1 Moseboken 8
Svenska Folkbibeln 2015
Floden upphör
8 Men Gud tänkte på Noa och på alla vilda djur och alla boskapsdjur som var med honom i arken, och han lät en vind gå fram över jorden, så att vattnet sjönk undan. 2 Djupets källor och himlens fönster stängdes och regnet från himlen upphörde. 3 Vattnet drog sig tillbaka från jorden mer och mer. Efter hundrafemtio dagar började det avta. 4 Den sjuttonde dagen i sjunde månaden stannade arken på Araratbergen[a]. 5 Vattnet fortsatte att minska fram till den tionde månaden. Första dagen i den månaden blev bergstopparna synliga.
6 Efter fyrtio dagar öppnade Noa luckan som han hade gjort på arken 7 och lät en korp flyga ut. Den flög fram och tillbaka, tills vattnet hade torkat bort från jorden. 8 Sedan lät han en duva[b] flyga ut för att få se om vattnet hade sjunkit undan från jordens yta. 9 Men duvan hittade ingen plats där hon kunde vila sin fot utan kom tillbaka till honom i arken, eftersom vatten täckte hela jorden. Då räckte Noa ut handen och tog in duvan till sig i arken. 10 Sedan väntade han ytterligare sju dagar innan han lät duvan flyga ut ur arken än en gång. 11 Mot kvällen kom hon tillbaka till honom, och se, då hade hon ett friskt olivlöv i näbben. Noa förstod då att vattnet hade sjunkit undan från jorden. 12 Men han väntade ännu sju dagar innan han lät duvan flyga ut igen. Då kom hon inte mer tillbaka till honom.
13 Det sexhundraförsta året, på första dagen i den första månaden, hade vattnet torkat bort från jorden. Då tog Noa av taket på arken och såg att jordytan hade torkat. 14 Och den tjugosjunde dagen i andra månaden var jorden alldeles torr. 15 Då talade Gud till Noa och sade: 16 ”Gå ut ur arken med din hustru, dina söner och dina sonhustrur. 17 (A) Låt alla de djur, allt levande som du har hos dig, gå med dig, både fåglar och fyrfotadjur och alla kräldjur som rör sig på marken, så att de växer till och blir fruktsamma och förökar sig på jorden.”
18 Så gick Noa ut med sina söner, sin hustru och sina sonhustrur. 19 Och alla fyrfotadjur och kräldjur, alla fåglar och alla djur som rör sig på jorden, alla efter sina slag, gick ut ur arken.
Noas offer och Herrens löfte
20 Noa byggde ett altare åt Herren och tog av alla rena fyrfotadjur och av alla rena fåglar och offrade brännoffer på altaret. 21 (B) När Herren kände den ljuvliga doften, sade han till sig själv: ”Härefter ska jag inte mer förbanna marken för människans skull, för hennes hjärtas tankar är onda ända från ungdomen. Jag ska aldrig mer döda allt levande så som jag nu har gjort.
22 Så länge jorden består
ska sådd och skörd,
köld och värme,
sommar och vinter,
dag och natt
aldrig upphöra.”
1 Mosebok 8
Swedish New Living Bible (Nya Levande Bibeln)
8 Gud glömde inte Noa och alla djuren i båten. Han lät en vind blåsa över vattnet så att det började sjunka undan.
2 De underjordiska källorna slutade att strömma, och skyfallen avtog.
3-4 Vattnet fortsatte alltså att sjunka undan, tills båten stannade på Ararats berg, 150 dagar efter regnets början.
5 Tre månader senare hade vattnet minskat så mycket att andra bergstoppar började bli synliga.
6 Efter ytterligare fyrtio dagar öppnade Noa fönstret
7 och släppte ut en korp, som flög fram och tillbaka tills jorden blivit torr.
8 Under tiden skickade Noa också ut en duva för att se om den kunde hitta torr mark,
9 men duvan fann ingen plats att vila på utan återvände till Noa. Vattnet stod fortfarande för högt. Då sträckte Noa ut sin hand och tog in duvan i båten igen.
10 Sju dagar senare släppte Noa ut duvan än en gång,
11 och nu återvände fågeln mot kvällen med ett olivlöv i näbben. Då visste Noa att vattnet sjunkit undan.
