² Herre, min frälsnings Gud,
    dag och natt ropar jag till dig.
³ Låt min bön komma inför ditt ansikte,
vänd ditt öra till mitt rop!
⁴ Ty min själ är mättad med lidanden,
mitt liv har kommit nära dödsriket.
⁵ Jag räknas bland dem som far ner i hålan,^[a]
jag är som en man utan livskraft.
⁶ Jag är övergiven bland de döda,
    lik de slagna som ligger i graven,
dem som du inte längre tänker på,
    och som inte mer är i dina händer.
⁷ Du har sänkt mig längst ner i hålan,^[b]
ner i mörkret, ner i djupet.
⁸ Din vrede ligger tung på mig,
    alla dina böljors svall låter du gå över mig. Sela.
⁹ Du har drivit mina förtrogna långt bort ifrån mig,
du har gjort mig förhatlig för dem,
jag ligger fången och kan ej komma ut.
¹⁰ Mitt öga förtärs av lidande.
    Herre, jag ropar dagligen till dig,
jag sträcker mina händer mot dig.

¹¹ Gör du under för de döda,
    kan skuggorna stiga upp och tacka dig? Sela.
¹² Förkunnar man i graven din nåd,
    i avgrunden din trofasthet?
¹³ Känner man i mörkret dina under,
din rättfärdighet i glömskans land?

¹⁴ Men jag ropar till dig, Herre,
    om morgonen kommer min bön till dig.
¹⁵ Varför förkastar du, Herre, min själ,
varför gömmer du ditt ansikte för mig?
¹⁶ Betryckt är jag och döende
    allt ifrån min ungdom.
Jag måste bära förskräckelser från dig,
jag är nära att förtvivla.
¹⁷ Din vredes lågor går över mig,
    dina fasor förgör mig.
¹⁸ Hela dagen omger de mig som vatten,
alla omringar de mig.
¹⁹ Mina nära och kära har du drivit långt bort ifrån mig,
i mina förtrognas ställe har jag mörker.