4 Moseboken 10:11-12:15

Svenska Folkbibeln 2015

Uppbrott från Sinai

¹¹ Andra året, i andra månaden, på tjugonde dagen^[a], höjde sig molnskyn från vittnesbördets tabernakel. ¹² Då bröt Israels barn upp från Sinai öken och gick från plats till plats, och molnskyn stannade i öknen Paran.

¹³ När de nu första gången bröt upp efter Herrens befallning genom Mose, ^14 (A) var det Juda barns läger under sitt baner som först bröt upp, häravdelning efter häravdelning. Anförare för denna här var Nahshon, Amminadabs son. ¹⁵ Och anförare för den här som utgjordes av Isaskars stam var Netanel, Suars son. ¹⁶ Anförare för den här som utgjordes av Sebulons stam var Eliab, Helons son.

^17 (B) Sedan tabernaklet hade tagits ner, bröt Gershons och Meraris barn upp och bar tabernaklet.

¹⁸ Därefter bröt Rubens läger upp under sitt baner, häravdelning efter häravdelning. Anförare för denna här var Elisur, Shedeurs son. ¹⁹ Anförare för den här som utgjordes av Simeons stam var Shelumiel, Surishaddajs son. ²⁰ Anförare för den här som utgjordes av Gads stam var Eljasaf, Deguels son.

^21 (C) Sedan bröt kehatiterna upp, de bar de heliga föremålen. Och tabernaklet sattes upp innan de hann fram.

²² Därefter bröt Efraims läger upp under sitt baner, häravdelning efter häravdelning. Anförare för denna här var Elishama, Ammihuds son. ²³ Anförare för den här som utgjordes av Manasse stam var Gamliel, Pedasurs son. ²⁴ Och anförare för den här som utgjordes av Benjamins stam var Abidan, Gideonis son.

²⁵ Därefter bröt Dans läger upp under sitt baner som en eftertrupp för alla läger, häravdelning efter häravdelning. Anförare för denna här var Ahieser, Ammishaddajs son. ²⁶ Anförare för den här som utgjordes av Ashers stam var Pagiel, Okrans son. ²⁷ Och anförare för den här som utgjordes av Naftalis stam var Ahira, Enans son.

²⁸ Detta var ordningen när Israels barn bröt upp, häravdelning efter häravdelning.

Midjaniten Hobab

^29 (D) Mose sade till Hobab^[b], som var son till midjaniten Reguel, Moses svärfar: ”Vi bryter nu upp och går till det land som Herren har lovat att ge oss. Följ med oss, så ska vi göra gott mot dig. Herren har lovat Israel allt gott.”

³⁰ Men han svarade honom: ”Jag vill inte följa med, utan jag vill gå hem till mitt land och min släkt.” ³¹ Mose sade: ”Nej, lämna oss inte. Du vet bäst var vi kan slå läger i öknen, du ska bli vårt öga. ³² Om du följer med oss ska vi låta dig få del av det goda som Herren gör med oss.”

Israel bryter upp

³³ Och de bröt upp från Herrens berg och vandrade tre dagsresor. Herrens förbundsark gick framför dem de tre dagarna för att utse en rastplats åt dem. ^34 (E) Herrens molnsky svävade över dem om dagen när de bröt upp från sin lägerplats. ^35 (F) Och så ofta arken bröt upp, sade Mose:

³⁶ Och när den sattes ner, sade han:

Eld från Herren

11 ^(G) Folket började klaga högljutt inför Herren hur illa de hade det. När Herren hörde det, upptändes hans vrede och hans eld började brinna ibland dem och förtärde dem som var ytterst i lägret. ² Folket ropade då till Mose och han bad till Herren, och elden dog ut. ^3 (H) Platsen fick namnet Tabeera^[c], därför att Herrens eld hade brunnit ibland dem.

Folket klagar

^4 (I) Den blandade hopen^[d] som följde dem greps av stort begär, och även Israels barn började gråta igen och sade: ”Vem kan ge oss kött att äta? ⁵ Vi minns fisken som vi åt gratis i Egypten, och gurkorna, melonerna, purjolöken, rödlöken och vitlöken. ⁶ Men nu försmäktar vår själ, för här finns inget att se utom detta manna.”^[e]

^7 (J) Mannat liknade korianderfrö och såg ut som bdelliumharts.^{[f] 8} Folket gick omkring och samlade det och malde det på handkvarn eller stötte det i mortel. De kokade det i gryta eller bakade kakor av det. Och det smakade som fint bakverk med olja. ⁹ När daggen föll över lägret om natten, föll också mannat över det.

¹⁰ Mose hörde hur folket i de olika familjerna grät, var och en vid ingången till sitt tält. Då upptändes Herrens vrede, och Mose blev illa till mods. ¹¹ Och Mose sade till Herren: ”Varför har du gjort så illa mot din tjänare? Varför har jag inte funnit nåd inför dina ögon? Du har ju lagt bördan av hela detta folk på mig! ^12 (K) Har jag burit och fött hela detta folk, eftersom du säger till mig: ’Bär dem i din famn så som vårdaren bär spädbarnet’, in i det land som du med ed har lovat åt deras fäder? ¹³ Var ska jag få kött att ge åt hela detta folk? De kommer gråtande till mig och säger: Ge oss kött, så att vi får äta! ¹⁴ Jag orkar inte bära hela folket själv, det är för tungt för mig. ¹⁵ Om det är så här du vill göra mot mig, döda mig då direkt om jag funnit nåd inför dina ögon, och låt mig slippa se mitt elände!”

