan svärd. 51 David sprang sedan fram, ställde sig över filistén och drog hans svärd ur skidan. Med det dödade han honom och sedan högg han huvudet av honom.
Israeliterna jagar den filistéiska armén på flykten
När filistéerna såg att deras hjälte hade fallit, vände de om och flydde. 52 Samtidigt gav israeliterna upp ett härskri och rusade efter filistéerna och jagade dem ända bort till Gat och Ekrons portar. Kropparna av dödade och sårade filistéer låg utströdda längs hela Shaarajimvägen till Gat och Ekron. 53 Därefter återvände den israelitiska armén och plundrade deras läger.
54 David tog Goljats huvud och förde det till Jerusalem, men hans vapen lade han i sitt tält.
55 När Saul såg David gå ut för att strida mot Goljat, hade han frågat sin härförare Avner: ”Vem är den där unge mannens far?” ”Det vet jag verkligen inte, min konung”, svarade Avner. 56 ”Ta reda på det åt mig!” sa kungen. 57 Och när David återvände efter att ha dödat filistén och fortfarande bar på Goljats avhuggna huvud, fick Avner tag i honom och tog honom med sig till Saul.
58 ”Vems son är du, unge man?” frågade Saul. David svarade: ”Jag är son till din tjänare Jishaj i Betlehem.”
Footnotes
- 17:7 Kanske ungefär en decimeter.
1 Samuel 17
King James Version
17 Now the Philistines gathered together their armies to battle, and were gathered together at Shochoh, which belongeth to Judah, and pitched between Shochoh and Azekah, in Ephesdammim.
2 And Saul and the men of Israel were gathered together, and pitched by the valley of Elah, and set the battle in array against the Philistines.
3 And the Philistines stood on a mountain on the one side, and Israel stood on a mountain on the other side: and there was a valley between them.
4 And there went out a champion out of the camp of the Philistines, named Goliath, of Gath, whose height was six cubits and a span.
5 And he had an helmet of brass upon his head, and he was armed with a coat of mail; and the weight of the coat was five thousand shekels of brass.
6 And he had greaves of brass upon his legs, and a target of brass between his shoulders.
7 And the staff of his spear was like a weaver's beam; and his spear's head weighed six hundred shekels of iron: and one bearing a shield went before him.
8 And he stood and cried unto the armies of Israel, and said unto them, Why are ye come out to set your battle in array? am not I a Philistine, and ye servants to Saul? choose you a man for you, and let him come down to me.
9 If he be able to fight with me, and to kill me, then will we be your servants: but if I prevail against him, and kill him, then shall ye be our servants, and serve us.
10 And the Philistine said, I defy the armies of Israel this day; give me a man, that we may fight together.
11 When Saul and all Israel heard those words of the Philistine, they were dismayed, and greatly afraid.
12 Now David was the son of that Ephrathite of Bethlehemjudah, whose name was Jesse; and he had eight sons: and the man went among men for an old man in the days of Saul.
13 And the three eldest sons of Jesse went and followed Saul to the battle: and the names of his three sons that went to the battle were Eliab the firstborn, and next unto him Abinadab, and the third Shammah.
14 And David was the youngest: and the three eldest followed Saul.
15 But David went and returned from Saul to feed his father's sheep at Bethlehem.
16 And the Philistine drew near morning and evening, and presented himself forty days.
17 And Jesse said unto David his son, Take now for thy brethren an ephah of this parched corn, and these ten loaves, and run to the camp of thy brethren;
18 And carry these ten cheeses unto the captain of their thousand, and look how thy brethren fare, and take their pledge.
19 Now Saul, and they, and all the men of Israel, were in the valley of Elah, fighting with the Philistines.
20 And David rose up early in the morning, and left the sheep with a keeper, and took, and went, as Jesse had commanded him; and he came to the trench, as the host was going forth to the fight, and shouted for the battle.
21 For Israel and the Philistines had put the battle in array, army against army.
22 And David left his carriage in the hand of the keeper of the carriage, and ran into the army, and came and saluted his brethren.
23 And as he talked with them, behold, there came up the champion, the Philistine of Gath, Goliath by name, out of the armies of the Philistines, and spake according to the same words: and David heard them.
24 And all the men of Israel, when they saw the man, fled from him, and were sore afraid.
25 And the men of Israel said, Have ye seen this man that is come up? surely to defy Israel is he come up: and it shall be, that the man who killeth him, the king will enrich him with great riches, and will give him his daughter, and make his father's house free in Israel.
26 And David spake to the men that stood by him, saying, What shall be done to the man that killeth this Philistine, and taketh away the reproach from Israel? for who is this uncircumcised Philistine, that he should defy the armies of the living God?
