1 Mosebok 8
Svenska 1917
8 Då tänkte Gud på Noa och på alla de vilda djur och alla de boskapsdjur som voro med honom i arken. Och Gud lät en vind gå fram över jorden, så att vattnet sjönk undan;
2 och djupets källor och himmelens fönster tillslötos, och regnet från himmelen upphörde.
3 Och vattnet vek bort ifrån jorden mer och mer; efter hundra femtio dagar begynte vattnet avtaga.
4 Och i sjunde månaden, på sjuttonde dagen i månaden, stannade arken på Ararats berg.
5 Och vattnet avtog mer och mer intill tionde månaden. I tionde månaden, på första dagen i månaden, blevo bergstopparna synliga.
6 Och efter fyrtio dagar öppnade Noa fönstret som han hade gjort på arken,
7 och lät en korp flyga ut; denne flög fram och åter, till dess vattnet hade torkat bort ifrån jorden.
8 Sedan lät han en duva flyga ut, för att få se om vattnet hade sjunkit undan från marken.
9 Men duvan fann ingen plats där hon kunde vila sin fot, utan kom tillbaka till honom i arken, ty vatten betäckte hela jorden. Då räckte han ut sin hand och tog henne in till sig i arken.
10 Sedan väntade han ännu ytterligare sju dagar och lät så duvan än en gång flyga ut ur arken.
11 Och duvan kom till honom mot aftonen, och se, då hade hon ett friskt olivlöv i sin näbb. Då förstod Noa att vattnet hade sjunkit undan från jorden.
12 Men han väntade ännu ytterligare sju dagar och lät så duvan åter flyga ut; då kom hon icke mer tillbaka till honom.
13 I det sexhundraförsta året, i första månaden, på första dagen i månaden, hade vattnet sinat bort ifrån jorden. Då tog Noa av taket på arken och såg nu att marken var fri ifrån vatten.
14 Och i andra månaden, på tjugusjunde dagen i månaden, var jorden alldeles torr.
15 Då talade Gud till Noa och sade:
16 »Gå ut ur arken med din hustru och dina söner och dina söners hustrur.
17 Alla djur som du har hos dig, vad slags kött det vara må, både fåglar och fyrfotadjur och alla kräldjur som röra sig på jorden, skall du låta gå ut med dig, för att de må växa till på jorden och vara fruktsamma och föröka sig på jorden.»
18 Så gick då Noa ut med sina söner och sin hustru och sina söners hustrur.
19 Och alla fyrfotadjur, alla kräldjur och alla fåglar, alla slags djur som röra sig på jorden, gingo ut ur arken, efter sina släkten.
20 Och Noa byggde ett altare åt HERREN och tog av alla rena fyrfotadjur och av alla rena fåglar och offrade brännoffer på altaret.
21 När HERREN kände den välbehagliga lukten, sade han vid sig själv: »Jag skall härefter icke mer förbanna marken för människans skull, eftersom ju människans hjärtas uppsåt är ont allt ifrån ungdomen. Och jag skall härefter icke mer dräpa allt levande, såsom jag nu har gjort.
22 Så länge jorden består, skola härefter sådd och skörd, köld och värme, sommar och vinter, dag och natt aldrig upphöra.»
1 Mosebok 8
Swedish New Living Bible (Nya Levande Bibeln)
8 Gud glömde inte Noa och alla djuren i båten. Han lät en vind blåsa över vattnet så att det började sjunka undan.
2 De underjordiska källorna slutade att strömma, och skyfallen avtog.
3-4 Vattnet fortsatte alltså att sjunka undan, tills båten stannade på Ararats berg, 150 dagar efter regnets början.
5 Tre månader senare hade vattnet minskat så mycket att andra bergstoppar började bli synliga.
6 Efter ytterligare fyrtio dagar öppnade Noa fönstret
7 och släppte ut en korp, som flög fram och tillbaka tills jorden blivit torr.
8 Under tiden skickade Noa också ut en duva för att se om den kunde hitta torr mark,
9 men duvan fann ingen plats att vila på utan återvände till Noa. Vattnet stod fortfarande för högt. Då sträckte Noa ut sin hand och tog in duvan i båten igen.
10 Sju dagar senare släppte Noa ut duvan än en gång,
11 och nu återvände fågeln mot kvällen med ett olivlöv i näbben. Då visste Noa att vattnet sjunkit undan.
12 En vecka senare släppte han ut duvan igen, och denna gång kom den inte tillbaka.
13 Tjugonio dagar senare öppnade Noa dörren för att själv se efter och fann att vattnet var borta.
14 Ytterligare åtta veckor gick, och slutligen var jorden torr.
15-16 Då sa Gud till Noa: Nu kan ni alla gå ut.
17 Släpp alla djur, fåglar och kräldjur så att de kan föröka sig och bli många.
18-19 Snart var båten alldeles tom. Noa, hans hustru, hans söner och deras hustrur gick ut tillsammans med alla djur, kräldjur och fåglar. Alla lämnade båten i par och i grupper.
20 Sedan byggde Noa ett altare. På det offrade han några av de djur och fåglar som Gud hade bestämt för detta ändamål.
21 Herren var nöjd med offret och sa för sig själv: Jag kommer aldrig att göra om detta igen. Jag ska aldrig förbanna jorden och förgöra de levande varelserna, även om människan alltid dras till det onda från sin tidigaste ungdom, och även om hon gör det som är ont.
22 Så länge som jorden finns kvar kommer det att finnas sådd och skörd, köld och värme, vinter och sommar, dag och natt.
Copyright © 1974, 1977, 1987, 1995, 2003, 2004 by Biblica