² Jag sa: ”Jag ska ta mig i akt
    och hålla min tunga från synd,
sätta ett lås för min mun,
    så länge de gudlösa finns i min närhet.”
³ Men när jag blev tyst och stum
    och inte ens kunde säga det som var gott,^[b]
    ökade ångesten bara inom mig.
⁴ Mitt hjärta brände inom mig,
    och ju mer jag grubblade,
desto mer brände elden.
    Jag måste tala:

⁵ ”Herre, hjälp mig att inse att mitt liv har ett slut
    och hur få mina dagar är,
    låt mig förstå min egen förgänglighet.
⁶ Du har gett mig en handfull dagar,
    hela min livstid är ingenting för dig.
    En människas liv är bara en vindfläkt. Séla

⁷ Som en skugga går människan omkring,
    hastar hit och dit för ingenting,
samlar ihop rikedomar utan att veta vem som ska få dem.

⁸ Herre, vad har jag då att hoppas på?
    Mitt hopp står till dig.
⁹ Befria mig från alla mina synder,
    låt mig inte bli hånad av dårar!^[c]
10 Jag ska hålla tyst och inte öppna munnen,
    för det är du som gjort detta.
¹¹ Ta bort din plåga från mig,
    för jag går under av slagen från din hand.
¹² När du tuktar en människa för hennes synd,
    gör du likt malen slut på allt som är henne kärt.
Människan är ingenting mer än en vindfläkt. Séla

¹³ Hör min bön, Herre, lyssna när jag ropar!
    Var inte döv för min gråt.
Jag är en gäst hos dig
    och en främling, som mina förfäder.
¹⁴ Vänd bort din blick från mig,
    så att jag får glädjas innan jag går bort
        och inte längre finns till.”