1 Moseboken 8
Svenska Folkbibeln 2015
Floden upphör
8 Men Gud tänkte på Noa och på alla vilda djur och alla boskapsdjur som var med honom i arken, och han lät en vind gå fram över jorden, så att vattnet sjönk undan. 2 Djupets källor och himlens fönster stängdes och regnet från himlen upphörde. 3 Vattnet drog sig tillbaka från jorden mer och mer. Efter hundrafemtio dagar började det avta. 4 Den sjuttonde dagen i sjunde månaden stannade arken på Araratbergen[a]. 5 Vattnet fortsatte att minska fram till den tionde månaden. Första dagen i den månaden blev bergstopparna synliga.
6 Efter fyrtio dagar öppnade Noa luckan som han hade gjort på arken 7 och lät en korp flyga ut. Den flög fram och tillbaka, tills vattnet hade torkat bort från jorden. 8 Sedan lät han en duva[b] flyga ut för att få se om vattnet hade sjunkit undan från jordens yta. 9 Men duvan hittade ingen plats där hon kunde vila sin fot utan kom tillbaka till honom i arken, eftersom vatten täckte hela jorden. Då räckte Noa ut handen och tog in duvan till sig i arken. 10 Sedan väntade han ytterligare sju dagar innan han lät duvan flyga ut ur arken än en gång. 11 Mot kvällen kom hon tillbaka till honom, och se, då hade hon ett friskt olivlöv i näbben. Noa förstod då att vattnet hade sjunkit undan från jorden. 12 Men han väntade ännu sju dagar innan han lät duvan flyga ut igen. Då kom hon inte mer tillbaka till honom.
13 Det sexhundraförsta året, på första dagen i den första månaden, hade vattnet torkat bort från jorden. Då tog Noa av taket på arken och såg att jordytan hade torkat. 14 Och den tjugosjunde dagen i andra månaden var jorden alldeles torr. 15 Då talade Gud till Noa och sade: 16 ”Gå ut ur arken med din hustru, dina söner och dina sonhustrur. 17 (A) Låt alla de djur, allt levande som du har hos dig, gå med dig, både fåglar och fyrfotadjur och alla kräldjur som rör sig på marken, så att de växer till och blir fruktsamma och förökar sig på jorden.”
18 Så gick Noa ut med sina söner, sin hustru och sina sonhustrur. 19 Och alla fyrfotadjur och kräldjur, alla fåglar och alla djur som rör sig på jorden, alla efter sina slag, gick ut ur arken.
Noas offer och Herrens löfte
20 Noa byggde ett altare åt Herren och tog av alla rena fyrfotadjur och av alla rena fåglar och offrade brännoffer på altaret. 21 (B) När Herren kände den ljuvliga doften, sade han till sig själv: ”Härefter ska jag inte mer förbanna marken för människans skull, för hennes hjärtas tankar är onda ända från ungdomen. Jag ska aldrig mer döda allt levande så som jag nu har gjort.
22 Så länge jorden består
ska sådd och skörd,
köld och värme,
sommar och vinter,
dag och natt
aldrig upphöra.”
Postanak 8
Biblija: suvremeni hrvatski prijevod
Prestanak potopa
8 Bog nije zaboravio Nou niti sve divlje i pitome životinje koje su s njim bile u arci. Učinio je da puše vjetar nad zemljom, a vode su se povlačile. 2 Zatvorili su se izvori iz dubina i nebeske brane te se zaustavila kiša. 3 Vode su postupno odlazile sa zemlje. Nakon stotinu i pedeset dana toliko su se spustile 4 da se sedamnaestog dana sedmoga mjeseca arka zaustavila na gorju Ararat. 5 Vode su nastavile opadati do desetog mjeseca, a prvog dana desetog mjeseca pokazali su se vrhovi planina.
6 Nakon četrdeset dana, Noa otvori prozor, koji je napravio na arci, 7 i pusti gavrana. Gavran je odlijetao i vraćao se dok se vode nisu isušile sa zemlje. 8 Zatim je Noa pustio golubicu, da vidi jesu li se vode povukle s površine zemlje. 9 No ona nije našla mjesto na koje bi se spustila, jer je voda i dalje prekrivala svu površinu, pa se vratila. On ispruži ruku, prihvati je i unese u arku. 10 Pričekao je još sedam dana pa je ponovo pustio golubicu iz arke. 11 Uvečer se vratila i u kljunu donijela mladi list masline! Tako je Noa znao da su se vode povukle sa zemlje. 12 Zatim je pričekao još sedam dana pa je ponovo pustio golubicu, ali mu se više nije vratila.
