Add parallel Print Page Options

Hagar och Ismael drivs ut i öknen

Barnet växte och blev avvant. Detta firade Abraham med en fest. Men när Sara såg att Ismael, Abrahams son med den egyptiska flickan Hagar, hånskrattade[a], 10 sa hon till Abraham: ”Driv bort denna slavinna och hennes son! Slavinnans son ska inte få dela arvet tillsammans med min son Isak.”

11 Detta gjorde Abraham mycket upprörd, för Ismael var ju också hans son. 12 Men Gud sa till Abraham: ”Var inte så bekymrad över detta med Ismael och slavkvinnan. Gör som Sara säger, för det är bara Isaks efterkommande som ska räknas som dina ättlingar. 13 Men av slavkvinnans son ska jag också göra ett folk, eftersom även han är din.”

14 Abraham gick därför upp tidigt följande morgon. Han gjorde i ordning mat och en lädersäck med vatten som han lyfte upp på Hagars axlar och skickade bort henne med sin son. Utan mål vandrade hon så ut i Beer Shevas öken. 15 När vattnet tog slut, lämnade hon barnet under en buske 16 och gick bort och satte sig en bit därifrån, på ett pilskotts avstånd. ”Jag kan inte se honom dö”, sa hon och brast ut i våldsam gråt[b].

17 Då hörde Gud pojkens gråt, och Guds ängel ropade från himlen till Hagar: ”Hagar, hur är det med dig? Var inte rädd, för Gud har hört pojkens rop där han ligger. 18 Gå, hjälp upp pojken och ta väl hand om honom, för jag ska göra honom till ett stort folk.”

19 Sedan öppnade Gud hennes ögon och hon såg en brunn. Där fyllde hon vatten i säcken och gav den till pojken så att han fick dricka. 20 Och Gud var med pojken, som växte upp i öknen och blev tränad i bågskytte.

Read full chapter

Footnotes

  1. 21:9 Se Gal 4:29. Eller: Hagar, lekte.
  2. 21:16 Både den aktuella satsen och framför allt sammanhanget (se v. 17) tillåter också översättningen att det var pojken som brast i gråt. Situationen talar för att båda två grät.