Josef prövar sina bröder

44 Därefter befallde Josef sin husföreståndare: "Fyll männens säckar med säd så mycket de rymmer, och lägg vars och ens pengar överst i hans säck. Och min bägare, silverbägaren, skall du lägga överst i den yngstes säck tillsammans med pengarna för hans säd." Han gjorde som Josef hade sagt. På morgonen när det blev ljust sändes männen i väg med sina åsnor. Men när de hade kommit ett litet stycke utanför staden, sade Josef till sin husföreståndare: "Sätt efter männen, och när du hinner upp dem skall du säga till dem: Varför har ni lönat gott med ont? Det är ju den bägaren som min herre dricker ur och som han brukar spå med. Det är en ond gärning ni har gjort."

När han kom ifatt dem sade han detta till dem. Då svarade de honom: "Varför talar min herre så? Dina tjänare skulle aldrig kunna göra något sådant! Pengarna vi hittade överst i våra säckar har vi ju fört tillbaka till dig från Kanaans land. Varför skulle vi då stjäla silver eller guld ur din herres hus? Den av dina tjänare som har bägaren skall dö och vi andra skall bli min herres slavar." 10 Han svarade: "Ja, det skall bli som ni har sagt. Den som bägaren finns hos skall bli min slav. Men ni andra är utan skuld." 11 Var och en skyndade sig att lyfta ner sin säck på marken och öppnade den. 12 Han sökte först hos den äldste och slutade hos den yngste. Och bägaren hittades i Benjamins säck. 13 Då rev de sönder sina kläder, lastade sina åsnor och vände tillbaka till staden.

14 Juda och hans bröder gick in i Josefs hus, där han ännu var kvar, och de föll ner till jorden för honom. 15 Då sade Josef till dem: "Vad har ni gjort? Förstod ni inte att en man som jag kan spå?" 16 Juda svarade: "Vad skall vi säga till min herre, hur skall vi tala och hur skall vi rentvå oss? Gud har funnit dina tjänares missgärning. Vi är nu min herres slavar, både den som bägaren hittades hos och vi andra." 17 Men Josef sade: "Nej, aldrig skulle jag göra så! Den som bägaren hittades hos, han skall bli min slav. Men ni andra kan fara hem till er far i frid."

Juda vädjar för Benjamin

18 Då steg Juda fram till honom och sade: "Lyssna på mig, herre! Låt din tjänare säga ett ord inför min herre och bli inte vred på din tjänare, för du är som farao. 19 Min herre frågade sina tjänare och sade: Har ni en far eller någon mer bror? 20 Vi svarade min herre: Vi har en gammal far och en son till honom, en som är född på hans ålderdom och som ännu är ung. Men en bror till honom är död, så han är den ende som är kvar efter sin mor, och hans far älskar honom. 21 Då sade du till dina tjänare: För honom hit ner till mig, så att jag med egna ögon får se honom. 22 Och vi svarade min herre: Pojken kan inte lämna sin far, han skulle dö om han lämnade honom. 23 Men du sade till dina tjänare: Om er yngste bror inte följer med er hit ner så får ni inte komma inför mitt ansikte. 24 När vi kommit hem till din tjänare, min far, berättade vi för honom vad min herre hade sagt. 25 Och när vår far sade: Res tillbaka och köp lite säd till mat åt oss, 26 svarade vi: Vi kan inte resa dit ner. Bara på det villkoret att vår yngste bror följer med oss kan vi resa. Vi får inte komma inför mannens ansikte om vår yngste bror inte är med. 27 Men din tjänare, min far, sade till oss: Ni vet själva att min hustru har fött två söner åt mig. 28 En gick bort ifrån mig, och jag sade: Han är säkert ihjälriven. Och jag har inte sett honom sedan dess. 29 Om ni tar också denne ifrån mig och någon olycka händer honom, så för ni mina grå hår med sorg ner i dödsriket. 30 Om jag alltså kommer hem till din tjänare, min far, utan pojken som vår fars hjärta är så fäst vid, 31 då blir det hans död när han ser att pojken inte är med. Dina tjänare skulle då föra din tjänares, vår fars, grå hår med sorg ner i dödsriket. 32 Jag, din tjänare, har lovat min far att ansvara för pojken, och jag har sagt att om jag inte har honom med mig hem igen skall jag vara en syndare inför min far i all min tid. 33 Låt därför din tjänare stanna kvar hos min herre som slav i pojkens ställe, men låt honom fara hem med sina bröder. 34 Hur skulle jag kunna resa hem till min far utan att ha pojken med mig? Jag förmår inte se den sorg som då skulle drabba min far."

