創世記 44
Chinese Contemporary Bible (Traditional)
約瑟試驗弟兄
44 約瑟吩咐管家說：「給他們的口袋裝滿糧食，他們能帶多少就裝多少，把各人的錢放回他們的口袋中， 2 再把我的銀杯和買糧的錢一起放在最小的兄弟的口袋中。」管家一一辦妥了。
3 第二天清早，他們就牽著驢離開了。 4 他們出城不久，約瑟對管家說：「你快去追他們，追上了就對他們說，『你們為什麼以惡報善？ 5 為什麼偷我主人用來喝酒和占卜的銀杯？你們這是作惡！』」
6 於是，管家追上他們，按約瑟的話問他們。 7 他們回答說：「我主為什麼這樣說？我們絕不會做這種事。 8 你看，我們把上次在口袋裡發現的錢都從迦南帶回來還你了，又怎麼會偷你主人家的金銀呢？ 9 你若在僕人中任何人身上搜到銀杯，他就要死！我們也要做我主的奴僕。」
10 管家說：「好，就照你們的話做吧！銀杯從誰那裡搜出來，誰就做我的奴僕，其他人都沒有罪。」 11 於是，他們急忙把口袋卸到地上打開。 12 管家就從最年長的開始搜查，最後在便雅憫的口袋裡搜出了銀杯。 13 他們傷心地撕裂衣服，把東西放回驢背上，返回城裡。
14 猶大和他兄弟們回到約瑟家時，約瑟還在那裡，他們就俯伏在他面前。 15 約瑟對他們說：「你們做的是什麼事？難道你們不知道像我這樣的人是懂得占卜的嗎？」 16 猶大說：「我們能對我主說什麼呢？我們還有什麼話可說呢？我們如何洗脫罪名呢？上帝既然查出你僕人們的罪，我們跟那個被發現有銀杯的弟弟一起做我主的奴僕吧！」 17 約瑟回答說：「不！我決不會這樣做。從誰那裡搜出了銀杯，誰就做我的奴僕，其他人平安地回去見你們的父親吧。」
猶大求情
18 猶大近前來對他說：「我主啊，你就像法老一樣，求你容僕人說一句話，不要向僕人發怒。 19 我主曾經問僕人們是否有父親和弟兄， 20 我們對我主說，『我們有年邁的老父，他在晚年得了一個兒子，這孩子的哥哥已經死了，他母親只剩下他這一個兒子，他父親很疼愛他。』 21 你吩咐僕人們把弟弟帶來給你親眼看看， 22 我們對我主說，『這孩子不能離開他父親，他若離開，他父親一定會死。』 23 可是，你說如果僕人們不把弟弟帶來，就不得再見你。 24 我們回到你僕人——我們的父親那裡，把我主的話告訴了他。
25 「後來，他又吩咐僕人們回來買糧， 26 我們告訴他，我們不能來，只有我們的弟弟同來，我們才能來。否則，我們不能見你的面。 27 我父親就對我們說，『你們應該知道，我妻子給我生了兩個兒子。 28 其中一個離開了我，我想他一定被野獸撕碎了，我再沒有見過他。 29 要是你們把他的弟弟也帶走，遇上什麼意外的話，你們會使我這白髮蒼蒼的老人淒淒慘慘地進墳墓。』
30 「我們父親的命與這孩子的命緊密相連，倘若我沒有把這孩子帶回到你僕人——我父親身邊， 31 他一看這孩子不在，一定會死。僕人們會使自己白髮蒼蒼的父親淒淒慘慘地進墳墓。 32 僕人曾經向父親保證這孩子的安全，說我若不把這孩子帶回他身邊，情願一生擔罪。 33 現在求你准許僕人代替這孩子做你的奴僕，讓他跟他哥哥們回去吧。 34 這孩子不和我一同回去，我如何見我父親呢？我不願看到災難臨到我父親。」
1 Mosebok 44
Svenska 1917
44 Därefter bjöd han sin hovmästare och sade: »Fyll männens säckar med säd, så mycket de kunna rymma, och lägg vars och ens penningar överst i hans säck.
2 Och min bägare, silverbägaren, skall du lägga överst i den yngstes säck, tillika med penningarna för hans säd.» Och han gjorde såsom Josef hade sagt.
3 Om morgonen, då det blev dager, fingo männen fara med sina åsnor.
4 Men när de hade kommit ett litet stycke utom staden, sade Josef till sin hovmästare: »Stå upp och sätt efter männen; och när du hinner upp dem, så säg till dem: 'Varför haven I lönat gott med ont?
