Gud kallar Abram

12 Herren sade till Abram: "Gå ut ur ditt land och från din släkt och din fars hus och bege dig till det land som jag skall visa dig. Där skall jag göra dig till ett stort folk. Jag skall välsigna dig och göra ditt namn stort, och du skall bli en välsignelse. Jag skall välsigna dem som välsignar dig och förbanna den som förbannar dig. I dig skall alla släkter på jorden bli välsignade."[a]

Abram begav sig i väg som Herren hade sagt till honom, och Lot gick med honom. Abram var sjuttiofem år när han lämnade Haran. Han tog med sig sin hustru Saraj och sin brorson Lot, alla ägodelar och allt det tjänstefolk som de hade skaffat sig i Haran och begav sig av mot Kanaans land.

När de kom till Kanaans land fortsatte Abram in i landet ända till Sikems område, till Mores terebint. På den tiden bodde kananeerna i landet. Och Herren uppenbarade sig för Abram och sade: "Åt dina efterkommande skall jag ge detta land." Då byggde han ett altare åt Herren som hade uppenbarat sig för honom. Därifrån drog han vidare till berget öster om Betel och slog upp sitt tält så att han hade Betel i väster och Ai i öster. Där byggde han ett altare åt Herren och åkallade Herrens namn. Sedan bröt Abram upp därifrån och drog sig allt längre söderut.

Abram i Egypten

10 Men det blev hungersnöd i landet och Abram flyttade ner till Egypten för att bo där som främling, ty hungersnöden var svår i landet. 11 När han närmade sig Egypten, sade han till sin hustru Saraj: "Hör på, jag vet att du är en vacker kvinna. 12 När egyptierna får se dig kommer de att säga: Hon är hans hustru! Och så kommer de att döda mig, men låta dig leva. 13 Säg därför att du är min syster, så går det bra för mig för din skull och jag får leva tack vare dig."

14 Så kom Abram till Egypten. Egyptierna såg att Saraj var en mycket vacker kvinna, 15 och när faraos hövdingar fick se henne, prisade de henne inför farao och hon fördes in i faraos palats. 16 Och det gick bra för Abram för hennes skull, och han fick får, nötboskap och åsnor, tjänare och tjänarinnor, åsninnor och kameler.

17 Men Herren lät farao och hans hus drabbas av stora plågor för Abrams hustru Sarajs skull. 18 Då kallade farao till sig Abram och sade: "Vad har du gjort mot mig! Varför berättade du inte för mig att hon är din hustru? 19 Varför sade du: 'Hon är min syster', så att jag tog henne till hustru? Här har du din hustru, tag henne och ge dig av!" 20 Och farao gav sina män order att skicka i väg Abram med hans hustru och allt han ägde.

Footnotes

  1. 1 Mosebok 12:3 I dig . . . välsignade Den utlovade välsignelsen eller frälsningen (1 Mos 3:15) skulle komma alla jordens folkslag till del via Abram, genom hans "avkomma". Jfr 1 Mos 22:18, 28:14, Gal 3:8, 16.

12 Och HERREN sade till Abram: »Gå ut ur ditt land och från din släkt och från din faders hus, bort till det land som jag skall visa dig.

Så skall jag göra dig till ett stort folk; jag skall välsigna dig och göra ditt namn stort, och du skall bliva en välsignelse.

Och jag skall välsigna dem som välsigna dig, och den som förbannar dig skall jag förbanna, och i dig skola alla släkter på jorden varda välsignade.»

Och Abram gick åstad, såsom HERREN hade tillsagt honom, och Lot gick med honom. Och Abram var sjuttiofem år gammal, när han drog ut från Haran.

Och Abram tog sin hustru Sarai och sin brorson Lot och alla ägodelar som de hade förvärvat och tjänarna som de hade skaffat sig i Haran; och de drogo åstad på väg mot Kanaans land

och kommo så till Kanaans land. Och Abram drog fram i landet ända till den heliga platsen vid Sikem, till Mores terebint. Och på den tiden bodde kananéerna där i landet.

Men HERREN uppenbarade sig för Abram och sade: »Åt din säd skall jag giva detta land.» Då byggde han där ett altare åt HERREN, som hade uppenbarat sig för honom.

