1 Samuelsboken 26
Svenska 1917
26 Och sifiterna kommo till Saul i Gibea och sade: »David håller sig nu gömd på Hakilahöjden, gent emot ödemarken.»
2 Då bröt Saul upp och drog ned till öknen Sif med tre tusen män utvalda ur Israel, för att söka efter David i öknen Sif.
3 Och Saul lägrade sig på Hakilahöjden, som ligger gent emot ödemarken, vid vägen. Men David uppehöll sig då i öknen. Och när David förnam att Saul hade kommit efter honom in i öknen,
4 sände han ut spejare och fick så full visshet om att Saul hade kommit.
5 Då bröt David upp och begav sig till det ställe där Saul hade lägrat sig; och David såg platsen där Saul låg med sin härhövitsman Abner, Ners son. Saul låg nämligen i vagnborgen, och folket var lägrat runt
6 Och David tog till orda och sade I till hetiten Ahimelek och till Abisai, Serujas son, Joabs broder: »Vem vill gå med mig ned till Saul i lägret?» Då svarade Abisai: »Jag vill gå med dig ditned.»
7 Så kommo då David och Abisai om natten till folket där, och sågo Saul ligga och sova i vagnborgen, med spjutet nedstött i jorden invid huvudgärden; och Abner och folket lågo runt omkring honom.
8 Då sade Abisai till David: »Gud har i dag överlämnat din fiende i din hand; så låt mig nu få spetsa honom fast i jorden med spjutet; det skall ske genom en enda stöt, jag skall icke behöva giva honom mer än den.»
9 Men David svarade Abisai: »Du får icke förgöra honom; ty vem har uträckt sin hand mot HERRENS smorde och förblivit ostraffad?»
10 Och David sade ytterligare: »Så sant HERREN lever, HERREN må själv slå honom, eller ock må hans dödsdag komma i vanlig ordning, eller må han draga ut i strid och så få sin bane;
11 men HERREN låte det vara fjärran ifrån mig att jag skulle uträcka min hand mot HERRENS smorde. Tag nu likväl spjutet som står vid hans huvudgärd och vattenkruset; och låt oss sedan gå vår väg.
12 Och David tog spjutet och vattenkruset från Sauls huvudgärd, och sedan gingo de sin väg. Men ingen såg eller märkte det eller ens vaknade, utan allasammans sovo; ty HERREN hade låtit en tung sömn falla över dem.
13 Sedan, när David hade kommit över på andra sidan, ställde han sig på toppen av berget, långt ifrån så att avståndet var stort mellan dem.
14 Och David ropade till folket och till Abner, Ners son, och sade: »Vill du icke svara, Abner?» Abner svarade och sade: »Vem är du som så ropar till konungen?»
15 David sade till Abner: »Du är ju en man som icke har sin like i Israel. Varför har du då icke vakat över din herre, konungen? En av folket har ju kommit in för att förgöra konungen, din herre.
16 Vad du har gjort är icke väl gjort. Så sant HERREN lever, I haden förtjänat att dö, därför att I icke haven vakat över eder herre, HERRENS smorde. Se nu efter: var äro konungens spjut och vattenkruset som stodo vid hans huvudgärd?»
17 Då kände Saul igen Davids röst och sade: »Det är ju din röst, min son David.» David svarade: »Ja, min herre konung.»
18 Och han sade ytterligare: »Varför jagar min herre så efter sin tjänare? Vad har jag då gjort, och vad för ont är i min hand?
19 Må nu min herre konungen höra sin tjänares ord: Om det är HERREN som har uppeggat dig emot mig, så låt honom få känna lukten av en offergåva; men om det är människor, så vare de förbannade inför HERREN, därför att de nu hava drivit mig bort, så att jag icke får uppehålla mig i HERRENS arvedel. De säga ju: 'Gå bort och tjäna andra gudar.'
20 Och må nu icke mitt blod falla på jorden fjärran ifrån HERRENS ansikte, då Israels konung har dragit ut för att söka efter en enda liten loppa, såsom man jagar rapphöns på bergen.»
21 Då sade Saul: »Jag har syndat. Kom tillbaka, min son David; ty jag vill icke mer göra dig något ont, eftersom mitt liv i dag har varit dyrt aktat i dina ögon. Se, ja har handlat i mycket stor dårskap och förvillelse.»
22 David svarade och sade: »Se här är spjutet, o konung; låt nu en av dina män komma hitöver och hämta det.
23 Och HERREN skall vedergälla var och en för hans rättfärdighet och trofasthet. HERREN gav dig ju dag i min hand, men jag ville icke uträcka min hand mot HERRENS smorde.
