Font Size
1 Samuelsboken 17
Swedish New Living Bible (Nya Levande Bibeln)
1 Samuelsboken 17
Swedish New Living Bible (Nya Levande Bibeln)
Goljat utmanar Israel
17 Filisteerna gjorde nu sin armé klar för strid och slog läger vid Soko och Aseka vid Efes-Dammim.
2 Saul å sin sida samlade sina styrkor i Ekdalen.
3 Filisteerna och israeliterna gjorde sig stridsberedda från varsin kulle och det var bara en dal som skilde dem åt.
4-7 Då steg Goljat fram, en filisteisk kämpe från Gat. Han var som en jätte, över tre meter lång! Han hade en kopparhjälm, en rustning som vägde åttio kilo, benskydd av koppar och ett spjut av brons på ryggen. Hans lans var en decimeter tjock med en spets av järn som vägde tio kilo. Framför honom gick hans vapendragare med en stor sköld.
8 Han skrek till israeliterna på andra sidan: Behöver ni verkligen en hel armé för att avgöra detta? Jag strider för filisteerna. Välj ut någon som vill möta mig!
9 Om han kan döda mig, så ska vi bli era slavar! Men om jag dödar honom måste ni bli våra slavar!
10 Jag utmanar Israels arméer! Har ni någon som vågar strida mot mig?
11 När Saul och den israelitiska armén hörde detta blev de rädda och kände sig illa till mods.
12 David, som var son till efraimiten Isai från Betlehem i Juda, hade sju äldre bröder.
13 De tre äldsta, Eliab, Abinadab och Samma, hade redan frivilligt anmält sig för att strida mot filisteerna i Sauls armé.
14-15 David var Isais yngste son. Han återvände ofta till Betlehem från sin tjänst hos Saul för att hjälpa sin far med fåren.
16 Två gånger om dagen, morgon och kväll under fyrtio dagar, steg den filisteiske jätten fram inför Israels arméer.
17 En dag sa Isai till David: Gå till dina bröder och ta med dig en säck rostade ax och dessa tio bröd.
18 Ge dessa tio ostar till befälhavaren. Se efter hur mina söner har det och ta med dig något tillbaka som en hälsning från dem!
19 Saul och den israelitiska armén har slagit läger i Ekdalen.
20 Tidigt nästa morgon lämnade David fåren till en annan herde, packade sin utrustning och gav sig iväg. Han kom fram till utkanten av lägret precis när den israelitiska armén gjorde sig klar att gå till stridsfältet med rop och härskrin,
21 och snart stod israeliter och filisteer uppställda mot varandra.
22 David lämnade sin packning i förvar hos den officer som var ansvarig för förråden och skyndade sig till trupperna för att träffa sina bröder.
23 Medan de pratades vid, såg han hur den väldige Goljat steg fram ur de filisteiska leden och ropade ut sin utmaning till Israels armé.
24 Så snart israeliterna såg honom, flydde de förskräckta.
25 Har du sett jätten? frågade soldaterna.Han har förolämpat hela Israels armé. Och har du hört om den stora belöningen, som kungen har erbjudit den som dödar honom? Kungen tänker ge honom en av sina döttrar, och hela hans familj kommer att slippa betala skatt!
26 David talade med några andra som stod där, för att få uppgiften bekräftad. Vad får den man som dödar den där filisteen och gör slut på hans förolämpningar mot Israel? frågade han dem. Vem är den där hedniske filisteen, eftersom man tillåter honom att utmana den levande Gudens arméer?
27 Han fick då samma svar som förut.
28 Men när Davids äldste bror Eliab hörde David tala med männen, blev han arg. Vad gör du här egentligen? röt han. Varför är du inte hemma och tar hand om fåren? Jag vet vilken högfärdig typ du är. Du är säkert här bara för att se på striden!
29 Men vad är det nu då? invände David. Jag råkade ju bara ställa en fråga!
30 Sedan gick han fram till några andra, frågade samma sak och fick samma svar.
31 Men någon talade om för kung Saul vad David sagt, och kungen skickade då efter honom.
David dödar Goljat
32 Var inte orolig, sa David till Saul. Jag ska ta hand om den här filisteen.
33 Det klarar du inte av, svarade Saul. Hur skulle en pojke som du kunna strida mot en man som han? Du är bara en tonåring, och han har varit i armén sedan han var ung!
34 Men David stod på sig och sa: När jag vaktar min fars får och ett lejon eller en björn kommer och tar ett lamm från flocken,
35 så förföljer jag det, slår ner det och rycker bort lammet ur djurets käftar. Om det vänder sig mot mig, så tar jag det i käken och slår ihjäl det.
