Gud kallar Abram

12 ^(A) Herren sade till Abram: ”Gå ut från ditt land och din släkt och din fars hus och bege dig till det land som jag ska visa dig.^{[a] 2} Där ska jag göra dig till ett stort folk. Jag ska välsigna dig och göra ditt namn stort, och du ska bli en välsignelse. ^3 (B) Jag ska välsigna dem som välsignar dig och förbanna den som förbannar dig. I dig ska jordens alla släkten bli välsignade^[b].”

⁴ Abram gav sig i väg som Herren hade sagt till honom, och Lot gick med honom. Abram var sjuttiofem år^[c] när han lämnade Harran. ⁵ Han tog med sig sin hustru Saraj och sin brorson Lot, alla ägodelar och allt det folk^[d] de skaffat sig i Harran och gav sig av mot Kanaans land.

När de kom till Kanaans land ⁶ fortsatte Abram in i landet ända till Shekems^[e] område, till Mores terebint^[f]. På den tiden bodde kananeerna i landet. ^7 (C) Och Herren uppenbarade sig för Abram och sade: ”Åt dina efterkommande ska jag ge detta land.” Då byggde han ett altare åt Herren som hade uppenbarat sig för honom. ^8 (D) Därifrån drog han vidare till berget öster om Betel och slog upp sitt tält med Betel i väster och Ai i öster. Där byggde han ett altare åt Herren och åkallade Herrens namn. ⁹ Sedan bröt Abram upp därifrån och drog sig allt längre söderut.

Abram i Egypten

¹⁰ Men det blev svält^[g] i landet, och Abram flyttade ner till Egypten för att bo där som främling, eftersom svälten var svår i landet. ¹¹ När han närmade sig Egypten, sade han till sin hustru Saraj: ”Jag vet ju att du är en vacker kvinna. ¹² När egyptierna får se dig kommer de att säga: Hon är hans hustru! Och så dödar de mig men låter dig leva. ^13 (E) Säg därför att du är min syster, så går det bra för mig för din skull och jag får leva tack vare dig.”

¹⁴ När Abram kom till Egypten, såg egyptierna att Saraj var en mycket vacker kvinna. ¹⁵ Faraos hövdingar fick se henne och prisade henne inför farao, och hon fördes in i faraos palats. ¹⁶ Och det gick bra för Abram för hennes skull. Han fick får, kor och åsnor, tjänare och tjänarinnor, åsneston och kameler.

^17 (F) Men Herren lät farao och hans hus drabbas av svåra plågor för Abrams hustru Sarajs skull. ¹⁸ Då kallade farao till sig Abram och sade: ”Vad har du gjort mot mig! Varför berättade du inte för mig att hon är din hustru? ¹⁹ Varför sade du: Hon är min syster, så att jag tog henne till hustru? Här har du din hustru. Ta henne och gå!” ²⁰ Och farao befallde sina män att skicka i väg Abram med hans hustru och allt han ägde.

Abram åter i Kanaan

13 Så bröt Abram upp från Egypten och begav sig till Negev med sin hustru och allt han ägde, och Lot var med honom. ² Abram var mycket rik på boskap och på silver och guld. ^3 (A) Han färdades från lägerplats till lägerplats^[a], från Negev ända till Betel, platsen där hans tält hade stått förut mellan Betel och Ai ⁴ och där han förra gången hade rest ett altare. Där åkallade Abram Herrens namn.

Abram och Lot

⁵ Lot, som följde med Abram, hade också får och kor och tält, ⁶ och landet kunde inte livnära dem där de bodde i samma område. De hade så mycket boskap att de inte kunde bo tillsammans, ⁷ och det uppstod tvister mellan Abrams och Lots herdar. Dessutom bodde kananeerna och perisseerna i landet vid den tiden. ⁸ Då sade Abram till Lot: ”Inte ska det vara någon tvist mellan mig och dig eller mellan mina herdar och dina. Vi är ju bröder. ⁹ Ligger inte hela landet öppet för dig? Skilj dig från mig. Vill du åt vänster så går jag åt höger, och vill du åt höger så går jag åt vänster.”