24 Och likasom ditt liv i dag har varit högt aktat i mina ögon, så så ock mitt liv vara högt aktat i HERRENS ögon, så att han räddar mig ur all nöd.»
25 Saul sade till David: »Välsignad vare du, min son David! Vad du företager dig, det skall du ock förmå utföra.» Därefter gick David sin väg, och Saul vände tillbaka hem igen.
1 Samuelsboken 26
Swedish New Living Bible (Nya Levande Bibeln)
David skonar Saul än en gång
26 Männen från Sif besökte Saul i Gibea och berättade för honom att David återvänt till öknen och gömde sig på Hakilahöjden.
2 Saul drog då iväg på nytt med sina tre tusen utvalda soldater för att jaga honom.
3-4 Han slog läger längs vägen till den öken där David gömde sig. När David upptäckte att Saul förföljde honom sände han ut spejare. De bekräftade att Saul hade kommit.
5-7 En natt smög sig David över till Sauls läger för att spionera. Kung Saul och Abner, hans befälhavare, låg och sov mitt i lägret. Soldaterna var som en skyddande mur omkring dem.Vem vill följa med mig dit? frågade David hetiten Ahimelek och Abisai, Joabs bror och Serujas son.Jag går med dig, sa Abisai.David och Abisai gick alltså ner till fiendelägret. Där låg Saul och sov med spjutet nerstucket i marken nära sitt huvud.
8 Gud har låtit dig få din fiende inom räckhåll den här gången, viskade Abisai till David. Låt mig få spetsa fast honom vid marken med mitt spjut. Jag lär inte behöva mer än ett försök!
9 Nej! sa David. Döda honom inte, för vem kan anses vara oskyldig efter att ha angripit Herrens utvalde kung?
10 Sauls tid kommer när Gud bestämmer. Herren ska själv slå honom med döden, om han nu inte dör i strid.
11 Men Gud förbjude att jag skulle döda den som han har utvalt till kung! Men vi ska ta Sauls spjut och hans bägare med vatten med oss!
12 David tog spjutet och vattenbägaren vid Sauls huvud, och de lämnade lägret utan att någon sett dem eller ens vaknat, för Herren lät dem sova tungt.
13 De klättrade därefter upp på bergssluttningen på andra sidan lägret, tills de var på betryggande avstånd.
14 Då ropade David mot Sauls läger: Vakna Abner! Svara mig!Vem är det som ropar? undrade Abner yrvaket.
15 David ropade tillbaka: Vem är som du, Abner? Var i hela Israel finns din like? Varför vakar du inte över din Herre och kung, när man kommer för att döda honom?
16 Det är verkligen illa! Jag svär vid Herren att du borde dö för din vårdslöshets skull. Och säg mig, var är kungens spjut och vattenbägare?
17-18 Saul kände igen Davids röst och ropade: Är det du, min son David? David svarade: Ja, herre, det är det. Varför jagar du mig? Vad har jag gjort? Har jag gjort något brottsligt?
19 Lyssna nu, kung Saul! Om det är Herren som har kallat dig att förfölja mig, så låt honom då ta emot mitt fredsoffer, men om det är människor som driver dig till det, så kommer Guds förbannelse att drabba dem. De har ju drivit mig från min arvedel i Israel, så att jag inte kan vara med Herrens folk, och vill att jag ska tillbe hedniska gudar.
20 Måste jag dö på främmande jord, långt borta från Herrens närhet? Varför ska Israels kung jaga mig, som man jagar rapphöns bland bergen?
21 Då bekände Saul: Jag har syndat. Kom tillbaka hem, min son! Jag ska inte längre försöka skada dig, för du har räddat mitt liv idag. Jag har gjort fel och handlat dåraktigt.
22 Här är ditt spjut, herre, svarade David. Låt en av dina unga män komma hit och hämta det.
23 Herren har sitt sätt att belöna den som handlar väl och är lojal, och jag lät bli att döda dig, trots att Herren gav mig tillfälle till det.
24 Herren kommer att rädda mitt liv, på samma sätt som jag har räddat ditt i dag, och han ska rädda mig ur alla mina svårigheter.
25 Och Saul ropade till David: Gud välsigne dig, min son David, du ska utföra hjältedåd och vinna stora segrar!Sedan gick David sin väg, och Saul återvände hem.
Copyright © 1974, 1977, 1987, 1995, 2003, 2004 by Biblica