1 Samuelsboken 17
Svenska 1917
17 Men filistéerna församlade sina härar till strid; de församlade sig vid det Soko som hör till Juda. Och de lägrade sig mellan Soko och Aseka, vid Efes-Dammim.
2 Saul och Israels män hade ock församlat sig och lägrat sig i Terebintdalen; och de ställde upp sig till strid mot filistéerna.
3 Filistéerna stodo vid berget på ena sidan, och israeliterna stodo vid berget på andra sidan, så att de hade dalen emellan sig.
4 Då framträdde ur filistéernas skaror en envigeskämpe vid namn Goljat, från Gat; han var sex alnar och ett kvarter lång.
5 Han hade en kopparhjälm på sitt huvud och var klädd i ett fjällpansar, och hans pansar hade en vikt av fem tusen siklar koppar.
6 Och han hade benskenor av koppar och bar en lans av koppar på sin rygg.
7 Skaftet på hans spjut liknade en vävbom, och spetsen på spjutet höll sex hundra siklar järn. Och hans sköldbärare gick framför honom.
8 Han trädde nu fram och ropade till Israels här och sade till dem: »Varför dragen I ut och ställen upp eder till strid? Jag står här på filistéernas vägnar, och I ären Sauls tjänare; väljen nu ut åt eder en man som må komma hitned till mig.
9 Om han förmår strida mot mig och slår ned mig, så skola vi vara eder underdåniga; men om jag bliver hans överman och slår ned honom, så skolen I vara oss underdåniga och tjäna oss.»
10 Och filistéen sade ytterligare: »Jag har i dag smädat Israels här. Skaffen nu hit någon, så att vi få strida med varandra!
11 Då Saul och hela Israel hörde dessa filistéens ord, blevo de gripna av förfäran och stor fruktan.
12 Men David var son till den omtalade efratiten från Bet-Lehem i Juda, som hette Isai och hade åtta söner; denne var på Sauls tid en gammal man vid framskriden ålder.
13 Nu hade Isais tre äldsta söner dragit åstad och följt med Saul ut i kriget. Av dessa hans tre söner, som hade dragit ut i kriget, hette den förstfödde Eliab, hans andre son Abinadab och den tredje Samma.
14 David var den yngste. De tre äldsta hade nu följt med Saul.
15 Men David lämnade understundom Saul och gick hem för att vakta sin faders får i Bet-Lehem.
16 Och filistéen kom fram både bittida och sent; i fyrtio dagar kom han och ställde sig där.
17 Nu sade Isai en gång till sin son David: »Tag för dina bröders räkning en efa av dessa rostade ax jämte dessa tio bröd, och skaffa detta skyndsamt till dina bröder i lägret.
18 Och dessa tio ostar skall du föra till deras överhövitsman. Du skall se efter, om det står väl till med dina bröder, och begära av dem en mottagningspant.
19 Saul och de och alla Israels män äro nämligen i Terebintdalen och strida mot filistéerna.»
20 Bittida följande morgon överlämnade David fåren åt en vaktare, tog med sig vad han skulle och begav sig åstad, såsom Isai hade bjudit honom. När han kom fram till vagnborgen, hov hären, som då skulle draga ut i slagordning, upp sitt härskri.
21 Och Israel och filistéerna ställde upp sig i slagordning mot varandra.
22 Då lämnade David ifrån sig sakerna åt trossvaktaren och skyndade bort till hären; och när han kom dit, hälsade han sina bröder.
23 Under det att han talade med dem, trädde nu envigeskämpen, han som hette Goljat, filistéen ifrån Gat, fram ur filistéernas här och talade såsom förut; och David hörde det.
24 Och alla Israels män flydde för mannen, när de fingo se honom och fruktade storligen.
25 Och Israels män sade: »Sen I mannen där, som nu träder upp? Han träder upp för att smäda Israel. Men den man som slår ned honom vill konungen begåva med stor rikedom, och åt honom vill han giva sin dotter, och hans faders hus vill han göra skattefritt i Israel.»
26 Och David sade till de man som stodo bredvid honom: »Vad får den man som slår ned denne filisté och därmed tager bort sådan smälek från Israel? Ty vem är denne oomskurne filisté, som vågar smäda den levande Gudens här?»
27 Folket upprepade då för honom det som nyss hade blivit sagt; de sade: »Detta får den man som slår ned honom.»
28 Men Eliab, hans äldste broder, hörde huru han talade med männen; då upptändes Eliabs vrede mot David, och han sade: »Varför har du kommit hitned, och åt vem har du överlämnat den lilla fårhjorden där i öknen? Jag känner ditt övermod och ditt hjärtas ondska; för att se på striden är det som du har kommit hitned.»
