Job 10
Svenska 1917
10 Min själ är led vid livet. Jag vill giva fritt lopp åt min klagan, jag vill tala i min själs bedrövelse.
2 Jag vill säga till Gud: Döm mig icke skyldig; låt mig veta varför du söker sak mot mig.
3 Anstår det dig att öva våld, att förkasta dina händers verk, medan du låter ditt ljus lysa över de ogudaktigas rådslag?
4 Har du då ögon som en varelse av kött, eller ser du såsom människor se?
5 Är din ålder som en människas ålder, eller äro dina år såsom en mans tider,
6 eftersom du letar efter missgärning hos mig och söker att hos mig finna synd,
7 du som dock vet att jag icke är skyldig, och att ingen finnes, som kan rädda ur din hand?
8 Dina händer hava danat och gjort mig, helt och i allo; och nu fördärvar du mig!
9 Tänk på huru du formade mig såsom lera; och nu låter du mig åter varda till stoft!
10 Ja, du utgöt mig såsom mjölk, och såsom ostämne lät du mig stelna.
11 Med hud och kött beklädde du mig, av ben och senor vävde du mig samman.
12 Liv och nåd beskärde du mig, och genom din vård bevarades min ande.
13 Men därvid gömde du i ditt hjärta den tanken, jag vet att du hade detta i sinnet:
14 om jag syndade, skulle du vakta på mig och icke lämna min missgärning ostraffad.
15 Ve mig, om jag befunnes vara skyldig! Men vore jag än oskyldig, så finge jag ej lyfta mitt huvud, jag skulle mättas av skam och skåda min ofärd.
16 Höjde jag det likväl, då skulle du såsom ett lejon jaga mig och alltjämt bevisa din undermakt på mig.
17 Nya vittnen mot mig skulle du då föra fram och alltmer låta mig känna din förtörnelse; med skaror efter skaror skulle du ansätta mig.
18 Varför lät du mig då komma ut ur modersskötet? Jag borde hava förgåtts, innan något öga såg mig,
19 hava blivit såsom hade jag aldrig varit till; från moderlivet skulle jag hava förts till graven.
20 Kort är ju min tid; må han då låta mig vara, lämna mig i fred, så att jag får en flyktig glädje,
21 innan jag går hädan, för att aldrig komma åter, bort till mörkrets och dödsskuggans land,
22 till det land vars dunkel är såsom djupa vatten, dit där dödsskugga och förvirring råder, ja, där dagsljuset självt är såsom djupa vatten.
Job 10
Svenska Folkbibeln
Job avslutar sitt svar på Bildads första tal
10 Jag är utled på livet, jag vill släppa loss min klagan,
jag talar i min själs bedrövelse.
2 Jag vill säga till Gud: Fördöm mig inte.
Låt mig veta varför du anklagar mig.
3 Gläds du åt att förtrycka,
att förkasta dina händers verk
och låta ditt ljus skina över de ogudaktigas rådslag?
4 Har du ögon som en varelse av kött,
ser du så som människor ser?
5 Är dina dagar som en människas dagar,
dina år som en mans levnadstid?
6 Du letar ju efter min missgärning
och söker min synd,
7 du som vet att jag är oskyldig
och att ingen kan rädda ur din hand.
8 Dina händer har format mig och gjort varje del av mig,
och ändå vill du fördärva mig!
9 Tänk på hur du formade mig som lera,
och nu låter du mig bli stoft igen!
10 Du hällde ut mig som mjölk
och lät mig stelna som ost.
11 Du klädde mig med hud och kött
och vävde mig samman av ben och senor.
12 Liv och nåd gav du mig,
din omsorg bevarade min ande.
13 Men detta gömde du i ditt hjärta
- jag vet att du tänkte så -
14 att om jag syndade, skulle du vakta på mig
och inte lämna min missgärning ostraffad.
15 Ve mig, om jag är skyldig!
Om jag är oskyldig, kan jag ändå inte lyfta mitt huvud,
ty jag fylls av skam och skådar min ofärd.
16 Och höjde jag huvudet skulle du jaga mig som ett lejon
och åter utföra din makts under på mig.
17 Nya vittnen mot mig skulle du föra fram
och alltmer låta mig känna din vrede.
Du skulle sända här efter här mot mig.
18 Varför tog du mig ut ur moderlivet?
Om jag ändå hade dött innan något öga såg mig,
19 om jag ändå aldrig hade varit till,
utan förts från moderlivet till graven!
20 Min tid är kort,
låt mig vara, lämna mig i fred,
så att jag får en stunds glädje,
21 innan jag går bort för att aldrig komma åter,
till mörkrets och dödsskuggans land,
22 till ett land med dunkel som djupaste natt,
till dödsskugga och förvirring,
där ljuset är som djupaste natt.
