Gud sänder Mose till Farao

5 När Mose och Aron hade talat med de äldste, gick de för att träffa Farao. Vi har ett budskap till dig från Herren, Israels Gud, sa de. Herren säger: 'Släpp mitt folk, så att de kan bege sig ut i öknen för att där fira högtid och tillbe mig.'

² Jaså, på det sättet svarade Farao. Men vem är då Herren, eftersom jag skulle rätta mig efter honom och släppa Israel? Jag känner inte honom och tänker inte låta Israel lämna landet.

³ Men Aron och Mose stod på sig: Hebreernas Gud har uppenbarat sig för oss, förklarade de. Vi måste vandra tre dagsresor ut i öknen och offra till Herren, vår Gud. Om vi inte lyder honom kommer vi att dö genom svärd eller pest.

Ännu mer arbete

^4-5 Vad tror ni att ni är för ena som kan komma på det här sättet och dra folket bort från deras arbete? röt Farao. Gå nu tillbaka och sköt era arbeten! röt Farao.

⁶ Samma dag gav Farao order till dem som var fogdar och tillsyningsmän över Israel:

^7-8 Nu ska ni inte längre ge folket halm till teglet, det får de samla ihop själva. Men ni får se till att produktionen inte minskas med en enda tegelsten. De har tydligen inte tillräckligt att göra utan är lata. Det är därför de bråkar om att gå ut i öknen och offra till sin Gud.

⁹ Låt dem få arbeta riktigt hårt, så de slutar att lyssna på Mose och Aron och alla deras lögner!

^10-11 Fogdarna och tillsyningsmännen gjorde som de blivit tillsagda och sa till folket: Farao har gett order om att ni inte längre ska få någon halm. Ni får själva gå och samla ihop den, men ni ska ändå göra lika mycket tegel som tidigare!

¹² Man spred sig då över hela landet för att samla strån som kunde användas för att förstärka leran i teglet.

¹³ Fogdarna var mycket hårda mot dem: Ni måste fylla er dagliga kvot, precis som tidigare, befallde de.

¹⁴ Och de slog dem som blivit tillsatta som arbetsledare bland folket. Varför har ni inte gjort fullt dagsverke, vare sig i går eller i dag? skrek de åt dem.

¹⁵ Förmännen gick då till Farao och klagade inför honom: Varför behandlar du oss så här illa?

¹⁶ Vi får inte längre någon halm, och ändå måste vi göra lika mycket tegel som förut. Man slår oss för något som inte är vårt fel. Det är ju fogdarnas fel, som ger sådana orimliga befallningar.

¹⁷ Men Farao svarade: Ni har inte tillräckligt att göra! Varför skulle ni annars säga att ni vill gå ut i öknen och offra till Herren?

¹⁸ Gå tillbaka till ert arbete nu. Halm kommer ni inte att få, men ni ska leverera lika mycket tegel som ni gjort förut.

¹⁹ Då förstod förmännen att de verkligen hamnat i en besvärlig situation.

²⁰ När de träffade Mose och Aron, som stod och väntade på dem utanför Faraos palats,

²¹ svor de åt dem och sa: Herren ska straffa er för att ni ställt till det på det här sättet för oss. Farao hatar oss! Nu har han och hans män fått en anledning att döda oss.

²² Mose vände sig då till Herren och sa: Herre, hur kan du handla så illa mot ditt eget folk? Varför sände du alls hit mig när du ändå gör så här?

²³ Sedan jag talade med Farao första gången har han blivit allt grymmare mot dem, och du har inte räddat dem!