1 Samuel 30
New King James Version
David’s Conflict with the Amalekites
30 Now it happened, when David and his men came to (A)Ziklag, on the third day, that the (B)Amalekites had invaded the South and Ziklag, attacked Ziklag and burned it with fire, 2 and had taken captive the (C)women and those who were there, from small to great; they did not kill anyone, but carried them away and went their way. 3 So David and his men came to the city, and there it was, burned with fire; and their wives, their sons, and their daughters had been taken captive. 4 Then David and the people who were with him lifted up their voices and wept, until they had no more power to weep. 5 And David’s two (D)wives, Ahinoam the Jezreelitess, and Abigail the widow of Nabal the Carmelite, had been taken captive. 6 Now David was greatly distressed, for (E)the people spoke of stoning him, because the soul of all the people was [a]grieved, every man for his sons and his daughters. (F)But David strengthened himself in the Lord his God.
7 (G)Then David said to Abiathar the priest, Ahimelech’s son, “Please bring the ephod here to me.” And (H)Abiathar brought the ephod to David. 8 (I)So David inquired of the Lord, saying, “Shall I pursue this troop? Shall I overtake them?”
And He answered him, “Pursue, for you shall surely overtake them and without fail recover all.”
9 So David went, he and the six hundred men who were with him, and came to the Brook Besor, where those stayed who were left behind. 10 But David pursued, he and four hundred men; (J)for two hundred stayed behind, who were so weary that they could not cross the Brook Besor.
11 Then they found an Egyptian in the field, and brought him to David; and they gave him bread and he ate, and they let him drink water. 12 And they gave him a piece of (K)a cake of figs and two clusters of raisins. So (L)when he had eaten, his strength came back to him; for he had eaten no bread nor drunk water for three days and three nights. 13 Then David said to him, “To whom do you belong, and where are you from?”
And he said, “I am a young man from Egypt, servant of an Amalekite; and my master left me behind, because three days ago I fell sick. 14 We made an invasion of the southern area of (M)the Cherethites, in the territory which belongs to Judah, and of the southern area (N)of Caleb; and we burned Ziklag with fire.”
15 And David said to him, “Can you take me down to this troop?”
So he said, “Swear to me by God that you will neither kill me nor deliver me into the hands of my (O)master, and I will take you down to this troop.”
16 And when he had brought him down, there they were, spread out over all the land, (P)eating and drinking and dancing, because of all the great spoil which they had taken from the land of the Philistines and from the land of Judah. 17 Then David attacked them from twilight until the evening of the next day. Not a man of them escaped, except four hundred young men who rode on camels and fled. 18 So David recovered all that the Amalekites had carried away, and David rescued his two wives. 19 And nothing of theirs was lacking, either small or great, sons or daughters, spoil or anything which they had taken from them; (Q)David recovered all. 20 Then David took all the flocks and herds they had driven before those other livestock, and said, “This is David’s spoil.”
21 Now David came to the (R)two hundred men who had been so weary that they could not follow David, whom they also had made to stay at the Brook Besor. So they went out to meet David and to meet the people who were with him. And when David came near the people, he [b]greeted them. 22 Then all the wicked and (S)worthless[c] men of those who went with David answered and said, “Because they did not go with us, we will not give them any of the spoil that we have recovered, except for every man’s wife and children, that they may lead them away and depart.”
23 But David said, “My brethren, you shall not do so with what the Lord has given us, who has preserved us and delivered into our hand the troop that came against us. 24 For who will heed you in this matter? But (T)as his part is who goes down to the battle, so shall his part be who stays by the supplies; they shall share alike.” 25 So it was, from that day forward; he made it a statute and an ordinance for Israel to this day.
26 Now when David came to Ziklag, he sent some of the [d]spoil to the elders of Judah, to his friends, saying, “Here is a present for you from the spoil of the enemies of the Lord”— 27 to those who were in Bethel, those who were in (U)Ramoth of the South, those who were in (V)Jattir, 28 those who were in (W)Aroer, those who were in (X)Siphmoth, those who were in (Y)Eshtemoa, 29 those who were in Rachal, those who were in the cities of (Z)the Jerahmeelites, those who were in the cities of the (AA)Kenites, 30 those who were in (AB)Hormah, those who were in [e]Chorashan, those who were in Athach, 31 those who were in (AC)Hebron, and to all the places where David himself and his men were accustomed to (AD)rove.
Footnotes
- 1 Samuel 30:6 Lit. bitter
- 1 Samuel 30:21 asked them concerning their welfare
- 1 Samuel 30:22 Lit. men of Belial
- 1 Samuel 30:26 booty
- 1 Samuel 30:30 Or Borashan
1 Samuelsboken 30
Svenska 1917
30 När David med sina män på tredje dagen kom till Siklag, hade amalekiterna infallit i Sydlandet och i Siklag; och de hade intagit Siklag och bränt upp det i eld.
2 Och kvinnorna som voro därinne, både små och stora, hade de fört bort såsom fångar, utan att döda någon; de hade allenast fört bort dem och gått sin väg.