12 En vecka senare släppte han ut duvan igen, och denna gång kom den inte tillbaka.
13 Tjugonio dagar senare öppnade Noa dörren för att själv se efter och fann att vattnet var borta.
14 Ytterligare åtta veckor gick, och slutligen var jorden torr.
15-16 Då sa Gud till Noa: Nu kan ni alla gå ut.
17 Släpp alla djur, fåglar och kräldjur så att de kan föröka sig och bli många.
18-19 Snart var båten alldeles tom. Noa, hans hustru, hans söner och deras hustrur gick ut tillsammans med alla djur, kräldjur och fåglar. Alla lämnade båten i par och i grupper.
20 Sedan byggde Noa ett altare. På det offrade han några av de djur och fåglar som Gud hade bestämt för detta ändamål.
21 Herren var nöjd med offret och sa för sig själv: Jag kommer aldrig att göra om detta igen. Jag ska aldrig förbanna jorden och förgöra de levande varelserna, även om människan alltid dras till det onda från sin tidigaste ungdom, och även om hon gör det som är ont.
22 Så länge som jorden finns kvar kommer det att finnas sådd och skörd, köld och värme, vinter och sommar, dag och natt.
Génesis 8
La Biblia de las Américas
Bajan las aguas
8 Y se acordó Dios(A) de Noé y de todas las bestias y de todo el ganado que estaban con él en el arca; y Dios hizo pasar un viento sobre la tierra y decrecieron las aguas(B). 2 Y se cerraron las fuentes del abismo y las compuertas[a] del cielo(C), y se detuvo la lluvia(D) del cielo. 3 Las aguas bajaron[b] gradualmente de sobre la tierra, y al cabo de ciento cincuenta días(E), las aguas habían decrecido. 4 Y en el mes séptimo, el día diecisiete del mes, el arca descansó sobre los montes(F) de Ararat. 5 Las aguas fueron decreciendo paulatinamente hasta el mes décimo; y el día primero del mes décimo, se vieron las cimas de los montes.
6 Y aconteció que al cabo de cuarenta días, Noé abrió la ventana del arca(G) que él había hecho, 7 y envió un cuervo, que estuvo yendo y viniendo[c] hasta que se secaron las aguas sobre[d] la tierra. 8 Después envió[e] una paloma para ver si las aguas habían disminuido sobre la superficie[f] de la tierra, 9 pero la paloma no encontró lugar donde posarse[g], de modo que volvió a él, al arca, porque las aguas estaban sobre la superficie[h] de toda la tierra. Entonces extendió su mano, la tomó y la metió consigo en el arca. 10 Esperó aún otros siete días, y volvió a enviar la paloma desde el arca. 11 Y hacia el[i] atardecer la paloma regresó[j] a él, y he aquí, en su pico[k] traía una hoja de olivo recién arrancada. Entonces Noé comprendió que las aguas habían disminuido sobre la tierra. 12 Esperó aún otros siete días, y envió la paloma(H), pero ya no volvió más a él.
Noé sale del arca
13 Y aconteció que en el año seiscientos uno de Noé(I), en el mes primero, el día primero del mes, se secaron las aguas sobre la tierra. Entonces Noé quitó la cubierta del arca y miró, y he aquí, estaba seca la superficie[l] de la tierra. 14 Y en el mes segundo, el día veintisiete del mes, estaba seca la tierra. 15 Entonces habló Dios a Noé, diciendo: 16 Sal del arca tú, y contigo tu mujer, tus hijos y las mujeres de tus hijos. 17 Saca contigo todo ser viviente de toda carne que está contigo: aves, ganados y todo reptil que se arrastra sobre la tierra, para que se reproduzcan en abundancia[m] sobre la tierra, y sean fecundos y se multipliquen sobre la tierra(J). 18 Salió, pues, Noé, y con él sus hijos y su mujer y las mujeres de sus hijos. 19 Y todas las bestias, todos los reptiles, todas las aves y todo lo que se mueve sobre la tierra, salieron del arca según sus familias.