¹⁰ Lot^[b] lyfte blicken och såg hela Jordanslätten, som överallt var rik på vatten. Innan Herren ödelade Sodom och Gomorra^[c] var den nämligen som en Herrens lustgård, som Egyptens land, ända till Soar. ¹¹ Och Lot valde hela Jordanslätten åt sig själv. Han bröt upp och drog österut, och de skildes från varandra. ¹² Abram bodde kvar i Kanaans land, och Lot bodde i städerna på slätten och drog med sina tält ända bort mot Sodom. ^13 (B) Men Sodoms män var onda och stora syndare inför Herren.

Abram flyttar till Hebron

¹⁴ Herren sade till Abram efter att Lot hade skilt sig från honom: ”Lyft din blick och se dig omkring från den plats där du står, mot norr och söder, öster och väster. ^15 (C) Hela det land som du ser ska jag ge åt dig och dina efterkommande för evig tid. ^16 (D) Och jag ska låta dem bli som stoftet på jorden. Om någon kan räkna stoftet på jorden ska också dina efterkommande kunna räknas. ¹⁷ Bryt upp och vandra omkring i landet i hela dess längd och bredd, för jag ska ge det åt dig.”

¹⁸ Abram flyttade då sina tält och kom till Mamres terebintlund vid Hebron. Där bosatte han sig och byggde ett altare åt Herren.

Herren sluter förbund med Abram

15 Därefter kom Herrens ord till Abram i en syn. Han sade: ”Var inte rädd, Abram. Jag är din sköld. Din lön ska bli mycket stor.” ² Men Abram sade: ”Herre Gud^[a], vad ska du ge mig? Jag går ju bort barnlös^[b], och arvinge till mitt hus är Elieser från Damaskus.” ³ Och Abram fortsatte: ”Se, mig har du inte gett någon avkomling. Så det blir en av mitt husfolk som ärver mig.”

^4 (A) Men Herrens ord kom till honom: ”Det är inte han som ska ärva dig. En som kommer från din egen kropp ska bli din arvinge.” ^5 (B) Sedan förde han honom ut och sade: ”Se upp mot himlen och räkna stjärnorna, om du kan räkna dem.” Och han sade till honom: ”Så ska din avkomma bli.”^{[c] 6 (C)} Och Abram trodde på Herren, och han räknade honom det till rättfärdighet.^[d]

⁷ Sedan sade han till honom: ”Jag är Herren, som har fört dig ut från det kaldeiska Ur för att ge dig detta land till arvedel.” ⁸ Han svarade: ”Herre Gud, hur ska jag veta att jag kommer att ärva det?” ⁹ Då sade han till honom: ”Hämta åt mig en treårig kviga, en treårig get, en treårig bagge, en turturduva och en ung duva.” ^10 (D) Han hämtade alla dessa åt honom, styckade dem mitt itu och lade styckena mot varandra. Men fåglarna styckade han inte. ¹¹ Rovfåglar slog sig ner på de döda kropparna, men Abram drev bort dem.

¹² När solen höll på att gå ner föll en tung sömn över Abram. Då kom skräck och ett stort mörker över honom. ^13 (E) Och Herren sade till Abram: ”Du ska veta att dina efterkommande ska bo som främlingar i ett land som inte är deras där man ska göra dem till slavar och förtrycka dem i fyrahundra år.^{[e] 14 (F)} Men det folk som gör dem till slavar ska jag döma. Sedan ska de dra ut med stora ägodelar. ^15 (G) Men du själv ska gå till dina fäder i frid och bli begravd vid hög ålder. ¹⁶ I fjärde släktledet ska de återvända hit, för amoreerna har ännu inte fyllt sina synders mått.”

^17 (H) När solen hade gått ner och det blivit alldeles mörkt, syntes en rykande ugn med en brinnande fackla som gick fram mellan köttstyckena^[f]. ^18 (I) På den dagen slöt Herren ett förbund med Abram och sade: ”Åt dina efterkommande ska jag ge detta land, från Egyptens flod^[g] ända till den stora floden, floden Eufrat: ¹⁹ keniternas, kenisiternas, kadmoneernas, ^20 (J) hetiternas, perisseernas, rafaeernas, ²¹ amoreernas, kananeernas, girgasheernas och jebusiternas land.”