Add parallel Print Page Options

Jonatans djärva plan

14 Någon dag senare sa Jonatan, Sauls son, till sin unge livvakt: Kom så går vi över dalen till filisteernas förläggning. Men han berättade inte för sin far vad han hade för planer.

Saul hade slagit läger runt granatträdet i Migron vid gränsen till Gibea med sina 600 män.

Bland dem fanns prästen Ahia, son till Ikabods bror Ahitub, som var sonson till Pinehas och sonsons son till Eli, Herrens präst i Silo.Ingen hade lagt märke till att Jonatan gått sin väg.

För att komma till filisteernas läger måste Jonatan gå genom ett trångt pass mellan två skarpa klippor, som kallades Boses och Sene.

Den ena klippan reste sig i norr mot Mikmas, och den södra mot Geba.

Nu går vi över till dessa hedningar, hade Jonatan sagt till sin livvakt. Herren kommer kanske att göra ett under för oss. Det spelar ju ingen roll för honom om vi är många eller få!

Bra, svarade hans unge följeslagare. Vi gör det du tycker är bäst. Jag stödjer dig helhjärtat, vad du än beslutar.

Då gör vi så här, sa Jonatan.

Om de säger när de ser oss: 'Stanna där ni är tills vi kommer till er

10 Men om de säger: 'Kom hit upp och strid!' så ska vi göra det. Det kommer nämligen att vara Guds signal att han ska hjälpa oss att besegra dem.

11 När filisteerna såg dem, ropade de: Titta! Israeliterna kravlar upp ur sina hål!

12 Sedan ropade de till Jonatan: Kom hit upp, så ska vi visa dig hur man strider! Kom nu, klättra tätt bakom mig, ropade Jonatan till sin livvakt, för Herren ska hjälpa oss att besegra dem!

13 De måste använda både händer och fötter för att ta sig upp. Sedan började Jonatan driva dem framför sig och högg ner den ene efter den andre. Hans livvakt kom efter och gav dem nådastöten.

14 Så dödades cirka tjugo man vars kroppar till slut låg kringspridda över ett ganska stort område.

15 Plötsligt utbröt panik i hela filisteernas armé, till och med bland dem som var ute och plundrade i omgivningarna, samtidigt som det blev jordbävning.

16 Sauls vaktposter i Gibea fick se en underlig syn. Hela filisteernas armé upplöstes när soldaterna flydde åt alla håll.

17 Ta reda på vem som saknas bland oss, befallde Saul. När männen stod uppställda fann man att Jonatan och hans livvakt var borta.

18 Hämta Guds ark, ropade Saul till Ahia. (Arken var bland Israels folk på den tiden).

19 Men medan Saul talade med prästen, tilltog ropen och tumultet i filisteernas läger allt mer och mer.Nej, låt arken vara! skrek Saul.

20 Sedan rusade Saul och hans män till stridsplatsen och fann att filisteerna dödade varandra. Det rådde fullständig förvirring bland dem.

21 Nu förenade sig de israeliter, som varit i filisteernas armé, med Sauls och Jonatans män.

22 Slutligen anslöt sig också de som hade gömt sig i bergen när de såg att filisteerna började fly.

23 Herren räddade Israel den dagen, och striden fortsatte bortom Bet-Aven.

Saul ger en oövertänkt order

24-25 Saul hade befallt: En förbannelse vilar över den som äter något före kvällen, innan jag har tagit full hämnd på mina fiender. Därför åt ingen något under hela dagen, trots att det fanns gott om honung på marken i skogen,

26 för de fruktade alla för Sauls förbannelse.

27 Men Jonatan hade inte hört sin fars befallning. Han doppade en käpp i honungen, och när han hade ätit av den kände han sig inte längre trött.

28 Då berättade någon för honom om hans fars förbud att äta och att resultatet hade blivit att alla var trötta och håglösa.

29 Det är ju inte klokt! utropade Jonatan. En sådan befallning skadar oss ju bara. Ser ni inte att jag mår mycket bättre nu, när jag har ätit lite honung?

30 Tänk vad många fler vi kunde ha dödat, om vi hade fått äta av den mat vi hittade hos fienden!

31 Trots sin hunger lyckades de jaga filisteerna från Mikmas ända till Ajalon och besegrade dem, men de var helt utmattade.

