Job frågar Gud

7 Tänk vad människan måste kämpa här på jorden. Hennes liv är ett enda långt och hårt slavarbete.

² Vad hon längtar efter att dagen ska ta slut! Hon arbetar och ser fram mot lönen.

³ Så har jag genomlidit månader av elände och långa, sömnlösa nätter.

⁴ När jag går och lägger mig, tänker jag: 'Om det ändå vore morgon!' och sedan kastar jag mig oroligt av och an ända till gryningen.

⁵ Min hud är full av maskar och alldeles mörk. Huden spricker av variga sår.

⁶ Mitt liv drar förbi, den ena hopplösa dagen efter den andra.

⁷ Mitt liv är som en vindfläkt, och inget gott finns kvar.

⁸ Ni ser mig ännu, men inte länge till. Snart är jag död.

⁹ Som ett moln upplöses och försvinner, så ska de som dör försvinna för alltid,

¹⁰ och för alltid vara borta från hem och familj.

¹¹ Jag måste få ge uttryck åt min ångest! Låt mig få ge utlopp för min bitterhet!

¹² Gud, är jag ett monster, eftersom du aldrig kan låta mig vara i fred?

^13-14 Till och med när jag försöker få vila i sömnen, plågar du mig med mardrömmar.

¹⁵ Jag skulle föredra att bli strypt och dö, hellre än att fortsätta så här.

¹⁶ Jag avskyr att leva. Lämna mig ifred, mitt liv är meningslöst!

¹⁷ Vad är då en människa, eftersom du går in så för att plåga henne?

¹⁸ Måste du syna henne varje morgon och pröva henne varje ögonblick av dagen?

¹⁹ Varför kan du inte lämna mig ensam ens för ett ögonblick?

²⁰ Har min synd skadat dig, Gud, du mänsklighetens ordningsman? Varför har du valt mig till måltavla? Har jag blivit en sådan börda för dig?

²¹ Varför förlåter du inte min synd och låter allt vara glömt? Snart kommer jag att ligga i smutsen och dö, och när du letar efter mig, kommer jag att vara borta.