1 Moseboken 37:21-36
Svenska Folkbibeln 2015
21 (A) Men när Ruben hörde det, ville han rädda honom från dem och sade: ”Vi kan inte slå ihjäl honom.” 22 Och han fortsatte: ”Spill inte blod! Kasta ner honom i brunnen här i öknen, men bär inte hand på honom!” Han ville nämligen rädda honom från dem och föra honom tillbaka till hans far.
23 När Josef kom fram till sina bröder, slet de av honom den hellånga dräkten som han hade på sig. 24 (B) Och de tog honom och kastade honom i brunnen. Den var tom,[a] det fanns inget vatten i den. 25 Sedan satte de sig ner för att äta.
Då fick de se en karavan[b] med ismaeliter som kom från Gilead. Deras kameler var lastade med dragantgummi, balsam och ladanum[c], och de var på väg ner till Egypten. 26 Då sade Juda till sina bröder: ”Vad vinner vi på att döda vår bror och dölja hans blod? 27 Kom, vi säljer honom till ismaeliterna! Vår hand ska inte komma vid honom, han är ju vår bror, vårt eget kött och blod.” Och bröderna lyssnade på honom. 28 (C) När de midjanitiska köpmännen kom förbi, drog de upp Josef ur brunnen. De sålde honom för tjugo siklar silver[d] till ismaeliterna[e], som förde Josef till Egypten.
29 (D) När Ruben kom tillbaka till brunnen, se, då fanns inte Josef där. Då rev han sönder sina kläder 30 och gick tillbaka till sina bröder och sade: ”Pojken är inte där! Vart ska jag nu ta vägen?”
31 Men de slaktade en bock och tog Josefs dräkt och doppade den i blodet. 32 Sedan skickade de hem den hellånga dräkten till sin far och lät säga: ”Den här har vi hittat. Se efter om det är din sons dräkt.” 33 (E) Och han kände igen den och sade: ”Det är min sons dräkt! Ett vilddjur har ätit upp honom. Josef är säkert ihjälriven.” 34 Och Jakob rev sönder sina kläder, svepte säcktyg[f] om sina höfter och sörjde sin son under lång tid. 35 Alla hans söner och döttrar kom för att trösta honom, men han ville inte låta sig tröstas utan sade: ”Jag ska med sorg fara ner i dödsriket till min son.” Så grät hans far över honom.
36 (F) Men midjaniterna[g] sålde Josef i Egypten till Potifar, som var hovman hos farao och befälhavare för livvakterna.
Read full chapterFootnotes
- 37:24 brunnen … tom Torra brunnar eller cisterner användes ofta som fånghålor (jfr Jer 38:6, Sak 9:11).
- 37:25 karavan Shekem och Dotan låg vid den stora karavanvägen mellan Egypten och Mesopotamien.
- 37:25 dragantgummi, balsam och ladanum Olika typer av väldoftande kådor.
- 37:28 tjugo siklar silver Drygt 200 gram, ungefär två årslöner för arbetaren (Dom 17:10). Detta var ett vanligt pris för en slav enligt t ex Hammurabis lag (jfr 3 Mos 27:5).
- 37:28 ismaeliterna Troligen en undergrupp eller ett alternativt namn för midjaniterna. De två benämningarna används om vartannat (jfr 37:36, 39:1, Dom 8:22, 24).
- 37:34 rev sönder sina kläder, svepte säcktyg Uttryck för djup sorg (jfr Est 4:1, Job 1:20).
- 37:36 midjaniterna Så Septuaginta. Masoretiska textens vokalisering: ”medaniterna” (släktingar till midjaniterna, jfr 1 Mos 25:2).
1 Moseboken 37:21-36
nuBibeln (Swedish Contemporary Bible)
21 När Ruben hörde detta, ville han rädda Josef ur deras händer. ”Nej, vi får inte döda honom”, sa han. 22 ”Spill inte blod”, fortsatte han. ”Kasta honom i stället i brunnen här i öknen, men rör honom inte.” Ruben tänkte nämligen rädda honom från de andra och låta honom återvända till sin far.
23 När Josef kom fram, drog de av honom hans vackra dräkt som han hade på sig 24 och tog honom och kastade honom i brunnen som var tom på vatten. 25 Sedan satte de sig ned för att äta. Då lade de märke till en karavan ismaeliter som kom från Gilead. Deras kameler var lastade med dragantgummi, balsam och myrra[a] som de förde med sig till Egypten.