29 David svarade: »Vad har jag då gjort? Det var ju allenast en fråga.»
30 Sedan vände han sig ifrån honom till en annan och upprepade sin fråga, och folket gav honom samma svar som förut.
31 Men vad David hade talat blev bekant; och man berättade det för Saul, och denne lät hämta honom.
32 Och David sade till Saul: »Må ingen låta sitt mod falla. Din tjänare vill gå åstad och strida mot denne filisté.»
33 Saul sade till David: »Icke kan du gå åstad mot denne filisté och strida mot honom; du är du ju allenast en yngling, och han är en stridsman allt ifrån ungdomen.»
34 Men David svarade Saul: »Din tjänare har gått i vall med sin faders får; om då ett lejon eller en björn kom och tog bort ett får av hjorden,
35 så följde jag efter vilddjuret och slog ned det och ryckte rovet ur munnen på det; och om det då reste sig upp mot mig, så fattade jag det i skägget och slog ned det och dödade det.
36 Har nu din tjänare slagit ned både lejon och björn, så skall det gå denne oomskurne filisté såsom det gick vart och ett av dessa djur, ty han har smädat den levande Gudens här.»
37 Och David sade ytterligare: »HERREN, som räddade mig undan lejon och björn, han skall ock rädda mig undan denne filisté.» Då sade Saul till David: »Gå då åstad; HERREN skall vara med dig.»
38 Och Saul klädde på David sina egna kläder och satte en kopparhjälm på hans huvud och klädde på honom ett pansar.
39 Och David omgjordade sig med hans svärd utanpå kläderna och prövade på att gå därmed, ty han hade aldrig försökt något sådant. Och David sade till Saul: »Jag kan icke gå så klädd, ty jag har aldrig försökt sådant.» Därpå lade David det av sig.
40 Och han tog sin stav i handen och valde ut åt sig fem släta stenar ur bäcken och lade dem i sin herdeväska och i barmen, och tog sin slunga i handen; därefter gick han fram mot filistéen.
41 Och filistéen gick framåt och kom David allt närmare, och hans sköld bärare gick framför honom.
42 Då nu filistéen såg upp och fick se David, föraktade han honom; ty denne var ännu en yngling, ljuslätt och skön.
43 Och filistéen sade till David: »Menar du att jag är en hund, eftersom du kommer emot mig med käppar?» Och filistéen förbannade David, i det han svor vid sina gudar.
44 Sedan sade filistéen till David: »Kom hit till mig, så skall jag giva ditt kött åt himmelens fåglar och åt markens djur.»
45 David svarade filistéen: »Du kommer mot mig med svärd och spjut och lans, men jag kommer mot dig i HERREN Sebaots namn, hans som är Israels härs Gud, den härs som du har smädat.
46 HERREN skall denna dag överlämna dig i min hand, så att jag skall slå ned dig och taga ditt huvud av dig, och jag skall denna dag giva de filisteiska krigarnas döda kroppar åt himmelens fåglar och åt jordens vilda djur; så skola alla länder förnimma att Israel har en Gud.
47 Och hela denna hop skall förnimma att det icke är genom svärd och spjut som HERREN giver seger; ty striden är HERRENS, och han skall giva eder i vår hand.»
48 När då filistéen gjorde sig redo och gick framåt och närmade sig David, sprang David med hast fram mot hären, filistéen till mötes.
49 Och David stack sin hand i väskan och tog därur en sten och slungade och träffade filistéen i pannan; och stenen trängde in i pannan, så att han föll omkull med ansiktet mot jorden.
50 Så övervann David filistéen med slunga och sten och slog filistéen till döds,
51 utan att David därvid hade något svärd i sin hand. Sedan sprang David fram och ställde sig invid filistéen och fattade i hans svärd; och när han hade dragit det ut ur skidan, gav han honom dödsstöten och högg av hans huvud därmed. När filistéerna nu sågo att deras kämpe var död, flydde de.
52 Men Israels och Juda man stodo upp och höjde ett härskri och förföljde filistéerna ända dit där vägen går till Gai, och ända intill Ekrons portar; och filistéer föllo och lågo slagna på vägen till Saaraim, och sedan ända till Gat och ända till Ekron.
53 Sedan Israels barn sålunda häftigt hade förföljt filistéerna, vände de tillbaka och plundrade deras läger.
54 Och David tog filistéens huvud och förde det till Jerusalem, men hans vapen lade han i sitt tält.
55 När Saul såg David gå ut mot filistéen, frågade han härhövitsmannen Abner: »Vems son är denne yngling, Abner?» Abner svarade: »Så sant du lever, konung, jag vet det icke.»