^16 (L) Då sade Herren till Mose: ”Kalla samman sjuttio män av de äldste i Israel, sådana som du vet är folkets äldste och deras förmän. För fram dem till uppenbarelsetältet och låt dem ställa sig där hos dig. ¹⁷ Där ska jag då stiga ner och tala med dig, och jag ska ta av den Ande som är över dig och låta den komma över dem. De ska tillsammans med dig bära bördan av folket, så att du slipper bära den ensam. ^18 (M) Säg till folket: Helga er till i morgon, så ska ni få kött att äta. Ni har gråtit inför Herren och sagt: Vem ska ge oss kött att äta? I Egypten hade vi det så bra. Därför ska nu Herren ge er kött att äta. ¹⁹ Ni ska få äta, inte bara en dag, inte två dagar, inte fem dagar, inte tio dagar, inte tjugo dagar, ²⁰ utan en hel månad, ända tills köttet kommer ut genom näsan på er och det äcklar er. Ni har förkastat Herren, som är mitt ibland er, och gråtit inför hans ansikte och sagt: Varför drog vi alls ut ur Egypten?”

^21 (N) Mose sade: ”Sexhundratusen man till fots har jag omkring mig, och du säger: Jag ska ge dem kött att äta under en månad! ²² Finns det får och kor att slakta så att det räcker åt dem? Eller ska alla fiskar i havet fångas så att det räcker åt dem?” ^23 (O) Herren svarade Mose: ”Är Herrens arm för kort? Nu ska du få se om det jag har sagt ska hända dig eller inte.”

²⁴ Mose gick ut och talade om för folket vad Herren hade sagt. Och han kallade samman sjuttio män av de äldste i folket och lät dem ställa sig runt omkring tältet. ²⁵ Då steg Herren ner i molnskyn och talade till honom, och tog av den Ande som var över honom och lät den komma över de sjuttio äldste. När Anden nu vilade över dem började de profetera, men det gjorde de sedan inte mer.

²⁶ Två män hade stannat kvar i lägret. Den ene hette Eldad och den andre Medad. Även över dem vilade Anden, för de var bland de uppskrivna men hade inte gått ut till tältet. Och de profeterade i lägret. ²⁷ Då skyndade en ung man bort och berättade för Mose: ”Eldad och Medad profeterar i lägret.” ^28 (P) Josua, Nuns son, som hade varit Moses tjänare från sin ungdom, sade då: ”Mose, min herre, förbjud dem!” ²⁹ Men Mose sade till honom: ”Ivrar du för mig? Om ändå hela Herrens folk blev profeter genom att Herren lät sin Ande komma över dem!” ³⁰ Sedan gick Mose tillbaka till lägret med de äldste i Israel.

Herren sänder vaktlar

^31 (Q) Och en stormvind gick ut från Herren. Den förde med sig vaktlar^[g] från havet och drev dem över lägret, omkring en dagsresa i varje riktning från lägret och två alnar^[h] över marken.

³² Folket gick då hela den dagen och natten och nästa dag och samlade vaktlar. Det minsta någon samlade var tio homer^[i], och de bredde ut dem åt sig runt omkring lägret.

³³ Men medan de ännu hade köttet mellan tänderna och det ännu var otuggat, upptändes Herrens vrede mot folket och Herren slog dem med en mycket svår plåga. ³⁴ Platsen fick namnet Kibrot-Hattaava^[j], eftersom man där begravde dem av folket som hade gripits av begär.

³⁵ Från Kibrot-Hattaava bröt folket upp och drog till Haserot, och där stannade de.

Mirjam och Aron går emot Mose

12 Mirjam och Aron talade illa om Mose på grund av den kushitiska^[k] kvinnan som han hade tagit till hustru, för han hade tagit en kushitisk kvinna till hustru. ² De sade: ”Är Mose den ende som Herren talar genom? Talar han inte också genom oss?” Och Herren hörde det. ³ Mose var en mycket ödmjuk man, mer än någon annan människa på jorden.

⁴ Genast sade Herren till Mose, Aron och Mirjam: ”Gå ut, ni tre, till uppenbarelsetältet.” Och de gick dit ut alla tre. ⁵ Då steg Herren ner i en molnpelare och ställde sig vid ingången till tältet. Han kallade på Aron och Mirjam, och de gick båda dit. ⁶ Och han sade:

⁹ Och Herrens vrede upptändes mot dem, och han lämnade dem.

¹⁰ När molnskyn drog sig tillbaka från tältet, se, då var Mirjam vit som snö av spetälska. Aron vände sig till Mirjam och såg att hon var spetälsk. ¹¹ Då sade Aron till Mose: ”O, min herre, lägg inte på oss denna synd som vi i vår dårskap har begått. ¹² Låt henne inte bli som ett dödfött foster vars kropp är till hälften förtärd när det kommer ut ur moderlivet.”

¹³ Då ropade Mose till Herren: ”O, Gud, gör henne frisk!” ^14 (T) Herren svarade Mose: ”Om hennes far hade spottat henne i ansiktet, skulle hon då inte ha fått skämmas i sju dagar? Håll henne därför instängd utanför lägret i sju dagar. Sedan ska hon tas emot igen.”

¹⁵ I sju dagar hölls Mirjam instängd utanför lägret, och folket bröt inte upp förrän Mirjam hade förts tillbaka.