使徒行传 27
Chinese New Version (Traditional)
保羅啟程往羅馬
27 他們決定要我們坐船往意大利去,就把保羅和別的囚犯,交給皇家軍營裡的一個百夫長,名叫猶流。 2 有一艘亞大米田來的船,要開往亞西亞沿岸一帶的地方,我們上去,船就開了。跟我們在一起的,還有馬其頓的帖撒羅尼迦人亞里達古。 3 第二天到了西頓,猶流寬待保羅,准他去看看朋友,接受他們的招待。 4 我們又從那裡開船,因為逆風,就沿著塞浦路斯背風而行。 5 渡過基利家和旁非利亞一帶的海面,就到了呂家的每拉。 6 百夫長在那裡找到一艘亞歷山太來的船,要開往意大利去,就叫我們上了那船。 7 一連幾天,船都走得很慢,好不容易才到了革尼土的對面。因為有風阻擋著我們,就沿著克里特背風而行,從撒摩尼對面經過, 8 沿著海岸行駛,航程很艱難,後來才到了靠近拉西亞城一個名叫美港的地方。
9 過了相當的時候,連禁食節也過去了,所以航行很危險,保羅就勸告他們, 10 說:“各位,我看這次航行,不單貨物和船隻要遭到損失,大受破壞,連我們的性命也難保。” 11 但百夫長寧願相信船長和船主的話,卻不相信保羅所說的。 12 而且這港口不適宜過冬,所以大多數人主張離開那裡,也許可以到非尼基去過冬。非尼基是克里特的一個港口,一面向西南,一面向西北。
船在海上遇暴風
13 這時南風徐徐地吹來,他們以為風勢有利,就起錨沿著克里特航行。 14 可是過了不久,有一股名叫“友拉革羅”(“友拉革羅”意即“東北風”)的颶風,向島上吹襲。 15 船給風困住了,不能迎風前行,只好隨著風向飄流。 16 有一個小島名叫高達,我們就在這島的背風岸急航,好不容易才把救生艇拉住。 17 水手把艇拉上來,用纜索繞過船身捆好。他們怕船在賽耳底擱淺,就收下船帆,任船飄流。 18 風浪把我們顛簸得很厲害,第二天他們就把貨物拋在海裡, 19 第三天又親手把船上的用具扔掉。 20 好幾天,都看不見星星和太陽,狂風大浪催逼著我們,這樣看來,我們連生還的希望都沒有了。
21 大家很久沒有吃飯了,保羅就站在他們中間,說:“各位,你們本來應該聽我的話不離開克里特,就不會遭受這場損失和破壞了。 22 現在我勸你們放心。除了這艘船以外,你們沒有一個人會喪命的。 23 因為我所歸屬所事奉的 神,他的使者昨天夜裡站在我的旁邊,說: 24 ‘保羅,不要怕。你必定可以站在凱撒面前; 神已經把那些和你同船的人賜給你了。’ 25 所以,各位請放心。我相信 神對我怎樣說,也必怎樣成就。 26 不過我們必會擱淺在一個海島上。”
27 到了第十四天的晚上,我們在亞得里亞海飄來飄去。約在半夜的時候,水手以為接近了陸地, 28 就探測一下,深三十六公尺;稍往前行,再探測一下,深二十七公尺。 29 他們怕我們會在亂石上擱淺,就從船尾拋下四個錨,期待著天亮。 30 水手們想要離船逃走,就把救生艇放在海上,假裝要從船頭拋錨的樣子。 31 保羅對百夫長和士兵說:“這些人若不留在船上,你們就性命難保!” 32 於是士兵砍斷救生艇的繩子,任它掉下去。
33 天快亮的時候,保羅勸大家吃飯,說:“你們一直不吃東西,挨餓苦候,到今天已經十四天了! 34 所以,我勸你們吃點飯,這可以維持你們的性命!因為你們沒有人會失掉一根頭髮。” 35 保羅說了這話,就拿起餅來,在眾人面前感謝 神,然後擘開來吃。 36 於是大家都安心吃飯了。 37 我們在船上的共有二百七十六人, 38 大家吃飽了,把麥子拋在海裡,好減輕船的負荷。
船隻擱淺、眾人脫險
39 天亮的時候,他們不認得那個地方,只看見一個可以登岸的海灣,就有意儘可能把船攏岸。 40 於是把錨砍掉,丟在海裡,同時又鬆開舵繩,拉起前帆,順風向岸駛去。 41 但在海水夾流的地方,船就擱了淺,船頭膠著不動,船尾被海浪沖擊,就損壞了。 42 士兵想把囚犯都殺掉,免得有人游泳逃脫。 43 但百夫長想要救保羅,就阻止他們這樣行。他吩咐會游泳的跳下水去,先到岸上, 44 其餘的人可以用木板,或船上的器具上岸。這樣,大家都安全地上岸了。
Apostlagärningarna 27
Svenska Folkbibeln 2015
Paulus resa till Rom
27 (A) När det var bestämt att vi skulle avsegla mot Italien, överlämnade man Paulus och några andra fångar till en officer som hette Julius och som tillhörde den kejserliga vakten. 2 (B) Vi gick ombord på ett skepp från Adramyttium som skulle gå till hamnarna längs Asiens kust och lade ut. Aristarchus, en makedonier från Tessalonike, var med oss. 3 (C) Dagen därpå lade vi till i Sidon. Julius, som behandlade Paulus väl, lät honom gå till sina vänner och ta emot deras omsorg.