44 När bröderna var klara för hemresan befallde Josef sin husföreståndare att fylla alla deras säckar med så mycket säd de kunde föra med sig och sa till honom att lägga tillbaka de pengar som de hade betalat med överst i säckarna.

Josef gav också order om att hans egen silverbägare skulle läggas överst i Benjamins säck tillsammans med pengarna för säden. Husföreståndaren gjorde som han hade blivit tillsagd.

Bröderna steg upp i gryningen och gav sig iväg med sina tungt lastade åsnor.

När de hade kommit ett stycke från staden, sa Josef till sin husföreståndare: Skynda dig efter dem! Stoppa dem och fråga varför de handlar på det här sättet mot mig, när jag, deras välgörare, har varit så god mot dem.

Fråga dem: 'Vad menar ni med att stjäla min husbondes personliga silverbägare, som han använder till att spå med? Fattar ni vad ni har gjort?'

Husföreståndaren hann ifatt dem och sa till dem allt som han hade fått order om.

Vad pratar du om egentligen? frågade de. Vilka slags människor tror du vi är, eftersom du kan anklaga oss för något så fruktansvärt?

Tog vi inte med oss tillbaka de pengar som vi hade funnit i säckarna? Varför skulle vi då stjäla silver eller guld från din husbondes hus?

Om du hittar denna bägare hos någon av oss, så ska han dö, och alla vi övriga är villiga att bli slavar åt din husbonde så länge vi lever.

10 Det låter nog bra, men det räcker med att den som stal bägaren blir min slav, svarade mannen. Ni andra går fria.

11 De tog snabbt ned sina säckar från åsneryggarna och öppnade dem.

12 Husföreståndaren började leta i den äldste broderns säck och gick sedan igenom de övrigas. Han hittade slutligen bägaren i Benjamins säck.

13 Då slet de sönder sina kläder i förtvivlan, lastade åsnorna igen och återvände till staden.

14 Josef var fortfarande hemma när Juda och hans bröder kom, och de föll ned på marken inför honom.

15 Vad är det ni försöker göra? frågade Josef. Förstår ni inte att en man som jag vet vem som stal den?

16 Juda svarade uppgivet: Vad ska vi säga, herre? Hur kan vi be om nåd? Hur kan vi bevisa att vi är oskyldiga? Gud straffar oss för våra synder. Vi har alla återvänt för att bli dina slavar, både alla vi andra och han i vars säck bägaren återfanns.

17 Nej, sa Josef. Bara den som stal bägaren ska bli min slav. Resten av er kan återvända hem till er far.

18 Då steg Juda fram och sa: Låt mig bara få säga en sak, herre. Ha tålamod med mig bara ett ögonblick, för jag vet att du kan döma mig omedelbart, som om du vore Farao själv.

19 Du frågade oss om vår far var i livet och om vi hade ytterligare någon bror,

20 och vi svarade: 'Ja, far lever. Han är nu en gammal man, och han har fått ett barn på gamla dagar, som nu är en ung man, och som hans far är mycket fäst vid. Han är den ende som är kvar av sin mors barn eftersom hans bror är död.'

21 Och du sa till oss: 'För hit honom, så att jag kan få se honom.'

22 Men vi sa: 'Herre, pojken kan inte lämna sin far, för då kommer hans far att dö.'

23 Men du sa till oss: 'Kom inte tillbaka hit, om ni inte har er yngste bror med er.'

24 Därför återvände vi till vår far och berättade för honom vad du hade sagt.

25 Och när han sa: 'Gå tillbaka och köp oss lite mat

26 svarade vi: 'Vi kan absolut inte resa utan att ta vår yngste bror med oss.'

27 Då sa far till oss: 'Ni vet att min hustru Rakel fick två söner, och att

28 en av dem gick bort för att aldrig återvända, förmodligen söndersliten av vilda djur, för jag har aldrig sett honom sedan dess.

29 Om ni tar hans bror från mig och något ont drabbar honom också, kommer jag att dö av sorg.'

30 Herre, om jag nu går tillbaka till min far och pojken inte är med oss - jag känner far och vet hur fäst han är vid pojken - kommer han att dö, när han ser att pojken saknas.

31 Vi kommer att bli skyldiga till hans för tidiga död.

32 Herre, jag lovade min far att jag skulle ta hand om pojken. Jag sa till honom, att om jag inte hade honom med mig tillbaka, så skulle jag bära skulden för alltid.

33 Herre, låt mig stanna som slav i stället för pojken, och låt honom få återvända hem med sina bröder.

34 Hur skulle jag kunna återvända hem till far utan pojken? Skona mig från att behöva se min fars sorg och förtvivlan.