Print Page Options

Gud tänkte på Noa och alla vilda och tama djur i arken. Han lät en vind blåsa över jorden så att vattnet började sjunka undan. Djupets källor och himlens luckor stängdes, och skyfallen avtog. Vattnet fortsatte att sjunka undan. Efter 150 dagar minskade vattnet så mycket att arken stannade på Araratbergen på sjuttonde dagen i sjunde månaden. På första dagen i tionde månaden hade vattnet minskat så mycket att bergstoppar började bli synliga.

Efter fyrtio dagar öppnade Noa fönstret som han hade gjort i arken och släppte ut en korp som flög fram och tillbaka tills jorden blivit torr. Sedan skickade Noa också ut en duva för att se om den kunde hitta torr mark, men duvan fann ingen plats att vila på utan återvände till Noa i arken. Vattnet stod fortfarande för högt på jorden. Då sträckte Noa ut sin hand och tog in duvan i arken igen.

10 Sju dagar senare släppte Noa än en gång ut duvan ur arken, 11 och nu återvände fågeln mot kvällen med ett friskt olivlöv i näbben. Då visste Noa att vattnet sjunkit undan. 12 En vecka senare släppte han ut duvan igen och den gången kom den inte tillbaka.

13 I Noas sexhundraförsta år, på första månadens första dag, hade vattnet torkat bort från jorden. Noa tog bort arkens tak och såg att marken hade torkat upp. 14 På tjugosjunde dagen i andra månaden var jorden torr. 15 Då sa Gud till Noa: 16 ”Gå ut ur arken, du och din hustru, dina söner och dina svärdöttrar. 17 Ta med dig ut alla djur som är hos dig, fyrfotadjur, fåglar och markens kräldjur. Det ska bli ett myller av dem på jorden. De ska föröka sig och bli många på jorden.” 18 Noa, hans söner, hans hustru och hans svärdöttrar gick ut. 19 Fyrfotadjuren, kräldjuren och fåglarna, allt som rör sig på jorden lämnade arken, den ena sorten efter den andra.

20 Sedan byggde Noa ett altare åt Herren. På det offrade han fyrfotadjur och fåglar av alla rena sorter som brännoffer. 21 Herren kände den behagliga doften och sa för sig själv: ”Jag ska aldrig mer förbanna jorden för människans skull, för människans hjärtas tankar är onda redan från den tidigaste ungdomen. Jag ska aldrig mer förgöra allt levande som jag nu har gjort.

22 Så länge som jorden finns kvar
kommer sådd och skörd,
köld och värme,
sommar och vinter,
dag och natt
aldrig att upphöra.”

Floden upphör

Men Gud tänkte på Noa och på alla vilda djur och alla boskapsdjur som var med honom i arken, och han lät en vind gå fram över jorden, så att vattnet sjönk undan. Djupets källor och himlens fönster stängdes och regnet från himlen upphörde. Vattnet drog sig tillbaka från jorden mer och mer. Efter hundrafemtio dagar började det avta. Den sjuttonde dagen i sjunde månaden stannade arken på Araratbergen[a]. Vattnet fortsatte att minska fram till den tionde månaden. Första dagen i den månaden blev bergstopparna synliga.

Efter fyrtio dagar öppnade Noa luckan som han hade gjort på arken och lät en korp flyga ut. Den flög fram och tillbaka, tills vattnet hade torkat bort från jorden. Sedan lät han en duva[b] flyga ut för att få se om vattnet hade sjunkit undan från jordens yta. Men duvan hittade ingen plats där hon kunde vila sin fot utan kom tillbaka till honom i arken, eftersom vatten täckte hela jorden. Då räckte Noa ut handen och tog in duvan till sig i arken. 10 Sedan väntade han ytterligare sju dagar innan han lät duvan flyga ut ur arken än en gång. 11 Mot kvällen kom hon tillbaka till honom, och se, då hade hon ett friskt olivlöv i näbben. Noa förstod då att vattnet hade sjunkit undan från jorden. 12 Men han väntade ännu sju dagar innan han lät duvan flyga ut igen. Då kom hon inte mer tillbaka till honom.

13 Det sexhundraförsta året, på första dagen i den första månaden, hade vattnet torkat bort från jorden. Då tog Noa av taket på arken och såg att jordytan hade torkat. 14 Och den tjugosjunde dagen i andra månaden var jorden alldeles torr. 15 Då talade Gud till Noa och sade: 16 ”Gå ut ur arken med din hustru, dina söner och dina sonhustrur. 17 (A) Låt alla de djur, allt levande som du har hos dig, gå med dig, både fåglar och fyrfotadjur och alla kräldjur som rör sig på marken, så att de växer till och blir fruktsamma och förökar sig på jorden.”