4 När vi hade lagt ut därifrån seglade vi i lä av Cypern, eftersom vi hade motvind[a]. 5 Vi seglade över öppna havet längs kusten av Kilikien och Pamfylien och lade till vid Myra i Lykien.
6 Där fann officeren ett skepp från Alexandria som skulle till Italien, och han tog oss ombord på det. 7 Under åtskilliga dagar gick seglingen långsamt, och då vi knappt nådde fram till Knidos och vinden inte lät oss fortsätta seglade vi ner i lä av Kreta vid Salmone. 8 Vi följde kusten med stor svårighet och kom till en plats som kallas Goda hamnarna, nära staden Lasea.
9 (D) Det hade nu gått lång tid och sjöresan hade blivit farlig, eftersom fastedagen[b] redan var förbi. Paulus varnade dem därför 10 (E) och sade: "Ni män, jag ser att den här sjöresan kommer att medföra skada och stor förlust inte bara av last och skepp utan också av våra liv." 11 Men officeren litade mer på styrmannen och skeppsägaren[c] än på vad Paulus sade. 12 Och då hamnen inte låg bra till för att övervintra bestämde sig de flesta för att gå ut därifrån och försöka nå Fenix, en hamn på Kreta som vetter mot sydväst och nordväst. Där tänkte de tillbringa vintern.
Stormen
13 När så en svag sydlig vind blåste upp, tänkte de att de skulle lyckas med sin föresats. De lättade ankar och seglade längs Kretas kust. 14 Men snart därefter svepte en kraftig stormvind[d], den så kallade Nordosten, ner från ön. 15 Skeppet fångades och kunde inte hålla upp mot vinden, så vi gav efter och lät det driva. 16 Vi kom i lä bakom en liten ö som hette Kauda och lyckades med nöd och näppe bärga skeppsbåten[e]. 17 När de hade fått upp den ombord, använde de nödutrustningen och slog trossar om skrovet. Och eftersom de var rädda för att kastas upp på Syrtenbankarna släppte de ner drivankaret[f] och lät skeppet driva.
18 Vi var hårt ansatta av stormen. Dagen därpå började de vräka lasten överbord, 19 och på tredje dagen kastade de med egna händer skeppets utrustning i sjön. 20 Varken sol eller stjärnor syntes på flera dygn, och den starka stormen låg på så att vi till sist förlorade allt hopp om räddning.
21 Ingen hade nu ätit på länge. Då steg Paulus fram mitt ibland dem och sade: "Ni män skulle ha lytt mitt råd att inte gå ut från Kreta. Då hade ni besparat er den här skadan och förlusten. 22 Men nu uppmanar jag er: Fatta mod. Inte en enda av er ska mista livet, bara fartyget ska gå under. 23 En ängel från den Gud som jag tillhör och tjänar stod nämligen hos mig i natt, 24 (F) och han sade: Var inte rädd, Paulus. Du ska stå inför kejsaren, och alla som seglar med dig har Gud skänkt dig. 25 Så fatta mod, ni män! Jag litar på Gud att det blir som han sagt mig. 26 Vi måste bara stranda på en ö."
Skeppsbrottet
27 När den fjortonde natten kom och vi fortfarande drev omkring på Adriatiska havet[g], började sjömännen vid midnatt förstå att vi närmade oss land. 28 De lodade och fick tjugo famnars djup. Lite längre fram lodade de igen och fann att djupet var femton famnar.[h] 29 De var nu rädda att vi skulle driva på något skarpt skär, så de kastade ut fyra ankare från aktern och önskade sedan bara att det skulle bli dag.