5 Det är ju just den bägaren som min herre dricker ur, och som han plägar spå med. Det är en ond gärning I haven gjort.'»
6 När han nu hann upp dem, sade han detta till dem.
7 Då svarade de honom: »Varför talar min herre så? Bort det, att dina tjänare skulle göra sådant!
8 De penningar som vi funno överst i våra säckar hava vi ju fört tillbaka till dig från Kanaans land. Huru skulle vi då kunna vilja stjäla silver eller guld ur din herres hus?
9 Den bland dina tjänare, som den finnes hos, han må dö; därtill vilja vi andra bliva min herres trälar.»
10 Han svarade: »Ja, vare det såsom I haven sagt; den som den finnes hos, han skall bliva min träl. Men I andra skolen vara utan skuld.»
11 Och de skyndade sig att lyfta ned var och en sin säck på jorden, och öppnade var och en sin säck.
12 Och han begynte att söka hos den äldste och slutade hos den yngste; och bägaren fanns i Benjamins säck.
13 Då revo de sönder sina kläder och lastade åter var och en sin åsna och vände tillbaka till staden.
14 Och Juda och hans bröder gingo in i Josefs hus, där denne ännu var kvar; och de föllo ned till jorden för honom.
15 Då sade Josef till dem: »Vad haven I gjort! Förstoden I icke att en man sådan som jag kan spå?»
16 Juda svarade: Vad skola vi säga till min herre, vad skola vi tala, och huru skola vi rättfärdiga oss? Gud har funnit dina tjänares missgärning. Se, vi äro min herres trälar, vi andra såväl som den som bägaren har blivit funnen hos.»
17 Men han sade: »Bort det, att jag skulle så göra! Den som bägaren har blivit funnen hos, han skall bliva min träl. Men I andra mån i frid fara hem till eder fader.»
18 Då trädde Juda fram till honom och sade: »Hör mig, herre; låt din tjänare tala ett ord inför min herre, och må din vrede icke upptändas mot din tjänare; ty du är såsom Farao.
19 Min herre frågade sina tjänare och sade: 'Haven I eder fader eller någon broder ännu därhemma?'
20 Och vi svarade min herre: 'Vi hava en åldrig fader och en son till honom, en som är född på hans ålderdom och ännu är ung; men en broder till denne är död, så att han allena är kvar efter sin moder, och hans fader har honom kär.'
21 Då sade du till dina tjänare: 'Fören honom hitned till mig, så att jag kan låta mitt öga vila på honom.'
22 Och vi svarade min herre: 'Ynglingen kan icke lämna sin fader, ty om han lämnade sin fader, så skulle denne dö.'
23 Men du sade till dina tjänare: 'Om eder yngste broder icke följer med eder hitned, så fån I icke mer komma inför mitt ansikte.'
24 När vi därefter hade kommit hem till din tjänare, min fader, berättade vi för honom vad min herre hade sagt.
25 Och när sedan vår fader sade: 'Faren tillbaka och köpen litet säd till föda åt oss',
26 svarade vi: 'Vi kunna icke fara ditned; allenast på det villkoret vilja vi fara, att vår yngste broder följer med oss; ty vi få icke komma inför mannens ansikte om vår yngste broder icke är med oss.
27 Men din tjänare, min fader, sade till oss: 'I veten själva att min hustru har fött åt mig två söner,
28 och den ene gick bort ifrån mig, och jag sade: förvisso är han ihjälriven. Och jag har icke sett honom sedan den tiden.
29 Om I nu tagen också denne ifrån mig och någon olycka händer honom, så skolen I bringa mina grå hår med jämmer ned i dödsriket.'
30 Om jag alltså kommer hem till din tjänare, min fader, utan att vi hava med oss ynglingen, som vår faders hjärta är så fäst vid,
31 då bliver det hans död, när han ser att ynglingen icke är med; och dina tjänare skulle så bringa din tjänares, vår faders, grå hår med sorg ned i dödsriket.
32 Ty jag, din tjänare, har lovat min fader att ansvara för ynglingen och har sagt, att om jag icke för denne till honom igen, så vill jag vara en syndare inför min fader i all min tid.
33 Låt nu därför din tjänare stanna kvar hos min herre såsom träl, i ynglingens ställe, men låt ynglingen fara hem med sina bröder.