32 Den kvällen kastade de sig över krigsbytet och slaktade får, oxar och kalvar. De åt köttet rått och utan att blodet runnit av.

33 Då rapporterade någon till Saul att folket syndade mot Herren genom att äta kött som hade blod i sig.

34 Ni har gjort det som är brottsligt, sa Saul. Rulla fram en stor sten hit och gå ut bland trupperna och se till att de för hit oxar och får så att vi kan slakta dem och låta blodet rinna av dem. Vi får inte synda mot Herren genom att äta kött med blodet kvar! Då gjorde de som han hade sagt.

35 Och Saul byggde sitt första altare åt Herren.

36 Efteråt sa Saul: Nu förföljer vi filisteerna hela natten tills vi besegrat varenda en av dem!Det är bra, utropade hans män. Vi gör det du tycker blir bäst. Men prästen sa: Det är bäst att vi först frågar Gud.

37 Saul frågade då Gud: Ska vi förfölja filisteerna? Hjälper du oss att utplåna dem? Men Herren gav inget svar på hela natten.

38 Då sa Saul till sina närmaste män: Något måste vara galet! Vi måste ta reda på vilken synd vi har begått idag.

39 Jag svär vid Guds namn, han som gett Israel seger, att även om syndaren är min egen son Jonatan, så ska han dö!Men ingen ville tala om för honom hur det egentligen förhöll sig.

40 Då sa Saul: Jonatan och jag står här, och alla ni andra ställer er där borta.

41 De gjorde som han ville, och han fortsatte: Herre, Israels Gud, varför har du inte besvarat min fråga? Vad är det som är galet? Är Jonatan och jag skyldiga, eller finns det någon synd bland de andra? Herre, visa oss vem som är skyldig.Sedan utpekades Jonatan och Saul genom helig lottdragning som skyldiga, och folket förklarades oskyldigt.

42 Då sa Saul: Dra nu lott mellan mig och Jonatan. Då föll den på Jonatan.

43 Tala nu om för mig vad du har gjort! röt Saul till Jonatan.Jag smakade lite honung, erkände Jonatan. Det var bara en liten klick på änden av en käpp. Men nu måste jag alltså dö!

44 Ja, Jonatan, sa Saul. Du måste dö! Måtte Gud slå mig med döden om det inte blir så.

45 Men trupperna protesterade: Ska Jonatan dö, han som i dag har räddat Israel? Nej, det kommer aldrig på fråga! Vi svär vid den levande Guden, att inte ett hårstrå på hans huvud ska krökas, för Gud har använt honom till att utföra ett mäktigt under idag. På det sättet räddade Sauls män Jonatans liv.

Saul lyckas militärt

46 Efter detta begav sig Saul hem med sin armé och filisteerna återvände till sitt land.

47 Eftersom Saul nu satt säker i sadeln som Israels kung, skickade han ut Israels armé i alla riktningar, mot Moab, Ammon, Edom, kungarna i Soba och mot filisteerna, och på alla fronter lyckades han jaga bort och bestraffa sina fiender.

48 Han utförde stora bragder, besegrade amalekiterna och räddade Israel från dem som tidigare anfallit och plundrat dem.

49 Saul hade tre söner, Jonatan, Jisvi och Malki-Sua. Dessutom hade han två döttrar som hette Merab och Mikal.

50-51 Sauls hustru hette Ahinoam och var dotter till Ahimaas. Överbefälhavaren för Sauls armé hette Abner och var hans kusin, hans farbror Ners son. (Abners far Ner och Sauls far Kis var bröder, och söner till Abiel.)

52 Israeliterna kämpade ständigt mot filisteerna under Sauls livstid. Varje gång Saul fick ögonen på en modig, stark ung man, lät han värva honom till sin armé.

14 Aconteció un día, que Jonatán hijo de Saúl dijo a su criado que le traía las armas: Ven y pasemos a la guarnición de los filisteos, que está de aquel lado. Y no lo hizo saber a su padre. Y Saúl se hallaba al extremo de Gabaa, debajo de un granado que hay en Migrón, y la gente que estaba con él era como seiscientos hombres. Y Ahías hijo de Ahitob, hermano de Icabod, hijo de Finees, hijo de Elí, sacerdote de Jehová en Silo, llevaba el efod; y no sabía el pueblo que Jonatán se hubiese ido. Y entre los desfiladeros por donde Jonatán procuraba pasar a la guarnición de los filisteos, había un peñasco agudo de un lado, y otro del otro lado; el uno se llamaba Boses, y el otro Sene. Uno de los peñascos estaba situado al norte, hacia Micmas, y el otro al sur, hacia Gabaa.