30 Men sjömännen gjorde ett försök att fly från skeppet. De firade ner livbåten i sjön under förevändning att de skulle kasta ut ankare från fören. 31 Paulus sade till officeren och soldaterna: "Om inte de stannar kvar ombord kan ni inte bli räddade." 32 Då kapade soldaterna trossarna på skeppsbåten och lät den driva bort.
33 Strax innan det började dagas uppmanade Paulus alla att äta. Han sade: "I fjorton dagar har ni nu väntat och varit utan mat och inte ätit. 34 (G) Därför uppmanar jag er att äta. Det behöver ni för att bli räddade, för ingen av er ska mista så mycket som ett hårstrå på sitt huvud." 35 När han hade sagt detta tog han ett bröd, tackade Gud inför dem alla, bröt det och började äta. 36 Då fick alla nytt mod och tog sig mat, de också.
37 Vi var allt som allt 276 personer ombord. 38 Efter att ha ätit sig mätta lättade de skeppet genom att kasta vetelasten i sjön. 39 När det blev dag kände de inte igen landet, men de fick syn på en bukt med sandstrand och bestämde sig för att om möjligt låta skeppet driva upp där. 40 De kapade ankarna och lämnade dem i havet. Samtidigt löste de trossarna från styrårorna, hissade förseglet för vinden och styrde mot stranden. 41 Men de drev emot ett rev där skeppet gick på grund. Fören borrade sig in och stod orubbligt fast, medan aktern började brytas sönder av de kraftiga bränningarna.
42 Soldaternas plan var då att döda fångarna så att ingen skulle kunna simma i väg och fly. 43 Men officeren ville rädda Paulus och hindrade dem från att utföra sin plan. Han befallde att de simkunniga skulle hoppa i vattnet först och ta sig i land 44 och därefter de övriga, en del på plankor och andra på vrakdelar från skeppet. På det sättet blev alla räddade och kom i land.
Footnotes
- 27:4 motvind Mot hösten blir medelhavsvinden västlig, en rak motvind för Paulus resa till Rom.
- 27:9 fastedagen Försoningsdagen Yom Kippur (se 3 Mos 16:29f), som infaller i september-oktober när höststormarna börjar komma.
- 27:11 skeppsägaren Annan översättning: "skepparen".
- 27:14 stormvind Annan översättning: "virvelstorm".
- 27:16 bärga skeppsbåten Denna gick normalt på släp efter skeppet.
- 27:17 drivankaret Annan översättning: "storseglet".
- 27:27 Adriatiska havet Under antiken omfattades även det sydligare havsområdet mellan Kreta och Sicilien av detta namn.
- 27:28 tjugo famnars djup … femton famnar Knappt 40 respektive 30 meter.
Acts 27
New International Version
Paul Sails for Rome
27 When it was decided that we(A) would sail for Italy,(B) Paul and some other prisoners were handed over to a centurion named Julius, who belonged to the Imperial Regiment.(C) 2 We boarded a ship from Adramyttium about to sail for ports along the coast of the province of Asia,(D) and we put out to sea. Aristarchus,(E) a Macedonian(F) from Thessalonica,(G) was with us.
3 The next day we landed at Sidon;(H) and Julius, in kindness to Paul,(I) allowed him to go to his friends so they might provide for his needs.(J) 4 From there we put out to sea again and passed to the lee of Cyprus because the winds were against us.(K) 5 When we had sailed across the open sea off the coast of Cilicia(L) and Pamphylia,(M) we landed at Myra in Lycia. 6 There the centurion found an Alexandrian ship(N) sailing for Italy(O) and put us on board. 7 We made slow headway for many days and had difficulty arriving off Cnidus. When the wind did not allow us to hold our course,(P) we sailed to the lee of Crete,(Q) opposite Salmone. 8 We moved along the coast with difficulty and came to a place called Fair Havens, near the town of Lasea.
9 Much time had been lost, and sailing had already become dangerous because by now it was after the Day of Atonement.[a](R) So Paul warned them, 10 “Men, I can see that our voyage is going to be disastrous and bring great loss to ship and cargo, and to our own lives also.”(S) 11 But the centurion, instead of listening to what Paul said, followed the advice of the pilot and of the owner of the ship. 12 Since the harbor was unsuitable to winter in, the majority decided that we should sail on, hoping to reach Phoenix and winter there. This was a harbor in Crete,(T) facing both southwest and northwest.