18 Så gick Noa ut med sina söner, sin hustru och sina sonhustrur. 19 Och alla fyrfotadjur och kräldjur, alla fåglar och alla djur som rör sig på jorden, alla efter sina slag, gick ut ur arken.

Noas offer och Herrens löfte

20 Noa byggde ett altare åt Herren och tog av alla rena fyrfotadjur och av alla rena fåglar och offrade brännoffer på altaret. 21 (B) När Herren kände den ljuvliga doften, sade han till sig själv: ”Härefter ska jag inte mer förbanna marken för människans skull, för hennes hjärtas tankar är onda ända från ungdomen. Jag ska aldrig mer döda allt levande så som jag nu har gjort.

22 Så länge jorden består
        ska sådd och skörd,
    köld och värme,
        sommar och vinter,
    dag och natt
        aldrig upphöra.”

Footnotes

  1. 8:4 Araratbergen   Ligger i östra Turkiet mot gränsen till Armenien.
  2. 8:7f korp … duva   Fåglar användes allmänt av sjömän för att avgöra var det fanns land. Korpar visade riktning mot land medan duvor visade om landet låg nära.

Gud glömde inte Noa och alla djuren i båten. Han lät en vind blåsa över vattnet så att det började sjunka undan.

De underjordiska källorna slutade att strömma, och skyfallen avtog.

3-4 Vattnet fortsatte alltså att sjunka undan, tills båten stannade på Ararats berg, 150 dagar efter regnets början.

Tre månader senare hade vattnet minskat så mycket att andra bergstoppar började bli synliga.

Efter ytterligare fyrtio dagar öppnade Noa fönstret

och släppte ut en korp, som flög fram och tillbaka tills jorden blivit torr.

Under tiden skickade Noa också ut en duva för att se om den kunde hitta torr mark,

men duvan fann ingen plats att vila på utan återvände till Noa. Vattnet stod fortfarande för högt. Då sträckte Noa ut sin hand och tog in duvan i båten igen.

10 Sju dagar senare släppte Noa ut duvan än en gång,

11 och nu återvände fågeln mot kvällen med ett olivlöv i näbben. Då visste Noa att vattnet sjunkit undan.

12 En vecka senare släppte han ut duvan igen, och denna gång kom den inte tillbaka.

13 Tjugonio dagar senare öppnade Noa dörren för att själv se efter och fann att vattnet var borta.

14 Ytterligare åtta veckor gick, och slutligen var jorden torr.

15-16 Då sa Gud till Noa: Nu kan ni alla gå ut.

17 Släpp alla djur, fåglar och kräldjur så att de kan föröka sig och bli många.

18-19 Snart var båten alldeles tom. Noa, hans hustru, hans söner och deras hustrur gick ut tillsammans med alla djur, kräldjur och fåglar. Alla lämnade båten i par och i grupper.

20 Sedan byggde Noa ett altare. På det offrade han några av de djur och fåglar som Gud hade bestämt för detta ändamål.

21 Herren var nöjd med offret och sa för sig själv: Jag kommer aldrig att göra om detta igen. Jag ska aldrig förbanna jorden och förgöra de levande varelserna, även om människan alltid dras till det onda från sin tidigaste ungdom, och även om hon gör det som är ont.

22 Så länge som jorden finns kvar kommer det att finnas sådd och skörd, köld och värme, vinter och sommar, dag och natt.

Ang Pag-undang sa Lunop

Wala kalimti sa Dios si Noe ug ang iyang kauban nga mga mananap sulod sa arka. Busa gipahuyop niya ang hangin diha sa kalibotan ug nagahinay-hinay ug hubas ang tubig. Gisampongan niya ang mga tuboran ug gipaundang ang ulan. Padayon nga mihubas ang tubig sulod sa 150 ka adlaw. Ug sa ika-17 nga adlaw sa ikapito nga bulan, nahitungtong ang arka sa Bukid sa Ararat. Padayon nga mihubas ang tubig. Ug sa unang adlaw sa ika-10 nga bulan, nakita na ang tumoy sa mga bukid.

Paglabay sa 40 pa gayod ka adlaw, giablihan ni Noe ang bintana sa arka ug gibuhian ang usa ka uwak. Mibalik-balik ra ug lupad ang uwak hangtod nga mihubas ang tubig. Unya gibuhian ni Noe ang usa ka salampati aron mahibaloan niya kon mihubas na ang tubig, apan walay matugdonan ang salampati tungod kay nalukop pa sa tubig ang tibuok kalibotan. Busa mibalik ang salampati kang Noe sa arka. Gipatugdon ni Noe ang salampati sa iyang kamot ug gisulod kini pagbalik sa arka. 10 Gipalabay pa ni Noe ang pito ka adlaw ug unya gibuhian niya pag-usab ang salampati. 11 Pagkakilomkilom, mibalik ang salampati nga nagatangag ug lunhawng dahon sa olibo. Busa nahibaloan ni Noe nga mihubas na ang tubig. 12 Gipalabay pa ni Noe ang laing pito ka adlaw ug gibuhian niya pag-usab ang salampati, apan wala na kini mobalik.