約伯記 10
Chinese Contemporary Bible (Traditional)
10 「我厭惡自己的生命，
我要傾訴我的哀怨，
吐露心中的苦水。
2 我對上帝說，『不要定我的罪。
請告訴我，你為何指控我？
3 難道你喜悅壓迫、鄙視你造的人，
卻青睞惡人的計謀？
4 難道你的眼是肉眼，
目光如凡人般短淺？
5 難道你的年日有限，
歲月如世人般短暫？
6 以致你探查我的過犯，
追究我的罪愆？
7 其實你知道我沒有犯罪，
無人能從你手中解救我。
8 『你親手造我塑我，
現在卻要毀滅我。
9 別忘了你用泥土造我[a]，
難道要使我復歸塵土？
10 你將我像奶一樣倒出，
使我像乳酪一樣凝固。[b]
11 你給我穿上皮肉，
用筋骨把我編就。
12 你賜我生命給我慈愛，
你的眷顧使我保全性命。
13 『但你心中藏著計劃，
我知道你早有此意，
14 我若犯罪，你就鑒察，
不肯赦免我的罪。
15 我若有罪，便遭禍患；
即使清白，也不敢抬頭，
因為我飽嚐羞辱，吃盡苦頭。
16 我若昂首挺立，
你會像獅子般追捕我，
再次施展大能攻擊我。
17 你一再派證人指控我，
你對我越來越憤怒，
使軍隊輪流攻擊我。
18 你為何讓我出母腹？
我不如當時就死去，
無人會看見我——
19 好像我從未出生，
一出母腹就被送進墳墓。
20 我的年日不多，
求你放過我，
讓我歡樂片刻。
21 我很快就一去不返，
進入幽冥黑暗之地。
22 那裡一片漆黑，幽暗混亂；
那裡的光昏暗不明。』」
Hiob 10
Schlachter 1951
Hiob fühlt sich von Gott grundlos bedrängt
10 Meiner Seele ekelt vor dem Leben;
ich will mich meiner Klage überlassen, will reden in der Betrübnis meiner Seele.
2 Ich spreche zu Gott: Verdamme mich nicht!
Tue mir kund, weshalb du mich befehdest.
3 Dünkt es dich gut, das Werk deiner Hände zu unterdrücken
und zu verwerfen,
während du über den Rat der Gottlosen dein Licht leuchten lässest?
4 Hast du Fleischesaugen,
oder siehst du, wie ein Sterblicher sieht?
5 Sind denn deine Tage wie Menschentage,
deine Jahre den Jahren eines Mannes gleich,
6 daß du nach meiner Schuld forschest
und nach meiner Sünde fragst,
7 da du doch weißt, daß ich unschuldig bin
und mich niemand aus deiner Hand erretten kann?
8 Deine Hände haben mich gebildet und gemacht ganz und gar,
und du wolltest mich nun vernichten?
9 Gedenke doch, daß du mich wie Ton gebildet hast;
willst du mich wieder in Staub verwandeln?
10 Hast du mich nicht wie Milch hingegossen
und wie Käse mich gerinnen lassen?
11 Mit Haut und Fleisch hast du mich bekleidet,
mit Gebeinen und Sehnen mich durchwoben.
12 Leben und Gnade hast du mir geschenkt,
und deine Obhut bewahrte meinen Geist.
13 Und doch hegst du solches in deinem Herzen; ich weiß, daß es bei dir so beschlossen ist,
14 daß, wenn ich sündigte, du darauf achten
und mich nicht lossprechen würdest von meiner Missetat!
15 Habe ich Übles getan, dann wehe mir!
Und bin ich im Recht, so darf ich mein schmachbedecktes Haupt doch nicht erheben,
sondern muß mich satt sehen an meinem Elend!
16 Wagt es aber, sich zu erheben,
so verfolgst du mich wie ein Löwe
und handelst noch unbegreiflicher mit mir;
17 du stellst neue Zeugen wider mich auf,
mehrst deinen Zorn gegen mich,
bietest stets frische Scharen, ja ein Heer wider mich auf!
18 Warum hast du mich aus dem Mutterleibe hervorgebracht?
Wäre ich doch umgekommen, ohne daß mich ein Auge gesehen hätte!
19 So würde ich sein, als wäre ich niemals gewesen,
vom Mutterleibe weg ins Grab gelegt.
20 Ist meine Lebenszeit nicht kurz genug? Er stehe doch ab,
lasse ab von mir, daß ich mich ein wenig erhole,
21 ehe ich dahinfahre auf Nimmerwiederkehren
ins Land der Finsternis und des Todesschattens,
22 an den dunkeln Ort,
wo Finsternis und keine Ordnung herrscht,
und wo der Tag nicht heller ist als die Nacht!
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln
Copyright © 1951 by Geneva Bible Society