36 Jag har dödat både lejon och björnar, och jag ska göra likadant med den här hedniske filisteen, för han har smädat den helige Gudens armé!
37 Herren, som räddade mig från lejon och björnar, kommer också att rädda mig undan denne filisté!Saul gav till slut med sig. Gå och försök! sa han. Herren vare med dig!
38-39 Sedan gav Saul sin egen rustning och kopparhjälm till David. David satte den på sig, spände fast svärdet utanpå rustningen och tog ett par steg på prov, för han hade aldrig någonsin varit klädd i en rustning.Jag kan ju knappt röra mig i den här! utropade han och krängde den av sig.
40 Sedan plockade han upp fem släta stenar från en bäck och lade dem i sin herdeväska, och utrustad med bara herdestav och slunga gick han för att möta Goljat.
41-42 Under tiden hade Goljat närmat sig med sin sköldbärare framför sig. Han drev med den unge och rödkindade pojken.
43 Tror du att jag är en hund, vrålade han mot David, eftersom du kommer mot mig med en käpp? Han förbannade David i sina gudars namn.
44 Kom hit, så ska jag ge ditt kött till fåglarna och de vilda djuren! skrek Goljat.
45 Du kommer mot mig med svärd och spjut, ropade David till svar, men jag kommer mot dig i Herrens namn, han som härskar över himlens och Israels armé, den Gud som du har utmanat.
46 I dag kommer Herren att besegra dig, och jag ska döda dig och hugga huvudet av dig. Sedan ska jag ge dina mäns döda kroppar till fåglarna och de vilda djuren, och hela världen ska veta att det finns en Gud i Israel!
47 Och Israel kommer att lära sig att Herren inte är beroende av svärd och spjut för att utföra sina planer. Han handlar utan att vara begränsad av mänskliga möjligheter, och han kommer att ge dig till oss!
48-49 När Goljat närmade sig, sprang David ut för att möta honom. David stack ner handen i sin herdeväska och tog fram en sten och sköt iväg den med sin slunga. Stenen träffade filisteen i pannan och trängde djupt in, och Goljat stupade med ansiktet mot marken.
50-51 David besegrade alltså den filisteiske jätten med bara en slunga och en sten. Eftersom han inte hade något svärd, sprang han fram och drog Goljats svärd ur skidan. Med det dödade han honom, och sedan högg han huvudet av honom! När filisteerna såg att deras hjälte hade fallit, vände de om och flydde.
52 Då gav israeliterna upp ett härskri och rusade efter filisteerna och jagade dem ända bort till Gat och Ekrons portar, och kropparna av dödade och sårade filisteer låg utströdda längs hela vägen till Saaraim.
53 Därefter återvände den israelitiska armén och plundrade det övergivna fiendelägret.
54 David tog Goljats huvud till Jerusalem, men hans rustning gömde han i sitt tält.
55 När Saul såg David gå ut för att strida mot Goljat, hade han frågat sin general Abner: Vem är den här unge mannens far? Det vet jag faktiskt inte, sa Abner.
56 Ta reda på det åt mig! bad kungen.
57 Medan David fortfarande bar på Goljats avhuggna huvud fick Abner tag i honom och tog honom med sig till Saul.
58 Berätta för mig om din far, min vän, sa Saul.David svarade: Han heter Isai, och vi bor i Betlehem.
1 Samuele 17
Conferenza Episcopale Italiana
1 Samuele 17
Conferenza Episcopale Italiana
Golia sfida l'esercito israelita
17 I Filistei radunarono di nuovo l'esercito per la guerra e si ammassarono a Soco di Giuda e si accamparono tra Soco e Azeka, a Efes-Dammìm. 2 Anche Saul e gli Israeliti si radunarono e si accamparono nella valle del Terebinto e si schierarono a battaglia di fronte ai Filistei. 3 I Filistei stavano sul monte da una parte e Israele sul monte dall'altra parte e in mezzo c'era la valle.