20 Y edificó Noé un altar al Señor(K), y tomó de todo animal limpio y de toda ave limpia(L), y ofreció holocaustos(M) en el altar. 21 Y el Señor percibió el aroma agradable(N), y dijo el Señor para sí[n]: Nunca más volveré a maldecir la tierra por causa del hombre(O), porque la intención[o] del corazón del hombre es mala(P) desde su juventud; nunca más volveré a destruir[p] todo ser viviente(Q) como lo he hecho.
22 Mientras la tierra permanezca,
la siembra y la siega,
el frío y el calor,
el verano y el invierno(R),
el día y la noche(S),
nunca cesarán.
Footnotes
- Génesis 8:2 O, ventanas
- Génesis 8:3 Lit., retrocedieron
- Génesis 8:7 Lit., saliendo y volviendo
- Génesis 8:7 Lit., de sobre; y así en los vers. 8, 11 y 13
- Génesis 8:8 Lit., envió de sí
- Génesis 8:8 Lit., faz
- Génesis 8:9 Lit., un lugar de reposo para la planta de su pie
- Génesis 8:9 Lit., faz
- Génesis 8:11 Lit., al tiempo del
- Génesis 8:11 Lit., vino
- Génesis 8:11 Lit., boca
- Génesis 8:13 Lit., faz
- Génesis 8:17 O, pululen
- Génesis 8:21 Lit., a su corazón
- Génesis 8:21 O, inclinación
- Génesis 8:21 Lit., herir
Genesis 8
King James Version
8 And God remembered Noah, and every living thing, and all the cattle that was with him in the ark: and God made a wind to pass over the earth, and the waters assuaged;
2 The fountains also of the deep and the windows of heaven were stopped, and the rain from heaven was restrained;
3 And the waters returned from off the earth continually: and after the end of the hundred and fifty days the waters were abated.
4 And the ark rested in the seventh month, on the seventeenth day of the month, upon the mountains of Ararat.
5 And the waters decreased continually until the tenth month: in the tenth month, on the first day of the month, were the tops of the mountains seen.
6 And it came to pass at the end of forty days, that Noah opened the window of the ark which he had made:
7 And he sent forth a raven, which went forth to and fro, until the waters were dried up from off the earth.
8 Also he sent forth a dove from him, to see if the waters were abated from off the face of the ground;
9 But the dove found no rest for the sole of her foot, and she returned unto him into the ark, for the waters were on the face of the whole earth: then he put forth his hand, and took her, and pulled her in unto him into the ark.
10 And he stayed yet other seven days; and again he sent forth the dove out of the ark;
11 And the dove came in to him in the evening; and, lo, in her mouth was an olive leaf pluckt off: so Noah knew that the waters were abated from off the earth.
12 And he stayed yet other seven days; and sent forth the dove; which returned not again unto him any more.
13 And it came to pass in the six hundredth and first year, in the first month, the first day of the month, the waters were dried up from off the earth: and Noah removed the covering of the ark, and looked, and, behold, the face of the ground was dry.
14 And in the second month, on the seven and twentieth day of the month, was the earth dried.
15 And God spake unto Noah, saying,
16 Go forth of the ark, thou, and thy wife, and thy sons, and thy sons' wives with thee.
17 Bring forth with thee every living thing that is with thee, of all flesh, both of fowl, and of cattle, and of every creeping thing that creepeth upon the earth; that they may breed abundantly in the earth, and be fruitful, and multiply upon the earth.
18 And Noah went forth, and his sons, and his wife, and his sons' wives with him:
19 Every beast, every creeping thing, and every fowl, and whatsoever creepeth upon the earth, after their kinds, went forth out of the ark.
20 And Noah builded an altar unto the Lord; and took of every clean beast, and of every clean fowl, and offered burnt offerings on the altar.
21 And the Lord smelled a sweet savour; and the Lord said in his heart, I will not again curse the ground any more for man's sake; for the imagination of man's heart is evil from his youth; neither will I again smite any more every thing living, as I have done.
22 While the earth remaineth, seedtime and harvest, and cold and heat, and summer and winter, and day and night shall not cease.
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation
Copyright © 1974, 1977, 1987, 1995, 2003, 2004 by Biblica