13 Sa unang adlaw sa unang bulan, mihubas na gayod ang tubig. Nagaedad na si Noe ug 601 ka tuig. Giablihan ni Noe ang tabon sa arka ug nakita niya nga mala na ang yuta. 14 Sa ika-27 nga adlaw sa ikaduha nga bulan mala na gayod ang yuta sa tibuok kalibotan.

15 Unya miingon ang Dios kang Noe, 16 “Gawas na kamong tanan sa arka. 17 Ug pagawasa usab ang tanang mga mananap aron mosanay sila ug malukop nila ang tibuok kalibotan.” 18 Busa migawas si Noe uban sa iyang asawa, mga anak nga lalaki ug mga umagad. 19 Migawas usab ang tanang mga mananap: ang nagalakaw, nagalupad, ug nagakamang. Nanggawas sila sumala sa ilang matang.

Naghalad si Noe

20 Nagbuhat si Noe ug halaran alang sa Ginoo. Unya mikuha siya ug usa sa matag matang sa hinlo[a] nga mananap apil usab sa matag matang sa langgam nga hinlo ug gisunog niya kini sa halaran ingon nga halad sa Ginoo. 21 Sa dihang napanimahoan sa Ginoo ang kahumot niini, miingon siya sa iyang kaugalingon, “Dili ko na gayod tunglohon pag-usab ang yuta tungod sa binuhatan sa tawo. Bisan pa ug daotan siya sukad pa sa iyang pagkabata, dili ko na gayod laglagon pag-usab ang tanang may kinabuhi sama sa akong gibuhat. 22 Samtang anaa pa ang kalibotan, kanunayng may panahon sa tingtanom ug ting-ani, may tingtugnaw ug ting-init, may tinghulaw ug ting-ulan, ug may adlaw ug gabii.”

Footnotes

  1. 8:20 hinlo: Ang buot ipasabot, mahimo nga ihalad o kan-on.

But God remembered(A) Noah and all the wild animals and the livestock that were with him in the ark, and he sent a wind over the earth,(B) and the waters receded. Now the springs of the deep and the floodgates of the heavens(C) had been closed, and the rain(D) had stopped falling from the sky. The water receded steadily from the earth. At the end of the hundred and fifty days(E) the water had gone down, and on the seventeenth day of the seventh month(F) the ark came to rest on the mountains(G) of Ararat.(H) The waters continued to recede until the tenth month, and on the first day of the tenth month the tops of the mountains became visible.

After forty days(I) Noah opened a window he had made in the ark and sent out a raven,(J) and it kept flying back and forth until the water had dried up from the earth.(K) Then he sent out a dove(L) to see if the water had receded from the surface of the ground. But the dove could find nowhere to perch because there was water over all the surface of the earth; so it returned to Noah in the ark. He reached out his hand and took the dove and brought it back to himself in the ark. 10 He waited seven more days and again sent out the dove from the ark. 11 When the dove returned to him in the evening, there in its beak was a freshly plucked olive leaf! Then Noah knew that the water had receded from the earth.(M) 12 He waited seven more days and sent the dove out again, but this time it did not return to him.

13 By the first day of the first month of Noah’s six hundred and first year,(N) the water had dried up from the earth. Noah then removed the covering from the ark and saw that the surface of the ground was dry. 14 By the twenty-seventh day of the second month(O) the earth was completely dry.

15 Then God said to Noah, 16 “Come out of the ark, you and your wife and your sons and their wives.(P) 17 Bring out every kind of living creature that is with you—the birds, the animals, and all the creatures that move along the ground—so they can multiply on the earth and be fruitful and increase in number on it.”(Q)

18 So Noah came out, together with his sons and his wife and his sons’ wives.(R) 19 All the animals and all the creatures that move along the ground and all the birds—everything that moves on land—came out of the ark, one kind after another.

20 Then Noah built an altar to the Lord(S) and, taking some of all the clean animals and clean(T) birds, he sacrificed burnt offerings(U) on it. 21 The Lord smelled the pleasing aroma(V) and said in his heart: “Never again will I curse the ground(W) because of humans, even though[a] every inclination of the human heart is evil from childhood.(X) And never again will I destroy(Y) all living creatures,(Z) as I have done.

22 “As long as the earth endures,
seedtime and harvest,(AA)
cold and heat,
summer and winter,(AB)
day and night
will never cease.”(AC)

Footnotes

  1. Genesis 8:21 Or humans, for