3 När nu David med sina män kom till staden och fick se att den var uppbränd i eld, och att deras hustrur jämte deras söner och döttrar voro bortförda såsom fångar,
4 brast han ut i gråt, så ock hans folk; och de gräto, till dess att de icke förmådde gråta mer.
5 Davids båda hustrur, Ahinoam från Jisreel och Abigail, karmeliten Nabals hustru, voro också fångna.
6 Och David kom i stor nöd, ty folket tänkte stena honom; så förbittrat var allt folket, var och en för sina söners och döttrars skull. Men David hämtade styrka hos HERREN, sin Gud.
7 Och David sade till prästen Ebjatar, Ahimeleks son: »Bär hit till mig efoden.» Då bar Ebjatar fram efoden till David.
8 David frågade nu HERREN: »Skall jag sätta efter denna rövarskara? Kan jag då hinna upp den?» Han svarade honom: »Sätt efter dem; ty du skall förvisso hinna upp dem och skaffa räddning.»
9 Då begav sig David åstad med sina sex hundra man, och de kommo till bäcken Besor; där stannade de som nödgades bliva efter.
10 Men David fortsatte förföljelsen med fyra hundra man; ty de som sade blivit för trötta, och som därför stannade, utan att gå över bäcken Besor, utgjorde två hundra man.
11 Sedan träffade de på fältet en egyptisk man; honom togo de med sig till David. Och när de hade givit honom bröd att äta och vatten att dricka
12 och när de ytterligare hade givit honom ett stycke fikonkaka och två russinkakor att äta, kom livskraften tillbaka i honom igen. På tre dygn hade han nämligen varken ätit eller druckit.
13 Och David frågade honom: »Vem tillhör du, och varifrån är du?» Han svarade: »Jag är en egyptisk yngling, tjänare åt en amalekitisk man; men min herre övergav mig för tre dagar sedan, därför att jag blev sjuk.
14 Vi hade nämligen infallit i den del av Sydlandet, som tillhör keretéerna, och i det område som tillhör Juda, och i den del av Sydlandet, som tillhör Kaleb, och vi hade bränt upp Siklag i eld.»
15 David sade till honom: »Vill du föra mig ned till den rövarskaran?» Han svarade: »Lova mig med ed vid Gud att du icke dödar mig eller utlämnar mig åt min herre, så vill jag föra dig ned till den rövarskaran.»
16 Så förde han honom ditned, och de lågo då kringspridda överallt på marken och åto och drucko och förlustade sig med allt det stora byte som de hade tagit ur filistéernas land och ur Juda land.
17 Och ända från skymningen intill nästa dags afton höll David på med att nedgöra dem; och ingen enda av dem kom undan, utom fyra hundra tjänare som satte sig upp på kamelerna och flydde.
18 Och David räddade allt vad amalekiterna hade tagit; sina båda hustrur räddade David också.
19 Ingen saknades, varken liten eller stor, ingens son och ingens dotter, ej heller något av bytet eller något av det som de hade tagit med sig; David förde alltsammans tillbaka.
20 David tog ock alla får och fäkreatur, och man drev dessa framför den övriga boskapen och ropade: »Detta är Davids byte.»
21 Och när David kom tillbaka till de två hundra man som hade varit för trötta att följa honom, och som därför hade fått stanna kvar vid bäcken Besor, gingo dessa åstad för att möta David och det folk som han hade med sig; då gick David fram till folket och hälsade dem.
22 Men allahanda onda och illasinnade män, bland dem som hade följt med David, togo till orda och sade: »Eftersom dessa icke följde med oss, skola vi icke giva dem något av bytet som vi hava räddat; var och en av dem må allenast taga sin hustru och sina barn med sig och gå hem.»
23 Men David svarade: »Så skolen I icke göra, mina bröder, med det som HERREN har givit oss, då han bevarade oss och gav i vår hand denna rövarskara, som kom över oss.
24 Och vem skulle för övrigt härutinnan vilja lyssna till eder? Nej, sådan deras lott är, som draga med i striden, sådan skall deras lott vara, som stanna vid trossen; de skola dela jämnt med varandra.»
25 Och därvid blev det, från den dagen och allt framgent; ty han gjorde detta till lag och rätt i Israel, såsom det är ännu i dag.
26 När sedan David kom till Siklag, sände han en del av bytet till de äldste i Juda, sina vänner, i det han lät säga: »Detta är en skänk till eder av bytet från HERRENS fiender.»
27 Han sände till de äldste i Betel, de äldste i Ramot i Sydlandet och de äldste i Jattir;
28 till de äldste i Aroer, de äldste i Sifamot och de äldste i Estemoa;
29 till de äldste i Rakal, de äldste i jerameeliternas städer och de äldste i kainéernas städer;
30 till de äldste i Horma, de äldste i Bor-Asan och de äldste i Atak;
31 till de äldste i Hebron och till alla de orter där David hade vandrat omkring med sina män.
Scripture taken from the New King James Version®. Copyright © 1982 by Thomas Nelson. Used by permission. All rights reserved.