56 Då sade konungen: »Hör då efter, vems son den unge mannen är.»
57 När sedan David vände tillbaka, efter att hava slagit ihjäl filistéen, tog Abner honom med sig och förde honom inför Saul, medan han ännu hade filistéens huvud i sin hand.
58 Då sade Saul till honom: »Vems son är du, yngling» David svarade: »Din tjänare Isais, betlehemitens, son.»
1 Samuelsboken 17
nuBibeln (Swedish Contemporary Bible)
David och Goljat
Goljat utmanar Israel
17 Filistéerna gjorde sin armé klar för strid och samlades i Soko i Juda. De slog läger mellan Soko och Aseka vid Efes Dammim. 2 Saul och israeliterna samlade också sina styrkor och lät dem slå läger i Terebintdalen för att strida mot filistéerna. 3 Filistéerna och israeliterna befann sig uppe på varsin kulle, det var bara dalen som skilde dem åt.
4 Då steg Goljat fram, en filistéisk tvekampskämpe från Gat. Han var över 3 meter lång. 5 Han hade en bronshjälm, ett harnesk med bronsfjäll som vägde 60 kilo, 6 benskydd av brons och ett spjut av brons som han bar på ryggen. 7 Skaftet på hans spjut var tjockt som en vävbom[a] och dess spets av järn vägde sju kilo. Framför honom gick hans sköldbärare. 8 Goljat stod och skrek till israeliterna på andra sidan: ”Varför har ni ställt upp er till strid? Jag är ju en filisté och ni är Sauls tjänare. Välj ut en man och skicka honom ner till mig! 9 Om han kan döda mig, ska vi bli era slavar! Men om jag dödar honom måste ni bli våra slavar! 10 Jag utmanar Israels armé! Har ni någon som vågar strida mot mig?” 11 Men när Saul och den israelitiska armén hörde detta, blev de livrädda och tappade helt modet.
12 David var son till den nu mycket gamle efratiten Jishaj från Betlehem i Juda som hade åtta söner. 13 De tre äldsta hade följt Saul ut i kriget. Den förstfödde sonen var Eliav, den andre Avinadav och den tredje Shamma. 14 David var den yngste. De tre äldsta hade följt Saul. 15 David däremot återvände ofta till Betlehem från sin tjänst hos Saul för valla sin fars får. 16 Under fyrtio dagar steg filistén fram och ställde sig där, både morgon och kväll.
17 Men en dag sa Jishaj till David: ”Skynda dig till dina bröder i lägret och ta med dig en säck rostade ax och dessa tio bröd! 18 Ta också de här tio ostarna och ge dem till befälhavaren. Se efter hur dina bröder har det och ta med dig något tillbaka som en hälsning från dem! 19 De är med Saul och den israelitiska armén i Terebintdalen och kämpar mot filistéerna.”
20 Tidigt nästa morgon lämnade David fåren till en annan herde, packade sin utrustning och gav sig i väg, så som Jishaj hade sagt. Han kom fram till lägret precis när den israelitiska armén gjorde sig klar att gå till slagfältet under höga stridsrop, 21 och israeliter och filistéer stod snart uppställda mot varandra. 22 David lämnade då sin packning i förvar hos den officer som var ansvarig för förråden och skyndade sig till trupperna och hälsade på sina bröder. 23 Medan han pratade med dem, steg den filisteiske tvekampskämpen Goljat från Gat fram ur de filistéiska leden och ropade ut sin utmaning och David hörde det. 24 När israeliterna såg honom, flydde de alla förskräckta sin väg.
25 ”Har du sett mannen som kommer fram gång på gång?” frågade soldaterna. ”Han har hånat Israel. Kungen har erbjudit en stor belöning till den som kan döda honom. Han tänker ge honom stora rikedomar, låta honom få gifta sig med en av hans döttrar och låta hela hans familj slippa betala skatt.”
26 David frågade då några andra som stod där: ”Vad får den man som dödar den där filistén och gör slut på hans hån mot Israel? Hur kan denne oomskurne filisté få håna den levande Gudens armé?” 27 Och han fick åter samma svar om belöningen för den som dödade filistén.
28 Men när Davids äldste bror Eliav hörde David tala med männen, blev han arg. ”Vad gör du här egentligen?” sa han. ”Till vem har du lämnat din lilla fårhjord i öknen? Jag vet hur elak och stöddig du är! Du är säkert bara här för att se på striden!”
