民數記 11
Chinese Contemporary Bible (Traditional)
以色列人發怨言
11 民眾因為困難而發怨言，傳到耶和華耳中。耶和華聽見後便向他們發怒，使火在他們中間燃燒，燒毀了營地的邊緣部分。 2 民眾呼求摩西，摩西便向耶和華禱告，火就熄了。 3 那地方叫他備拉，因為耶和華的火曾在他們中間燃燒。
4 他們中間有一群烏合之眾貪戀從前的食物，以色列人也哭著說：「要是有肉吃多好啊！ 5 還記得在埃及的時候，我們不花錢就可以吃魚，還有黃瓜、西瓜、韭菜、蔥和蒜。 6 我們現在毫無胃口，眼前除了嗎哪外，什麼都沒有。」 7 嗎哪的形狀像芫荽籽，又像珍珠。 8-9 每天晚上露水降在營地上時，嗎哪也隨著降下來。早晨民眾到四周撿嗎哪，把嗎哪磨碎或搗碎後，放在鍋裡煮，再做成餅，味道就像油餅。 10 聽見民眾都在自己帳篷門口哭泣，惹耶和華發怒，摩西感到難過， 11 就對耶和華說：「你為什麼為難僕人？我做了什麼令你不悅的事，你竟把管理這些民眾的重擔放在我身上？ 12 難道他們是我的骨肉，是我生的嗎？為什麼你要我像父親呵護兒子一樣，把他們抱到你應許給他們祖先的地方呢？ 13 他們都哭著向我要肉吃，我去哪裡找肉給他們吃呢？ 14 管理民眾的責任實在是太重了，我一個人擔當不起啊！ 15 你既然這樣對待我，求你施恩殺了我吧，別讓我受苦了！」
16 耶和華對摩西說：「你給我招聚七十個以色列人的長老——你所瞭解的首領，把他們帶到會幕，讓他們站在你身邊。 17 我要在那裡降臨，對你說話，把降在你身上的靈也賜給他們，讓他們為你分擔管理民眾的責任，免得你獨自承擔。 18 你要叫民眾潔淨自己，到明天就會有肉吃。因為我聽見了他們哭著要肉吃、說埃及的日子更好，我必給他們肉吃。 19 他們將不止吃一天、兩天、五天、十天或二十天， 20 而是要吃整整一個月，直到肉從他們鼻孔裡噴出來，令他們厭膩。因為他們厭棄我，在我面前哭訴，後悔離開埃及。」 21 摩西說：「和我同行的，僅男子就有六十萬，你還說要讓他們吃整整一個月的肉！ 22 就是把牛羊都宰了，把海裡的魚都捕來，恐怕也不夠他們吃！」 23 耶和華說：「難道我的臂膀能力不夠嗎？你很快將看見我的話會不會應驗。」
24 摩西就出去把耶和華的話轉告民眾，又選了七十位長老，叫他們站在會幕周圍。 25 耶和華在雲中降臨，對摩西說話，把降在摩西身上的靈也賜給七十位長老。靈一降在他們身上，他們就說起預言來，但只說了這一次。 26 七十位長老中的伊利達和米達沒有到會幕去，但耶和華的靈也降在他們身上，他們就在營中說起預言來。 27 有一個青年跑去稟告摩西說：「伊利達和米達正在營中說預言。」 28 摩西揀選的助手——嫩的兒子約書亞就說：「我主摩西，請你禁止他們。」 29 摩西說：「你是怕我的權威受影響嗎？願耶和華的子民都成為先知！願耶和華把祂的靈降在他們身上！」 30 之後，摩西和以色列的長老都返回營中。
耶和華賜下鵪鶉
31 耶和華颳起一陣風，把鵪鶉從海面颳到營地四周，達一米之厚，方圓數公里。 32 民眾花了兩天一夜的時間去捕捉鵪鶉，每人至少捉了一噸。他們把鵪鶉攤在營地的周圍。 33 他們口中的肉還沒嚼爛，耶和華的怒氣就已向他們發作，降下了大災。 34 因此，那地方叫基博羅·哈他瓦[a]，因為那些貪食者埋葬在那裡。 35 民眾從基博羅·哈他瓦前往哈洗錄，在哈洗錄住了下來。
Footnotes
- 11·34 「基博羅·哈他瓦」意思是「貪慾之墓」。
4 Moseboken 11
nuBibeln (Swedish Contemporary Bible)
Gud sänder eld över folket
11 Folket började snart klaga över alla svårigheter och Herren hörde dem. Han blev vred på dem och sände en Herrens eld och utplånade delar av lägrets ytterområden. 2 Då ropade de till Mose om hjälp och när han bad till Herren för dem upphörde elden. 3 Efter detta blev platsen kallad Tavera[a] eftersom Herrens eld hade brunnit bland dem.