Sedan flyttade han därifrån till bergsbygden öster om Betel och slog där upp sitt tält, så att han hade Betel i väster och Ai i öster; och han byggde där ett altare åt HERREN och åkallade HERRENS namn.

Sedan bröt Abram upp därifrån och drog sig allt längre mot Sydlandet.

10 Men hungersnöd uppstod i landet, och Abram drog ned till Egypten för att bo där någon tid, eftersom hungersnöden var så svår i landet.

11 Men när han nalkades Egypten sade han till sin hustru Sarai: »Jag vet ju att du är en skön kvinna.

12 Om nu egyptierna tänka, när de få se dig: 'Hon är hans hustru', så skola de dräpa mig, under det att de låta dig leva.

13 Säg därför att du är min syster, så att det går mig väl för din skull, och så att jag för din skull får leva.»

14 Då nu Abram kom till Egypten, sågo egyptierna att hon var en mycket skön kvinna.

15 Och när Faraos hövdingar fingo se henne, prisade de henne för Farao, och så blev kvinnan tagen in i Faraos hus.

16 Och Abram blev av honom väl behandlad för hennes skull, så att han fick får, fäkreatur och åsnor, tjänare och tjänarinnor, åsninnor och kameler.

17 Men HERREN hemsökte Farao och hans hus med stora plågor för Sarais, Abrams hustrus, skull.

18 Då kallade Farao Abram till sig och sade: »Vad har du gjort mot mig! Varför lät du mig icke veta att hon var din hustru?

19 Varför sade du: 'Hon är min syster' och vållade så, att jag tog henne till hustru åt mig? Se, här har du nu din hustru, tag henne och gå.»

20 Och Farao gav sina män befallning om honom, att de skulle ledsaga honom till vägs med hans hustru och allt vad han ägde.

Gud lovar Abraham en nation

12 När Abrams far hade dött befallde Gud Abram: Lämna ditt eget land och ditt eget folk och gå till det land som jag ska leda dig till!

Om du gör det kommer jag att se till att du blir stamfar för ett stort folk. Jag ska välsigna dig och göra ditt namn berömt, så att du blir till välsignelse för många andra.

Jag ska välsigna dem som välsignar dig och förbanna dem som förbannar dig. Hela världen kommer att bli välsignad genom dig.

Då gjorde Abram som Herren hade sagt till honom, och Lot följde också med. Abram var sjuttiofem år gammal vid den tiden.

Han tog med sig sin fru Sarai, sin brorson Lot och allt han ägde, boskapen och slavarna han hade fått i Haran, och kom slutligen till Kanaan.

När de reste genom Kanaan kom de till en plats nära Sikem och slog läger bredvid Mores ek. Området beboddes vid den tiden av kananeer.

Här uppenbarade sig Herren för Abram och sa: Jag ska ge detta land till dina efterkommande. Till minne av Herrens besök byggde Abram ett altare där.

Efteråt lämnade Abram platsen och reste söderut till det bergiga landskapet mellan Betel i väst och Ai i öst. Där slog han läger och byggde ett altare åt Herren och tillbad honom.

På detta sätt fortsatte han i lugn takt söderut till Negev och rastade ofta.

10 Vid den tidpunkten blev det en svår hungersnöd i landet. Abram reste därför ner till Egypten för att bo där.

11-13 Men när han närmade sig Egyptens gräns, bad han sin fru Sarai att säga till alla att hon var hans syster! Du är mycket vacker, sa han till henne. När egyptierna ser dig kommer de att säga: 'Detta är hans hustru. Låt oss döda honom så att vi sedan kan få henne.' Men om du säger att du är min syster, kommer egyptierna att behandla mig väl för din skull och skona mitt liv!

14 Mycket riktigt, när de anlände till Egypten började alla att tala om Sarais skönhet.

15 När Farao, kungen i Egypten, hörde sina ämbetsmän förtjust berätta om henne lät han hämta henne till sitt harem.

16 Sedan gav Farao Abram många gåvor för hennes skull: får, oxar, åsnor, slavar av båda könen och kameler.

17 Men Herren sände en fruktansvärd plåga över Faraos familj på grund av Sarai.

18 Då kallade Farao på Abram och anklagade honom häftigt: Vad är det du har gjort mot mig? sa han. Varför talade du inte om för mig att hon är din fru?