27 And the people answered him after this manner, saying, So shall it be done to the man that killeth him.
28 And Eliab his eldest brother heard when he spake unto the men; and Eliab's anger was kindled against David, and he said, Why camest thou down hither? and with whom hast thou left those few sheep in the wilderness? I know thy pride, and the naughtiness of thine heart; for thou art come down that thou mightest see the battle.
29 And David said, What have I now done? Is there not a cause?
30 And he turned from him toward another, and spake after the same manner: and the people answered him again after the former manner.
31 And when the words were heard which David spake, they rehearsed them before Saul: and he sent for him.
32 And David said to Saul, Let no man's heart fail because of him; thy servant will go and fight with this Philistine.
33 And Saul said to David, Thou art not able to go against this Philistine to fight with him: for thou art but a youth, and he a man of war from his youth.
34 And David said unto Saul, Thy servant kept his father's sheep, and there came a lion, and a bear, and took a lamb out of the flock:
35 And I went out after him, and smote him, and delivered it out of his mouth: and when he arose against me, I caught him by his beard, and smote him, and slew him.
36 Thy servant slew both the lion and the bear: and this uncircumcised Philistine shall be as one of them, seeing he hath defied the armies of the living God.
37 David said moreover, The Lord that delivered me out of the paw of the lion, and out of the paw of the bear, he will deliver me out of the hand of this Philistine. And Saul said unto David, Go, and the Lord be with thee.
38 And Saul armed David with his armour, and he put an helmet of brass upon his head; also he armed him with a coat of mail.
39 And David girded his sword upon his armour, and he assayed to go; for he had not proved it. And David said unto Saul, I cannot go with these; for I have not proved them. And David put them off him.
40 And he took his staff in his hand, and chose him five smooth stones out of the brook, and put them in a shepherd's bag which he had, even in a scrip; and his sling was in his hand: and he drew near to the Philistine.
41 And the Philistine came on and drew near unto David; and the man that bare the shield went before him.
42 And when the Philistine looked about, and saw David, he disdained him: for he was but a youth, and ruddy, and of a fair countenance.
43 And the Philistine said unto David, Am I a dog, that thou comest to me with staves? And the Philistine cursed David by his gods.
44 And the Philistine said to David, Come to me, and I will give thy flesh unto the fowls of the air, and to the beasts of the field.
45 Then said David to the Philistine, Thou comest to me with a sword, and with a spear, and with a shield: but I come to thee in the name of the Lord of hosts, the God of the armies of Israel, whom thou hast defied.
46 This day will the Lord deliver thee into mine hand; and I will smite thee, and take thine head from thee; and I will give the carcases of the host of the Philistines this day unto the fowls of the air, and to the wild beasts of the earth; that all the earth may know that there is a God in Israel.
47 And all this assembly shall know that the Lord saveth not with sword and spear: for the battle is the Lord's, and he will give you into our hands.
48 And it came to pass, when the Philistine arose, and came, and drew nigh to meet David, that David hastened, and ran toward the army to meet the Philistine.
49 And David put his hand in his bag, and took thence a stone, and slang it, and smote the Philistine in his forehead, that the stone sunk into his forehead; and he fell upon his face to the earth.
50 So David prevailed over the Philistine with a sling and with a stone, and smote the Philistine, and slew him; but there was no sword in the hand of David.
51 Therefore David ran, and stood upon the Philistine, and took his sword, and drew it out of the sheath thereof, and slew him, and cut off his head therewith. And when the Philistines saw their champion was dead, they fled.
52 And the men of Israel and of Judah arose, and shouted, and pursued the Philistines, until thou come to the valley, and to the gates of Ekron. And the wounded of the Philistines fell down by the way to Shaaraim, even unto Gath, and unto Ekron.
53 And the children of Israel returned from chasing after the Philistines, and they spoiled their tents.
54 And David took the head of the Philistine, and brought it to Jerusalem; but he put his armour in his tent.
55 And when Saul saw David go forth against the Philistine, he said unto Abner, the captain of the host, Abner, whose son is this youth? And Abner said, As thy soul liveth, O king, I cannot tell.
56 And the king said, Enquire thou whose son the stripling is.
57 And as David returned from the slaughter of the Philistine, Abner took him, and brought him before Saul with the head of the Philistine in his hand.
58 And Saul said to him, Whose son art thou, thou young man? And David answered, I am the son of thy servant Jesse the Bethlehemite.
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln
Copyright © 1974, 1977, 1987, 1995, 2003, 2004 by Biblica
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.