Isak välsignar Jakob i stället för Esau

27 När Isak blivit gammal och hans ögon var så svaga att han inte längre kunde se, kallade han en dag till sig sin äldste son Esau. ”Min son”, sa Isak. ”Ja, far”, svarade Esau. ² Isak fortsatte: ”Jag är en gammal man nu och väntar på att dö vilken dag som helst. ³ Ta din båge och dina pilar och gå ut på fälten och skjut något vilt åt mig. ⁴ Laga sedan till någon av mina favoriträtter och bär in den till mig så att jag får äta. Sedan ska jag välsigna dig innan jag dör.”

⁵ Men Rebecka hörde vad Isak sa till sin son Esau, och när Esau gick ut på fälten för att jaga villebråd, ⁶ sa hon till sin son Jakob: ”Jag hörde vad din far sa till din bror Esau: ⁷ ’Skaffa åt mig villebråd och laga till en bit god mat så att jag får äta och sedan välsigna dig inför Herren innan jag dör.’

⁸ Gör nu, min son, precis som jag säger till dig. ⁹ Gå ut till hjorden och hämta hit två fina killingar, så ska jag laga till din fars favoriträtt. ¹⁰ Ta därefter maten till din far, för att han ska äta och välsigna dig, innan han dör.”

¹¹ Jakob sa då till sin mor Rebecka: ”Tänk på hur hårig Esau är och hur slät min hud är! ¹² Vad händer om min far känner på mig? Han kommer att tro att jag driver med honom och kommer att förbanna mig i stället för att välsigna mig.” ¹³ ”Låt hans förbannelse komma över mig, min son”, sa Rebecka. ”Gör bara som jag säger. Gå ut och hämta getterna!”

¹⁴ Jakob hämtade då de två killingarna till sin mor, och hon lagade till en rätt av dem som Isak tyckte om. ¹⁵ Sedan tog hon Esaus, sin äldste sons bästa kläder, som fanns där i huset, och lät Jakob, den yngste sonen, sätta dem på sig. ¹⁶ Hon täckte hans händer och bara hals med skinnet från killingarna. ¹⁷ Sedan gav hon honom den välsmakande rätten och lite nybakat bröd. ¹⁸ Jakob gick till sin far och sa: ”Far!” ”Ja, min son”, svarade Isak. ”Vem är det?”

¹⁹ ”Jag är Esau, din förstfödde”, sa Jakob. ”Jag har gjort som du sa till mig. Sitt nu upp och ät av mitt villebråd, så att du kan välsigna mig sedan.” ²⁰ ”Hur kunde du få tag på något så snabbt, min son?” undrade Isak.

”Därför att Herren, din Gud, sände det i min väg”, svarade Jakob.

²¹ Då sa Isak: ”Kom hit till mig. Jag vill känna på dig, min son, och vara säker på att du är min son Esau!” ²² Jakob gick fram till sin far Isak, så han kunde känna på honom. Isak sa: ”Rösten är Jakobs, men händerna är Esaus.” ²³ Men han kände inte igen honom eftersom hans händer var håriga som hans bror Esaus, så han välsignade honom.

²⁴ ”Är du verkligen min son Esau?” undrade Isak igen. ”Ja”, svarade Jakob. ²⁵ ”Kom då hit med maten, min son, så ska jag äta av villebrådet och sedan välsigna dig”, sa Isak. Jakob gick fram till Isak med maten, och Isak åt. Han drack också av vinet som Jakob gav honom.

²⁶ ”Kom närmare, min son, och kyss mig”, sa Isak sedan. ²⁷ Jakob gick fram och kysste honom, och när Isak kände lukten av hans kläder välsignade han honom och sa:

³⁰ När Isak hade välsignat Jakob och denne knappt mer än hunnit lämna rummet, kom Esau tillbaka från sin jakt. ³¹ Han hade också lagat till en god måltid och gick in till Jakob med den. ”Far, här är jag med viltet”, sa han. ”Sätt dig upp och ät, så att du kan ge mig din välsignelse!” ³² ”Vem är det som kommer?” undrade Isak.

”Det är ju jag, Esau, din förstfödde”, sa Esau. ³³ Då blev Isak alldeles förskräckt: ”Men vem var det då som just var här med viltet som jag åt, strax innan du kom?” undrade han. ”Jag gav honom min välsignelse, och då kommer han att vara välsignad.”

³⁴ När Esau hörde vad hans far sa, gav han ett högt och bittert klagorop: ”O, min far, välsigna också mig!”

³⁵ ”Din bror var här och lurade mig. Nu har han stulit din välsignelse”, konstaterade Isak. ³⁶ ”Inte undra på att de kallar honom Jakob^[a]! Han har bedragit mig två gånger. Först tog han min förstfödslorätt, och nu har han stulit min välsignelse. Har du inte sparat en enda välsignelse åt mig?” frågade Esau.

³⁷ Då sa Isak: ”Jag har gjort Jakob till din herre, och du och hela hans släkt ska vara hans tjänare. Jag har försett honom med överflöd av säd och vin. Vad finns det kvar som jag kan ge åt dig, min son?” ³⁸ ”Finns det inte en enda välsignelse kvar åt mig? Far, välsigna mig också”, bad Esau och brast i högljudd gråt.

Då svarade hans far Isak:

⁴¹ Esau hatade Jakob för den välsignelse deras far gett honom och sa för sig själv: ”Tiden är nära då vi sörjer vår far, och då ska jag döda Jakob.” ⁴² Men Rebecka fick reda på vad hennes äldre son Esau hade sagt. Hon sände då bud efter sin yngre son Jakob och berättade för honom att Esau ville hämnas och tänkte döda honom.

⁴³ ”Hör nu på vad jag säger”, sa hon. ”Fly till din morbror Laban i Harran, ⁴⁴ och stanna hos honom några dagar tills Esaus din brors vrede har lagt sig. ⁴⁵ När han lugnat ner sig och glömt vad du har gjort, ska jag meddela dig så att du kan komma tillbaka igen. Varför ska jag förlora er båda två på samma dag?^[c]”

⁴⁶ Sedan sa Rebecka till Isak: ”Jag är dödstrött på de där hettitiskorna. Jag dör hellre än att jag också ser Jakob gifta sig med en av dessa hettitiska flickor här i landet.”