4 Dall'accampamento dei Filistei uscì un campione, chiamato Golia, di Gat; era alto sei cubiti e un palmo. 5 Aveva in testa un elmo di bronzo ed era rivestito di una corazza a piastre, il cui peso era di cinquemila sicli di bronzo. 6 Portava alle gambe schinieri di bronzo e un giavellotto di bronzo tra le spalle. 7 L'asta della sua lancia era come un subbio di tessitori e la lama dell'asta pesava seicento sicli di ferro; davanti a lui avanzava il suo scudiero. 8 Egli si fermò davanti alle schiere d'Israele e gridò loro: «Perché siete usciti e vi siete schierati a battaglia? Non sono io Filisteo e voi servi di Saul? Scegliete un uomo tra di voi che scenda contro di me. 9 Se sarà capace di combattere con me e mi abbatterà, noi saremo vostri schiavi. Se invece prevarrò io su di lui e lo abbatterò, sarete voi nostri schiavi e sarete soggetti a noi». 10 Il Filisteo aggiungeva: «Io ho lanciato oggi una sfida alle schiere d'Israele. Datemi un uomo e combatteremo insieme». 11 Saul e tutto Israele udirono le parole del Filisteo; ne rimasero colpiti ed ebbero grande paura.
Davide giunge all'accampamento
12 Davide era figlio di un Efratita da Betlemme di Giuda chiamato Iesse, che aveva otto figli. Al tempo di Saul, quest'uomo era anziano e avanti negli anni. 13 I tre figli maggiori di Iesse erano andati con Saul in guerra. Di questi tre figli, che erano andati in guerra, il maggiore si chiamava Eliab, il secondo Abìnadab, il terzo Samma. 14 Davide era ancor giovane quando i tre maggiori erano partiti dietro Saul. 15 Egli andava e veniva dal seguito di Saul e badava al gregge di suo padre in Betlemme.
16 Il Filisteo avanzava mattina e sera; continuò per quaranta giorni a presentarsi. 17 Ora Iesse disse a Davide suo figlio: «Prendi su per i tuoi fratelli questa misura di grano tostato e questi dieci pani e portali in fretta ai tuoi fratelli nell'accampamento. 18 Al capo di migliaia porterai invece queste dieci forme di cacio. Informati della salute dei tuoi fratelli e prendi la loro paga. 19 Saul con essi e tutto l'esercito di Israele sono nella valle del Terebinto a combattere contro i Filistei». 20 Davide si alzò di buon mattino: lasciò il gregge alla cura di un guardiano, prese la roba e partì come gli aveva ordinato Iesse. Arrivò all'accampamento quando le truppe uscivano per schierarsi e lanciavano il grido di guerra. 21 Si disposero in ordine Israele e i Filistei: schiera contro schiera. 22 Davide si tolse il fardello e l'affidò al custode dei bagagli, poi corse tra le file e domandò ai suoi fratelli se stavano bene. 23 Mentre egli parlava con loro, ecco il campione, chiamato Golia, il Filisteo di Gat, uscì dalle schiere filistee e tornò a dire le sue solite parole e Davide le intese. 24 Tutti gli Israeliti, quando lo videro, fuggirono davanti a lui ed ebbero grande paura.
25 Ora un Israelita disse: «Vedete quest'uomo che avanza? Viene a sfidare Israele. Chiunque lo abbatterà, il re lo colmerà di ricchezze, gli darà in moglie sua figlia ed esenterà la casa di suo padre da ogni gravame in Israele». 26 Davide domandava agli uomini che stavano attorno a lui: «Che faranno dunque all'uomo che eliminerà questo Filisteo e farà cessare la vergogna da Israele? E chi è mai questo Filisteo non circonciso per insultare le schiere del Dio vivente?». 27 Tutti gli rispondevano la stessa cosa: «Così e così si farà all'uomo che lo eliminerà». 28 Lo sentì Eliab, suo fratello maggiore, mentre parlava con gli uomini, ed Eliab si irritò con Davide e gli disse: «Ma perché sei venuto giù e a chi hai lasciato quelle poche pecore nel deserto? Io conosco la tua boria e la malizia del tuo cuore: tu sei venuto per vedere la battaglia». 29 Davide rispose: «Che ho dunque fatto? Non si può fare una domanda?». 30 Si allontanò da lui, si rivolse a un altro e fece la stessa domanda e tutti gli diedero la stessa risposta.