Dijo, pues, Jonatán a su paje de armas: Ven, pasemos a la guarnición de estos incircuncisos; quizá haga algo Jehová por nosotros, pues no es difícil para Jehová salvar con muchos o con pocos. Y su paje de armas le respondió: Haz todo lo que tienes en tu corazón; ve, pues aquí estoy contigo a tu voluntad. Dijo entonces Jonatán: Vamos a pasar a esos hombres, y nos mostraremos a ellos. Si nos dijeren así: Esperad hasta que lleguemos a vosotros, entonces nos estaremos en nuestro lugar, y no subiremos a ellos. 10 Mas si nos dijeren así: Subid a nosotros, entonces subiremos, porque Jehová los ha entregado en nuestra mano; y esto nos será por señal. 11 Se mostraron, pues, ambos a la guarnición de los filisteos, y los filisteos dijeron: He aquí los hebreos, que salen de las cavernas donde se habían escondido. 12 Y los hombres de la guarnición respondieron a Jonatán y a su paje de armas, y dijeron: Subid a nosotros, y os haremos saber una cosa. Entonces Jonatán dijo a su paje de armas: Sube tras mí, porque Jehová los ha entregado en manos de Israel. 13 Y subió Jonatán trepando con sus manos y sus pies, y tras él su paje de armas; y a los que caían delante de Jonatán, su paje de armas que iba tras él los mataba. 14 Y fue esta primera matanza que hicieron Jonatán y su paje de armas, como veinte hombres, en el espacio de una media yugada de tierra. 15 Y hubo pánico en el campamento y por el campo, y entre toda la gente de la guarnición; y los que habían ido a merodear, también ellos tuvieron pánico, y la tierra tembló; hubo, pues, gran consternación.

16 Y los centinelas de Saúl vieron desde Gabaa de Benjamín cómo la multitud estaba turbada, e iba de un lado a otro y era deshecha. 17 Entonces Saúl dijo al pueblo que estaba con él: Pasad ahora revista, y ved quién se haya ido de los nuestros. Pasaron revista, y he aquí que faltaba Jonatán y su paje de armas. 18 Y Saúl dijo a Ahías: Trae el arca de Dios. Porque el arca de Dios estaba entonces con los hijos de Israel. 19 Pero aconteció que mientras aún hablaba Saúl con el sacerdote, el alboroto que había en el campamento de los filisteos aumentaba, e iba creciendo en gran manera. Entonces dijo Saúl al sacerdote: Detén tu mano. 20 Y juntando Saúl a todo el pueblo que con él estaba, llegaron hasta el lugar de la batalla; y he aquí que la espada de cada uno estaba vuelta contra su compañero, y había gran confusión. 21 Y los hebreos que habían estado con los filisteos de tiempo atrás, y habían venido con ellos de los alrededores al campamento, se pusieron también del lado de los israelitas que estaban con Saúl y con Jonatán. 22 Asimismo todos los israelitas que se habían escondido en el monte de Efraín, oyendo que los filisteos huían, también ellos los persiguieron en aquella batalla. 23 Así salvó Jehová a Israel aquel día. Y llegó la batalla hasta Bet-avén.

24 Pero los hombres de Israel fueron puestos en apuro aquel día; porque Saúl había juramentado al pueblo, diciendo: Cualquiera que coma pan antes de caer la noche, antes que haya tomado venganza de mis enemigos, sea maldito. Y todo el pueblo no había probado pan. 25 Y todo el pueblo llegó a un bosque, donde había miel en la superficie del campo. 26 Entró, pues, el pueblo en el bosque, y he aquí que la miel corría; pero no hubo quien hiciera llegar su mano a su boca, porque el pueblo temía el juramento. 27 Pero Jonatán no había oído cuando su padre había juramentado al pueblo, y alargó la punta de una vara que traía en su mano, y la mojó en un panal de miel, y llevó su mano a la boca; y fueron aclarados sus ojos. 28 Entonces habló uno del pueblo, diciendo: Tu padre ha hecho jurar solemnemente al pueblo, diciendo: Maldito sea el hombre que tome hoy alimento. Y el pueblo desfallecía. 29 Respondió Jonatán: Mi padre ha turbado el país. Ved ahora cómo han sido aclarados mis ojos, por haber gustado un poco de esta miel. 30 ¿Cuánto más si el pueblo hubiera comido libremente hoy del botín tomado de sus enemigos? ¿No se habría hecho ahora mayor estrago entre los filisteos?