34 Ty huru skulle jag kunna fara hem till min fader utan att hava ynglingen med mig? Jag förmår icke se den jämmer som då skulle komma över min fader.»
1 Moseboken 44
nuBibeln (Swedish Contemporary Bible)
Josefs silverbägare i Benjamins säck
44 Sedan befallde Josef sin närmaste man att fylla alla deras säckar med så mycket säd de kunde föra med sig och han sa till honom att lägga tillbaka vars och ens pengar överst i säckarna. 2 Josef gav dessutom order om att hans egen silverbägare skulle läggas överst i Benjamins säck tillsammans med pengarna för säden. Mannen gjorde som han hade blivit tillsagd. 3 Tidigt nästa morgon gav sig bröderna iväg med sina åsnor.
4 När de hade kommit ett stycke från staden, sa Josef till sin närmaste man: ”Skynda dig efter dem! När du hinner upp dem, fråga varför de lönar gott med ont. 5 Säg till dem: ’Är det inte den här som min herre dricker ur och som han tyder tecken med? Det var mycket illa gjort.’ ”
6 När mannen hann ifatt dem, sa han till dem allt som han hade fått order om.
7 ”Hur kan du anklaga oss för något sådant, herre?” frågade de. ”Vi skulle aldrig få för oss att göra något sådant. 8 Vi tog ju med oss tillbaka de pengar som vi hittade i våra säckar. Varför skulle vi då stjäla silver eller guld från din husbondes hus? 9 Om du hittar bägaren hos någon av oss, dina tjänare, så ska han dö, och alla vi övriga ska bli slavar åt dig, herre.” 10 ”Bra, det får bli som ni säger. Den som man finner bägaren hos blir min slav”, svarade mannen. ”Ni andra får gå fria.”
11 De tog snabbt ned sina säckar från åsneryggarna och öppnade dem. 12 Mannen började leta i den äldste broderns säck och slutade hos den yngste. Han hittade slutligen bägaren i Benjamins säck. 13 Då slet de sönder sina kläder i förtvivlan, lastade åsnorna igen och återvände till staden. 14 Josef var fortfarande hemma när Juda och hans bröder kom, och de föll ned på marken inför honom.
15 ”Vad är det ni har gjort?” frågade Josef. ”Förstår ni inte att en man som jag kan tyda tecken?” 16 Juda svarade: ”Vad ska vi säga, herre? Hur ska vi kunna förklara oss? Hur kan vi bevisa att vi är oskyldiga? Gud har dragit upp dina tjänares skuld. Vi är nu dina slavar, herre, både vi andra och han i vars säck bägaren återfanns.”
17 ”Aldrig”, sa Josef. ”Bara den som bägaren återfanns hos ska bli min slav. Resten av er kan återvända hem till er far utan att oroa er.”
18 Då steg Juda fram och sa: ”Låt mig bara få säga en sak, herre! Ha tålamod med mig bara ett ögonblick, och bli inte vred på din tjänare, fastän du är som farao själv. 19 Du frågade oss, herre, om vår far och om vi hade ytterligare någon bror, 20 och vi svarade, herre: ’Ja, vår gamle far lever. Han har en son, en yngling, som han fått på gamla dagar. Dennes bror är död, och han är den ende som är kvar av sin mors barn. Hans far älskar honom mycket.’ 21 Då sa du till oss, dina tjänare: ’Ta med honom hit, så att jag kan få se honom.’ 22 Men vi sa: ’Herre, pojken kan inte lämna sin far, för då kommer hans far att dö.’ 23 Men du sa till oss: ’Kom inte tillbaka hit, om ni inte har er yngste bror med er.’ 24 Därför återvände vi till vår far, din tjänare, och berättade för honom vad du, herre, hade sagt. 25 När han sedan sa: ’Gå tillbaka och köp oss lite mat’, 26 svarade vi: ’Vi kan inte resa utan att ta vår yngste bror med oss. Vi får inte visa oss för mannen utan att vår yngste bror är med.’