31 Sentendo le domande che faceva Davide, pensarono di riferirle a Saul e questi lo fece venire a sé.
Davide si offre per accettare la sfida
32 Davide disse a Saul: «Nessuno si perda d'animo a causa di costui. Il tuo servo andrà a combattere con questo Filisteo». 33 Saul rispose a Davide: «Tu non puoi andare contro questo Filisteo a batterti con lui: tu sei un ragazzo e costui è uomo d'armi fin dalla sua giovinezza». 34 Ma Davide disse a Saul: «Il tuo servo custodiva il gregge di suo padre e veniva talvolta un leone o un orso a portar via una pecora dal gregge. 35 Allora lo inseguivo, lo abbattevo e strappavo la preda dalla sua bocca. Se si rivoltava contro di me, l'afferravo per le mascelle, l'abbattevo e lo uccidevo. 36 Il tuo servo ha abbattuto il leone e l'orso. Codesto Filisteo non circonciso farà la stessa fine di quelli, perché ha insultato le schiere del Dio vivente». 37 Davide aggiunse: «Il Signore che mi ha liberato dalle unghie del leone e dalle unghie dell'orso, mi libererà anche dalle mani di questo Filisteo». Saul rispose a Davide: «Ebbene và e il Signore sia con te». 38 Saul rivestì Davide della sua armatura, gli mise in capo un elmo di bronzo e gli fece indossare la corazza. 39 Poi Davide cinse la spada di lui sopra l'armatura, ma cercò invano di camminare, perché non aveva mai provato. Allora Davide disse a Saul: «Non posso camminare con tutto questo, perché non sono abituato». E Davide se ne liberò.
La singolar tenzone
40 Poi prese in mano il suo bastone, si scelse cinque ciottoli lisci dal torrente e li pose nel suo sacco da pastore che gli serviva da bisaccia; prese ancora in mano la fionda e mosse verso il Filisteo.
41 Il Filisteo avanzava passo passo, avvicinandosi a Davide, mentre il suo scudiero lo precedeva. 42 Il Filisteo scrutava Davide e, quando lo vide bene, ne ebbe disprezzo, perché era un ragazzo, fulvo di capelli e di bell'aspetto. 43 Il Filisteo gridò verso Davide: «Sono io forse un cane, perché tu venga a me con un bastone?». E quel Filisteo maledisse Davide in nome dei suoi dei. 44 Poi il Filisteo gridò a Davide: «Fatti avanti e darò le tue carni agli uccelli del cielo e alle bestie selvatiche». 45 Davide rispose al Filisteo: «Tu vieni a me con la spada, con la lancia e con l'asta. Io vengo a te nel nome del Signore degli eserciti, Dio delle schiere d'Israele, che tu hai insultato. 46 In questo stesso giorno, il Signore ti farà cadere nelle mie mani. Io ti abbatterò e staccherò la testa dal tuo corpo e getterò i cadaveri dell'esercito filisteo agli uccelli del cielo e alle bestie selvatiche; tutta la terra saprà che vi è un Dio in Israele. 47 Tutta questa moltitudine saprà che il Signore non salva per mezzo della spada o della lancia, perché il Signore è arbitro della lotta e vi metterà certo nelle nostre mani». 48 Appena il Filisteo si mosse avvicinandosi incontro a Davide, questi corse prontamente al luogo del combattimento incontro al Filisteo. 49 Davide cacciò la mano nella bisaccia, ne trasse una pietra, la lanciò con la fionda e colpì il Filisteo in fronte. La pietra s'infisse nella fronte di lui che cadde con la faccia a terra. 50 Così Davide ebbe il sopravvento sul Filisteo con la fionda e con la pietra e lo colpì e uccise, benché Davide non avesse spada. 51 Davide fece un salto e fu sopra il Filisteo, prese la sua spada, la sguainò e lo uccise, poi con quella gli tagliò la testa. I Filistei videro che il loro eroe era morto e si diedero alla fuga.
52 Si levarono allora gli uomini d'Israele e di Giuda alzando il grido di guerra e inseguirono i Filistei fin presso Gat e fino alle porte di Ekron. I Filistei caddero e lasciarono i loro cadaveri lungo la via fino a Saaràim, fino a Gat e fino ad Ekron. 53 Quando gli Israeliti furono di ritorno dall'inseguimento dei Filistei, saccheggiarono il loro campo. 54 Davide prese la testa del Filisteo e la portò a Gerusalemme. Le armi di lui invece le pose nella sua tenda.
Davide vincitore e presentato a Saul
55 Saul, mentre guardava Davide uscire incontro al Filisteo, aveva chiesto ad Abner capo delle milizie: «Abner, di chi è figlio questo giovane?». Rispose Abner: «Per la tua vita, o re, non lo so». 56 Il re soggiunse: «Chiedi tu di chi sia figlio quel giovinetto». 57 Quando Davide tornò dall'uccisione del Filisteo, Abner lo prese e lo condusse davanti a Saul mentre aveva ancora in mano la testa del Filisteo. 58 Saul gli chiese: «Di chi sei figlio, giovane?». Rispose Davide: «Di Iesse il Betlemmita, tuo servo».
1 Samuelsboken 17
Svenska 1917
1 Samuelsboken 17
Svenska 1917
17 Men filistéerna församlade sina härar till strid; de församlade sig vid det Soko som hör till Juda. Och de lägrade sig mellan Soko och Aseka, vid Efes-Dammim.