29 ”Vad har jag nu gjort?” invände David. ”Jag frågade ju bara!” 30 Sedan lämnade han honom och gick till några andra, frågade samma sak och fick samma svar. 31 Snart hade också Saul fått reda på vad David sagt och han skickade genast efter honom.
David dödar Goljat
32 ”Var inte orolig, herre”, sa David till Saul. ”Jag, din tjänare ska gå och strida mot den där filistén!”
33 ”Det klarar du inte”, svarade Saul. ”Hur skulle du kunna strida mot denne filisté? Du är ju bara en pojke och han har varit en krigare sedan han var ung!”
34 Men David stod på sig och sa: ”När jag, din tjänare, vaktade min fars får och det kom fram ett lejon eller en björn som tog ett djur från flocken, 35 följde jag efter rovdjuret, slog ner det och ryckte bytet ur dess käftar. Om det vände sig mot mig, grep jag det i pälsen och slog ihjäl det. 36 Jag, din tjänare, har dödat både lejon och björn och jag ska göra likadant med den där oomskurne filistén, eftersom han har smädat den levande Gudens armé! 37 Herren, som räddat mig från både lejon och björn, ska rädda mig också undan denne filisté!”
”Gå!” sa Saul till honom. ”Herren ska vara med dig!” 38 Och så satte han på David sina egna kläder, en bronshjälm och ett harnesk. 39 David spände sedan fast svärdet utanpå rustningen och försökte gå eftersom han aldrig prövat detta tidigare.
”Jag kan ju inte röra mig i dessa! Sådant här är jag inte van vid”, sa han och tog av sig rustningen. 40 Istället tog han sin stav, plockade fem släta stenar från en bäck och lade dem i sin herdeväska och med sin slunga i handen gick han sedan för att möta filistéen.
41 Goljat kom allt närmare och hans sköldbärare gick framför honom. 42 Men när Goljat fick syn på David, föraktade han den unge och rödkindade pojken. 43 ”Tror du att jag är en hund eftersom du kommer mot mig med en käpp?” sa han till David. Sedan förbannade han David i sina gudars namn. 44 Och han sa: ”Kom hit, så ska jag ge ditt kött till fåglarna och de vilda djuren!”
45 ”Du kommer emot mig med svärd och spjut och lans”, sa David till filistén, ”men jag kommer emot dig i härskarornas Herres namn, hans som är Israels armés Gud, den Gud som du har hånat! 46 I dag kommer Herren att överlämna dig åt mig och jag ska döda dig och hugga huvudet av dig! Sedan ska jag ge filistéernas döda kroppar till fåglarna och de vilda djuren och hela världen ska veta att det finns en Gud i Israel! 47 Alla som är församlade här kommer att förstå att Herren inte räddar genom svärd och spjut. Det är Herren som avgör striden och han kommer att överlämna er åt oss!”
48 Medan Goljat närmade sig, sprang David ut för att möta honom. 49 Snabbt stack han ner handen i sin herdeväska och tog fram en sten och sköt i väg den med slungan. Stenen träffade filistén i pannan och trängde djupt in och Goljat stupade med ansiktet mot marken. 50 David besegrade alltså den filisteiske jätten med bara en slunga och en sten, utan svärd. 51 David sprang sedan fram, ställde sig över filistén och drog hans svärd ur skidan. Med det dödade han honom och sedan högg han huvudet av honom.
Israeliterna jagar den filistéiska armén på flykten
När filistéerna såg att deras hjälte hade fallit, vände de om och flydde. 52 Samtidigt gav israeliterna upp ett härskri och rusade efter filistéerna och jagade dem ända bort till Gat och Ekrons portar. Kropparna av dödade och sårade filistéer låg utströdda längs hela Shaarajimvägen till Gat och Ekron. 53 Därefter återvände den israelitiska armén och plundrade deras läger.
54 David tog Goljats huvud och förde det till Jerusalem, men hans vapen lade han i sitt tält.
55 När Saul såg David gå ut för att strida mot Goljat, hade han frågat sin härförare Avner: ”Vem är den där unge mannens far?” ”Det vet jag verkligen inte, min konung”, svarade Avner. 56 ”Ta reda på det åt mig!” sa kungen. 57 Och när David återvände efter att ha dödat filistén och fortfarande bar på Goljats avhuggna huvud, fick Avner tag i honom och tog honom med sig till Saul.
58 ”Vems son är du, unge man?” frågade Saul. David svarade: ”Jag är son till din tjänare Jishaj i Betlehem.”
Footnotes
- 17:7 Kanske ungefär en decimeter.
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.