² Herre, rädda mig! De fromma är borta,
    de trofasta människorna finns inte kvar.
³ Alla ljuger för varandra,
    de talar med hala tungor ur delade hjärtan.

⁴ Må Herren göra slut på de hala tungorna,
    tysta deras stora ord.
⁵ De säger: ”Vår tunga upphöjer oss,
    våra läppar ger oss makt.
Vem kan stå som herre över oss?”

⁶ ”De svaga förtrycks, de fattiga klagar,
    och därför vill jag nu gripa in”, säger Herren,
    ”jag vill ge frälsning åt den som blir föraktad^[b].”
⁷ Herrens ord är rena,
    som silver som renats i smältugnen sju gånger.

⁸ Herre, du som bevarar dem,
    beskydda oss alltid för detta släkte!
⁹ Överallt där uselheten prisas
    stryker de gudlösa omkring.^[c]