2 Saul och Israels män hade ock församlat sig och lägrat sig i Terebintdalen; och de ställde upp sig till strid mot filistéerna.
3 Filistéerna stodo vid berget på ena sidan, och israeliterna stodo vid berget på andra sidan, så att de hade dalen emellan sig.
4 Då framträdde ur filistéernas skaror en envigeskämpe vid namn Goljat, från Gat; han var sex alnar och ett kvarter lång.
5 Han hade en kopparhjälm på sitt huvud och var klädd i ett fjällpansar, och hans pansar hade en vikt av fem tusen siklar koppar.
6 Och han hade benskenor av koppar och bar en lans av koppar på sin rygg.
7 Skaftet på hans spjut liknade en vävbom, och spetsen på spjutet höll sex hundra siklar järn. Och hans sköldbärare gick framför honom.
8 Han trädde nu fram och ropade till Israels här och sade till dem: »Varför dragen I ut och ställen upp eder till strid? Jag står här på filistéernas vägnar, och I ären Sauls tjänare; väljen nu ut åt eder en man som må komma hitned till mig.
9 Om han förmår strida mot mig och slår ned mig, så skola vi vara eder underdåniga; men om jag bliver hans överman och slår ned honom, så skolen I vara oss underdåniga och tjäna oss.»
10 Och filistéen sade ytterligare: »Jag har i dag smädat Israels här. Skaffen nu hit någon, så att vi få strida med varandra!
11 Då Saul och hela Israel hörde dessa filistéens ord, blevo de gripna av förfäran och stor fruktan.
12 Men David var son till den omtalade efratiten från Bet-Lehem i Juda, som hette Isai och hade åtta söner; denne var på Sauls tid en gammal man vid framskriden ålder.
13 Nu hade Isais tre äldsta söner dragit åstad och följt med Saul ut i kriget. Av dessa hans tre söner, som hade dragit ut i kriget, hette den förstfödde Eliab, hans andre son Abinadab och den tredje Samma.
14 David var den yngste. De tre äldsta hade nu följt med Saul.
15 Men David lämnade understundom Saul och gick hem för att vakta sin faders får i Bet-Lehem.
16 Och filistéen kom fram både bittida och sent; i fyrtio dagar kom han och ställde sig där.
17 Nu sade Isai en gång till sin son David: »Tag för dina bröders räkning en efa av dessa rostade ax jämte dessa tio bröd, och skaffa detta skyndsamt till dina bröder i lägret.
18 Och dessa tio ostar skall du föra till deras överhövitsman. Du skall se efter, om det står väl till med dina bröder, och begära av dem en mottagningspant.
19 Saul och de och alla Israels män äro nämligen i Terebintdalen och strida mot filistéerna.»
20 Bittida följande morgon överlämnade David fåren åt en vaktare, tog med sig vad han skulle och begav sig åstad, såsom Isai hade bjudit honom. När han kom fram till vagnborgen, hov hären, som då skulle draga ut i slagordning, upp sitt härskri.
21 Och Israel och filistéerna ställde upp sig i slagordning mot varandra.
22 Då lämnade David ifrån sig sakerna åt trossvaktaren och skyndade bort till hären; och när han kom dit, hälsade han sina bröder.
23 Under det att han talade med dem, trädde nu envigeskämpen, han som hette Goljat, filistéen ifrån Gat, fram ur filistéernas här och talade såsom förut; och David hörde det.
24 Och alla Israels män flydde för mannen, när de fingo se honom och fruktade storligen.
25 Och Israels män sade: »Sen I mannen där, som nu träder upp? Han träder upp för att smäda Israel. Men den man som slår ned honom vill konungen begåva med stor rikedom, och åt honom vill han giva sin dotter, och hans faders hus vill han göra skattefritt i Israel.»
26 Och David sade till de man som stodo bredvid honom: »Vad får den man som slår ned denne filisté och därmed tager bort sådan smälek från Israel? Ty vem är denne oomskurne filisté, som vågar smäda den levande Gudens här?»
27 Folket upprepade då för honom det som nyss hade blivit sagt; de sade: »Detta får den man som slår ned honom.»
28 Men Eliab, hans äldste broder, hörde huru han talade med männen; då upptändes Eliabs vrede mot David, och han sade: »Varför har du kommit hitned, och åt vem har du överlämnat den lilla fårhjorden där i öknen? Jag känner ditt övermod och ditt hjärtas ondska; för att se på striden är det som du har kommit hitned.»