13 Šesto i prve godine Noinog života, prvog dana prvoga mjeseca, poplavne su vode nestale sa zemlje. Noa je skinuo pokrov s arke, pogledao i vidio da se suši površina. 14 Do dvadeset i sedmog dana drugog mjeseca zemlja je bila posve suha.
15 Tada je Bog rekao Noi: 16 »Izađite iz arke—ti, tvoja žena, sinovi i njihove žene. 17 Izvedi sa sobom i sve vrste živih stvorenja: ptice, životinje i sve što gmiže po tlu. Neka se pare i razmnože tako da ponovo ispune zemlju.«
18 I Noa je izašao zajedno sa ženom, sinovima i njihovim ženama. 19 Sve životinje, sve što gmiže i sve ptice, prema svojim vrstama—sve što se kreće na zemlji—izašlo je iz arke.
Božje obećanje
20 Zatim je Noa sagradio BOGU žrtvenik[a] pa uzeo od svih čistih životinja i svih čistih ptica te ih prinio kao žrtve paljenice[b] na žrtveniku.
21 BOG je omirisao taj ugodan miris i rekao u sebi: »Nikad više neću prokleti zemlju zbog čovjeka iako su mu misli zle već od mladosti. Nikad više neću uništiti sva živa bića kao što sam učinio.
22 Sve dok bude zemlje,
bit će sjetve i žetve,
hladnoće i vrućine,
ljeta i zime,
dana i noći,
i više neće prestati.«
Génesis 8
Palabra de Dios para Todos
Termina el diluvio
8 Entonces Dios se ocupó de Noé y de todos los animales salvajes y domésticos que estaban con él en el barco. Hizo que un viento soplara sobre la tierra y el agua comenzó a evaporarse. 2 Las fuentes de la tierra y las ventanas del cielo se cerraron y dejó de llover. 3 El agua comenzó a bajar poco a poco. Al cabo de 150 días el agua ya había bajado lo suficiente, 4 y así en el día 17 del séptimo mes, el barco se detuvo sobre las montañas de Ararat[a]. 5 El agua siguió bajando hasta el décimo mes. En el primer día de ese mes, las cumbres de las montañas se hicieron visibles.
6 Al cabo de otros 40 días, Noé abrió la ventana del barco que había hecho, 7 y soltó a un cuervo. Este voló de un lado a otro hasta que el agua de la tierra se secó. 8 Noé también soltó a una paloma para ver si el agua había disminuido de la superficie de la tierra. 9 Pero la paloma no encontró suelo donde descansar, así que volvió al barco de Noé al ver que el agua aun cubría la tierra. Noé estiró su mano, tomó la paloma y la metió al barco. 10 Esperó siete días más y volvió a soltar la paloma, 11 y esta regresó al atardecer ¡llevando una hoja fresca de olivo en el pico! Noé supo entonces que el agua había bajado. 12 Esperó siete días más y volvió a soltar a la paloma, pero esta ya no volvió.
13 Cuando Noé cumplió 601 años, en el primer día del primer mes, la superficie de la tierra estaba quedando cada vez más seca. Entonces Noé abrió la puerta[b] del barco y pudo ver que el agua ya no cubría la tierra como antes. 14 En el día 27 del segundo mes, la tierra ya estaba completamente seca. 15 Entonces Dios le dijo a Noé: 16 «Salgan del barco, tú, tu esposa, tus hijos y tus nueras. 17 Saca del barco a todo ser viviente que se encuentre contigo, todo animal, ave y criatura que se arrastre por el suelo, para que puedan tener cría y multiplicarse sobre la tierra».
18 Así, Noé, sus hijos, su esposa y sus nueras salieron del barco. 19 Todos los animales domésticos y salvajes, todos los que se arrastran por el suelo y todas las aves, salieron en familias. 20 Entonces Noé construyó un altar en honor del SEÑOR y tomó algunos animales de cada animal puro y de cada ave pura[c] los quemó completamente ofreciéndolos como sacrificio en el altar. 21 El SEÑOR olió el agradable aroma de los sacrificios y se dijo a sí mismo el SEÑOR: «Puesto que desde su juventud el ser humano tiende siempre a hacer el mal, nunca más volveré a maldecir la tierra por culpa del hombre. Así que nunca volveré a destruir todo ser viviente como lo acabo de hacer.
22 »Mientras el mundo exista,
siempre habrá siembra y cosecha,
frío y calor, verano e invierno,
día y noche».
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation
Biblija: suvremeni hrvatski prijevod (SHP) © 2019 Bible League International
© 2005, 2015 Bible League International