19 Varför sa du att hon var din syster och gick med på att jag gifte mig med henne? Ta henne nu och ge dig iväg!

20 Farao skickade ut dem allesammans ur landet under väpnad eskort, Abram, hans hustru och hela hans familj med allt vad han ägde.

L'appel d'Abram

12 L'Eternel dit à Abram: «*Quitte ton pays, ta patrie et ta famille et va dans le pays que je te montrerai.[a] Je ferai de toi une grande nation, je te bénirai, je rendrai ton nom grand et tu seras une source de bénédiction. Je bénirai ceux qui te béniront et je maudirai ceux qui te maudiront, et *toutes les familles de la terre seront bénies en toi[b]

Abram partit conformément à la parole de l'Eternel, et Lot partit avec lui. Abram était âgé de 75 ans lorsqu'il quitta Charan. Il prit sa femme Saraï et Lot, le fils de son frère. Il prit aussi tous les biens et les serviteurs dont ils étaient devenus propriétaires à Charan, et ils partirent pour se rendre dans le pays de Canaan, où ils arrivèrent.

Abram traversa le pays jusqu'à l'endroit appelé Sichem, jusqu'aux chênes de Moré. Les Cananéens occupaient alors le pays. L'Eternel apparut à Abram et dit: «C’est à ta descendance[c] que je donnerai ce pays.» Abram construisit là un autel en l’honneur de l'Eternel qui lui était apparu. Il partit de là vers la région montagneuse qui se trouve à l'est de Béthel et il dressa ses tentes. Béthel était à l'ouest et Aï à l'est. Là, il construisit un autel en l’honneur de l'Eternel et fit appel au nom de l'Eternel. Puis Abram continua par étapes en direction du Néguev[d].

Abram en Egypte

10 Il y eut une famine dans le pays et Abram descendit en Egypte pour y séjourner, car la famine pesait lourdement sur le pays. 11 Comme il était sur le point d’entrer en Egypte, il dit à sa femme Saraï: «Ecoute-moi! Je sais que tu es une belle femme. 12 Quand les Egyptiens te verront, ils diront: ‘C'est sa femme’ et ils me tueront, tandis que toi, ils te laisseront en vie. 13 Présente-toi donc comme ma sœur afin que je sois bien traité à cause de toi et que je reste en vie grâce à toi.» 14 Lorsque Abram fut arrivé en Egypte, les Egyptiens virent que la femme était très belle. 15 Les intendants du pharaon la virent et la vantèrent au pharaon, si bien que la femme fut emmenée chez le pharaon. 16 Il traita bien Abram à cause d'elle et Abram reçut des brebis, des bœufs, des ânes, des serviteurs et des servantes, des ânesses et des chameaux. 17 Cependant, l'Eternel frappa le pharaon et sa famille de grands fléaux à cause de Saraï, la femme d'Abram. 18 Alors le pharaon appela Abram et dit: «Qu'est-ce que tu m'as fait? Pourquoi ne m'as-tu pas informé que c'est ta femme? 19 Pourquoi as-tu prétendu que c’était ta sœur? De ce fait, je l'ai prise pour femme! Voici maintenant ta femme. Prends-la et va-t’en!» 20 Et le pharaon donna l'ordre à ses gens de le renvoyer, lui et sa femme, avec tout ce qui lui appartenait.

Footnotes

  1. Genèse 12:1 Quitte… montrerai: cité par Etienne dans son discours en Actes 7.3.
  2. Genèse 12:3 Toutes… toi: cité par l’apôtre Paul en Galates 3.8 comme preuve que les non-Juifs étaient destinés à être déclarés justes par la foi.
  3. Genèse 12:7 Ta descendance: Paul renvoie à ce passage en Galates 3.16 en insistant sur le fait que le mot est au singulier.
  4. Genèse 12:9 Néguev: région située au sud d’Israël.