29 David svarade: »Vad har jag då gjort? Det var ju allenast en fråga.»
30 Sedan vände han sig ifrån honom till en annan och upprepade sin fråga, och folket gav honom samma svar som förut.
31 Men vad David hade talat blev bekant; och man berättade det för Saul, och denne lät hämta honom.
32 Och David sade till Saul: »Må ingen låta sitt mod falla. Din tjänare vill gå åstad och strida mot denne filisté.»
33 Saul sade till David: »Icke kan du gå åstad mot denne filisté och strida mot honom; du är du ju allenast en yngling, och han är en stridsman allt ifrån ungdomen.»
34 Men David svarade Saul: »Din tjänare har gått i vall med sin faders får; om då ett lejon eller en björn kom och tog bort ett får av hjorden,
35 så följde jag efter vilddjuret och slog ned det och ryckte rovet ur munnen på det; och om det då reste sig upp mot mig, så fattade jag det i skägget och slog ned det och dödade det.
36 Har nu din tjänare slagit ned både lejon och björn, så skall det gå denne oomskurne filisté såsom det gick vart och ett av dessa djur, ty han har smädat den levande Gudens här.»
37 Och David sade ytterligare: »HERREN, som räddade mig undan lejon och björn, han skall ock rädda mig undan denne filisté.» Då sade Saul till David: »Gå då åstad; HERREN skall vara med dig.»
38 Och Saul klädde på David sina egna kläder och satte en kopparhjälm på hans huvud och klädde på honom ett pansar.
39 Och David omgjordade sig med hans svärd utanpå kläderna och prövade på att gå därmed, ty han hade aldrig försökt något sådant. Och David sade till Saul: »Jag kan icke gå så klädd, ty jag har aldrig försökt sådant.» Därpå lade David det av sig.
40 Och han tog sin stav i handen och valde ut åt sig fem släta stenar ur bäcken och lade dem i sin herdeväska och i barmen, och tog sin slunga i handen; därefter gick han fram mot filistéen.
41 Och filistéen gick framåt och kom David allt närmare, och hans sköld bärare gick framför honom.
42 Då nu filistéen såg upp och fick se David, föraktade han honom; ty denne var ännu en yngling, ljuslätt och skön.
43 Och filistéen sade till David: »Menar du att jag är en hund, eftersom du kommer emot mig med käppar?» Och filistéen förbannade David, i det han svor vid sina gudar.
44 Sedan sade filistéen till David: »Kom hit till mig, så skall jag giva ditt kött åt himmelens fåglar och åt markens djur.»
45 David svarade filistéen: »Du kommer mot mig med svärd och spjut och lans, men jag kommer mot dig i HERREN Sebaots namn, hans som är Israels härs Gud, den härs som du har smädat.
46 HERREN skall denna dag överlämna dig i min hand, så att jag skall slå ned dig och taga ditt huvud av dig, och jag skall denna dag giva de filisteiska krigarnas döda kroppar åt himmelens fåglar och åt jordens vilda djur; så skola alla länder förnimma att Israel har en Gud.
47 Och hela denna hop skall förnimma att det icke är genom svärd och spjut som HERREN giver seger; ty striden är HERRENS, och han skall giva eder i vår hand.»
48 När då filistéen gjorde sig redo och gick framåt och närmade sig David, sprang David med hast fram mot hären, filistéen till mötes.
49 Och David stack sin hand i väskan och tog därur en sten och slungade och träffade filistéen i pannan; och stenen trängde in i pannan, så att han föll omkull med ansiktet mot jorden.
50 Så övervann David filistéen med slunga och sten och slog filistéen till döds,
51 utan att David därvid hade något svärd i sin hand. Sedan sprang David fram och ställde sig invid filistéen och fattade i hans svärd; och när han hade dragit det ut ur skidan, gav han honom dödsstöten och högg av hans huvud därmed. När filistéerna nu sågo att deras kämpe var död, flydde de.
52 Men Israels och Juda man stodo upp och höjde ett härskri och förföljde filistéerna ända dit där vägen går till Gai, och ända intill Ekrons portar; och filistéer föllo och lågo slagna på vägen till Saaraim, och sedan ända till Gat och ända till Ekron.
53 Sedan Israels barn sålunda häftigt hade förföljt filistéerna, vände de tillbaka och plundrade deras läger.
54 Och David tog filistéens huvud och förde det till Jerusalem, men hans vapen lade han i sitt tält.
55 När Saul såg David gå ut mot filistéen, frågade han härhövitsmannen Abner: »Vems son är denne yngling, Abner?» Abner svarade: »Så sant du lever, konung, jag vet det icke.»
