^12 (A) Men hon svarade: ”Så sant Herren din Gud lever, jag har inte en kaka bröd, utan bara en näve mjöl i krukan och lite olja i kannan. Jag håller just på att samla ihop ett par vedpinnar och ska nu gå hem och laga till det åt mig och min son. Vi ska äta det och sedan dö.”

¹³ Då sade Elia till henne: ”Var inte rädd. Gå och gör som du har sagt. Men laga först till en liten kaka åt mig och bär ut den till mig. Laga sedan till åt dig och din son. ¹⁴ För så säger Herren, Israels Gud: Mjölet i krukan ska inte ta slut, och olja^[a] ska inte fattas i kannan fram till den dag då Herren låter det regna på jorden.” ^15 (B) Då gick hon och gjorde som Elia hade sagt. Hon hade sedan att äta en lång tid, hon själv, sonen och hennes husfolk. ¹⁶ Mjölet i krukan tog inte slut och olja fattades inte i kannan enligt det ord som Herren hade talat genom Elia.

¹⁷ En tid därefter blev kvinnans son sjuk. Han blev så svårt sjuk att han till slut inte längre andades. ^18 (C) Då sade hon till Elia: ”Vad har du med mig att göra du gudsman? Kom du för att påminna mig om min synd och döda min son?” ¹⁹ Men han sade till henne: ”Ge mig din son.” Han tog honom ur hennes famn och bar honom upp i rummet ovanpå där han bodde och lade honom på sin säng. ²⁰ Och han ropade till Herren och sade: ”Herre min Gud, skulle du göra så illa mot denna änka som jag bor hos, att hennes son dör?” ^21 (D) Därefter sträckte han sig ut över pojken tre gånger och ropade till Herren och sade: ”Herre min Gud, låt den här pojkens själ komma tillbaka in i honom.”

²² Och Herren hörde Elias bön, och pojkens själ kom tillbaka in i honom, och han fick liv igen. ^23 (E) Elia tog pojken och bar honom från rummet ovanpå ner i huset och gav honom åt hans mor och sade: ”Se, din son lever.” ²⁴ Då sade kvinnan till Elia: ”Nu vet jag att du är en gudsman och att Herrens ord i din mun är sanning.”