The Storm
13 When a gentle south wind began to blow, they saw their opportunity; so they weighed anchor and sailed along the shore of Crete. 14 Before very long, a wind of hurricane force,(U) called the Northeaster, swept down from the island. 15 The ship was caught by the storm and could not head into the wind; so we gave way to it and were driven along. 16 As we passed to the lee of a small island called Cauda, we were hardly able to make the lifeboat(V) secure, 17 so the men hoisted it aboard. Then they passed ropes under the ship itself to hold it together. Because they were afraid they would run aground(W) on the sandbars of Syrtis, they lowered the sea anchor[b] and let the ship be driven along. 18 We took such a violent battering from the storm that the next day they began to throw the cargo overboard.(X) 19 On the third day, they threw the ship’s tackle overboard with their own hands. 20 When neither sun nor stars appeared for many days and the storm continued raging, we finally gave up all hope of being saved.
21 After they had gone a long time without food, Paul stood up before them and said: “Men, you should have taken my advice(Y) not to sail from Crete;(Z) then you would have spared yourselves this damage and loss. 22 But now I urge you to keep up your courage,(AA) because not one of you will be lost; only the ship will be destroyed. 23 Last night an angel(AB) of the God to whom I belong and whom I serve(AC) stood beside me(AD) 24 and said, ‘Do not be afraid, Paul. You must stand trial before Caesar;(AE) and God has graciously given you the lives of all who sail with you.’(AF) 25 So keep up your courage,(AG) men, for I have faith in God that it will happen just as he told me.(AH) 26 Nevertheless, we must run aground(AI) on some island.”(AJ)
The Shipwreck
27 On the fourteenth night we were still being driven across the Adriatic[c] Sea, when about midnight the sailors sensed they were approaching land. 28 They took soundings and found that the water was a hundred and twenty feet[d] deep. A short time later they took soundings again and found it was ninety feet[e] deep. 29 Fearing that we would be dashed against the rocks, they dropped four anchors from the stern and prayed for daylight. 30 In an attempt to escape from the ship, the sailors let the lifeboat(AK) down into the sea, pretending they were going to lower some anchors from the bow. 31 Then Paul said to the centurion and the soldiers, “Unless these men stay with the ship, you cannot be saved.”(AL) 32 So the soldiers cut the ropes that held the lifeboat and let it drift away.
33 Just before dawn Paul urged them all to eat. “For the last fourteen days,” he said, “you have been in constant suspense and have gone without food—you haven’t eaten anything. 34 Now I urge you to take some food. You need it to survive. Not one of you will lose a single hair from his head.”(AM) 35 After he said this, he took some bread and gave thanks to God in front of them all. Then he broke it(AN) and began to eat. 36 They were all encouraged(AO) and ate some food themselves. 37 Altogether there were 276 of us on board. 38 When they had eaten as much as they wanted, they lightened the ship by throwing the grain into the sea.(AP)
39 When daylight came, they did not recognize the land, but they saw a bay with a sandy beach,(AQ) where they decided to run the ship aground if they could. 40 Cutting loose the anchors,(AR) they left them in the sea and at the same time untied the ropes that held the rudders. Then they hoisted the foresail to the wind and made for the beach. 41 But the ship struck a sandbar and ran aground. The bow stuck fast and would not move, and the stern was broken to pieces by the pounding of the surf.(AS)
42 The soldiers planned to kill the prisoners to prevent any of them from swimming away and escaping. 43 But the centurion wanted to spare Paul’s life(AT) and kept them from carrying out their plan. He ordered those who could swim to jump overboard first and get to land. 44 The rest were to get there on planks or on other pieces of the ship. In this way everyone reached land safely.(AU)
Footnotes
- Acts 27:9 That is, Yom Kippur
- Acts 27:17 Or the sails
- Acts 27:27 In ancient times the name referred to an area extending well south of Italy.
- Acts 27:28 Or about 37 meters
- Acts 27:28 Or about 27 meters
Chinese New Version (CNV). Copyright © 1976, 1992, 1999, 2001, 2005 by Worldwide Bible Society.
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation
Holy Bible, New International Version®, NIV® Copyright ©1973, 1978, 1984, 2011 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.
NIV Reverse Interlinear Bible: English to Hebrew and English to Greek. Copyright © 2019 by Zondervan.