56 Då sade konungen: »Hör då efter, vems son den unge mannen är.»
57 När sedan David vände tillbaka, efter att hava slagit ihjäl filistéen, tog Abner honom med sig och förde honom inför Saul, medan han ännu hade filistéens huvud i sin hand.
58 Då sade Saul till honom: »Vems son är du, yngling» David svarade: »Din tjänare Isais, betlehemitens, son.»
1 Samuel 17
New International Version
1 Samuel 17
New International Version
David and Goliath
17 Now the Philistines gathered their forces for war and assembled(A) at Sokoh in Judah. They pitched camp at Ephes Dammim, between Sokoh(B) and Azekah.(C) 2 Saul and the Israelites assembled and camped in the Valley of Elah(D) and drew up their battle line to meet the Philistines. 3 The Philistines occupied one hill and the Israelites another, with the valley between them.
4 A champion named Goliath,(E) who was from Gath, came out of the Philistine camp. His height was six cubits and a span.[a] 5 He had a bronze helmet on his head and wore a coat of scale armor of bronze weighing five thousand shekels[b]; 6 on his legs he wore bronze greaves, and a bronze javelin(F) was slung on his back. 7 His spear shaft was like a weaver’s rod,(G) and its iron point weighed six hundred shekels.[c] His shield bearer(H) went ahead of him.
8 Goliath stood and shouted to the ranks of Israel, “Why do you come out and line up for battle? Am I not a Philistine, and are you not the servants of Saul? Choose(I) a man and have him come down to me. 9 If he is able to fight and kill me, we will become your subjects; but if I overcome him and kill him, you will become our subjects and serve us.” 10 Then the Philistine said, “This day I defy(J) the armies of Israel! Give me a man and let us fight each other.(K)” 11 On hearing the Philistine’s words, Saul and all the Israelites were dismayed and terrified.
12 Now David was the son of an Ephrathite(L) named Jesse,(M) who was from Bethlehem(N) in Judah. Jesse had eight(O) sons, and in Saul’s time he was very old. 13 Jesse’s three oldest sons had followed Saul to the war: The firstborn was Eliab;(P) the second, Abinadab;(Q) and the third, Shammah.(R) 14 David was the youngest. The three oldest followed Saul, 15 but David went back and forth from Saul to tend(S) his father’s sheep(T) at Bethlehem.
16 For forty days the Philistine came forward every morning and evening and took his stand.
17 Now Jesse said to his son David, “Take this ephah[d](U) of roasted grain(V) and these ten loaves of bread for your brothers and hurry to their camp. 18 Take along these ten cheeses to the commander of their unit. See how your brothers(W) are and bring back some assurance[e] from them. 19 They are with Saul and all the men of Israel in the Valley of Elah, fighting against the Philistines.”
20 Early in the morning David left the flock in the care of a shepherd, loaded up and set out, as Jesse had directed. He reached the camp as the army was going out to its battle positions, shouting the war cry. 21 Israel and the Philistines were drawing up their lines facing each other. 22 David left his things with the keeper of supplies,(X) ran to the battle lines and asked his brothers how they were. 23 As he was talking with them, Goliath, the Philistine champion from Gath, stepped out from his lines and shouted his usual(Y) defiance, and David heard it. 24 Whenever the Israelites saw the man, they all fled from him in great fear.
25 Now the Israelites had been saying, “Do you see how this man keeps coming out? He comes out to defy Israel. The king will give great wealth to the man who kills him. He will also give him his daughter(Z) in marriage and will exempt his family from taxes(AA) in Israel.”
26 David asked the men standing near him, “What will be done for the man who kills this Philistine and removes this disgrace(AB) from Israel? Who is this uncircumcised(AC) Philistine that he should defy(AD) the armies of the living(AE) God?”
27 They repeated to him what they had been saying and told him, “This is what will be done for the man who kills him.”
28 When Eliab, David’s oldest brother, heard him speaking with the men, he burned with anger(AF) at him and asked, “Why have you come down here? And with whom did you leave those few sheep in the wilderness? I know how conceited you are and how wicked your heart is; you came down only to watch the battle.”
29 “Now what have I done?” said David. “Can’t I even speak?” 30 He then turned away to someone else and brought up the same matter, and the men answered him as before. 31 What David said was overheard and reported to Saul, and Saul sent for him.
32 David said to Saul, “Let no one lose heart(AG) on account of this Philistine; your servant will go and fight him.”
33 Saul replied,(AH) “You are not able to go out against this Philistine and fight him; you are only a young man, and he has been a warrior from his youth.”