Folket klagar och Gud ger dem kött
4 Då började hopen av löst folk bland dem att längta efter det goda som fanns i Egypten. Också bland Israels folk började man klaga: ”Om vi ändå hade lite kött att äta! 5 Tänk om vi hade lite av den goda fisk som vi fick i Egypten så mycket vi önskade och gurkor och meloner, purjolök, rödlök och vitlök! 6 Vi tappar matlusten av att inte se annat än manna varenda dag!”
7 Mannat liknade korianderfrö och påminde om harts. 8 Folket samlade det från marken och malde det till mjöl eller krossade det i mortlar. Sedan kokade de det eller gräddade kakor av det och det smakade som om det var tillagat med olivolja. 9 Mannat föll om natten samtidigt med daggen.
10 Mose hörde hur familjerna stod i sina tältöppningar och grät. Herrens vrede blev allt större och Mose blev själv mycket illa till mods.
11 Då sa Mose till Herren: ”Varför har du gjort så här illa mot din tjänare? Varför ser du på mig med så lite välvilja att du har lagt bördan av hela detta folk på mig? 12 Inte är de väl mina barn? Inte är det väl jag som är far till dem? Varför har du låtit mig bli som en dadda för dem tills vi kommer till det land du lovade deras förfäder? 13 Var ska jag kunna få tag i kött åt alla dessa människor? De gråter ju och säger till mig: ’Ge oss kött!’ 14 Jag kan inte själv bära allt detta! Bördan är alltför tung! 15 Om du tänker behandla mig på det sättet, så visa mig välvilja och ta mitt liv nu på fläcken! Det skulle vara barmhärtigare! Låt mig få slippa det här eländet!”
16 Då sa Herren till Mose: ”Kalla samman sjuttio av Israels äldste, män som du känner som folkets ledare och tillsyningsmän, och för fram dem inför mig vid uppenbarelsetältet, så att de står där tillsammans med dig. 17 Jag ska komma ner och tala med dig där, och jag ska ta av den Ande som är över dig och låta den komma också över dem. De ska dela bördan av folket med dig, så att inte du ensam behöver ha hela ansvaret.
18 Säg också till folket att helga sig, för i morgon ska de få kött att äta. Säg till dem: ’Herren har hört er gråt över att ni inte har kött att äta och er klagan över allt som ni varit tvungna att lämna bakom er i Egypten. Han tänker ge er kött. Ni ska äta det, 19 inte bara en eller två dagar eller fem eller tio eller ens tjugo! 20 I en hel månad ska ni få kött tills ni får avsmak för det och spyr ut det genom näsan, för ni har förkastat Herren som finns här bland er och ni har gråtit av längtan efter Egypten.’ ”
21 Men Mose sa: ”Här finns det 600 000 män, och ändå har du lovat dem kött i en hel månad. 22 Om vi slaktade all vår boskap skulle det ändå inte räcka! Inte ens all fisk i havet är nog!”
23 Då sa Herren till Mose: ”När skulle Herren ha blivit så maktlös? Nu ska du få se om mitt ord är sant eller inte!”
24 Mose gick ut och berättade för folket vad Herren hade sagt. Han samlade sjuttio män av Israels äldste runt tältet. 25 Herren kom ner i molnet och talade med Mose, och han tog av den Ande som var över Mose och lät den komma över de sjuttio. När Anden kom över dem profeterade de, men det hände bara vid det tillfället.
26 Men två av de sjuttio, Eldad och Medad, hade blivit kvar i lägret, och Anden kom också över dem. De hörde till de utvalda men hade inte gått till tältet. Nu profeterade de där de stod. 27 En ung man sprang till Mose och berättade att Eldad och Medad profeterade i lägret. 28 Då sa Josua, Nuns son, Moses medhjälpare sedan sin ungdom: ”Du, min herre, måste försöka få dem att sluta!”
29 Men Mose svarade: ”Är du avundsjuk för min skull? Jag önskar att allt Herrens folk var profeter och att Herren kunde sända sin Ande över dem alla!”
30 Därefter återvände Mose och de äldste till lägret.
31 Sedan sände Herren en vind som förde med sig vaktlar in från havet till lägret och en dagsresa runt omkring det. De flög en meter ovanför marken. 32 Folket fångade dem och slaktade dem hela den dagen och natten och även följande dag. Ingen samlade in mindre än ett par – tre tusen liter[b] och det låg vaktlar överallt. 33 Men när folket satte tänderna i köttet, hann de knappt börja tugga förrän Herrens vrede upptändes mot dem och många dog i svåra plågor. 34 Platsen kom att kallas Kivrot Hattaava[c], därför att det var där de människor begravdes som haft begär efter kött. 35 Folket bröt upp från Kivrot Hattaava och vandrade vidare till Haserot där de stannade en tid.