26 Juda sa till de andra: ”Varför skulle vi döda vår bror och tvingas dölja vårt brott? 27 Kom, vi säljer honom till ismaeliterna, så slipper vi bruka våld mot honom. Han är ju trots allt vår bror, av samma kött och blod som vi.” Bröderna höll med om detta. 28 När några midjanitiska[b] köpmän kom förbi, drog de[c] upp Josef ur brunnen och sålde honom till ismaeliterna för tjugo silverpengar[d]. Köpmännen tog honom sedan med sig till Egypten. 29 När Ruben kom tillbaka till brunnen och såg att Josef inte var där, slet han sönder sina kläder.
30 Han gick tillbaka till sina bröder och sa: ”Pojken är borta! Vart ska jag nu ta vägen?[e]” 31 Då tog de Josefs dräkt, dödade en bock och doppade dräkten i blodet. 32 Sedan skickade de dräkten till sin far och sa: ”Det här är vad vi hittat. Se efter om den är din sons dräkt.”
33 Fadern kände omedelbart igen den och sa: ”Ja, den tillhör min son. Ett rovdjur har ätit upp honom. Josef har blivit ihjälriven.”
34 Jakob rev sönder sina kläder och klädde sig i säcktyg och sörjde sin son länge. 35 Alla hans söner och döttrar kom för att trösta honom, men han lät sig inte tröstas. ”Jag kommer att dö av sorg över min son och gå i dödsriket med honom”, sa han och grät otröstligt över honom.
36 Framme i Egypten sålde midjaniterna Josef till Potifar, som var hovman hos farao och befälhavare för livgardet.
Read full chapterFootnotes
- 37:25 Översättningen av de hebreiska benämningarna på varorna här är osäker; man känner inte till ordens exakta betydelse.
- 37:28 Köpmännen benämns både som ismaelitiska och som midjanitiska. Jfr 37:36; 39:1. Kanske fanns båda med i karavanen.
- 37:28 Om subjektet ”de” är köpmännen eller bröderna framgår inte av den hebreiska texten.
- 37:28 Tjugo silverpengar eller siklar verkar ha varit mycket mindre än priset på en slav (jfr 2 Mos 21:32).
- 37:30 Ruben var äldste sonen och hade därför ansvar för de andra.
1 Mosebok 37:21-36
Svenska 1917
21 Men när Ruben hörde detta, ville han rädda honom undan deras händer och sade: »Låt oss icke slå ihjäl honom.»
22 Ytterligare sade Ruben till dem: »Utgjuten icke blod; kasten honom i brunnen här i öknen, men bären icke hand på honom.» Han ville nämligen rädda honom undan deras händer och föra honom tillbaka till hans fader.
23 Då nu Josef kom fram till sina bröder, togo de av honom hans livklädnad, den fotsida klädnaden som han hade på sig,
24 och grepo honom och kastade honom i brunnen; men brunnen var tom, intet vatten fanns däri.
25 Därefter satte de sig ned för att äta. När de då lyfte upp sina ögon, fingo de se ett tåg av ismaeliter komma från Gilead, och deras kameler voro lastade med dragantgummi, balsam och ladanum; de voro på väg med detta ned till Egypten.
26 Då sade Juda till sina bröder: »Vad gagn hava vi därav att vi dräpa vår broder och dölja hans blod?»
27 Nej, låt oss sälja honom till ismaeliterna; må vår hand icke komma vid honom, ty han är ju vår broder, vårt eget kött.» Och hans bröder lydde honom.
28 Då nu midjanitiska köpmän kommo där förbi, drogo de upp Josef ur brunnen; och de sålde Josef för tjugu siklar silver till ismaeliterna. Dessa förde så Josef till Egypten.
29 När sedan Ruben kom tillbaka till brunnen, se, då fanns Josef icke i brunnen. Då rev han sönder sina kläder
30 och vände tillbaka till sina bröder och sade: »Gossen är icke där, vart skall jag nu taga vägen?»
31 Men de togo Josefs livklädnad och slaktade en bock och doppade klädnaden i blodet;
32 därefter sände de den fotsida livklädnaden hem till sin fader och läto säga: »Denna har vi funnit; se efter, om det är din sons livklädnad eller icke.»
33 Och han kände igen den och sade: »Det är min sons livklädnad; ett vilddjur har ätit upp honom, förvisso är Josef ihjälriven.»
34 Och Jakob rev sönder sina kläder och svepte säcktyg om sina länder och sörjde sin son i lång tid.
35 Och alla hans söner och alla hans döttrar kommo för att trösta honom; men han ville icke låta trösta sig, utan sade: »Jag skall med sorg fara ned i dödsriket till min son.» Så begrät hans fader honom.
36 Men medaniterna förde honom till Egypten och sålde honom till Potifar, som var hovman hos Farao och hövitsman för drabanterna.
Read full chapterSvenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.