³² Lea blev alltså med barn och födde en son som hon gav namnet Ruben^[a], för hon sa: ”Herren har sett mitt lidande, och nu kommer min make att älska mig.”

²² Medan han bodde där i landet, låg Ruben med Bilha, sin fars bihustru, och Israel fick veta det.

Jakobs söner

(1 Krön 2:1-2)

Jakob hade tolv söner:

⁵ Dina två söner, Efraim och Manasse, som föddes här i Egyptens land innan jag kom hit, ska vara mina, och de ska få ärva mig på samma sätt som Ruben och Simon^[a]. ⁶ Men de andra barnen som du får ska bli dina egna, och de ska kallas efter sina bröders namn i deras arvedel av landet^[b]. ⁷ När jag kom från Paddan Aram, dog Rakel ifrån mig i Kanaans land medan vi ännu var en bit från Efrata. Jag begravde henne där invid vägen till Efrata.” Efrata heter numera Betlehem.

⁸ Sedan såg Israel på de två pojkarna och sa: ”Vilka är dessa?” ⁹ Josef svarade sin far: ”De är mina söner som Gud har gett mig här.” Israel sa: ”För fram dem till mig så ska jag välsigna dem!” ¹⁰ På grund av sin höga ålder kunde Israel knappt se. Därför tog Josef pojkarna till honom, så att han kunde kyssa och omfamna dem.

¹¹ Israel sa till Josef: ”Jag trodde aldrig att jag skulle få se dig igen, men nu har Gud till och med låtit mig få se dina barn.”

¹² Josef tog pojkarna från Israels knä^[c] och bugade sig djupt med ansiktet mot marken. ¹³ Så förde han fram pojkarna till Israel, med Efraim på sin högra sida och Manasse på sin vänstra, så att Manasse hamnade framför Israels högra hand och Efraim framför hans vänstra. ¹⁴ Men Israel sträckte ut sin högra hand och lade den på Efraims huvud, och sin vänstra hand på samma sätt på Manasses huvud, alltså korsade han sina händer, fastän Manasse var den förstfödde.

¹⁵ Sedan välsignade han Josef och sa:

¹⁷ Men när Josef såg att hans far hade lagt sin högra hand på Efraims huvud, tyckte han inte om det. Därför lyfte han sin fars hand för att flytta den från Efraims huvud och lägga den på Manasses huvud i stället. ¹⁸ ”Far, gör inte så”, sa han. ”Detta är den äldste, lägg din högra hand på honom!” ¹⁹ Men Israel vägrade. ”Jag vet vad jag gör, min son”, sa han. ”Av Manasse ska det bli ett folk, också han ska bli stor, men hans yngre bror ska bli ännu större, och av hans ättlingar ska det bli många folk.”

²⁰ Så välsignade han pojkarna denna dag med orden:

Han satte alltså Efraim före Manasse.

²¹ Sedan sa Israel till Josef: ”Jag ska snart dö, men Gud kommer att vara med er och föra er tillbaka till era förfäders land. ²² Och jag ger dig nu, utöver det jag ger till dina bröder, en utvald bergsrygg^[e] som jag tog från amoréerna med svärd och båge.”