31 E hirieron aquel día a los filisteos desde Micmas hasta Ajalón; pero el pueblo estaba muy cansado. 32 Y se lanzó el pueblo sobre el botín, y tomaron ovejas y vacas y becerros, y los degollaron en el suelo; y el pueblo los comió con sangre. 33 Y le dieron aviso a Saúl, diciendo: El pueblo peca contra Jehová, comiendo la carne con la sangre.(A) Y él dijo: Vosotros habéis prevaricado; rodadme ahora acá una piedra grande. 34 Además dijo Saúl: Esparcíos por el pueblo, y decidles que me traigan cada uno su vaca, y cada cual su oveja, y degolladlas aquí, y comed; y no pequéis contra Jehová comiendo la carne con la sangre. Y trajo todo el pueblo cada cual por su mano su vaca aquella noche, y las degollaron allí. 35 Y edificó Saúl altar a Jehová; este altar fue el primero que edificó a Jehová.

36 Y dijo Saúl: Descendamos de noche contra los filisteos, y los saquearemos hasta la mañana, y no dejaremos de ellos ninguno. Y ellos dijeron: Haz lo que bien te pareciere. Dijo luego el sacerdote: Acerquémonos aquí a Dios. 37 Y Saúl consultó a Dios: ¿Descenderé tras los filisteos? ¿Los entregarás en mano de Israel? Mas Jehová no le dio respuesta aquel día. 38 Entonces dijo Saúl: Venid acá todos los principales del pueblo, y sabed y ved en qué ha consistido este pecado hoy; 39 porque vive Jehová que salva a Israel, que aunque fuere en Jonatán mi hijo, de seguro morirá. Y no hubo en todo el pueblo quien le respondiese. 40 Dijo luego a todo Israel: Vosotros estaréis a un lado, y yo y Jonatán mi hijo estaremos al otro lado. Y el pueblo respondió a Saúl: Haz lo que bien te pareciere. 41 Entonces dijo Saúl a Jehová Dios de Israel: Da suerte perfecta. Y la suerte cayó sobre Jonatán y Saúl, y el pueblo salió libre. 42 Y Saúl dijo: Echad suertes entre mí y Jonatán mi hijo. Y la suerte cayó sobre Jonatán.

43 Entonces Saúl dijo a Jonatán: Declárame lo que has hecho. Y Jonatán se lo declaró y dijo: Ciertamente gusté un poco de miel con la punta de la vara que traía en mi mano; ¿y he de morir? 44 Y Saúl respondió: Así me haga Dios y aun me añada, que sin duda morirás, Jonatán. 45 Entonces el pueblo dijo a Saúl: ¿Ha de morir Jonatán, el que ha hecho esta grande salvación en Israel? No será así. Vive Jehová, que no ha de caer un cabello de su cabeza en tierra, pues que ha actuado hoy con Dios. Así el pueblo libró de morir a Jonatán. 46 Y Saúl dejó de seguir a los filisteos; y los filisteos se fueron a su lugar.

47 Después de haber tomado posesión del reinado de Israel, Saúl hizo guerra a todos sus enemigos en derredor: contra Moab, contra los hijos de Amón, contra Edom, contra los reyes de Soba, y contra los filisteos; y adondequiera que se volvía, era vencedor. 48 Y reunió un ejército y derrotó a Amalec, y libró a Israel de mano de los que lo saqueaban.

49 Y los hijos de Saúl fueron Jonatán, Isúi y Malquisúa. Y los nombres de sus dos hijas eran, el de la mayor, Merab, y el de la menor, Mical. 50 Y el nombre de la mujer de Saúl era Ahinoam, hija de Ahimaas. Y el nombre del general de su ejército era Abner, hijo de Ner tío de Saúl. 51 Porque Cis padre de Saúl, y Ner padre de Abner, fueron hijos de Abiel.

52 Y hubo guerra encarnizada contra los filisteos todo el tiempo de Saúl; y a todo el que Saúl veía que era hombre esforzado y apto para combatir, lo juntaba consigo.