Numbers 11
King James Version
11 And when the people complained, it displeased the Lord: and the Lord heard it; and his anger was kindled; and the fire of the Lord burnt among them, and consumed them that were in the uttermost parts of the camp.
2 And the people cried unto Moses; and when Moses prayed unto the Lord, the fire was quenched.
3 And he called the name of the place Taberah: because the fire of the Lord burnt among them.
4 And the mixt multitude that was among them fell a lusting: and the children of Israel also wept again, and said, Who shall give us flesh to eat?
5 We remember the fish, which we did eat in Egypt freely; the cucumbers, and the melons, and the leeks, and the onions, and the garlick:
6 But now our soul is dried away: there is nothing at all, beside this manna, before our eyes.
7 And the manna was as coriander seed, and the colour thereof as the colour of bdellium.
8 And the people went about, and gathered it, and ground it in mills, or beat it in a mortar, and baked it in pans, and made cakes of it: and the taste of it was as the taste of fresh oil.
9 And when the dew fell upon the camp in the night, the manna fell upon it.
10 Then Moses heard the people weep throughout their families, every man in the door of his tent: and the anger of the Lord was kindled greatly; Moses also was displeased.
11 And Moses said unto the Lord, Wherefore hast thou afflicted thy servant? and wherefore have I not found favour in thy sight, that thou layest the burden of all this people upon me?
12 Have I conceived all this people? have I begotten them, that thou shouldest say unto me, Carry them in thy bosom, as a nursing father beareth the sucking child, unto the land which thou swarest unto their fathers?
13 Whence should I have flesh to give unto all this people? for they weep unto me, saying, Give us flesh, that we may eat.
14 I am not able to bear all this people alone, because it is too heavy for me.
15 And if thou deal thus with me, kill me, I pray thee, out of hand, if I have found favour in thy sight; and let me not see my wretchedness.
16 And the Lord said unto Moses, Gather unto me seventy men of the elders of Israel, whom thou knowest to be the elders of the people, and officers over them; and bring them unto the tabernacle of the congregation, that they may stand there with thee.
17 And I will come down and talk with thee there: and I will take of the spirit which is upon thee, and will put it upon them; and they shall bear the burden of the people with thee, that thou bear it not thyself alone.
18 And say thou unto the people, Sanctify yourselves against to morrow, and ye shall eat flesh: for ye have wept in the ears of the Lord, saying, Who shall give us flesh to eat? for it was well with us in Egypt: therefore the Lord will give you flesh, and ye shall eat.
19 Ye shall not eat one day, nor two days, nor five days, neither ten days, nor twenty days;
20 But even a whole month, until it come out at your nostrils, and it be loathsome unto you: because that ye have despised the Lord which is among you, and have wept before him, saying, Why came we forth out of Egypt?
21 And Moses said, The people, among whom I am, are six hundred thousand footmen; and thou hast said, I will give them flesh, that they may eat a whole month.
22 Shall the flocks and the herds be slain for them, to suffice them? or shall all the fish of the sea be gathered together for them, to suffice them?
23 And the Lord said unto Moses, Is the Lord'S hand waxed short? thou shalt see now whether my word shall come to pass unto thee or not.
24 And Moses went out, and told the people the words of the Lord, and gathered the seventy men of the elders of the people, and set them round about the tabernacle.
25 And the Lord came down in a cloud, and spake unto him, and took of the spirit that was upon him, and gave it unto the seventy elders: and it came to pass, that, when the spirit rested upon them, they prophesied, and did not cease.
26 But there remained two of the men in the camp, the name of the one was Eldad, and the name of the other Medad: and the spirit rested upon them; and they were of them that were written, but went not out unto the tabernacle: and they prophesied in the camp.
27 And there ran a young man, and told Moses, and said, Eldad and Medad do prophesy in the camp.
28 And Joshua the son of Nun, the servant of Moses, one of his young men, answered and said, My lord Moses, forbid them.
29 And Moses said unto him, Enviest thou for my sake? would God that all the Lord'S people were prophets, and that the Lord would put his spirit upon them!
30 And Moses gat him into the camp, he and the elders of Israel.
31 And there went forth a wind from the Lord, and brought quails from the sea, and let them fall by the camp, as it were a day's journey on this side, and as it were a day's journey on the other side, round about the camp, and as it were two cubits high upon the face of the earth.
32 And the people stood up all that day, and all that night, and all the next day, and they gathered the quails: he that gathered least gathered ten homers: and they spread them all abroad for themselves round about the camp.
33 And while the flesh was yet between their teeth, ere it was chewed, the wrath of the Lord was kindled against the people, and the Lord smote the people with a very great plague.
34 And he called the name of that place Kibrothhattaavah: because there they buried the people that lusted.
35 And the people journeyed from Kibrothhattaavah unto Hazeroth; and abode at Hazeroth.
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.