34 But David said to Saul, “Your servant has been keeping his father’s sheep. When a lion(AI) or a bear came and carried off a sheep from the flock, 35 I went after it, struck it and rescued the sheep from its mouth. When it turned on me, I seized(AJ) it by its hair, struck it and killed it. 36 Your servant has killed both the lion(AK) and the bear; this uncircumcised Philistine will be like one of them, because he has defied the armies of the living God. 37 The Lord who rescued(AL) me from the paw of the lion(AM) and the paw of the bear will rescue me from the hand of this Philistine.”
Saul said to David, “Go, and the Lord be with(AN) you.”
38 Then Saul dressed David in his own(AO) tunic. He put a coat of armor on him and a bronze helmet on his head. 39 David fastened on his sword over the tunic and tried walking around, because he was not used to them.
“I cannot go in these,” he said to Saul, “because I am not used to them.” So he took them off. 40 Then he took his staff in his hand, chose five smooth stones from the stream, put them in the pouch of his shepherd’s bag and, with his sling in his hand, approached the Philistine.
41 Meanwhile, the Philistine, with his shield bearer(AP) in front of him, kept coming closer to David. 42 He looked David over and saw that he was little more than a boy, glowing with health and handsome,(AQ) and he despised(AR) him. 43 He said to David, “Am I a dog,(AS) that you come at me with sticks?” And the Philistine cursed David by his gods. 44 “Come here,” he said, “and I’ll give your flesh to the birds(AT) and the wild animals!(AU)”
45 David said to the Philistine, “You come against me with sword and spear and javelin,(AV) but I come against you in the name(AW) of the Lord Almighty, the God of the armies of Israel, whom you have defied.(AX) 46 This day the Lord will deliver(AY) you into my hands, and I’ll strike you down and cut off your head. This very day I will give the carcasses(AZ) of the Philistine army to the birds and the wild animals, and the whole world(BA) will know that there is a God in Israel.(BB) 47 All those gathered here will know that it is not by sword(BC) or spear that the Lord saves;(BD) for the battle(BE) is the Lord’s, and he will give all of you into our hands.”
48 As the Philistine moved closer to attack him, David ran quickly toward the battle line to meet him. 49 Reaching into his bag and taking out a stone, he slung it and struck the Philistine on the forehead. The stone sank into his forehead, and he fell facedown on the ground.
50 So David triumphed over the Philistine with a sling(BF) and a stone; without a sword in his hand he struck down the Philistine and killed him.
51 David ran and stood over him. He took hold of the Philistine’s sword and drew it from the sheath. After he killed him, he cut(BG) off his head with the sword.(BH)
When the Philistines saw that their hero was dead, they turned and ran. 52 Then the men of Israel and Judah surged forward with a shout and pursued the Philistines to the entrance of Gath[f] and to the gates of Ekron.(BI) Their dead were strewn along the Shaaraim(BJ) road to Gath and Ekron. 53 When the Israelites returned from chasing the Philistines, they plundered their camp.
54 David took the Philistine’s head and brought it to Jerusalem; he put the Philistine’s weapons in his own tent.
55 As Saul watched David(BK) going out to meet the Philistine, he said to Abner, commander of the army, “Abner,(BL) whose son is that young man?”
Abner replied, “As surely as you live, Your Majesty, I don’t know.”
56 The king said, “Find out whose son this young man is.”
57 As soon as David returned from killing the Philistine, Abner took him and brought him before Saul, with David still holding the Philistine’s head.
58 “Whose son are you, young man?” Saul asked him.
David said, “I am the son of your servant Jesse(BM) of Bethlehem.”
Footnotes
- 1 Samuel 17:4 That is, about 9 feet 9 inches or about 3 meters
- 1 Samuel 17:5 That is, about 125 pounds or about 58 kilograms
- 1 Samuel 17:7 That is, about 15 pounds or about 6.9 kilograms
- 1 Samuel 17:17 That is, probably about 36 pounds or about 16 kilograms
- 1 Samuel 17:18 Or some token; or some pledge of spoils
- 1 Samuel 17:52 Some Septuagint manuscripts; Hebrew of a valley
Swedish New Living Bible (Nya Levande Bibeln) (SVL)
Copyright © 1974, 1977, 1987, 1995, 2003, 2004 by Biblica
Svenska 1917 (SV1917)
New International Version (NIV) 
Holy Bible, New International Version®, NIV® Copyright ©1973, 1978, 1984, 2011 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.
NIV Reverse Interlinear Bible: English to Hebrew and English to Greek. Copyright © 2019 by Zondervan.