27 Då sa min far, din tjänare, till oss: ’Ni vet att min hustru fick två söner, och att 28 en av dem gick bort för att aldrig återvända, förmodligen söndersliten av vilda djur, för jag har aldrig sett honom sedan dess. 29 Om ni tar hans bror ifrån mig och något ont drabbar honom också, driver ni er gråhårige far med sorg ner i dödsriket.’ 30 Herre, om jag nu går tillbaka till min far och pojken inte är med oss – så fäst som han är vid pojken – 31 kommer han att dö när han ser att pojken inte är med oss. Vi, dina tjänare, driver då vår gråhårige far med sorg ner i dödsriket. 32 Herre, jag – din tjänare – lovade min far att jag skulle ta ansvaret för pojken. Jag sa till honom, att om jag inte hade honom med mig tillbaka, så skulle jag bära skulden inför honom för alltid. 33 Herre, låt mig stanna som slav i stället för pojken, och låt honom få återvända hem med sina bröder. 34 Hur skulle jag kunna återvända hem till min far utan honom? Skona mig från att behöva se min fars förtvivlan.”
Genesis 44
King James Version
44 And he commanded the steward of his house, saying, Fill the men's sacks with food, as much as they can carry, and put every man's money in his sack's mouth.
2 And put my cup, the silver cup, in the sack's mouth of the youngest, and his corn money. And he did according to the word that Joseph had spoken.
3 As soon as the morning was light, the men were sent away, they and their asses.
4 And when they were gone out of the city, and not yet far off, Joseph said unto his steward, Up, follow after the men; and when thou dost overtake them, say unto them, Wherefore have ye rewarded evil for good?
5 Is not this it in which my lord drinketh, and whereby indeed he divineth? ye have done evil in so doing.
6 And he overtook them, and he spake unto them these same words.
7 And they said unto him, Wherefore saith my lord these words? God forbid that thy servants should do according to this thing:
8 Behold, the money, which we found in our sacks' mouths, we brought again unto thee out of the land of Canaan: how then should we steal out of thy lord's house silver or gold?
9 With whomsoever of thy servants it be found, both let him die, and we also will be my lord's bondmen.
10 And he said, Now also let it be according unto your words: he with whom it is found shall be my servant; and ye shall be blameless.
11 Then they speedily took down every man his sack to the ground, and opened every man his sack.
12 And he searched, and began at the eldest, and left at the youngest: and the cup was found in Benjamin's sack.
13 Then they rent their clothes, and laded every man his ass, and returned to the city.
14 And Judah and his brethren came to Joseph's house; for he was yet there: and they fell before him on the ground.
15 And Joseph said unto them, What deed is this that ye have done? wot ye not that such a man as I can certainly divine?
16 And Judah said, What shall we say unto my lord? what shall we speak? or how shall we clear ourselves? God hath found out the iniquity of thy servants: behold, we are my lord's servants, both we, and he also with whom the cup is found.
17 And he said, God forbid that I should do so: but the man in whose hand the cup is found, he shall be my servant; and as for you, get you up in peace unto your father.
18 Then Judah came near unto him, and said, Oh my lord, let thy servant, I pray thee, speak a word in my lord's ears, and let not thine anger burn against thy servant: for thou art even as Pharaoh.
19 My lord asked his servants, saying, Have ye a father, or a brother?
20 And we said unto my lord, We have a father, an old man, and a child of his old age, a little one; and his brother is dead, and he alone is left of his mother, and his father loveth him.
21 And thou saidst unto thy servants, Bring him down unto me, that I may set mine eyes upon him.
22 And we said unto my lord, The lad cannot leave his father: for if he should leave his father, his father would die.
23 And thou saidst unto thy servants, Except your youngest brother come down with you, ye shall see my face no more.
24 And it came to pass when we came up unto thy servant my father, we told him the words of my lord.
25 And our father said, Go again, and buy us a little food.
26 And we said, We cannot go down: if our youngest brother be with us, then will we go down: for we may not see the man's face, except our youngest brother be with us.
27 And thy servant my father said unto us, Ye know that my wife bare me two sons:
28 And the one went out from me, and I said, Surely he is torn in pieces; and I saw him not since:
29 And if ye take this also from me, and mischief befall him, ye shall bring down my gray hairs with sorrow to the grave.
30 Now therefore when I come to thy servant my father, and the lad be not with us; seeing that his life is bound up in the lad's life;
31 It shall come to pass, when he seeth that the lad is not with us, that he will die: and thy servants shall bring down the gray hairs of thy servant our father with sorrow to the grave.
32 For thy servant became surety for the lad unto my father, saying, If I bring him not unto thee, then I shall bear the blame to my father for ever.
33 Now therefore, I pray thee, let thy servant abide instead of the lad a bondman to my lord; and let the lad go up with his brethren.
34 For how shall I go up to my father, and the lad be not with me? lest peradventure I see the evil that shall come on my father.
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.